Hela Israel ska bli frälst

I lördags undervisade jag i Ljungby. Det var föreningen Nehemja som hade årsmöte och ämnet var Hela Israel ska bli frälst. Det är nu tror jag fjärde gången jag talar över det ä,net och det ska bli åtminstonen en gång till i slutet på februari. Då i Linköping.

Hela Israel ska bli frälst, skriver Paulus i Rom 11:25 och jag frågar då hur ska det gå till? Och svaret är det vet vi inte. Men det finns tre alternativa tolkningar. Det är kanske inte nödvändigt att spela ut dem mot varandra. Kanske överlappar de varandra. Som sagt vi vet inte. 

Den första och i de här sammanhanget vanligaste tolkningen bygger på den så kallade darbyismen. Det handlar om vedermödan, tusenårsriket, Jesu återkomst och så ska hela Israel bli frälst. Kanske det, men det finns ingenting hos Paulus som pekar i den riktningen. Måste Israel vänta till dess? Jag tror inte det.

Den andra tolkningen har blivit vanlig med den judiska-kristna dialogen. Den säger att Israel blir frälst genom att Gud frälsar, inte att folket nödvändigtvis behöver omvända sig och tro på Jesus. Detr är nog den linjen Svenska kyrkan skulle förespråka. den kallas för two-covenant theology och innebär att det finns två frälsningsvägar. En för judarna och en för de kristna. Synnerligen o-paulinskt med andra ord. Men den passar ändå Svenska kyrkans religionsdialog som bygger på respekt för varandra oavsett om det handlar om judar, buddister eller hinduer.

Den tredje tolkningen är den Paulus ger i Rom 9-11. Jag begränsar mig till kapitel 11 på följande sätt.

11:1-10         Inte alla har snubblat/fallit

11:1               Gud har inte förkastat sitt folk, v 11. Vem har förkastat vem, v 15? De har ställt sig själva offside och blivit förhärdade, v 7.

11:11-24       Israels fall är tillfälligt och meningsfullt

11:12             Gud vände Israels fall till välsignelse för folken, jämför Gal 3:13f

11:15             Vad skall då deras upptagande innebära, frågar Paulus. Att Israel blir upptaget betyder att det omvänder sig, blir frälst och upprättas. De får del av Guds fullhet, förmodligen också i fullt antal. Några hävdar att Paulus menar att Gud ska acceptera Israel. Men eftersom Gud aldrig har förkastat Israel behöver Han inte heller ändra sig för att acceptera Israel. När och hur hela Israel ska bli frälst återkommer Paulus till i v 25f.

Men vad betyder orden om inte liv från de döda? Några menar att hela mänskligheten ska förnyas i en stor väckelse, men orden bör tillämpas på Israel. Det är Israel som ska få ”liv från de döda”. Orden liv och död används då på samma sätt som Jesus använde orden i Joh 5:24 när han talade om dem som övergått från döden till livet, se också 4:17.

11:25-32       Hela Israel ska bli frälst

11:25             Förhärdelse har drabbat en del av Israel och så ska det förbli till dess att …

Hela Israel = kol Yisrael 148 ggr (Jes 60:21, 45:17, 25) Så sänder Gud Jesus för att försona och fullborda förbundet, Jer 31:31-34. Detta har skett och ska inte ske igen. Men vad med Israel? När och hur blir de frälsta?

Jo, genom tron på Jesus Kristus. "Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk". Israel har en stående inbjudan, Ef 2:14f. NF finns redan, 1 Kor 3:11.

Det går inte att tillskriva Paulus två frälsningsvägar och inte heller kyrkofäderna. Paulus ville hålla ihop Israel och den växande kyrkan. Problemet blev att kyrkan drog fel slutsats. I stället för att säga ”utanför Kyrkan ingen frälsning” borde de sagt ”utanför Kristus ingen frälsning”.

Den enklaste förståelse var och är att Paulus hänvisar till den historiske Jesus Kristus. Paulus erbjuder därför Guds evangelium ”först till juden, sedan till greken”. 

Detta var ett utdrag och ett smakprov. Förklaringen innehåller mer, men kanske får jag återkomma vid annat tillfälle.

