Vad då församling?

Det är ganska roligt att med stigande ålder få ett allt längre perspektiv på hur Svenska kyrkan har utvecklats.  Jag har aktivt och engagerat kunna följa detta under 40 år. Kort tid i ett kyrkligt perspektiv, men långt ur ett mänskligt. Det är nu många år sedan det stod klart att Svenska kyrkan intagit en synnerligen defensiv hållning till församlingsutveckling. Ärligt talat tror jag inte längre det finns något intresse hos ledningen på alla nivåer att utveckla församlingslivet. Det finns inga sådana tecken.

När jag valdes in i kyrkomötet 2009 minns jag att vi i gruppen menade att vi måste diskutera igenom själva begreppet församling eftersom det användes på många olika sätt, så många att ledamöterna pratade förbi varandra och inte visste vad de pratade om. Vi skrev några motioner som i vanlig ordning nonchalerades. Så beslutades om strukturutredningen och nu är begreppet så förvirrat att det helt mist sin betydelse. Jag är inte ensam om denna insikt. Jag nämnde i förra bloggen om insändaren i senaste numret av Kyrkans Tidning.

I god kyrklig ordning utgår biskop Carl-Axel och kollegan Berth Löndahl från att församling är de som samlas till gudstjänst. Och det är riktigt, men inte vad ledningen menar när de på
sina sammanträden talar om församlingen. För att inte tala om Kyrkoordningen som efter beslutet om strukturförändringen helt omdefinierat begreppet. Det har, för att citera insändaren, "förlorat sin betydelse". En följd av detta är att alla berörda är förlorare. Församlingsråden "saknar annan beslutsrätt än den som ges på delegation. Och delegation har inte getts. Det absoluta flertalet förtroendevalda har således egentligen ingen uppgift, de beslutar i praktiken om i stort sett ingenting. De ska samtala om visserligen angelägna ting men utan mandat att besluta."

En annan förlorare är de anställda eftersom funktion blir viktigare än person. I de nya storpastoraten är det viktigt att det finns församlingsherdar, arbetsledare och att "arbetarna" är lojala, men som personer är de tämligen utbytbara och flyttbara. Systemet är överordnat. Det säger sig självt att detta inte befrämjar församlingsutveckling. Jag tror för min del att de anställda ganska snabbt genomskådar situationen och tvingar sig själva till anpassning. De som inte har för avsikt att bygga församling och de som lyckas med lojaliteten kan se framtiden an. De som vill leva som kristna i gemenskap måste nog hitta sina egna lösningar.

Tro nu inte att jag är negativ. Tvärtom. Kristi kyrka har alltid varit, är och kommer fortsättningsvis att vara de maktlösas kyrka. De maktlösa blir alltmer beroende av Jesus Kristus, en god teologi och den Helige Andes ledning. Tro inte jag är ledsen för det.

Gemenskapens sammanhang

Det är tidig morgon och jag ska skriva färdig bloggen då Kyrkans Tidning kommer. Det första jag ser är att biskop Carl-Axel tillsammans med bland andra gode vännen Berth Löndahl beklagar sig över att begreppet församling förlorat sin betydelse. Nu gäller detverkligen för oss kristna att skärpa till oss. Tills vidare kompletterar jag förr bloggen.

Kapitlet om den stora gemenskapen i Till tro-boken fortsätter att uppta mina tankar. Jag vill så gärna att Gud visar oss vägarna framåt. Men jag måste redan inledningsvis skriva att jag är tveksam till blivande biskop Fredriks funderingar. Jag tycker att han kommer fel från början i vissa avgörande tankar. Jag visar på de viktigaste.

1. Här talas vänligen om människor i allmänhet. Det är dessa som på alla sätt ska välkomnas, göras delaktiga och som ska känna sig hemma. Bra, men faktum är att hela kapitlet blir väldigt människocentrerat. Till en början tycket jag det är fantastiskt att någon vågar gå från programverksamhet till relationsverksamhet. Men sedan tänker jag ett varv till och inser att en kyrka ska vara Jesus-centrerad, att Bibeln och Bekännelsen skiljer kristna från dem som ännu inte har kommit till tro för att inte nämna motståndare. Ska vi få se levande gemenskaper bildas och växa måste vi väl tro att Herren själv åstadkommer det och att han först skänker denna gemenskap till de sina.

2. I sann högkyrklig anda placerar Modéus gudstjänsten i centrum (högmässan?). På några rader medger Modéus att gudstjänsten frekvent reducerats till en verksamhet, men han framhärdar ändå. Jag har två invändningar.  För det första är Kristi kyrka ekumenisk och inte nödvändigtvis knuten till Svenska kyrkans gudstjänster. Visserligen skriver Modéus för Svenska kyrkan, men plötsligt blir hans pastoral väldigt snäv, nästan exklusiv, tvärtemot hans egen önskan. För det andra är det snart ett faktum att hans ideal inte ens är tillämpligt inom Svenska kyrkan. Människors förtroende för myndigheter, institutioner och kyrkotillhörighet minskar stadigt. Istället är det nätverk som möter människors behov och de är i sammanhanget ekumemiska och finns i vardagen. Måste man spela ut dessa mot varandra? Nej, de kan komplettera varandra. Men då får vi göra om den gamla modellen med gudstjänsten i centrum.

3. Det behöver med andra ord redan i grundmodellen finnas två brännpunkter, menar jag. Låt oss kalla dem för den stora (gudstjänsten) och den lilla (husmötet). En kristen lever med båda dessa centrum, och kanske fler, samtidigt. De går inte att över- eller underordna varandra. Vår hemhörighet är inte i det ena ellet andra. Här gäller både ock. Men framför allt hör vi hemma i Herren Jesus Kristus och i honom finns många rum.

4. Redan här tvingas jag justera Modéus-modellen betydligt och det ger mig en annan syn på följderna. Delaktighet kan inte längre stanna vid delaktighet i aktiviteter, maktutövning eller vid representation eller gåvor. Delaktigheten måste vara en delaktighet av Jesus Kristus och hans hushåll 24 timmar om dygnet. Tillhörighet till en gudstjänst, kör eller aktivitet är för mig något annat. Jag skulle nog se delaktighet som en del av växt och mognad, ett sätt att tjäna andra människor oavsett om det är i gudstjänsten, på arbetet eller en mysig hemmakväll.

Detta får räcka för drn här gången. Nu ska jag läsa vad biskop Carl-Axel skriver och så får jag återkomma imorgon. Ha en bra dag.

Den stora gemenskapen

Idag har jag läst, ja till och med studerat vad blivande biskopen Fredrik Modéus skrivit i boken Till tro - redskap för församlingsutveckling. Boken är Växjö stifts koncepts sammanfattning av hur församlingarna i stiftet kan använda sig av konceptet. En del i detta koncept är att "bygga levande gemenskaper" något som sysselsatt mig i decennier. Därför tog jag rejält med tid idag för att se vad Modéus skriver. I denna del av boken finns tre kapitel, förutom inledning och avslutning, nämligen den stora gemenskapen (14 s), smågrupper i församlingen (4 s), och nya gemenskaper i sociala medier (4 s). Det råder ingen tvekan om var betoningen ligger.

Modéus del är den första och sägs vara en reviderad version av kapitlen "Öar och fastland" och "Få plats och känna sig hemma" i boken Utrustad och delaktig. Jag känner igen det mesta och kanske är det just därför jag läser med extra stort intresse. Låt mig i all korthet presentera idén så kan jag imorgon återkomma med några kompletterande tankar.

Den stora gemenskapen syftar på gudstjänsten. Det är den gudstjänstfirande församlingen som är "fastlandet". Det är den som är navet, som står i centrum därför att den ger människorna identitet. Det vi kallar verksamheter beskriver Modéus som "öar" och det är från dessa det ska byggas broar till fastlandet. För detta behövs strukturer. Tanken är att ge varje individ möjlighet att "få plats och känna sig hemma" i gudstjänsten.

Nyckelordet blir då delaktighet. Modéus talar om dialogdelaktighet, praktiska uppgifter, representation, maktfördelning, olika perspektiv och personliga gåvor. Han beskriver dessa drag och ger tips på hur vi rent praktiskt ska göra för att utveckla delaktighet. Mycket matnyttig läsning,  tycker jag. Han talar mycket om goda relationer, god miljö och uppmuntran. De olika "öarna" relaterar alla till gudstjänsten,  den stora gemenskapen. Broarna slås genom att vi gör människor delaktiga. Så skriver Modéus: "Att utveckla de ovan nämnda formerna av delaktighet är lika svårt som spännande". Hhm.

För att underlätta arbetet bör individen känna tillhörighet, det vill säga ingå i ett mindre och mer personligt sammanhang, en liten gemenskap. Det en individ eller mindre gemenskap gör utspelar sig i gudstjänsten, i en kyrklig verksamhet, på skola eller arbete och "privat". Det som sker ska återkopplas så att alla i alla sammanhang blir delaktiga. Till sist talar Modéus om vikten att uppmuntra individen.

Jag vet inte hur översiktligt eller begripligt det här blev. Eftersom jag förstår hur han tänker ser jag mönstret, principerna och praktikerna. Men om du käre läsare gör det utifrån den här bloggen vet jag inte. Jag återkommer med förtydliganden och kritik imorgon.

