Söndagskväll
Den här kvällen har i mycket handlat om yttrandefriheten och antisemitismen. Bakgrunden är förstås terrorattentaten i Köpenhamn. Det är bara några veckor sedan vi fick del av attentaten i Paris och nu var det Köpenhamn. Jag undrar var det sker nästa gång. För jag fruktar nya attentat framöver. Det som sker bedömer jag i min okunnighet som toppen av ett isberg. Förhoppningsvis har jag fel men i ett sekulariserat samhälle där religionen gjorts till en privatsak och i tider av stigande arbetslöshet, där det inte finns bostäder åt alla och ekonomin riskerar att urholkas är det kanske inte så underligt att oro, uppror och våld breder ut sig. Till detta kommer globaliseringen på gott och ont. Men grogrund är en sak. Det ska till en sådd också innan det är dags för skörd.
Ondskan breder ut sig, säger Sveriges utrikesminister Wallström just nu i TV. Jag är inte förvånad, säger Carl Bildt. Men varifrån kommer denna ondska? Även om jag inte försöker svara på det är jag medveten om att varje människa på grund av sin fallna natur är mottaglig för ondska. Som kristen uppfattar jag lagstiftning, polis, religion och skola som motkrafter. Här har politikerna en gigantisk utmaning framför sig. Var finns etiken och moralen? Hur ser den ut och vem fostrar vem?
I Agenda framträdde en iman. Jag minns inte hans namn men han gjorde ett gott intryck. Han sa något jag fastnade för. Han sa att det starka majoritetstänkande som styr ett land som Sverige bryr sig alltför lite om minoriteterna. Det finns en självgodhet som inte värnar om minoriteter och att underlåta det strider mot demokratins idé. Min kollega och vän Christian Braw uttryckte den svenska normen som att "de flesta har rätt", men tillade "problemet är bara att det inte är sant".
Det är rätt att värna yttrandefriheten demokratins grundval, men vi behöver på nytt lära oss att lyssna på varandra. Det gäller särskilt majoritetens förhållande till minoriteten. Det räcker inte med lagar och poliser. Vi behöver det öppna, ärliga samtalet och respekt för varandra så långt det går. Detta är föräldrarnas, skolans och även religionens uppdrag. Yttrandefriheten ska användas på ett ansvarsfullt sätt och gagna det goda. Det minsta uppdraget är att motverka det onda. Även om ondskan alltid fumnits och knappast går att utrota behöver det finnas en ständig motrörelse. Jag tror inte det räcker med lagar och förordningar även om de är nödvändiga. Det ska också till en förståelse av dem och en god vilja att följa dem. Det är en huvuduppgift för religionen i allmänhet och för Kyrkan i synnerhet att förse människor med sådan förståelse och vilja.
Hur samhället och kyrkan än (miss-) lyckas i sitt uppdrag har Gud genom Jesus Kristus visat den stora gåvan. Hur sekulariseringen än brer ut sig och förvirringen än tilltar, har Gud erbjudit oss sin frid. Det är en frid människor behöver.
Saliga de som skapar frid ...
Den här kvällen har i mycket handlat om yttrandefriheten och antisemitismen. Bakgrunden är förstås terrorattentaten i Köpenhamn. Det är bara några veckor sedan vi fick del av attentaten i Paris och nu var det Köpenhamn. Jag undrar var det sker nästa gång. För jag fruktar nya attentat framöver. Det som sker bedömer jag i min okunnighet som toppen av ett isberg. Förhoppningsvis har jag fel men i ett sekulariserat samhälle där religionen gjorts till en privatsak och i tider av stigande arbetslöshet, där det inte finns bostäder åt alla och ekonomin riskerar att urholkas är det kanske inte så underligt att oro, uppror och våld breder ut sig. Till detta kommer globaliseringen på gott och ont. Men grogrund är en sak. Det ska till en sådd också innan det är dags för skörd.
Ondskan breder ut sig, säger Sveriges utrikesminister Wallström just nu i TV. Jag är inte förvånad, säger Carl Bildt. Men varifrån kommer denna ondska? Även om jag inte försöker svara på det är jag medveten om att varje människa på grund av sin fallna natur är mottaglig för ondska. Som kristen uppfattar jag lagstiftning, polis, religion och skola som motkrafter. Här har politikerna en gigantisk utmaning framför sig. Var finns etiken och moralen? Hur ser den ut och vem fostrar vem?
I Agenda framträdde en iman. Jag minns inte hans namn men han gjorde ett gott intryck. Han sa något jag fastnade för. Han sa att det starka majoritetstänkande som styr ett land som Sverige bryr sig alltför lite om minoriteterna. Det finns en självgodhet som inte värnar om minoriteter och att underlåta det strider mot demokratins idé. Min kollega och vän Christian Braw uttryckte den svenska normen som att "de flesta har rätt", men tillade "problemet är bara att det inte är sant".
Det är rätt att värna yttrandefriheten demokratins grundval, men vi behöver på nytt lära oss att lyssna på varandra. Det gäller särskilt majoritetens förhållande till minoriteten. Det räcker inte med lagar och poliser. Vi behöver det öppna, ärliga samtalet och respekt för varandra så långt det går. Detta är föräldrarnas, skolans och även religionens uppdrag. Yttrandefriheten ska användas på ett ansvarsfullt sätt och gagna det goda. Det minsta uppdraget är att motverka det onda. Även om ondskan alltid fumnits och knappast går att utrota behöver det finnas en ständig motrörelse. Jag tror inte det räcker med lagar och förordningar även om de är nödvändiga. Det ska också till en förståelse av dem och en god vilja att följa dem. Det är en huvuduppgift för religionen i allmänhet och för Kyrkan i synnerhet att förse människor med sådan förståelse och vilja.
Hur samhället och kyrkan än (miss-) lyckas i sitt uppdrag har Gud genom Jesus Kristus visat den stora gåvan. Hur sekulariseringen än brer ut sig och förvirringen än tilltar, har Gud erbjudit oss sin frid. Det är en frid människor behöver.
Saliga de som skapar frid ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar