I senaste numret av SPT, 3/15, avslutade biskop Biörn Fjärstedt sina reflektioner kring biskopsämbetet. Hans föregångare på biskopsstolen i Visby stift skrev en bok om biskopsämbetet och nu reflekterar som sagt biskop Biörn över denna i två delar. I den andra delen blir biskop Biörn personlig och jag erkänner att jag fylls med glädje och sorg på en och samma gång när jag läser. Jag visste och vet att kyrkopolitikerna har urholkat ämbetet. Jag har själv levt mig igenom förändringarna och jag har förvånats och sörjt många gånger att ingen av biskoparna sagt ifrån förutom biskop Bertil Gärtner.
Kanske en del av förklaringen finns i biskop Biörns ord:
Det känns besvärande att behöva medge, att jag och flera biskopar med mig inte såg den nedmontering av det svenska biskopsämbetet som pågick och som medvetet drevs fram, fast det är svårt att ange av vem och hur.
Jag förstår att det känns besvärande att inte ha sett det som så många av oss präster såg. Samtidigt hedrar det biskop Biörn att han nu inte bara ser utan också skriver ner vad han sett. Jag citerar honom framöver. Biskop Biörn var biskop i Visby stift under åren 1991-2003.
I den andra delen av reflektionerna berättar han om sitt första kyrkomöte:
När jag kom till mitt första kyrkomöte/ombudsmöte som biskop märktes stämningen direkt. Ett par biskopar hade låtit sig inväljas på partipolitiska mandat, biskop Lars Carlzon med sina östtyska sympatier och kanske mer än så och Per-Olov Ahrén, som siktade på ärkestolen. Vi andra satt längst bak i första kammarens plenisal i Riksdagshuset och hade närvaroskyldighet men inte mer. Det var uppenbart att flera av de äldre kollegorna kände sig förnedrade, åsidosatta, avfärdade. När kyrkomötet senare körde över biskoparnas uttalande i ämbetsfrågan, ropade Jan-Arvid Hellström från bakersta bänken för han och jag som yngst i ämbetet satt: "konstitutionell kris!" En ny princip rådde: majoritet råder över ingångna överenskommelser.
Jag har genom åren upplevt och mött ett flertal biskopar och en av dem jag förfärats mest över var Lars Carlzon. Han var nämligen en gång i tiden generalsekreterare i SESG men någonstans utefter vägen förändrades han som människa. Han var socialdemokrat, ordförande i Östtysklands organisation Förbundet Sverige - DDR till den regimens fall, ivrig kvinnoprästanhängare och ordnade regelbundet särskilda mässor för homosexuella som om vanliga mässor inte var till också för homosexuella. Men på den här tiden var det fråga om att bryta ny mark. Lars Carlzon var biskop mellan åren 1979-1984 och har stått för mitt livs kortaste telefonsamtal. Jag var präst i Katarina församling, uppskattad av kyrkoherden och ville stanna kvar i Katarina. Därför ringde jag biskopen och förklarade min önskan. Biskopen sa: "Vi i Stockholms stift har ingen användning för sådana som dig" och så la han på luren. Detta var år 1981 och vi flyttade i stället till Värnamo. Men det var inte mig bloggen skulle handla om. Biskop Biörn skriver om kyrkomötet:
Kyrkomötet var under alla åren som biskop det mest obehagliga att delta i. Denna billiga form av demokrati, som infördes, alltså beslut efter partipolitisk majoritet och utan hänsyn till biskoparnas och prästernas vigningsuppdrag, har varit förödande för Svenska kyrkan och är orsaken till det fria fall kyrkan nu befinner sig i.
Biskoparna är den allmänneliga Kyrkans högsta företrädare på jorden. De ska tillsammans med präster och diakoner betraktas som Kristi representanter. Men svenska riksdagspolitiker har bestämt att så får det inte vara och har genom lag 1998:1591 bestämt att "Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet". Jag påstår att detta felbeslut lett till att partipolitiker i praktiken tagit över makten i kyrkan, att ordet ämbete inte ens erkänns längre och att det apostoliska ämbetet förlorat sin succesion. Biskop Biörn skriver:
Det har undrats om, och i så fall under vilka omständigheter, en kyrka kan förlora eller glida ur sin apostoliska succesion. Det kunde ju tänkas ske i samband med vissa beslut om annan ordning än den som uppenbarligen är från apostolisk tid såsom ämbetets utformning eller äktenskapets. Själv har jag undrat om det inte skedde, när biskopen åtskiljdes från sitt presbyterium och blev anställd av stiftsstyrelsen. Det kan rimligen inte någon hävda vara apostolisk tro och ordning.
Naturligtvis får jag många besvärliga tankar när jag i tacksamhet läser biskop Biörn, men det kanske för alltför långt och är alltför vågat att skriva vad jag tänker. Domkapitlet har ögonen på mig och jag ska inte bjuda dem på något i onödan. Tystnadens kultur breder ut sig i Svenska kyrkan. Det är väl illa nog att jag känner mig osäker på vår blivande biskop Fredrik Modéus som tillträder i april månad. Biskop i Svenska kyrkan är en sak, men hur erkänd är en sådan?