Koncernen Svenska kyrkan

Det är numera uppenbart för gemene man att Svenska kyrkan brottas med sin identitet. Det är en naturlig utveckling. Svenska kyrkan kan inte längre vara statskyrka eftersom folket genom Sveriges riksdag ändrat sin grundlag. Förr hette det att "all makt utgår från Gud" och nu heter det att "all makt utgår från folket". Det är minst sagt en stor förändring som för många kristna bereder stora svårigheter eftersom de inte tror på förändringen.

Biskop Sven Thidevall var mycket klarsynt när det gällde Svenska kyrkans förändrade situation. Han menade att Svenska kyrkan måste bestämma sig för om den ska anpassa sig till tiden, förvalta traditionen eller utföra sitt av Gud givna uppdrag. Utan att direkt spela ut dessa tre mot varandra ville han ändå att uppdraget skulle vara överordnat. Jag tror att vi är ganska många inom Svenska kyrkan som håller med.

Tyvärr verkar inte kyrkomötet och dess kansli Kyrkans hus i Uppsala med sina hundratals anställda vilja detsamma. Ärkebiskopen säger i en för övrigt utmärkt intervju i SvD att Svenska kyrkan inte är en koncern och inte har en koncernorganisation. Men faktum är att den så kallade rikskyrkan alltmer liknar just en koncern. Det går att anföra många exempel.

Vi skulle kunna ta handhavandet av dokumentet Guds vägar som ett exempel. Dokumentet som talar mot ersättningsteologi och antisemitism bara försvann. Jag har inte sett att det tryckts och därför inte heller att det distribuerats till församlingarna för studier. Istället trycks häften och böcker av ersättningsteologen Mitri Raheb, distribueras och anbefalls för studier.

Det finns naturligtvis ett samspel mellan de politiska partierna och Kyrkans hus. Jag kan inte se eller visa det men jag är inte så dum att jag inte begriper. Dag Sandahl kan däremot både se och visa det. Det händer att han på sin blogg skriver om det. Det kan finnas flera skäl till att makten inte lyssnar på sina kritiker men dessa torde kunna inordnas under Parkinson lag. Det var mig ett okänt begrepp tills jag mötte det i en kommentar på Dags blogg. Den som vill kan läsa om lagen genom att klicka här. Ett exempel på denna lag kan vara att de som har tagit makten använder den för att stärka sin makt. Så kan det gå när makten inte längre utgår från Gud utan från folket. Jag tycker det är skrämmande att se hur Svenska kyrkan förvandlas till en koncern.

Marie Gustafsson skrev en tänkvärd debattartikel i Kyrkans Tidning 7/15 under rubriken Kvalitetssäkra kyrkokansliets arbete. Hon hävdar, också det i paritet mef Parkinsons lag att
kyrkokansliet inte lyssnar på sina kritiker utan istället tillrättalägger. Att kyrkokansliet mästrar oss övriga är en grav anklagelse. Som exempel anger Gustafsson handhavandet av en ny Kyrkohandbok. Jag citerar: "Att kyrkokansliet är helt oförmöget att handskas mef ett så viktigt område som musiken vet nu inte bara hela kyrkan utan större delen av landets kulturintresserade."

Det som får mig att backa är det enkla faktum att "vattnet alltid rinnet neråt". Det är en tidsfråga innan koncernbeteendet rinner ner i stift och pastorat, helt i linje med Parkinsons lag. Men det är inte alla prästvigda som bejakar utvecklingen inom koncernen Svenska kyrkan.

HERRENS ögonsten

De fem Moseböckerna är Helig skrift också för oss kristna även om vi läser dem i ett annat ljus än judarna gör. Tolkningar kan alltid diskuteras men vissa grundläggande principer måste gälla.  En sådan princip är att vi inte får upphäva den bokstavliga meningen. Vi kan göra långa utvikningar, förstora och förminska textens mening, men aldrig upphäva vad som faktiskt står. I den stunden är texten inte längre helig.

Framlidne professorn i gammaltestamentlig exegetik Tryggve Kronholm (1939-1999) hävdade att 5 Mosebok var viktigast eftersom den sammanfattar de fyra första. Det viktigaste måste finnas i 5 Mosebok annars har författaren missat något väsentligt. Har du inte läst Moseböckerna men skulle vilja få en överblick av det judiska folkets historia kan du med andra ord med fördel börja med 5 Mosebok.  Boken slutar med Moses död men innan dess talade Moses en sång till folket, 32:2-43. I v 10 läser jag:

Han (HERREN) fann honom (Israel) i öknens land, i ödslig, tjutande ökenmark. Han omslöt honom och tog honom i sin vård,  han bevarade honom som sin ögonsten.

Detta får bli det sjätte skälet till att kristna ska hysa särskild kärlek till det judiska folket. Det utgör HERRENS ögonsten. Det går att läsa om mer om Guds väldiga kärlek till sitt folk, både i detta kapitel och i många andra, men jag stannar vid ordet "ögonsten". Uttrycket återkommer nämligen hos profeten Sakarja knappt tusen år senare. I Sak 2 ser profeten en man med ett mätsnöre i handen. Denne går för att mäta Jerusalem men får höra att HERREN själv ska vara en mur av eld runt staden och vara härligheten därinne. Sedan talar HERREN själv i v 8, jag läser:

Ty så säger HERREN Sebaot, han som för sin härlighets skull har sänt mig till hednafolken som har plundrat er: "Den som rör vid er, rör vid hans ögonsten".

Profeten Sakarja var en av dem som kunde lämna fångenskapen i Babel för att istället återuppbygga Jerusalem. Han profeterar om framtiden men bland dessa profetior finns också ett antal profetior om en kommande Messias,  se kapitel 12. I v 2 och 3 talar profeten om Jerusalem som en lyftesten. Jag kan med tanke på att jag skriver om antisemitismen inte undanhålla er denna profetia:

Se, jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runtomkring ... Det skall ske på dagen att jag skall göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den skall göra sig illa på den.  Och alla jordens folk skall församla sig mot henne.

Vill du veta mer så läs gärna hela kapitlet.

Vad är en ögonsten? Det hebreiska språket syftar på ögats pupill. Jag visste att Gud i synnerhet ser oss kristna genom Jesus.  Nu vet jag att Gud ser folken i allmänhet genom det judiska folket.

Sammanfattning: Kristna bör inta en ödmjuk och tacksam hållning mot det judiska folket av bland andra följande skäl:

1. Guds ord har anförtrotts judiska folket
2. HERREN har utvalt det judiska folket
3. Guds namn är fästat vid det judiska folket
4. De kristna är inympade i det judiska folket
5. Frälsningen kommer från det judiska folket
6. Det judiska folket är Guds ögonsten

Frälsningen kommer från judarna

Antisemitismen är ingen ny företeelse. Den har funnits och varit aktiv i hundratals år, ja tusentals. Redan när den persiske kungen Xerxes härskade (486-465 f Kr) från borgen i staden Susa i nuvarande Iran var det judiska folket hotat. Kund Davids rike hade fallit, nordriket deporterats 722 f Kr, Jerusalem förstörts 586 f Kr och folket förts bort i den babyloniska fångenskapen. I staden Susa fanns många judar, bland dem Mordokaj med dottern Ester. Ester kom att ingå i hovet och lyckades rädda det judiska folket från den totala förintelse agatiten Haman (inte Hamas som någon sa till mig) planerade, se Ester 3:6-14.

När den makedoniske fältherren Alexander den store (356-323 f Kr) dog delades världsherraväldet i fyra delar. Seleukiderrikets härskare blev Antiokis IV Epifanes (215-164 f
Kr) och också denna önskade av någon sjuklig anledning judarnas död. Han trängde till och med in i Jerusalems tempel, rensade det och satte upp en staty på sig själv i det allra heligaste,  1 Mack 8:17-22. Det är denna staty som kallas "förödelsens styggelse".

Ursäkta att jag undervisar något men jag försöker upplysa om och bekämpa antisemitismen, den som nu dyker upp i Frankrike, Köpenhamn och Skåne. Tro inte att den är annorlunda idag jämfört med förr. Jag tycker Svenska kyrkans ledning nu har en stor uppgift att upplysa om och bekämpa antisemitismen och kan inte förstå att det är så tyst, i synnerhet inte från biskoparna, biskop Åke Bonnier själv jude undantagen.

Det finns för en kristen gott om skäl att inta en ödmjuk och tacksam hållning till det judiska folket. Skälen är inte politiska utan andliga.

5. Joh 4:22 Frälsningen kommer från judarna. Detta är ett Jesus-ord och verbet står skrivet i presens ser jag. Frälsningen är i ett ständigt kommande från Gud själv, via Abraham, Jakob eller Israel, Moses, David med flera för att sedan fullbordas av Gud själv i och genom judarnas jude, Jesus Kristus.

Att frälsningen kommer från eller via det judiska folket gör dem inte mer värdefulla eller viktigare än andra. När Gud utvalde dem, kallade Abram, som fick namnet Abra-ham och blev stamfader till många folk, fanns inte ens det judiska folket. Gud utväljer det som ingenting är för att det ska bli synligt hurudan Gud är och alla folk vara utan ursäkt. Det judiska folket har praktiskt taget alltid fått leva utanför det land Gud gav dem för att Guds verk ska bli uppenbart för alla och sprida sig ut över världen.