Prästvigningsdagen 1978

Idag är det min prästvigningsdag! Det har gått 39 år sedan jag vigdes till präst i Göteborgs Domkyrka och därför fick jag anledning att plocka fram ett gammalt fotoalbum. I det fanns förutom lite kort också ett tidningsklipp från Göteborgs-Posten (GP). I det fanns ett kort på oss 13 män som det stod i artikeln. Biskoparna som vigde oss var Bo Giertz, Bertil Gärtner och Jonas C. Shirt från kyrkan i Rhodesia. När jag läser namnen på kamraterna är det flera jag fortfarande har kontakt med även om det inte blir så ofta, Olle Fogelqvist (grattis förresten till vigseln!), Anders Paradis, Staffan Grenstedt, Arne Selander ...

Min biktfar på den tiden var Sven Carlsson från Jacobs kyrka i Stockholm. Han var med och assisterade. Andra assistenter var bland andra Per-Olof Sjögren, Torsten Josefsson, Sven-Arne Svenungsson, Ulf Grenstedt och Gustav Börjesson, Ja, det var tider. Det var en helt annan kyrka än den vi ser idag även om den just detta år 1978 hade börjat få fart i nerförsbacken genom biskop Ingmar Ströms olyckliga nyårspredikan några veckor innan. En predikan som till stor del riktades mot oss. En predikan som kom att publiceras i sin helhet i Dagens Nyheter. Jakten på kvinnoprästmotståndarna eller kvinnomotståndare sattes i full gång. Jodå, den har jag levt med under hela min tid nu på 40:e året.

Tidningsartikeln i GP refererade från biskop Bertils tal till oss. Jag citerar:

Och biskop Gärtner blickade mot höjden och takvalvets milda ljusramp, mönstrade sedan de tretton och sade: - Kyrkan är som ett skepp, som kastas kring på opinionens vatten. Framtiden ter sig oviss och oroande, men håll er tätt intill Kristus. Herren uträttar stora ting. Kom ihåg att niu genom prästvigningen betros att predika ett evangelium för att vara honom, icke människor till behag. Nu går ni Guds ärenden och slipper gå andras, och ni skall inte predika efter tycke och smak, endast följa evangeliet. En sådan underbar upplevelse att till andra människor förmedla hans ord och kärlek, en sådan härlig kallelse. Gå nu åstad, men inte av egen kraft utan av Herrens.

Därefter lästes prästämbetets löften och tretton nya prästmän svarade i korus: Allt detta lovar jag.

Kyrkofäder, mystiker och evangelium

Kyrkofäder, mystiker och evangelium är titeln på en bok jag nyss avslutat, Jag talade med en god vän som beklagade sig över utvecklingen hos Peter Halldorf och Bjärka Säby. Han försökte förklara attt det finns starka influenser av grekisk filosofi (främst gnosticism) och mysticism hos många av kyrkofäderna och numera också hos Halldorf, Stinissen och Lönnebo. Det slutade med att han skickade mig boken. Den är skriven av Christer Svensson och utkom på XP-media 2013. Jag läste den igår och har avslutat den idag. Jag tycker den är läsvärd.

Om mitt intryck var att boken var ett angrepp på de nämnda kan jag nu i stället säga att det snarare är Svenssons vånda som kommer till uttryck. Jag ser av innehållet att boken bygger på hans avhandling av något slag. Han har gjort en tydlig research, brottats med materialet och skrivet noggrant. Tack för det. Boken är inte lättläst för den som inte har några förkunskaper eftersom den förutsätter en viss förståelse för grekisk filosofi och kyrkans framväxt. Men då kanske boken i stället kan tjäna som en översikt eller introduktion.

Min avsikt är inte att recensera boken. Men kanske kan jag peka på att "problemet" som oroat författaren. När urkyrkan växte fram, växte den fram i en grekisk miljö präglad av en begynnande gnosticism. Den som är insatt kan märka det redan genom att läsa NT. Paulus använder sig av grekiska tankar, tar upp dem och fyller dem med Jesus Kristus. Men i Kolosserbrevet varnar han också för änglasyner och uppenbarelser. Aposteln Johannes varnar mycket tydligt för gnosticismen när den förnekar att Jesus är Gud.

