I dagens SvD finns en mycket spännande debattartikel från kulturredaktionen. Det är Sofia Lilly Jönsson som skriver under rubriken "Kyrkan är åter en maktfaktor". Först blir jag betänksam men med min nyfunna förståelse av begreppet kyrka klarnar bilden. Den blir tydlig och som sagt mycket spännande. Jag förklarar.
Det gäller att skilja mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka även om de också överlappar varandra. Rubriken i SvD syftar främst på Svenska kyrkan som samhällsaktör. Det är Svenska kyrkan som efter en långsam avveckling av statskyrkan åter håller på att bli en offensiv maktfaktor. Låt oss tills vidare lämna därhän om det är bra eller dåligt. Jag bara konstaterar. Författarens första exempel hämtas från kulturdepartementet. Där sitter representanter från åtta religioner. De läser upp och överlämnar en budkavle om fred till kultur- och demokratiministern Bah Kuhnke. Ministern rörs till tårar. Jag inbillar mig att kraften ligger i de olika religionernas gemensamma uppträdande snarare än i budskapet. Men Svenska kyrkan är med och förmodar jag företräder kristendomen.
Det andra exemplet består i att vice statsministern Åsa Romson talar på Teologifestivalen och i samband med den bekräftar att ärkebiskopen spelar en viktig roll "i politiska frågor".
Det tredje exemplet är den debatt som förts mellan prästen Annika Borg och biskopen Hans-Erik Nordin med anledning av den palestinske prästen Mitri Rahebs besök i Sverige. Den senare anklagas för ersättningsteologi och följaktligen också för att vilja besegra judarna. Frågan om ersättningsteologi och antisemitism är i dagarna högaktuella med tanke på dåden i Paris och Köpenhamn.
Genom dessa tre exempel visar Sofia Lilly Jönsson att Svenska kyrkan gör skillnad. Hon förordar att religionsdebatten nu får utrymme i det allmänna och att religionsfrågorna nu kommer upp ur skyttegravarna och istället diskuteras offentligt. Hon har faktiskt helt rätt i att "samfundsfrågorna fortfarande betraktas som särintressen, utom när det smäller. Då blir de akuta." Svenska kyrkan beskrivs här som en maktkyrka uppbackad av 6, 5 miljoner medlemmar, miljarder i kassan och i förtroliga samtal med ministrar. Och så är det ju.
Motsatsen utgörs av Kristi Kyrka som är de maktlösas kyrka. Där samlas de som ingenting är, de som betraktas som dårar och som inte deltar i denna världs skådespel. Jag behöver inte närmare beskriva Kristi kyrka. Min poäng i denna blogg är att visa på två diametralt motsatta dimensioner. Den ena är Folkets kyrka och den andra är Kristi kyrka. Jag ser för mitt inre att maktens människor kan vredgas när de läser en blogg som denna eftersom de gärna vill äga Kristus, men min tanke är inte att spela ut de båda emot varandra. Jag vill glädja mig (sic!) över dem båda. De fyller olika funktioner. De hör samman men måste skiljas åt.
Om man skiljer dem åt präglas folkkyrkan i bästa fall av religiöst intresserade människor, kanske till och med av lärjungar medan Kristi kyrka präglas av kristna i ordets riktigare bemärkelse. De senare är i politiska termer maktlösa men eftersom Jesus är Herren har de del i den andliga makten. Det finns inga skäl för de kristtrogna att vara motståndare till dem
som besitter den politiskt korrekta makten eller underkänna deras politiska betydelse. Tvärtom torde det vara mer bibliskt att tacka Gud för deras välvilja och be för dem om fortsatt sådan. Jag tror jag ur detta nyfunna perspektiv håller med Sofia Lilly Jönsson.
Det gäller att skilja mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka även om de också överlappar varandra. Rubriken i SvD syftar främst på Svenska kyrkan som samhällsaktör. Det är Svenska kyrkan som efter en långsam avveckling av statskyrkan åter håller på att bli en offensiv maktfaktor. Låt oss tills vidare lämna därhän om det är bra eller dåligt. Jag bara konstaterar. Författarens första exempel hämtas från kulturdepartementet. Där sitter representanter från åtta religioner. De läser upp och överlämnar en budkavle om fred till kultur- och demokratiministern Bah Kuhnke. Ministern rörs till tårar. Jag inbillar mig att kraften ligger i de olika religionernas gemensamma uppträdande snarare än i budskapet. Men Svenska kyrkan är med och förmodar jag företräder kristendomen.
Det andra exemplet består i att vice statsministern Åsa Romson talar på Teologifestivalen och i samband med den bekräftar att ärkebiskopen spelar en viktig roll "i politiska frågor".
Det tredje exemplet är den debatt som förts mellan prästen Annika Borg och biskopen Hans-Erik Nordin med anledning av den palestinske prästen Mitri Rahebs besök i Sverige. Den senare anklagas för ersättningsteologi och följaktligen också för att vilja besegra judarna. Frågan om ersättningsteologi och antisemitism är i dagarna högaktuella med tanke på dåden i Paris och Köpenhamn.
Genom dessa tre exempel visar Sofia Lilly Jönsson att Svenska kyrkan gör skillnad. Hon förordar att religionsdebatten nu får utrymme i det allmänna och att religionsfrågorna nu kommer upp ur skyttegravarna och istället diskuteras offentligt. Hon har faktiskt helt rätt i att "samfundsfrågorna fortfarande betraktas som särintressen, utom när det smäller. Då blir de akuta." Svenska kyrkan beskrivs här som en maktkyrka uppbackad av 6, 5 miljoner medlemmar, miljarder i kassan och i förtroliga samtal med ministrar. Och så är det ju.
Motsatsen utgörs av Kristi Kyrka som är de maktlösas kyrka. Där samlas de som ingenting är, de som betraktas som dårar och som inte deltar i denna världs skådespel. Jag behöver inte närmare beskriva Kristi kyrka. Min poäng i denna blogg är att visa på två diametralt motsatta dimensioner. Den ena är Folkets kyrka och den andra är Kristi kyrka. Jag ser för mitt inre att maktens människor kan vredgas när de läser en blogg som denna eftersom de gärna vill äga Kristus, men min tanke är inte att spela ut de båda emot varandra. Jag vill glädja mig (sic!) över dem båda. De fyller olika funktioner. De hör samman men måste skiljas åt.
Om man skiljer dem åt präglas folkkyrkan i bästa fall av religiöst intresserade människor, kanske till och med av lärjungar medan Kristi kyrka präglas av kristna i ordets riktigare bemärkelse. De senare är i politiska termer maktlösa men eftersom Jesus är Herren har de del i den andliga makten. Det finns inga skäl för de kristtrogna att vara motståndare till dem
som besitter den politiskt korrekta makten eller underkänna deras politiska betydelse. Tvärtom torde det vara mer bibliskt att tacka Gud för deras välvilja och be för dem om fortsatt sådan. Jag tror jag ur detta nyfunna perspektiv håller med Sofia Lilly Jönsson.
2 kommentarer:
Klarsynt. 1 Tim 2:1-2. At
Tack At för kommentar och för ett bibelställe mitt i prick!
Skicka en kommentar