Men människor har alltid gjort motstånd mot Gud och hans folk. De må sedan vara judar eller kristna. Det finns skäl för en kristen att förstå det politiska ställningstagandet som ett andligt ställningstagande. Och kanske är det möjligt att påstå också det motsatta även om jag i det fallet är mer tveksam: om vi förstår det andliga skeendet kräver det kanske i förlängningen ett politiskt ställningstagande. I så fall blir Guds ord till Abram och hans säd, 1 Mos 12:3, skrämmande tydligt:

Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. 

Synagogan i Malmö, ständigt utsatt för hot av antisemiter

Önska Jerusalem frid

Jag hade tänkt att bidra till den nödvändiga motkraften till antisemitismen. Det handlar om att se Israel som Guds utvalda folk. Självklart kommer andra att närma sig det judiska folket på något annat sätt men som kristen har jag Bibeln som mitt trovärdiga vittne. Vilket är då det judiska folkets företräde?

1. Guds ord anförtroddes dem
2. Israel är Guds utvalda folk
3. Guds namn är fästat vid Israel

Varje punkt, det kommer att bli sex punkter innan jag är färdig, är i sig tvingande för en kristen att inta en välvillig hållning till det judiska folket.

3. 2 Mos 23:21 Guds namn är fästat vid Israel

Tag dig till vara för honom och lyssna till hans röst.  Var inte upprorisk mot honom. Han kommer inte att förlåta era överträdelser,  ty mitt namn är i honom.

Verserna ingår i den så kallade Förbundsboken, 2 Mos 21-23. Det handlar om Guds förbund med Israel och de löften som är förknippade med det judiska folket. Mitt namn är fästat vid honom, Israel. Namnet gavs till Jakob efter att han "kämpat med Gud". Israel betyder den som kämpat med Gud. Och är det något det judiska folket gjort är det att ha kämpat med Gud. Jag vill påstå att det judiska folket fortfarande kämpar med Gud. Men det omvända gäller också: Gud kämpar med Israel.

Hursomhelst har Gud ingått ett förbund med Israel där han säger att förbundet ska gälla till evig tid. Han kommer inte att överge dem, ett löfte som gäller idag vad jag förstår.

Jakobs kamp slutade med att han fick ett nytt namn; Israel. Israel är märkt för tid och evighet med Guds eget namn. "Emanuel, Jag är med er alla dagar till tidens ände". Det är ett skäl för oss att visa den allra största respekt för det judiska folket oavsett om det befinner sig i Israel, Frankrike eller Skåne. Det är ett kraftfullt motgift till antisemitismen.

4. Rom 11:17 De kristna är inympade
Versen lyder i sin helhet:

... om du som är ett vilt olivträd har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot ...

De kristna har inte ersatt Israel. De har blivit inympade i roten, inte som en gren utan i roten. Det betyder att vi fått del av hela det gammaltestamentliga arvet. Kanske kan vi säga som tidigare att judarna är våra andliga föräldrar. Det är orimligt att vi som kristna förnekar detta arv, ersätter det judiska folket eller tar avstånd från det. Tvärtom, bekänner vi oss till detta folk.

När jag var ung och läste Barnens Bibel fick jag del av det judiska folkets berättelser.  De handlade om Abraham, vår stamfader, om Jakob som fick namnet Israel,  om Moses och lagen och om det nya förbund Gud ingick med David. Kärleken till detta Guds folk har för mig alltid varit självklar. Det var inte fråga om ett politiskt ställningstagande utan om en djup och kärleksfull relation till Gud själv. Det var först 1972, i samband med väckelsen, som jag hörde om vänsterfolkets avoghet mot Israel. Plötsligt ville väckelsens belackare att jag skulle ta politisk ställning mot Israel. Jag är glad att jag aldrig gjorde det utan i stället enligt Guds eget ord började önska Jerusalem frid.

Välsigna Israel

Ett sätt att motverka antisemitismen är att tala om det judiska folkets plats och betydelse för mänskligheten. Svenska kyrkans ledning talar mig veterligen inte illa om judar och är inte öppet antisemitiska även om man gör vad man kan för att stödja Israels fiender. Men kyrkans ledning begår en svår underlåtenhetssynd när den inte förklarar för allmänheten vad som gör just judar speciella. Vore det inte ett bra sätt att aktivt verka mot antisemitism?  De texter vi läser i våra gudstjänster har nästan uteslutande Israel och de löften Gud gett dem som sitt sammanhang.

Det är inte självklart för en kristen att be för, välsigna och ta ställning för Israel i politisk mening. Det kan vara tvärtom, men FOLKET är utvalt av Gud och det borde varje kristen se, erkänna och välsigna. Menar jag att judarna har något företräde? Ja, det gör jag och du ska få några skäl. Vart och ett av de skäl jag ger dig är i sig tillräckligt. Det skulle med andra ord räcka med ett enda skäl. Men jag ska inte snåla eftersom jag hellre vill vara övertydlig.  Skälen är egentligen inte mina utan är hämtade från Skriften.

1. Rom 3:1 Paulus frågar vilket företräde har då judarna? Han svarar: "Ett stort företräde på allt sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts dem". Ingen av oss hade vetat någonting om Gud om inte judarna tagit emot och förvaltat Guds ord. Det är genom Skriften vi har fått veta något om Gud. Jesus citerade ständigt Skriften och han hade inte en tanke på att upphäva den. Tvärtom. Vi läser fortfarande Skriften, flera läsningar i varje gudstjänst.

Det judiska folket är våra andliga föräldrar och det första ord som har med sig ett löfte lyder: "Du skall hedra din far och din mor på det att det må gå dig väl ..." Detta bud kan tillämpas på de kristnas relation till judarna. Vår hållning till det judiska folket är inte politisk, inte ens moralisk. Den är andlig.

Paulus kommet sedan av sig så när det gäller fortsättningen får vi vänta till Rom 9:4f. Här räknar han upp ytterligare sju punkter. Han skriver:

... de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna ...

Min tanke med denna blogg är inte att undervisa. Då skulle det gå åt många bloggar åt varje detalj under denna punkt 1. Jag vill bara ge några skäl för att Svenska kyrkan ska tala väl om Israels folk eftersom det judiska folket har haft och fortfarande har enorm betydelse för alla folk på jorden. Denna punkt 1 är i sig tillräcklig, men jag hittar flera skäl.

2. 5 Mos 14:2 "... ty du är ett folk, som är helgat åt HERREN, din Gud, och dig har HERREN utvalt till att vara hans egendomsfolk bland alla folk på jorden."  

De som förfäktar ersättningsteologi menar att detta ord och liknande ord inte längre gäller. De är ett underligt sätt att läsa Skriften. Det är klart det gäller. Hela vår tro är grundad i Skriften och dess löften. Gud har utvalt Israel och "sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra", skrivet Paulus i Rom 11:29.

I Rom 9-11 påminner Paulus om det välsignade Israel och frågar retorisk: Och om deras fall har varit till rikedom för hela världen ... hur mycket mer skall då inte deras fulla antal vara det?" Paulus tänker sig att Gud ska se till att alla judar ska lära känna Jesus Kristus och bli till en ofattbar välsignelse för alla folk. Det är här tanken om 1000-års riket kommer in, men den hoppar jag över tills vidare. Nu ser jag att mitt utrymme börjar ta slut. Jag får fortsätta med några fler punkter i morgon.  Det finns gott om skäl att välsigna Israel.

Varifrån får Svenska kyrkan sin makt?

Det är inte längre fråga om antisemitismen på nytt ska breda ut sig. Politiker har under flera år varnat för ökad antisemitism. Nu kan de sluta med det och istället konstatera att antisemitismen är på plats. Jag tror det är viktigt att nu våga erkänna hur illa det är och istället ägna tid och kraft åt att bekämpa den. Här har Svenska kyrkan som politisk maktfaktor en verklig chans. Tänk att nu få lyfta dokumentet Guds vägar.

Tyvärr blev det inte mer än ett beslut i kyrkomötet år 2001. Bakgrunden var att Svenska kyrkans teologiska kommitté 1993 fått i uppdrag att utreda Svenska kyrkans relation till det judiska folket. Kommittén arbetade med detta under åren 1994-1998. Slutsatsen och beslutet blev att Svenska kyrkan tog avstånd från ersättningsteologi och antisemitism.

Det som hände i praktiken var emellertid att dokumentet föll i glömska och inte alls nådde medlemmarna. Istället har palestinska ersättningsteologer beretts plats. År 2009 publicerade dessa ett Kairosdokument som ensidigt driver propaganda mot Israel. Dokumentet översattes raskt och Svenska kyrkan svarade välvilligt på ropet från palestinierna. I svaret som undertecknades av biskopen Hans-Erik Nordin utlovades att Svenska kyrkan skulle höja sin röst, justera sin teologi och kräva ett slut på ockupationen.  I handling betydde det att bojkotta israeliska apelsiner odlade på ockuperat område. År 2012 lyckades kyrkopolitikerna genom beslut kräva ett slut på ockupationen och att uppmuntra den svenska regeringen att stödja Palestinas fulla medlemskap i FN. Inte ett ord om det judiska folket som det av Gud utvalda folket.

År 2013 distribuerade Svenska kyrkans internationella arbete en liten "andaktsbok" till alla församlingar skriven av palestinska ersättningsteologer, bland andra prästen Mitri Raheb som förra veckan mötte vår ärkebiskop. Biskop Hans-Erik Nordin skrev förordet. Inte ett ord om det judiska folket som det av Gud utvalda folket.