Kyrkofäderna tvingas förklara hur Jesus kan vara sann Gud och sann människa. Och de tvingas förklara att Gud är Treenig. Hur lätt är det? För att lösa uppgiften använder de sig av grekiska filosofi, ett språk som den tidens lärda förstod. De vägde orden på guldvåg och formulerade noggrant till exempel den apostoliska trosbekännelsen. Även om de använde grekisk filosofi var de noga med att hänföra materialet till apostlarna och Jesus. Jag tycker att Svensson uttrycker sig tveksamt när han skriver att de kristna knöt an till filosofin. Jag skulle hellre säga att den använde sig av filosofin, om ni förstår hur jag menar.

I den grekiska miljön fanns också mysteriekulter av olika slag. Där förekom filosofin, spekulationer och tankar som inte alls var bibliska. Här offrades det, festades och utfördes riter av olika slag. En del av detta fanns också hos de första kristna, som till exempel dop och nattvard. Det gällde med andra ord att veta vad man gjorde. För innehållet i och syftet med dopet och nattvarden var annorlunda. Det var kopplat till personen Jesus Kristus och ingen annan. Här finns en balans att upprätthålla mellan det grekiska och det kristna. Om jag förstår Svensson rätt är han orolig för att det ibland blir lite obalans hos Halldorf, Stinissen och Lönnebo. Han ger flera exempel på det. Men hur mycket av oron är befogad?

Det finns en urskiljning som är viktig för mig. Jag tycker Svensson missar den när han spelar ut "den Outgrundlige Guden" som bor i tystnaden ... ni vet hur det kan låta, mot den historiska Jesus Kristus. Oron gäller att det sker en förskjutning från det historiska till det outgrundliga. Många av mystikerna menar som bekant att när den kristna tron fördjupas kommer man "bortom" det synliga, att det till och med finns en bergsklättring (vi kallar det för helgelseprocess) till Gud. MEN vad jag förstår är förutsättningen att jag först lever i Gud för att sedan upptäcka mer och mer, kanske också ana det outgrundliga. Det kan inte vara så att det är ett sätt för att nå fram till Gud. Paulus skriver att vi arbetar PÅ vår frälsning, inte för. Jag håller med Svensson att det här gäller att se upp, - särskilt för de som ännu inte kommit till tro på Kristus Jesus. Men även för oss som undervisar så att de som inte kommit till tro inte vilseleds.

I det teologiska tänkande får man använda olika språk när man talar om relationen till Gud Fadern och när man talar om relationen till Gud Sonen. Inte alltid så lätt att komma ihåg. Jag minns så väl när f Christian sa till mig: "Håkan, teologi är en precisionsvetenskap. Ett litet fel i början blir ett stort fel på slutet."

Det går naturligtvis inte att göra rättvisa åt boken i en blogg. Men den som är intresserad av kristen tro i vår tid kan gärna läsa den!

Resan till Israel uppskjuten till oktober

Det var tänkt att jag skulle resa till Israel i april, men den resan har skjutits upp till oktober.

Jag ber att få återkomma efter sommaren med mer information. För övrigt ska jag nu på tre olika platser tala över ämnet Hela Israel ska bli frälst. Jag ger i det föredraget en alternativ tolkning till darbyismen eftersom jag håller mig till Romarbrevet 11. Det är späänande att forska i Bibeln.

Tala om djävulen

Nu har jag inte bloggat på ett par dagar men nu kommer tre i rad. Den första inspirationen fick jag när jag idag läste tidningen Kyrka & Folk, en tidning jag rekommenderar. I senaste numret skriver Fredrik Sidenvall en mycket upplysande artikel för oss som har barn och barnbarn. Ledaren bär rubriken Gammal är äldst och du kan läsa den genom att klicka här.

