Väckelsen präglade oss

Den förste som här berättar om hur han upplevde väckelsen på Fjellstedtska är Sture Ahnlund. Han skriver:

Jag kom inte som en personlig kristen till skolan. Hade hört talas om Fjellstedtska och min mor trodde att den skulle passa mig utmärkt. Något år  tidigare hade jag varit på konfirmationsläger på Stiftsgården i Rättvik och träffat många härliga personer i Kyrkans Ungdom. Staden Uppsala kändes också spännande. Även skolans samhälls och u-lands profil lockade. Däremot hade jag inga direkta andliga förväntningar. Min gudstro var ganska diffus, en blandning av österländsk och västerländsk religion. Den kristendom som jag mötte var delvis både introvert och formell. Jag satt nog hellre i rökrummet och löste livsfrågor än gick i kyrkan. Det fanns inte så mycket att göra på skolan så jag sökte mig till annat. En del lärare/personal  engagerade sig lite extra i oss elever, bland annat Bengt Malmberg. Många bodde ju långt hemifrån och uppskattade någon aktivitet samt en faderlig hand.

Efter en del personliga kriser (min far dog m.m.) växte mitt själsliga tomrum mer och mer. Det kunde inte alkohol eller annat bota eller bedöva. Jag blev en andlig sökare. Musiken blev min tillflykt och gav mig en del energi. Jag och några klasskamrater startade ett band och vi började spela i olika sammanhang.

Sture är musiker och i höstas släppte han en CD om sin stad Västerås. Här ses han i mitten i samband med en spelning för Sveriges Radio.

Under läsåret 1971/72 slutade en av bandmedlemmarna, Hans Lundaahl, och vi blev mäkta förvånade för vi hade många spelningar i Uppsala. Hans kom till skolan under våren och vittnade om sin nyvunna tro. Då väcktes något inom mig. Det som Lundaahl pratade om kändes så äkta. Jag hade under en period tyckt att allt var meningslöst och tappat gnistan. Något tidigare hade även min bror blivit en kristen och det påverkade mig också. Jesus-folket från USA kom till Uppsala och vittnade om sin tro. Det gjorde ett djupt intryck på mig. Jag förstod plötsligt att Gud var en person som man kunde ha en relation till.

Av olika anledningar hamnade jag i USA. Där blev jag en personlig kristen under sommaren 1972 och mitt liv förändrades. Jag fick via brev reda på att något hade hänt på ”Fjellet” under 1972/73. I maj månad samma år kom jag tillbaka till Uppsala. Då såg jag med egna ögon att något genomgripande hade hänt på skolan. Stämningen var delvis annorlunda. Många elever var förändrade t.ex. Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden, Klas Lindberg m.fl.

Jag kände också av spänningar och förstod att här hade andliga frågor ställts på sin spets.

Traditionell kristendom hade krockat med väckelsetro. Men jag upplevde den nyväckta kristna gemenskapen på skolan som väldigt öppen, familjär och inkluderande. Det fanns verkligen ingen besserwisser-mentalitet någonstans. Jag följde med direkt och evangeliserade på gatan ( Man var väldigt utåtriktad då ). Vi bad tillsammans innerligt och personligt.

Den Heliga Andes gåvor var i bruk. Vi kunde åka till S:t Peters Metodistkyrka i Stockholm och lyssna på förkunnaren Harry Greenwood från England i tre timmar. Efteråt satt vi ändå länge och samtalade. Jag kände direkt igen den andliga atmosfären från de karismatiskt kristna sammanhang jag levt i under mitt USA år. Det var en andlig vind som svepte fram. Under sommaren reste många av oss ut och evangeliserade  inom Svenska Kyrkans sommarkyrka. Det blev en oerhört viktig erfarenhet i mitt liv som gav mig inspiration att senare läsa teologi och även arbeta i kristen församlingsverksamhet.

Klart är att väckelsen präglade individer och många var vi som valde att fortsätta vandra med Gud, förkunna de glada nyheterna och tjäna vår Herre på olika sätt.