Den palestinske prästen och ersättningsteologen Mitri Raheb

I mars månad 2014 fick prästen Annika Borg nog. Hon skrev i Kyrkans Tidning under rubriken "Rädda hedern med Guds vägar". Hon påminde om kyrkomötets beslut att vara mot ersättningsteologi och antisemitism. I anledning av prästen Mitri Rahebs Sverigebesök återkom hon med en debattartikel i DN 7 februari 2015. Rubriken var upplysande "Svenska kyrkan talar med kluven tunga om judar". Nu publicerar Svenska kyrkans bokförlag Verbum också Mitri Rahebs bok "Tro under ockupation - palestinsk bibeltolkning". Borg skriver att det är en hemsk bok som innehåller hatpropaganda.

I ett svar dagen efter replikerar biskop Hans-Erik Nordin med att Svenska kyrkan håller två bollar i luften samtidigt. Det är samma politiska hållning vår nuvarande vänsterregering driver, knappast en tillfällighet att regeringen och kyrkopolitikerna samarbetar så väl. Kyrkopolitikerna och deras i detta fall springpojkar biskoparna har lyckats avfärda den teologiska kommitténs arbete, kyrkoskrivelsen från 2001 och istället styrt in på vänsterregeringens politiska linje. Bra jobbat av Svenska kyrkans ledning må jag säga. Inte ett ord om det judiska folket som det av Gud utvalda. Kan det bli mer tydligt?

Annika Borg fick en slutreplik i DN den 13 februari 2015. Där skriver hon om att Svenska kyrkans ledning inte har mandat att driva sitt särintresse, att släppa fram och att odla ersättningsteologi,  politisk historierevisionism och Israelhat.

Svenska kyrkan är en politisk maktfaktor, men varifrån får den sin makt?

Svenska kyrkan som maktfaktor

I dagens SvD finns en mycket spännande debattartikel från kulturredaktionen. Det är Sofia Lilly Jönsson som skriver under rubriken "Kyrkan är åter en maktfaktor". Först blir jag betänksam men med min nyfunna förståelse av begreppet kyrka klarnar bilden. Den blir tydlig och som sagt mycket spännande. Jag förklarar.

Det gäller att skilja mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka även om de också överlappar varandra. Rubriken i SvD syftar främst på Svenska kyrkan som samhällsaktör. Det är Svenska kyrkan som efter en långsam avveckling av statskyrkan åter håller på att bli en offensiv maktfaktor. Låt oss tills vidare lämna därhän om det är bra eller dåligt. Jag bara konstaterar. Författarens första exempel hämtas från kulturdepartementet. Där sitter representanter från åtta religioner. De läser upp och överlämnar en budkavle om fred till kultur- och demokratiministern Bah Kuhnke. Ministern rörs till tårar. Jag inbillar mig att kraften ligger i de olika religionernas gemensamma uppträdande snarare än i budskapet. Men Svenska kyrkan är med och förmodar jag företräder kristendomen.

Det andra exemplet består i att vice statsministern Åsa Romson talar på Teologifestivalen och i samband med den bekräftar att ärkebiskopen spelar en viktig roll "i politiska frågor".

Det tredje exemplet är den debatt som förts mellan prästen Annika Borg och biskopen Hans-Erik Nordin med anledning av den palestinske prästen Mitri Rahebs besök i Sverige. Den senare anklagas för ersättningsteologi och följaktligen också för att vilja besegra judarna. Frågan om ersättningsteologi och antisemitism är i dagarna högaktuella med tanke på dåden i Paris och Köpenhamn.

Genom dessa tre exempel visar Sofia Lilly Jönsson att Svenska kyrkan gör skillnad. Hon förordar att religionsdebatten nu får utrymme i det allmänna och att religionsfrågorna nu kommer upp ur skyttegravarna och istället diskuteras offentligt. Hon har faktiskt helt rätt i att "samfundsfrågorna fortfarande betraktas som särintressen, utom när det smäller. Då blir de akuta." Svenska kyrkan beskrivs här som en maktkyrka uppbackad av 6, 5 miljoner medlemmar, miljarder i kassan och i förtroliga samtal med ministrar. Och så är det ju.

Motsatsen utgörs av Kristi Kyrka som är de maktlösas kyrka. Där samlas de som ingenting är, de som betraktas som dårar och som inte deltar i denna världs skådespel. Jag behöver inte närmare beskriva Kristi kyrka. Min poäng i denna blogg är att visa på två diametralt motsatta dimensioner. Den ena är Folkets kyrka och den andra är Kristi kyrka. Jag ser för mitt inre att maktens människor kan vredgas när de läser en blogg som denna eftersom de gärna vill  äga Kristus, men min tanke är inte att spela ut de båda emot varandra. Jag vill glädja mig (sic!) över dem båda. De fyller olika funktioner. De hör samman men måste skiljas åt.

Om man skiljer dem åt präglas folkkyrkan i bästa fall av religiöst intresserade människor, kanske till och med av lärjungar medan Kristi kyrka präglas av kristna i ordets riktigare bemärkelse. De senare är i politiska termer maktlösa men eftersom Jesus är Herren har de del i den andliga makten. Det finns inga skäl för de kristtrogna att vara motståndare till dem
som besitter den politiskt korrekta makten eller underkänna deras politiska betydelse. Tvärtom torde det vara mer bibliskt att tacka Gud för deras välvilja och be för dem om fortsatt sådan. Jag tror jag ur detta nyfunna perspektiv håller med Sofia Lilly Jönsson.

De som skapar frid

Söndagskväll
Den här kvällen har i mycket handlat om yttrandefriheten och antisemitismen. Bakgrunden är förstås terrorattentaten i Köpenhamn.  Det är bara några veckor sedan vi fick del av attentaten i Paris och nu var det Köpenhamn. Jag undrar var det sker nästa gång. För jag fruktar nya attentat framöver. Det som sker bedömer jag i min okunnighet som toppen av ett isberg. Förhoppningsvis har jag fel men i ett sekulariserat samhälle där religionen gjorts till en privatsak och i tider av stigande arbetslöshet, där det inte finns bostäder åt alla och ekonomin riskerar att urholkas är det kanske inte så underligt att oro, uppror och våld breder ut sig. Till detta kommer globaliseringen på gott och ont. Men grogrund är en sak. Det ska till en sådd också innan det är dags för skörd.

Ondskan breder ut sig, säger Sveriges utrikesminister Wallström just nu i TV. Jag är inte förvånad, säger Carl Bildt. Men varifrån kommer denna ondska? Även om jag inte försöker svara på det är jag medveten om att varje människa på grund av sin fallna natur är mottaglig för ondska. Som kristen uppfattar jag lagstiftning, polis, religion och skola som motkrafter. Här har politikerna en gigantisk utmaning framför sig. Var finns etiken och moralen? Hur ser den ut och vem fostrar vem?

I Agenda framträdde en iman. Jag minns inte hans namn men han gjorde ett gott intryck.  Han sa något jag fastnade för. Han sa att det starka majoritetstänkande som styr ett land som Sverige bryr sig alltför lite om minoriteterna. Det finns en självgodhet som inte värnar om minoriteter och att underlåta det strider mot demokratins idé. Min kollega och vän Christian Braw uttryckte den svenska normen som att "de flesta har rätt", men tillade "problemet är bara att det inte är sant".

Det är rätt att värna yttrandefriheten demokratins grundval, men vi behöver på nytt lära oss att lyssna på varandra. Det gäller särskilt majoritetens förhållande till minoriteten. Det räcker inte med lagar och poliser. Vi behöver det öppna, ärliga samtalet och respekt för varandra så långt det går. Detta är föräldrarnas, skolans och även religionens uppdrag. Yttrandefriheten ska användas på ett ansvarsfullt sätt och gagna det goda. Det minsta uppdraget är att motverka det onda. Även om ondskan alltid fumnits och knappast går att utrota behöver det finnas en ständig motrörelse. Jag tror inte det räcker med lagar och förordningar även om de är nödvändiga. Det ska också till en förståelse av dem och en god vilja att följa dem.  Det är en huvuduppgift för religionen i allmänhet och för Kyrkan i synnerhet att förse människor med sådan förståelse och vilja.

Hur samhället och kyrkan än (miss-) lyckas i sitt uppdrag har Gud genom Jesus Kristus visat den stora gåvan. Hur sekulariseringen än brer ut sig och förvirringen än tilltar, har Gud erbjudit oss sin frid. Det är en frid människor behöver.

Saliga de som skapar frid ...

Gud har så oändligt mycket att ge

Det utlösande skälet till att jag publicerade berättelserna från Fjellstedtska var att vår gamle lektor beklagade sig över väckelsen i skolans senaste årsskrift. Vi ville inte att han skulle stå oemotsagd. De berättelser du kunnat läsa här kommer att publiceras i nästa årsskrift. Vi var ganska många som fick vår liv förvandlade under hösten 1972 och än fler som påverkades som ett resultat av väckelsen. Inte ens den gamle lektorn var uppenbarligen opåverkad. 