Det finns en rörelse som kallas för progressivismen. Jag gissar att det är ett samlingsnamn på flera postmoderna företeelser. Den har plockat upp den gamla gnostiska villfarelsen att "människan" är en ande som bor i en kropp. Det är anden som ska kontrollera kroppen. Nu har rörelsen kommit till uttryck på Facebook som kan erbjuda de unga 38 olika kön!? Det hela verkar framställas som ett vänligt tillmötesgående av de ungas osäkerhet, brist på rötter, på identitet. När jag läser ledaren får jag intrycket att här gäller det bara att sätta kryss på vilket kör eller vilken identitet jag vill ha och sedan beställa tid hos kirurgen. Jag citerar: Inom

... rörelsen finns det förstås ingen som ställer frågan vem det är som i strid med våra faktiska biologiska kroppar har konstruerat idén om att vi själva ska välja vår mest grundläggande identitet och sedan med hjälp av kirurgin tvinga kroppen till lydnad och med hjälp av politiska och kulturella krafter tvinga omgivningen att acceptera våra idéer eller annars straffas.

Om du och jag inte ställer upp på idén ska vi straffas. Jo, jo, jag vet. Det räcker med att man har en bibliska syn på skapelsen av människan för att sedan kallas homofob eller något annat otäckt. Men det som tog särskilt tag i mig som har åtta barnbarn är följande ord:

Det är idéer som slår stenhårt mot mot barnens möjlighet att växa upp till trygga och harmoniska vuxna. Kampanjen drivs av krafter som är ute efter att både ekonomiskt och sexuellt dra nytta av de ungas säkerhet och förvirring.
Du som är farfar eller morfar eller farmor eller mormor du behövs för dina barnbarn. Du har en fortsatt kallelse från gud att vara salt och ljus när laglöshetens hemlighet hotar det goda livet för dina barn och barnbarn,

Jag gick genast in och läste de för Kari. När jag får tillfälle vill jag prata med barnbarnen. Läs artikeln och lyd!

Jag vill också citera från sidan 6 eftersom också där skymtar en av gnosticismens gamla villfarelser fram. Det är Mats H Giselsson som berättar i inledningen av sin artikel:

Jag hörde professor Carl Fredrik Wislöff i en predikan tala om djävulen. Han berättade om en altartavla. Konstnären hade tänkt måla Jesus, men det blev djävulen, för Jesus hade inga sår i händerna och fötterna.

Jo, det gäller att se upp i vår tid, den mest gnostiska av alla tider sedan 200-talet, enligt professor Gustaf Wingren.

3 veckan efter Trettondagen

I morgon är det dags för en ny vecka eftersom den nya veckan enligt Kyrkans År börjar med söndagen. Det blir nog Högmässa i Mariakyrkan i morgon. Evangeliet är hämtat från 

Joh 4:46-54

Betoningen ligger på Jesus, hur han i sin kärlek och barmhärtighet väcker anden/tron till liv. Denna vecka får vi ett exempel. 

1. Jesus kom tillbaka till Kana i Galiléen

a) vatten till vin, ryktet hade gått ut, (han blev väl mottagen, v 45), en man i kunglig tjänst hade hört om Jesus. Han sökte inte Jesus för egen del utan för ville ha förbön som en sista utväg, sonen var döende. Han var i nöd, Gud använder nöd och elände.

b) Nöd och elände kan vara en början att söka honom, att bli en lärjunge. Lärjungen söker, läser, ber, kommer till kyrkan …

c) Vi har alla kommit till tro på olika sätt. Motiven kan ha skiftat men kanske är det just sökandet som förenar oss. De själviska motiven är otillräckliga. Då sker ingen frälsning och Jesus vill inte vilseleda mannen. Därför säger han:  

2. Jesus sa till mannen: Om ni inte ser tecken och under tror ni inte

a) mannen var ute efter hjälp, inte efter att lära känna Jesus, Jesus tar ifrån honom de falska föreställningar som säger att Gud måste göra som vi säger.

b) I vår tid finns en mängd märkliga föreställningar. Även om sekulariserade svenskar tycker sig ha lämnat den primitiva nyttoreligionen med offer (blodiga eller oblodiga) finns det många som tror att det hjälper att tända ljus eller idka välgörenhet. Det finns få som tänder så många ljus och ger bort så mycket pengar som svensken. Det är inte fel att göra så men det frälsar inte. Vacker musik kan säkert vara en väg men inte heller den framkallar annat än vackra känslor. Andra förväntar sig tecken och under, men Hebr 11:1.

c) Tron är en förtröstan. I den finns inga orena motiv. Den kräver inga bevis och kräver inte tecken & under, syner eller uppenbarelser. Den går direkt till Jesus och förlitar sig på honom. Detta är något vi ska vara tacksamma för. Det kristna livet handlar inte om dig eller mig utan om Jesus. Så blev det också för mannen.

