om Herrnhutismen

Nu har jag ägnat några dagar åt att läsa tre böcker om herrnhutismen.Jag hittade dem på Bodafors Antikvariat, ett antikvariat som rekommenderas när det kommer till teologisk litteratur. De tre böckerna är:

Bayer, Sigfried. Greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf, Jönköping: Halls förlag 1950.

Jacobsson, Nils. Den svenska Herrnhutismens uppkomst – bidrag till de religiösa rörelsernas historia i Sverige under 1700-talet, Uppsala: W Schultz 1908.

Römer, Hermann. Grefve Nik. Ludvig v Zinzendorf – hans lif och verksamhet, Stockholm: Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 1913.

Jag har inte hunnit läsa alla tre än, men två av dem, de två först nämnda. Av dessa är Jacobssons bok den utförligaste. Han disputerade på Herrnhutismen 1908 tror jag och hans avhandling används flitigt vad jag förstår av Hilding Pleijel som också disputerade på herrnhutismen. Det är också Pleijel som skrivit 70 sidor i band V av Svenska kyrkans historia, 1935. Men tänk att jag kunde få tag på Jacobssons avhandling!

Det är särskilt herrnhutismens intåg i Stockholm som intresserar mig eftersom jag har upptäckt att mycket av det jag lärt om cellkyrkan fanns redan på 1700-talet inom herrnhutismen. De mest grundläggande markörerna inom cellkyrkorörelsen är Jesus som cellens DNA, evangelisationen, träning av lärjungar och ledare till de olika grupperna. När jag läser om detta Jacobssons bok fascineras jag samtidigt som jag få¨r en rad nya frågor. Till exempel undrar jag var Zinzendorf fick sina tankar om organisationen i från. Fick han dem från radikalpietisterna? Från de reformerta? Eller fick han den från Martin Luthers inledning till Tyska mässan? Så här långt tror jag att det var Luther som inspirerade honom och att Luther i sin tur fick den från de böhmiska och märhriska bröderna och systrarna som under ledning av Johan Hus (1369-1415) gjorde vad de kunde för att skydda sig mot den Romersk-katolska terrorn. Det verkar som att organisationen fötts under förföljelsetider. Så var det ju också i Kina på 1900-talet.

Förföljelsetiderna har också påmint om de kristnas situation under de första århundradena. Skälet till att de kristna samlades i hemmen var först att de inte var tillåtna i den judiska miljön och sedan att de understundom inte heller var tillåtna i den romerska miljön. 

I hemmen kunde de kristna fira gudstjänst utifrån sin tro på Kristi reella närvaro. Den mest naturliga plats som kunde tänkas var en del av hemligheten till de första kristnas snabba expansion. Ta Rom ett exempel. Vid tiden för Konstantins edikt och innan de första kyrkorna byggdes fanns sannolikt tusentals kristna i Rom. Gör följande tankeexperiment: Det fanns låt säga 2 000 kristna år 250 e Kr (vilket är långt under den faktiska siffran som kan ha varit 20 000 kristna och mer) och anta vidare att varje husförsamling "omsatte" 100 personer. Det skulle i exemplet betyda att det fanns 20 husförsamlingar i Rom (mer sannolikt 200 husförsamlingar!). Kanske finns här något vi behöver upptäcka?

Just när jag sitter och funderar och räknar på detta kommer posten med Domkapitlets friande dom. Mer om den i morgon.