En av dem som kom till skolan ett år efter väckelsen det vill säga 1973 var Solveig Rumar. Hon skrivet: 

Jag åkte till Fjellstedtska utan större förväntningar. Eftersom det var en kristen gymnasieskola med internat tyckte både mina föräldrar och jag att det var en bra idé att åka till Uppsala. I annat fall hade jag ändå fått bo ensam en bra bit hemifrån. När jag kom till Fjellstedtska trodde jag att alla var djupt kristna, precis som hemma. Jag kom från en väckelsebygd som präglades av stark Gudstro. Snart insåg jag att så inte var fallet. Men jag träffade några personer som hade något över sig som verkade livaktigt och kristet. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud att ”det dom har vill jag också ha”. Svaret på den bönen tog mig ut på mitt livs resa. Jag upplevde en förnyelse i den Helige Ande och såg att Gud har så oändligt mycket mer att ge än vad jag sett tidigare.

Jag är väldigt glad och tacksam för att få ha fått ta del av den karismatiska väckelse som spreds på Fjellstedtska skolan under min gymnasietid. Jag umgicks med laestadianer och svenskkyrkliga och vi var nära vänner. Väckelsen ledde inte till att jag bröt med mina vänner, men har inneburit att jag fått en stadga i mitt kristna liv och en stadig grund att stå på som har hjälpt mig hela livet. Det var avgörande att väckelsen inträffade i den tid i livet när man gör sina livsval. Jag fick en inre trygghet som inte är en självklar för alla. Den har gett mig ett rikt och meningsfullt liv. 

----

Effekten av väckelsen varade inte bara under påföljande år utan för oss som var direkt påverkade varade effekten hela livet. Jag påminns om Jesu ord: ... sådan frukt som är beståndande ... 

Jag kom till Fjellstedtska av en slump

Här kommer ytterligare en berättelse. Denna gång från Klas Lindberg. Klas prästvigdes för Svenska kyrkan, efterträdde mig som skolpräst i Stockholm, frilansade några år, var föreståndare i Betlehemskyrkan innan han anställdes av Brödraförsamlingen i Stockholm där han nu tjänar. Han har också deltid i S.ta Clara, Stockholm. Klas var en av de många som drabbades efter väckelsens utbrott i november 1972. Här berättar han:

Jag gick första året på naturvetenskaplig linje på Palmgrenska skolan i Stockholm, men kände inte att det var mina ämnen. Då jag efter en termin försökte byta till humanistisk linje fick jag veta att jag var tjugo minuter för sen. En flicka från USA hade tagit sista platsen. Min mor erinrade sig då att hon en gång hade fått tjänstgöra som piga hos den vänlige kyrkoherden i Borgs församling, Henrik Lindgren. Han hade ofta med glädje talat om sin tid på Fjellstedtska. Kanske skulle det vara något för mig? Vi åkte upp och mötte rektor Allan Parkman. Det fanns en plats för mig trots att jag tydligt deklarerat att jag inte hade för avsikt att bli präst.

Att som sextonåring komma hemifrån och möta det överdådiga sociala livet på internatet blev helt omvälvande. Jag trivdes som fisken i vattnet och ville inte åka hem på helgerna. De kristna aktiviteterna på skolan var däremot svårare att ta till sig. Morgonbönerna kändes sällan inspirerande och jag förstod inte vitsen med att läsa tideböner. Det låg något dammigt över hela arrangemanget och den svaga tron jag bar med mig från konfirmationstiden flämtade betänkligt. Bekantskapen med Gud lades mer eller mindre på is.

Under läsåret 1972 ordnades en gång ett s.k. paterfika med Hans Lundaahl som gäst. Han hade med sig några f.d. narkomaner, en f.d. marxist som hette Linda, numera Bergling, och en bonde från Småland. I det trånga biblioteket berättade de personligt om en Gud som var närvarande och aktiv i vardagen. Deras vittnesbörd om hur de kommit ur missbruk berörde mig starkt. Men det djupaste intrycket gjorde en dikt av Ylva Eggehorn som Linda läste. Atmosfären blev laddad. Det var som om en flod av kärlek hade vällt fram. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv kärlek. Hela min varelse ropade: ”Det de har måste jag bara ha!” 

Sent på kvällen gick Hans Sundberg och jag utmed Fyrisån och försökte smälta det vi upplevt. Hans tog fram sin snusdosa, kastade den med en dramatisk gest i ån och sade: ”Klas, vi måste börja ett nytt liv.” ”Visst”, tänkte jag, ”men hur?” Tack och lov kom gruppen tillbaka till skolan. Vi hade inte tålamod att vänta tills de var färdiga med sitt program. ”Kan jag också bli en kristen?”, avbröt jag med att fråga. ”Ja, det är jätteenkelt. Du ber bara Jesus komma in i ditt hjärta och så talar du om för honom att du vill att han blir din Herre.” ”Okej, kan ni hjälpa mig?”

Den kvällen förändrades mitt liv. Det handlade inte om några himlastormande känslor, mer om den djupa vissheten att jag nu tillhörde Jesus och att det han gjort för mig inte hade varit förgäves.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan handlade först och främst om Guds kärlek till oss människor. Den hade berört oss så djupt att vi ville dela med oss av den till alla vi mötte. Vi ville nu ha rastandakter varje rast, vilket senare förbjöds. Varje gång vi möttes kramade vi om varandra. Självklart förstår jag att vi var överdrivna i vårt nit och att de som inte delade vår entusiasm eller tro kunde känna sig besvärade. Vår intention var god, men vi saknade erfarenhet och var inte särskilt visa alla gånger.

Kärleken från och till Jesus blev mitt nya livsmotto. Då mina vänner började tala om att man behövde bli uppfylld av den Helige Ande blev jag först skeptisk. Min mormor hade varnat mig för pingstvänner. Till slut insåg jag att det inte var farligt. Jag ville också ha del av detta nya och bad min vän Peter Jonsson om förbön. Hans bön var ganska brutal och jag lämnade bönerummet något förvirrad. Jag tror att han var lite besviken över att jag inte talade i tungor direkt. Ungefär två veckor senare satt jag ensam på mitt rum, fylld av tacksamhet till Gud. Plötsligt hörde jag mig själv sjunga en sång, först på svenska, sedan övergick jag till att sjunga på ett alldeles nytt språk som jag inte kände till. Jag minns bara att det lät oerhört vackert och fortsatte säkert att sjunga så i tjugo minuter.

Den livsinriktning och den andliga utrustning jag fick på Fjellstedtska skolan är jag oändligt tacksam för idag. Den har fört mig ut över världen och låtit mig få predika evangelium i drygt tjugotalet länder. Efter prästvigning 1979 för ärkestiftet följde olika tjänster, bl.a. i Knivsta pastorat, som skolpräst i Stockholm, ett halvår i Kapstaden, retorikstudier (fil.mag.) och tolv år i Betlehemskyrkan i Stockholm (EFS).. Idag är jag präst i den gamla herrnhutiska Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm med viss tjänstgöring i S:ta Clara kyrka. Varje vecka har jag förmånen att där få se vilken upprättande kraft det finns i Guds Ord. Tillsammans med Håkan Sunnliden och en dansk präst är jag med och utbildar framtidens ledare i den yngsta lutherska kyrkan i Europa, Albaniens lutherska kyrka. Det skulle kunna skrivas tegelstensromaner om vad vi fått vara med om som ett resultat av väckelsen på Fjellstedtska skolan. Vi som fick vara med kan bara säga: tack!

Plötsligt small det bara till

Den där kvällen då Peter, Hans och Lennart möttes och den Helige Ande föll över dem befann jag mig i rummet bredvid. Så här lyder min berättelse i all korthet:

Det var sent på kvällen. Jag hade gjort mig i ordning för natten när jag tyckte mig ana någons närvaro i rummet. Den var så påtaglig att jag såg mig omkring fast jag visste att jag var ensam.

Skolan hade vid några tillfällen haft besök av tidigare elever. Det hade för flera av oss varit ett omskakande besök när de berättat för oss om hur de lärt känna Jesus Kristus som Guds Son. I slutet på 1960-talet hade också Sverige fått besök av en grupp ungdomar som kallade sig för "Jesus-folket" och en grupp hade etablerat sig i Småland.  Den blev upptakten till vad som några år senare kom att kallas den karismatiska väckelsen. Till en början märktes den inte särskilt mycket eftersom den Helige Andes verksamhet främst kom till uttryck i en mängd små bönegrupper. De växte upp som svampar ur jorden över hela vårt land. Deltagarna kom från olika kyrkor och samfund. De samlades i hemmen och alltfler anslöt sig till denna våg av bön och lovsång. Det dröjde inte länge förrän denna rörelse nådde ut på gator och torg. Vi hade talat om detta ganska mycket under några veckor och kanske hade det påverkat mig mer än jag först förstått när några av de äldre eleverna återvänt till skolan och berättat vad de "sett och hört". Deras vittnesbörd smittade av sig och jag började längta efter och be om mer av Guds kärleksfulla närvaro i mitt liv. Jag hade redan i samband med konfirmationen 1965 mött Jesus i en syn, blivit bibelläsare och fått en tydlig inriktning på mitt liv. Jag skulle bli präst och det var därför jag kommit till Fjellstedtska skolan.

Den här kvällen var Guds närvaro påtaglig. När jag kröp ner mellan lakanen och bad min aftonbön började hjärtat slå allt fortare. Jag satte mig upp och tittade mig omkring. Fanns det en ängel i rummet? Vad är det som pågår? Atmosfären var som elektrifierad och rummet var förvandlat till ett heligt rum. Några av kamraterna befann sig i rummet bredvid. Jag visste att också de levde i samma längtan och med samma bön. Och jag visste att också de måste ha känt av Guds närvaro denna kväll. Var det inte till och med så att strömmen av helighet kom från deras rum?