3. han kom till tro liksom alla i hans hus

a) förklaringen: mannen trodde på vad Jesus sa. Mannen förstod att undret kom från Jesus eftersom det hade hänt vid sjunde timmen. Bönesvaret låg i Ordet, det Ord som en gång skapade världen, det livgivande Ordet. Det var och är en sådan potentiell kraft i Ordet att inte bara mannen utan hela hans hus kom till tro, de fick alla en relation till Jesus själv. Säkerligen var flera av dem senare hemma hos Jesus som ju bodde i Kapernaum.

b) Men inte alla lärde känna Jesus. Mannens arbetsgivare var ingen mindre än Herodes Antipas. Vi läser om honom i Luk 23:6-9. Han blev glad när Jesus kom till honom för han ville se tecken och under.  På samma sätt som mannen får vara vårt exempel och föredöme får också Herodes Antipas vara vårt avskräckande exempel.

c) Hebr 11:1. Kanske är det så att våra sinnen inte tillför något till vår tro utan i stället begränsar vår tro. Men Jesus vill i sin kärlek och barmhärtighet väcka anden/tron till liv.

Om missionen i Nepal

Nu har jag just läst om än som hastigast om Mikael Alvéns arbete med sexhandeln i Nepal. Alvén drabbades av nöd för småflickorna i samband med ett besök i Nepal (eller om det var i Indien han mötte pastor Raju Sundas). Så sjösatte han organisationen Love and Hope och har gjort ett jättebra arbete som har fått stor betydelse för småflickorna. Genom att grunda flera flick- och barnhem i Kathmandu har de tagit emot 100-tals barn, åtminstone 700. Jag har själv varit där. Problemet?

De skulle samarbeta med pastor Raju Sundas. Nu är det sällan den ene partens fel när två inte kommer överens. I regel är ingen av de två fullkomlig. Vi lutheraner skyller det den köttsliga naturen. Aposteln skriver att i min köttsliga natur bor inget gott. Där bor synden. Detta är med andra ord något vi som kristna bör vara medvetna om och också ha med i beräkningarna. I missionens sammanhang brukar det tyvärr stanna vid att vi talar om att två olika kulturer krockar. Det ligger naturligtvis något i det men problemet går djupare än så.

När missionen renodlades och sköt fart i slutet på 1800-talet och sedan under hela 1900-talet var det de utsändande som ägde missionen. Det var vi som kom med goda nyheter till dem. Jag tror inte att det går att se missionen på det sättet längre och får intryck av att Love and Hope byggt upp en organisation som äger projektet med småflickorna i Nepal. Detta ägande består i mycket av pengamakt. Men pastor Raju Sundas, som mer än gärna tar emot pengar, tycker att han äger projektet. Han har dessutom goda kontakter med den nepalesiska regimen som godkänt och godkänner hans verksamhet. Om det nu är hans verksamhet.

Skälet till att jag skriver detta med viss insikt är inte att jag varit med i det arbetet men i ett liknande. När Hans Sundberg flera år tidigare kom i kontakt med pastor Raju Sundas ville han erbjuda honom hjälp i form av en utbildning av blivande pastorer. Organisationen som nu har namnet Pastoral Leadership Training (PLT) och som du kan besöka genom att klicka här har gjort och fortsätter att göra ett mycket bra jobb i Nepal. Det är i det uppdraget som jag har undervisat och som Värnamo Pastorat sponsrat om de än avbröt sponsringen. Samarbetet med pastor Raju Sundas gick inte bra.