.
Kanske en del av förklaringen finns i biskop Biörns ord:
Det känns besvärande att behöva medge, att jag och flera biskopar med mig inte såg den nedmontering av det svenska biskopsämbetet som pågick och som medvetet drevs fram, fast det är svårt att ange av vem och hur.
Jag förstår att det känns besvärande att inte ha sett det som så många av oss präster såg. Samtidigt hedrar det biskop Biörn att han nu inte bara ser utan också skriver ner vad han sett. Jag citerar honom framöver. Biskop Biörn var biskop i Visby stift under åren 1991-2003.
I den andra delen av reflektionerna berättar han om sitt första kyrkomöte:
När jag kom till mitt första kyrkomöte/ombudsmöte som biskop märktes stämningen direkt. Ett par biskopar hade låtit sig inväljas på partipolitiska mandat, biskop Lars Carlzon med sina östtyska sympatier och kanske mer än så och Per-Olov Ahrén, som siktade på ärkestolen. Vi andra satt längst bak i första kammarens plenisal i Riksdagshuset och hade närvaroskyldighet men inte mer. Det var uppenbart att flera av de äldre kollegorna kände sig förnedrade, åsidosatta, avfärdade. När kyrkomötet senare körde över biskoparnas uttalande i ämbetsfrågan, ropade Jan-Arvid Hellström från bakersta bänken för han och jag som yngst i ämbetet satt: "konstitutionell kris!" En ny princip rådde: majoritet råder över ingångna överenskommelser.
Jag har genom åren upplevt och mött ett flertal biskopar och en av dem jag förfärats mest över var Lars Carlzon. Han var nämligen en gång i tiden generalsekreterare i SESG men någonstans utefter vägen förändrades han som människa. Han var socialdemokrat, ordförande i Östtysklands organisation Förbundet Sverige - DDR till den regimens fall, ivrig kvinnoprästanhängare och ordnade regelbundet särskilda mässor för homosexuella som om vanliga mässor inte var till också för homosexuella. Men på den här tiden var det fråga om att bryta ny mark. Lars Carlzon var biskop mellan åren 1979-1984 och har stått för mitt livs kortaste telefonsamtal. Jag var präst i Katarina församling, uppskattad av kyrkoherden och ville stanna kvar i Katarina. Därför ringde jag biskopen och förklarade min önskan. Biskopen sa: "Vi i Stockholms stift har ingen användning för sådana som dig" och så la han på luren. Detta var år 1981 och vi flyttade i stället till Värnamo. Men det var inte mig bloggen skulle handla om. Biskop Biörn skriver om kyrkomötet:
Kyrkomötet var under alla åren som biskop det mest obehagliga att delta i. Denna billiga form av demokrati, som infördes, alltså beslut efter partipolitisk majoritet och utan hänsyn till biskoparnas och prästernas vigningsuppdrag, har varit förödande för Svenska kyrkan och är orsaken till det fria fall kyrkan nu befinner sig i.
Biskoparna är den allmänneliga Kyrkans högsta företrädare på jorden. De ska tillsammans med präster och diakoner betraktas som Kristi representanter. Men svenska riksdagspolitiker har bestämt att så får det inte vara och har genom lag 1998:1591 bestämt att "Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet". Jag påstår att detta felbeslut lett till att partipolitiker i praktiken tagit över makten i kyrkan, att ordet ämbete inte ens erkänns längre och att det apostoliska ämbetet förlorat sin succesion. Biskop Biörn skriver:
Det har undrats om, och i så fall under vilka omständigheter, en kyrka kan förlora eller glida ur sin apostoliska succesion. Det kunde ju tänkas ske i samband med vissa beslut om annan ordning än den som uppenbarligen är från apostolisk tid såsom ämbetets utformning eller äktenskapets. Själv har jag undrat om det inte skedde, när biskopen åtskiljdes från sitt presbyterium och blev anställd av stiftsstyrelsen. Det kan rimligen inte någon hävda vara apostolisk tro och ordning.
Naturligtvis får jag många besvärliga tankar när jag i tacksamhet läser biskop Biörn, men det kanske för alltför långt och är alltför vågat att skriva vad jag tänker. Domkapitlet har ögonen på mig och jag ska inte bjuda dem på något i onödan. Tystnadens kultur breder ut sig i Svenska kyrkan. Det är väl illa nog att jag känner mig osäker på vår blivande biskop Fredrik Modéus som tillträder i april månad. Biskop i Svenska kyrkan är en sak, men hur erkänd är en sådan?
.
1 kommentar:
Det är tungt att tänka på vad som hände i början på 90-talet. Många bytte ståndpunkt i en viss fråga. Av frukten känner man trädet?... At
Skicka en kommentar