Kortet är taget på balkongen av vårt smultronställe i Paleros, Grekland. Men det är ett par år sedan.

Det var alldeles tyst i mitt rum. Mina sinnen var på helspänn då det plötsligt small i rummet bredvid. Det lät som om ett fönster eller en dörr slagits igen med en kraftig smäll. Det är det sista jag minns från den där kvällen. Jag somnade och sov gott hela natten. På morgonen var allt som vanligt ända tills jag mötte kamraterna i korridoren på andra våningen. De var som berusade. De kunde inte gå rakt. Vad som egentligen hade hänt förstod jag bättre först under de närmaste dagarna.

Den där natten fördjupades min gudstro på ett avgörande sätt. Under veckor och månader läste jag min Bibel, samtalade och diskuterade med mina vänner. Det handlade inte alls bara om karismatiska upplevelser utan lika mycket om Kyrkans tro. Förvisso blev många av skolans elever döpta i den Helige Ande. De började tala nya tungomål och be för sjuka. Det blev en del av mitt liv men lika mycket tvingades jag studera synen på dopet och nattvarden. För att inte tala om synen på ämbetet. Jag läste fader Gunnars böcker och under de kommande åren lades grunden för min teologiska syn på Kyrka och tro. Så kom Jesus Kristus att bli mitt centrum och såväl det karismatiska som det högkyrkliga ingå i grundvalen för min snart 40-åriga tjänst inom Svenska kyrkan. Som om Guds omsorg om mig inte var nog fick jag sedan min första anställning inom det lågkyrkliga SESG. Jag delade den tjänsten som skolpräst med församlingsarbete inom Katarina församling, den församling i vilken jag en gång långt tidigare sett dagens ljus och tagit emot Honom i dopet. Så slöts cirkeln och grunden var lagd.

Jag är oändligt tacksam för att Gud lät mig gå på Fjellstedtska skolan och för vad jag fick vara med om. Det är svårt att uttrycka med ord även om jag i mina tankar och böner ofta har fått återvända till den tiden.

En personlig erfarenhet

En av mina bästa vänner är Hans Sundberg. Det är märkligt hur gammal kamratskap kan bestå över decennier. Jag förmodar ett helt liv. Hans var den av oss som tillsammans med Peter Jonsson var i väckelsen centrum. Hans var med när den bröt ut den där kvällen i november 1972. Hans Sundberg beskriver sina upplevelser och vilka konsekvenser de fick för honom på följande sätt:

Min tacksamhet till Fjellstedtska Skolan är mycket stor. Här fick jag grundläggande kunskaper som hjälpt mig genom livet. Studiet av de klassiska språken, latin, grekiska och hebreiska har varit ovärderliga för min vidare gärning. Detta gäller även de övriga ämnena vi fick förmånen att studera. Som sagt skolan, hårda studier och fina kamrater var goda erfarenheter. Men viktigast blev den andliga väckelse som 1972 kom att prägla skolåret.

Min erfarenhet av kristen tro började i och med konfirmationen några år tidigare. Min konfirmationspräst förmedlade en levande tro och under lektionerna växte en insikt fram att Gud existerar och att prästen kände Gud personligen. Det gjorde inte jag. Jag började be och blev så småningom en bekännande kristen. Därför sökte jag till Fjellstedtska Skolan. Jag tänkte att här kan min kallelse att predika Jesus fördjupas.Andaktslivet på skolan svarade på behovet av ett uthålligt och kontinuerligt böneliv i Tidegärdsbönerna. Men efter några år växte insikten om att Gud ville mer.

En avgörande impuls var det växande syndamedvetande som innebar att jag inte kunde nalkas Gud utan att ha bekänt uppenbar och dold synd för Honom, men också till andra. Samma sak hände med fler. Vi fick be varandra om förlåtelse. Relationer blev upprättade.

Den 6 november 1972 möttes jag och mina bönekamrater Peter Jonsson och Lennart Petterson till bön, något vi gjorde nästan dagligen denna höst. Vi hade läst några böcker från Jesusfolket och den karismatiska förnyelsen. I dessa fann vi att vi behövde en personlig erfarenhet av Anden. Här kallades det "andedop" men är egentligen samma sak som andra kristna kallar "andeuppfyllelse". Vi bad om denna erfarenhet med handpåläggning. Den natten förändrades mitt liv. Jag fick bönesvar. Anden framträdde som en person som jag kunde lära känna på ett personligt plan. Apostlagärningarnas beskrivning om "tecken och under" som åtföljer Andens beröring visade sig vara sanna. Tungotal, profetia och en fördjupad hängivenhet till att förkunna Jesus var tydliga "tecken" på Guds verk.

Peter och Lennart fick också göra personliga erfarenheter av Anden, likaså Håkan Sunnliden vars rum låg vägg i vägg med vårt bönerum. Men inte bara vi. Många fick under det läsåret möta Jesus Kristus som en levande verklighet. Jesusfolkets väckelse fick också på detta sätt ett uttryck i Sverige. På Fjellstedtska och i många församlingar spreds denna Andens förnyelse. Överallt möttes troende över samfundsgränser till tillbedjan och bön. Dessa erfarenheter har präglat mitt liv. Jag vet att Gud kan göra precis vad Han vill!

I mitt fall blev vägen annorlunda än jag tänkt mig. Ett personligt tilltal från Gud ledde mig att döpas som troende. Därefter kunde jag inte bli prästvigd. Baptistsamfundet gav mig förtroende att tjänstgöra hos dem som pastor och seminarielärare på Betelseminariet. Under dessa år slutförde jag mina doktorsstudier med en avhandling om Sven Lidmans teologi. Därefter återknöts kontakten med Jesusfolket genom John Wimber och Vineyardrörelsen. Min fru Lotta och jag startade den första Vineyardförsamlingen i Norden. Vi fick se många församlingar startas över Norden och Ryssland under vårt ledarskap. Det arbetet avslutades för vår del för fem år sedan. Nu leder vi en nyplanterad huskyrka” Mosaik” i Uppsala. Vid sidan av detta arbetar vi med olika projekt som söker ge teologisk och biblisk fördjupning under en treårsperiod till nyblivna pastorer i Nepal och Indien. Livet är spännande…

Fjellstedtska skolan

För några dagar sedan berättade jag om väckelsen på Fjellstedtska skolan, men något konstigt hände med texten och när jag försökte rätta till det blev det bara än värre. Förmodligen något med formateringen. Så nu gör jag ett nytt försök om än med lite andra ord.

I de två tidigare bloggarna berättar Sture Ahnlund och Peter Jonsson. Sture var inte direkt närvarande vid själva utgjutelsen men kunde med ett utifrånperspektiv ge en god bild av vad som hände. Peter var desto mer  inblandad.

Vi var ett 90-tal elever på skolan och åtminstone hälften av oss blev direkt berörda av den Helige Ande. Många av kamraterna sökte sig till Pingstkyrkan, flera lät döpa sig en andra gång och Svenska kyrkan förlorade ett antal goda blivande präster. Jag hörde inte till dem. Istället upptäckte jag vid sidan om ett flitigt studerande av Skriften f Gunnars teologi. Och han talade starkt till mig med sin djupa förankring i både Skrift, Tradition och Bekännelse. F Gunnar fångade mig med sin intellektuella klarhet och charm. Han hjälpte mig att lägga grunden för mitt teologiska tänkande. Så kom det sig att jag blev både karismatiker och högkyrklig. Fjellstedtska skolan ligger utefter Fyrisån i Uppsala och grundades 1862. Skolan har fått namn efter prästen och missionären Peter Fjellstedt (1802-1881). Tanken var att skolan skulle förbereda unga pojkar på teologiska studier och prästvigning. Och så blev det och det var därför jag kom dit 1970.

Fjellstedtska skolan ligger utefter Fyrisån i Uppsala och grundades 1862. Skolan har fått namn efter prästen och missionären Peter Fjellstedt (1802-1881). Tanken var att skolan skulle förbereda unga pojkar på teologiska studier och prästvigning. Och så blev det och det var därför jag kom dit 1970.

 I det senaste numret av Fjellstedtska skolans årsskrift 2014 finns en artikel av Bengt Malmberg där han beskriver sina år som lärare på Fjellstedtska skolan mellan åren 1963 och 1982. Han nämner väckelsen som kom att bli oerhört betydelsefull för många. Men Malmberg framställer denna tid som ”jobbig”, präglad av konflikter. Det har fått flera av oss att vilja delge vår version av det som hände. Sagt och gjort. Några av oss har skrivit i avsikt att det ska publiceras i årsskriften 2015. Men jag har tillgång till dessa inlägg redan nu och kommer att publicera sex av dem. De som skrivit kommer från olika bakgrund, somliga växte upp i en varm kristen miljö, andra helt utan kontakt med kyrkan.

Berättelserna är skrivna i djup tacksamhet till Gud för vad denna väckelserörelse på Fjellstedtska skolan har betytt för oss. 

Det som hände förvandlade mitt liv

Här fortsätter jag med ännu en berättelse från väckelse på Fjellstedtska. Det är Peter Jonsson som berättar om hur han upplevde hösten 1972 och våren 1973. Peters avsikt var aldrig att bli präst. Han blev advokat och företagsledare. Idag är han också en av dem som stödjer missionsarbetet i Nepal. 