Pastor Raju Sundas har många hänsyn att ta i en situation som kräver helt andra färdigheter än vi är vana vid. Som i praktiskt taget alla fattiga länder råder en utbredd korruption. På grund av kastsystemet som i och för sig avskaffats på papperet men inte i praktiken tvingas de som hantera makt ta vad vi anser vara falska hänsyn. Det som har hänt pastor Raju Sundas är dessutom att den västerländska kyrkan nu väller in med sin kunskap och makt. Och min poäng är; i alltför hög grad med sitt gamla missionstänk. Då tänker jag inte på budskapet utan på metoderna.

Nu har Love and Hope avbrutit sitt arbete i Nepal och vad som händer med 100-tals småflickor är för mig oklart. Kanske kommer andra västerlänningar att ta över sponsringen.

När det gäller PLT:s arbete fortsätter det trots att samarbetet med pastor Raju Sundas avbrutits. Bland dem vi hann utbilda finns pastorn Mankaji Tamang. Du kan läsa om hans syn på vårt arbete genom att klicka här. Som jag förstår det drivs Hans Sundberg av att ge bibelkunskap till blivande pastorer och stötta pastorer. Det handlar inte om att bygga upp en egen organisation. Det kommer alltid att finnas människor likt Mankaji som vill lyssna till Guds Ord, särskilt i länder som Nepal. Som missionärer kommer vi aldrig att bli sysslolösa.

Det jag skriver här är inte ett debattinlägg. Jag ville bara visa att det inte längre går att bedriva mission som de gjorde på 1900-talet. Jag vill, som Paulus skriver, inte att någon "ska vara okunnig" om vad det är att bedriva mission på 2000-talet. Den diskussion som nu förs i tidningen DAGEN avslöjar enligt mitt tycke en sådan okunskap eftersom den inte pekar på de verkliga problemen.

Kyrkans hus i Uppsala

Först häromdagen upptäckte jag nedanstående intervju med prästerna Annika Borg och Helena Edlund. Den återfinns på en sajt med namnet Det goda samhället, en samhällskritisk sajt. Redaktören och intervjuare är Patrik Engellau (1945-). Han är ordförande för tankesmedjan Den nya välfärden och VD i Aktietorget, Han har arbetat inom FN, SIDA och UD och kunnig debattör. Han har skrivit ett 30-tal böcker.

MEN han är ytterst okunnig om Svenska kyrkans plats och betydelse i samhället. Därför har han med anledning av Mitt kors-kampanjen bjudit in de två prästerna för att förhöra sig om läget. Och han får verkligen veta. Flera gången får han fråga om eftersom han knappt verkar tror vad han hör.

Du kan höra hela intervjun, 38 minuter, genom att klicka här. Den som lyssnar kommer att å en bra översikt av vad som pågår i Kyrkans hus i Uppsala. 

Hur Jesus förändrar världen

Den helt avgörande faktorn och skälet, rent vetenskapligt sett, till att Jesus blev korsfäst är religiöst. Jesus predikade Guds rikets ankomst och detta var onekligen knutet till hans egen person. Det är också det och bara det som gör Jesus intressant och spännande. Här gäller det för oss än idag att förstå och ta konsekvenserna av det.

Vi som bekänner oss till Jesus Kristus vittnar samstämt om att genom att lära känna Jesus lär vi känna Fadern! Detta blev helt enkelt för mycket för den tidens religiösa ledare.Eftersom detta var Jesu självförståelse kom alla, säger alla, människor runt honom att bli syndare - i jämförelse med honom. Detta pågick i tre år och till sist var det helt tvunget att komma till beslut. Antingen är Jesus Gud eller så är han det inte.

Det kan vara bra att komma ihåg att Jesus lärde annorlunda i allt. Det må vara relationen inom och till äktenskap, familj, överheten och till olika slag av grupper. Jesus lärde något annat om relationen till lagen, gudstjänsten, seder och bruk, normer och praktiker. Han satte gränser och uppmanade de sina att undvika vissa ledande människor. Alla dessa konflikter måste få ett slut!

Jesus anklagade dels för att "stå över" den tidens religiositet och del för att vara en politisk upprorsmakare. Den första anklagelsen var sann och den andra var falsk.

Därmed är vi framme vid det mest problematiska, enligt Küng. Till och med Jesu lärjungar ställdes här på svåra prov. Om Jesus är den han säger sig vara så angår det oss alla. Vi är direkt inblandade. eftersom Jesus inte lämnade någon enda människa utanför sitt anspråk.