Jag kommer från Malmö och är uppväxt i ett akademiker-/företagarhem. Att jag började på Fjellstedtska berodde på svårigheter i relationen med min far och ett behov av större fokus i mina studier. Jag förväntade mig bra lärare och krav på studierna. Det uppfylldes. Vad gällde gemenskapen och livet på en internatskola hade jag inga egentliga förväntningar.

Jag förvånades över att skolan var indelad i en ”troende” (hel- och halvklassiker) och en sekulär ”grupp” (samhällsvetarna) vilka i stort inte umgicks med varandra. Den kristna tron präglade skolan genom obligatoriska morgonböner och bön inför måltider men framförallt genom de ”troendes” sätt att vara. Min uppfattning var att det för de flesta av dem handlade mer om from attityd än kristet liv. Jag hade en Gudstro när jag kom till Fjellstedtska men ingen Gudsrelation. Skolan då förändrade tyvärr inte det förhållandet. Och jag umgicks enbart med samhällsvetargänget.

På vårterminen strax före sommarlovet i andra ring (1972) hade jag utegångsförbud. Jag fick reda på att en tidigare elev, Hans Lundaahl, skulle hålla ett anförande i biblioteket om sin nyfunna ”frälsning”. Jag tyckte hans omvändelse med åtföljande medlemskap i pingstkyrkan var svår att förstå och var nyfiken. På samlingen berättade han och Linda, numera Bergling om deras tro. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag frågade Hans efteråt hur jag kunde lära mig mer om detta. Han gav mig ett NT och föreslog att jag skulle läsa det och börja tala med Gud.

Somarlovet kom och jag var ute och seglade med en god vän och hans far i fem veckor. På kvällarna festade vi men när jag anlände till min hytt i berusat skick läste jag varje kväll ett kapitel i Apostlagärningarna.

När höstterminen startade i augusti 1972 började jag umgås med Lennart Pettersson och Hans Sundberg. Vi talade bara om Gud. I oktober hade jag återigen utegångsförbud. Hans Lundahl och Linda kom en gång till, till skolan och efter det mötet bad jag tillsammans med Hans Lundaahl. Jag upplevde ett starkt Gudsmöte och blev omedelbart döpt i den Helige ande. Detta berättade jag för Lennart och Hans. Vi träffades ett par kvällar senare och bad för varandra. De blev också andedöpta. Sedan delade vi vad vi upplevt med resten av skolan.

För min del har jag allt sedan 1972 haft som ambition att leva för Gud och berätta för andra om hans kärlek och den glädje, frihet och sinnesro han kan ge. Jag började med att studera teologi i fyra år – dels ett år i Uppsala, dels i USA dels på egen hand. Parallellt med det startade jag med några vänner en församling i Rosengård i Malmö. Vi gav ut kristen litteratur, en månadstidning samt arrangerade många konferenser. Därefter läste jag juridik och blev advokat för att så småningom bli företagsledare. I allt detta har jag sökt att sprida evangeliet – fiska människor. Min hustru älskar Jesus och även våra fyra barn.

Upplevelsen av det som hände på Fjellstedtska skolan 1972 och 1973 förvandlade fullständigt inriktningen på mitt liv. 

Väckelsen präglade oss

Den förste som här berättar om hur han upplevde väckelsen på Fjellstedtska är Sture Ahnlund. Han skriver:

Jag kom inte som en personlig kristen till skolan. Hade hört talas om Fjellstedtska och min mor trodde att den skulle passa mig utmärkt. Något år  tidigare hade jag varit på konfirmationsläger på Stiftsgården i Rättvik och träffat många härliga personer i Kyrkans Ungdom. Staden Uppsala kändes också spännande. Även skolans samhälls och u-lands profil lockade. Däremot hade jag inga direkta andliga förväntningar. Min gudstro var ganska diffus, en blandning av österländsk och västerländsk religion. Den kristendom som jag mötte var delvis både introvert och formell. Jag satt nog hellre i rökrummet och löste livsfrågor än gick i kyrkan. Det fanns inte så mycket att göra på skolan så jag sökte mig till annat. En del lärare/personal  engagerade sig lite extra i oss elever, bland annat Bengt Malmberg. Många bodde ju långt hemifrån och uppskattade någon aktivitet samt en faderlig hand.

Efter en del personliga kriser (min far dog m.m.) växte mitt själsliga tomrum mer och mer. Det kunde inte alkohol eller annat bota eller bedöva. Jag blev en andlig sökare. Musiken blev min tillflykt och gav mig en del energi. Jag och några klasskamrater startade ett band och vi började spela i olika sammanhang.

Sture är musiker och i höstas släppte han en CD om sin stad Västerås. Här ses han i mitten i samband med en spelning för Sveriges Radio.

Under läsåret 1971/72 slutade en av bandmedlemmarna, Hans Lundaahl, och vi blev mäkta förvånade för vi hade många spelningar i Uppsala. Hans kom till skolan under våren och vittnade om sin nyvunna tro. Då väcktes något inom mig. Det som Lundaahl pratade om kändes så äkta. Jag hade under en period tyckt att allt var meningslöst och tappat gnistan. Något tidigare hade även min bror blivit en kristen och det påverkade mig också. Jesus-folket från USA kom till Uppsala och vittnade om sin tro. Det gjorde ett djupt intryck på mig. Jag förstod plötsligt att Gud var en person som man kunde ha en relation till.

Av olika anledningar hamnade jag i USA. Där blev jag en personlig kristen under sommaren 1972 och mitt liv förändrades. Jag fick via brev reda på att något hade hänt på ”Fjellet” under 1972/73. I maj månad samma år kom jag tillbaka till Uppsala. Då såg jag med egna ögon att något genomgripande hade hänt på skolan. Stämningen var delvis annorlunda. Många elever var förändrade t.ex. Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden, Klas Lindberg m.fl.

Jag kände också av spänningar och förstod att här hade andliga frågor ställts på sin spets.

Traditionell kristendom hade krockat med väckelsetro. Men jag upplevde den nyväckta kristna gemenskapen på skolan som väldigt öppen, familjär och inkluderande. Det fanns verkligen ingen besserwisser-mentalitet någonstans. Jag följde med direkt och evangeliserade på gatan ( Man var väldigt utåtriktad då ). Vi bad tillsammans innerligt och personligt.

Den Heliga Andes gåvor var i bruk. Vi kunde åka till S:t Peters Metodistkyrka i Stockholm och lyssna på förkunnaren Harry Greenwood från England i tre timmar. Efteråt satt vi ändå länge och samtalade. Jag kände direkt igen den andliga atmosfären från de karismatiskt kristna sammanhang jag levt i under mitt USA år. Det var en andlig vind som svepte fram. Under sommaren reste många av oss ut och evangeliserade  inom Svenska Kyrkans sommarkyrka. Det blev en oerhört viktig erfarenhet i mitt liv som gav mig inspiration att senare läsa teologi och även arbeta i kristen församlingsverksamhet.

Klart är att väckelsen präglade individer och många var vi som valde att fortsätta vandra med Gud, förkunna de glada nyheterna och tjäna vår Herre på olika sätt.

Biskop i Svenska kyrkan

I senaste numret av SPT, 3/15, avslutade biskop Biörn Fjärstedt sina reflektioner kring biskopsämbetet. Hans föregångare på biskopsstolen i Visby stift skrev en bok om biskopsämbetet och nu reflekterar som sagt biskop Biörn över denna i två delar. I den andra delen blir biskop Biörn personlig och jag erkänner att jag fylls med glädje och sorg på en och samma gång när jag läser. Jag visste och vet att kyrkopolitikerna har urholkat ämbetet. Jag har själv levt mig igenom förändringarna och jag har förvånats och sörjt många gånger att ingen av biskoparna sagt ifrån förutom biskop Bertil Gärtner.

Kanske en del av förklaringen finns i biskop Biörns ord:

Det känns besvärande att behöva medge, att jag och flera biskopar med mig inte såg den nedmontering av det svenska biskopsämbetet som pågick och som medvetet drevs fram, fast det är svårt att ange av vem och hur.

Jag förstår att det känns besvärande att inte ha sett det som så många av oss präster såg. Samtidigt hedrar det biskop Biörn att han nu inte bara ser utan också skriver ner vad han sett. Jag citerar honom framöver. Biskop Biörn var biskop i Visby stift under åren 1991-2003.

I den andra delen av reflektionerna berättar han om sitt första kyrkomöte:

När jag kom till mitt första kyrkomöte/ombudsmöte som biskop märktes stämningen direkt. Ett par biskopar hade låtit sig inväljas på partipolitiska mandat, biskop Lars Carlzon med sina östtyska sympatier och kanske mer än så och Per-Olov Ahrén, som siktade på ärkestolen. Vi andra satt längst bak i första kammarens plenisal i Riksdagshuset och hade närvaroskyldighet men inte mer. Det var uppenbart att flera av de äldre kollegorna kände sig förnedrade, åsidosatta, avfärdade. När kyrkomötet senare körde över biskoparnas uttalande i ämbetsfrågan, ropade Jan-Arvid Hellström från bakersta bänken för han och jag som yngst i ämbetet satt: "konstitutionell kris!" En ny princip rådde: majoritet råder över ingångna överenskommelser.

Jag har genom åren upplevt och mött ett flertal biskopar och en av dem jag förfärats mest över var Lars Carlzon. Han var nämligen en gång i tiden generalsekreterare i SESG men någonstans utefter vägen förändrades han som människa. Han var socialdemokrat, ordförande i Östtysklands organisation Förbundet Sverige - DDR till den regimens fall, ivrig kvinnoprästanhängare och ordnade regelbundet särskilda mässor för homosexuella som om vanliga mässor inte var till också för homosexuella. Men på den här tiden var det fråga om att bryta ny mark. Lars Carlzon var biskop mellan åren 1979-1984 och har stått för mitt livs kortaste telefonsamtal. Jag var präst i Katarina församling, uppskattad av kyrkoherden och ville stanna kvar i Katarina. Därför ringde jag biskopen och förklarade min önskan. Biskopen sa: "Vi i Stockholms stift har ingen användning för sådana som dig" och så la han på luren. Detta var år 1981 och vi flyttade i stället till Värnamo. Men det var inte mig bloggen skulle handla om. Biskop Biörn skriver om kyrkomötet:

Kyrkomötet var under alla åren som biskop det mest obehagliga att delta i. Denna billiga form av demokrati, som infördes, alltså beslut efter partipolitisk majoritet och utan hänsyn till biskoparnas och prästernas vigningsuppdrag, har varit förödande för Svenska kyrkan och är orsaken till det fria fall kyrkan nu befinner sig i.

Biskoparna är den allmänneliga Kyrkans högsta företrädare på jorden. De ska tillsammans med präster och diakoner betraktas som Kristi representanter. Men svenska riksdagspolitiker har bestämt att så får det inte vara och har genom lag 1998:1591 bestämt att "Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet". Jag påstår att detta felbeslut lett till att partipolitiker i praktiken tagit över makten i kyrkan, att ordet ämbete inte ens erkänns längre och att det apostoliska ämbetet förlorat sin succesion. Biskop Biörn skriver:

Det har undrats om, och i så fall under vilka omständigheter,  en kyrka kan förlora eller glida ur sin apostoliska succesion. Det kunde ju tänkas ske i samband med vissa beslut om annan ordning än den som uppenbarligen är från apostolisk tid såsom ämbetets utformning eller äktenskapets. Själv har jag undrat om det inte skedde, när biskopen åtskiljdes från sitt presbyterium och blev anställd av stiftsstyrelsen. Det kan rimligen inte någon hävda vara apostolisk tro och ordning.

Naturligtvis får jag många besvärliga tankar när jag i tacksamhet läser biskop Biörn, men det kanske för alltför långt och är alltför vågat att skriva vad jag tänker. Domkapitlet har ögonen på mig och jag ska inte bjuda dem på något i onödan. Tystnadens kultur breder ut sig i Svenska kyrkan. Det är väl illa nog att jag känner mig osäker på vår blivande biskop Fredrik Modéus som tillträder i april månad. Biskop i Svenska kyrkan är en sak, men hur erkänd är en sådan?
. 

Nepal

Någon frågade mig om hur det går med träningen av blivande pastorer i Nepal. Har den hemska olyckan påverkat missionsarbetet? Det kunde kanske vara dags för en uppdatering.  Utgångspunkten eller drömmen,  om du vill, var att multiplicera kunskap till pastorerna.  Läget var akut då Hans fick relation till 500 församlingar av skiftande storlek med det gemensamma att de saknar pastorer. Tänk om vi kunde samla 30 pastorer fyra gånger om året och dessa i sin tur samlade 30 nät de kom hem? Då skulle vi nå ut till 900 blivande pastorer. Vilken dröm!

Ganska per omgående visade det sig svårt med planeringen eftersom de flesta inte har tillgång till någon almanacka. Hhm, hur gör vi då? Nåja, 30 kom och allt såg ut att fungera bra, trots att Santos som vi ville skulle hålla i det hela byttes ut mot någon annan. Den andra sessionen eller om det var den tredje kom 30 blivande pastorer, men bland dem var många nya. När jag var där första gången hade en av deltagarna skickat sin kusin i stället och en annan ett av sina barn. Det spelade enligt dem ingen större roll eftersom de var från samma familj.

Det vi inte visste när arbetet började var den enorma satsningen som pastor Raju gjorde för Badi-folket, det folk som säljer sin småflickor till prostitution i Indien. Samtidigt som arbetet med blivande pastorer har pastor Raju startat 7 barnhem med över 700 barn. Det är ett enastående arbete och kortet nedan tog jag när jag besökte några av dem veckan innan olyckan. Det kanske inte är så underligt att han inte hunnit med såsom vi har önskat.

En, två, ja tre gånger, byttes vår kontaktman i Nepal mot annan. När vi förstod att arbetet inte fungerade som vi ville och att överenskommelser inte hölls begärde vi räkning på hur många blivande pastorer som deltagit och hur många de nått ut till. Ett 60-tal har deltagit på fem sessioner och de har fört verket vidare till 470 namngivna. Faktiskt riktigt bra.

Den fjärde sessionen leddes av bibellärare från Johannelunds teologiska högskola, Loe Eriksson och Klas Lundström. De skrev en mycket uppmuntrande rapport som du hittar genom att klicka här.

Vi har en ny hemsida som du hittar här. Det har nämligen gjorts två andra större förändringar med arbetet. För det första har vi gått upp i ett samarbete med TOUCHING ASIA vilket lett till nya möjligheter, särskilt administrativt och nya kontakter. Det nya namnet blev Pastoral Leadership Training och tanken är att konceptet ska kunna användas i flera länder.

Den andra stora förändringen är att arbetet utvidgats till Orissa i norra Indien. Den ursprungliga idén att multiplicera kunskaper har påbörjats där och denna gång med bättre förutsättningar. Ytterligare länder kan bli aktuella.

Tillsammans med några andra gjorde jag den femte sessionen, sponsrad av Värnamo pastorat. Det var på vägen från Hetauda till Kathmandu den hemska olyckan ägde rum. Nu väntar vi på att den sjätte sessionen ska äga rum och inte minst våra studenter väntar på det. Sessionen har skjutits upp, inte bara på grund av den för ny-kristna nepaleser obegripliga olyckan, därför att pastor Raju av olika skäl håller på att ersätta sig själv på hemmaplan. Vi hoppas att den först påtänkte Santos, som är en begåvad man, ska ta ansvar för sjätte och resterande sessioner.

Tack till alla understödjare, från mig särskilt till Värnamo pastorat. Vill du vara med också fortsättningsvis rekommenderar jag det. Våra väckelse-kristna vänner i Asien är värda vårt stöd.

Jag kan inte låta bli att visa ett kort till på några av de äldre flickorna.

Uppdaterad

Under januari månad skrev jag 25 bloggar. Så många bloggar har jag aldrig tidigare skrivit på en och samma månad. Men jag har haft gott om tid att tänka och skriva. Och jag har tänkt på sådant som är viktigt för mig vilket gjort det lätt att skriva.  Bloggen är till sitt väsen en personlig dagbok och ändå inte privat i ordets trängre mening. Det händer att jag återvänder till sådant jag skrivit tidigare så bloggen fyller också, kanske till och med främst, ett personligt behov.

På statistiksidan kan jag se att här finns hundratals sidvyer varje dag och det måste jag tillstå är både inspirerande och uppmuntrande. Stort tack till alla mina läsare för visat intresse. Däremot har jag hört att flera av er tycker att jag är svår ibland. Ibland tycks jag förutsätta att alla är teologer. Jag använder teologiska begrepp och tankegångar. Det är bra att jag får höra sådant samtidigt som jag inte kan lova bättring i den saken. Det hör till min person, mitt kall och min värld att leva teologi.

Det finns oftast något att skriva om. Inte sällan är det någon intressant bok jag läst, en bok som får mig att reflektera. Eller någon artikel i SvD som vi prenumererar på och som jag därför läser dagligen. Sedan händer det saker i livet som också är intressanta som till exempel bildandet av koinonian i Värnamo. Här har skett en förskjutning från celler till koinonior. Det betyder inte att cellen förlorat sin betydelse. Inte alls. Den är i mycket själva grunden för koinonian. Kari och jag är för närvarande med i två celler varav den andra är ekumenisk. Men det är sällan jag skriver något från dessa möten av förklarliga skäl.

Min stora hobby är fotbollen som ni vet och den kunde jag skriva mer om men ärligt talat är jag inte säker på att just ni är intresserade. Men det kanske kunde vara mer lättbegripligt och generera fler kommentarer om jag skrev om Bajen. Eller vad säger ni nu när säsongen drar igång? Första matchen, en träningsmatch, spelades i onsdags borta mot Assyriska, eller som vi säger - frisörerna från Södertälje. Det blev seger med 8-1! Den som vill kan klicka på Hammarby i spalten till höger och på 7 minuter se alla målen.

Jacob publicerade en fin tavla häromdagen som också jag gärna visar. Lägg märke till skriet hos huvudpersonen som för stunden bär AIK-halsduk när två Bajare kommer efter. Snart ska de båda lagen mötas i Svenska Cupen. Då får vi se hur det går.

En annan nyhet är missionsarbetet i Nepal som nu utvidgas till Indien och Norge. Av det skälet har det gjorts en ny hemsida. Jag har i spalten till höger ersatt Nepal-sidan med the Pastoral Leadership Training, men ber att få återkomma med mer information i veckan.

Så hoppas jag du känner att du är uppdaterad.