Skälet till att den misslyckade Jesus ensam bestämt och vänt världsutvecklingen, till att tiden räknas som före och efter hans död är vad som berättas om den påskhögtid då hans korsfästes. Det sägs nämligen att han uppväcktes från de döda och gavs "all makt i himlen och på jorden". Om så skedde är det förklaringen till att det sedan gick som det gick. Någon annan förklarings finns egentligen inte. Att Fadern väckte upp Jesus från de döda  ändrade inte bara världshistorien utan kastar också ett förklarande ljus över Gamla Testamentet. Det förklarar också hans predikan om Guds rike. Det förklarar tecknen och under. De blir plötsligt till tecken. Ja, allt förklaras. Annars finns det ingen förklaring.

Men Küng pekar på fyra svårigheter.

För det första är berättelserna om Jesu uppståndelse inte vetenskapliga belagda. De är vittnesbörd och inte helt objektiva.

För det andra finns härmed inga "naturliga" förklaringar till Jesu predikningar, hans själavård eller helbrägdagörelser. Alla vetenskapliga förklaringar faller platt till marken. Det blir oåtkomligt för vetenskapen. Mycket går att ifrågasätta som till exempel jungfrufödseln eller himmelsfärden, men inte att Jesus uppväcktes från de döda för då finns inga förklaringar.

För det tredje finns det ingen som har sett hur Fader Gud uppväckte Jesus från de döda. Ingen kan beskriva hur det gick till.

För det fjärde har berättelserna i evangelierna utformats på lite olika sätt om man jämför dem med varandra. De fyra evangelierna har ändå det gemensamt att uppväckelsen har ägt rum. Den och utgör själva startpunkten för Kyrkan. Den är kärnan i Kyrkan. Utan den finns ingen kyrka att ta på allvar.

Först höjer jag på ögonbrynen när jag läser att Küng menar att Faderns uppväckande av Sonen inte är en historisk händelse. Men så läser jag igen; inte en historisk händelse i strikt mening. Vi talar om en verklig händelse men den har fortsatt in i evigheten och kan inte jämställas med eller sorteras in under andra historiska berättelse. Hur det gick till är inte åtkomligt för oss människor.

Men kroppen då? Küng skriver att Jesus inte uppstod för att komma tillbaka till tid och rum, som änkans son i Nain eller Lasarus. Inte heller ska vi förstå uppståndelsen som "en fortsättning" på det här livet. Det nya livet är helt annorlunda. Där är allt förvandlat eller förhärligat som vi säger. I evigheten finns ingen början, ingen fortsättning och  inget slut. När Jesus lämnar denna världen går han hem till sin Fader. Han går in i den ultimata verkligheten, den som vi på jorden inte har tillgång till..Vi vet att det finns en verklighet utanför tid och rum. Jesus "får med sig sin kropp" in i denna ultimata verklighet. Annorlunda uttryckt Jesus "dör i Gud". Allt vilar nu i Guds händer. Han "uppstår i Gud".

De första kristna "visste" vad de varit med om. De "visste" att Jesus var med dem också "alla dagar" också efter uppståndelsen. Det är denna insikt som förändrade och fortsätter att förändra världen. Det är så Jesus förändrar människors liv än idag.

Jesus - en konfliktmänniska

Jesus fungerade som en motståndsman till hela etablissemanget, som en liten sten i skon, ytterst irriterande. Hur då? Jo, han identifierade sig själv med Gud på ett sätt som kom att ställa alla andra i dålig dager. De som redan var ställda i dålig dager hade inget att förlora. De var redan fattiga, sjuka, illa ansedda och orena. För dem spelade det ingen roll, men för etablissemanget som sagt ytterst irriterande. För alla dem som hade gjort och gjorde sitt yttersta för att följa lagen var Jesu sätt att tala om lagen och förhålla sig till den provokativt. "Ni har hört att det blev sagt till de gamle, men JAG säger er ..."

Sedan fanns det många som hade lagt sig till med något slag av askes, men i deras ögon var Jesus "världslig". Medan de gjorde allt för att vara rena kunde de se Jesus äta med publikaner och syndare.

Inte så få av de etablerade väntade på en politisk messias-gestalt som kunde besegra romarna, som kunde befria Guds folk om så med våld. Jesus talade hela tiden om att Guds rike skulle upprättas men utan våld och han blev därför för dem en besvikelse. Gissa om det frestade på dessa människors tålamod.

Vidare fanns, då som nu, skaror av mindre troende människor, sådan som levde ett vanligt Svensson-liv. De tyckte säkert att Jesus var alltför allvarlig, alltför kompromisslös. Dåligt anpassad helt enkelt. Kort sagt det fanns inte en grupp som inte retade sig på Jesus. Han var inte lierad med någon. Möjligen ingav han hopp med dem som redan vara satta i dålig dager.

Ändå var Jesus omtyckt. Hans lärjungar älskade honom. De fick sitt värde genom att de kallats. De fick ett uppdrag, löften om en härlig framtid. Jesus talade om Guds rike, MEN talade han någonsin om att starta en kyrka? En gemenskap vid sidan om den judiska? Började han medvetet under sin livstid  på en sådan? Nej, ingenting talar egentligen för det. I alla fall inte ur en "vetenskaplig" synvinkel, menar Küng. Jesus upprättade ingen bas, inget kontor. Han kom inte från någon prästfamilj. Han hade ingen teologisk utbildning. Han hade ingen titel. Han var en vanlig människa. Han representerade på en och samma gång en sann Gud och sanna människor. Människor tvingade ta ställning till hans predikan, till hans gärningar, ja, till hans person, att komma i dålig dager eller att bli troende, att fortsätta som ingenting hade hänt eller att omvända sig, att säja ja eller att säga nej.

Att vandra med Jesus är som att ha Gud själv som en vänlig och helt tillförlitlig partner. När koinoian samlas brukar vi sjunga:

Vilken vän jag fann, närmre än en broder.

ingen är som han, ingen här på jorden.

Gud är i Jesus inte "långt bortom rymder vida". Han är hos mig. Han ger varje stund innehåll, mening och sätter in det som sker i hans plan. Varje detalj i mitt liv "vinns" av honom, också olyckor, sjukdom och död. Att vandra med honom är inte något andligt i grekisk mening utan helt verkligt.

Det händer att människor kritiserar den bibliska världsbilden genom att hävda att den är primitiv. Gud beskrivs som en människa med humör och de bibliska texterna sägs vara fyllda av myter, symboler och legender. Men låt inte lura dig. Detta sätt att tala om Gud är det enda verkliga språk du kan förstå Gud på. Detta är det sätt på vilket Gud kom till oss på! Detta är en del av provokationen.

Jesus fullständigt förvandlar vår uppfattning av Gud. Han är inte långt borta till vilken vi ska fly. Gud är nära. Gud är inte ett resultat av människors önskningar. Gud är inte etablissemangets sätt att förtrycka andra. Gud är inte moralens garant, inte ett resultat av en taskig barndom. Sådana påståenden är hämtade från Feuerbach, Marx, Nietsche och Freud och de har präglat svensken under hela 1900-talet. Men Jesus står inte samman med någon av dem. 

Det finns inte många likheter mellan Jesus och Buddha. Jesus kan inte jämföras med någon av hinduismens hundratusentals gudar eller med reduceras till en profet vid sidan av Muhammed. Jesus blev osams med alla människor av rang samtidigt som han gav sitt liv för dem OCH för de fattiga, sjuka, ängsliga, orena och oönskade. Han gick till dem. Det gjorde aldrig Buddha, Shiva, Visnu eller Mohammed. Jesus blev aldrig etablissemangets idol. Han förklarades vara en falsk profet, en hädare och bedragare, den sämste av alla människor. Han förtjänade att dö efter tre år. Det gick inte att ha kvar en sådan. Inte ens hans egen familj ville ha med honom att göra., 

Och ändå kom han att förändra världen för all framtid. Hur är det möjligt?

2 veckan efter Trettondagen

Den framförvarande veckans evangelium talar om Jesus som Livets källa. När vi vänder oss till honom har vi alltid tillgång till Honom, Hans kärlek, glädje, frid, tålamod och så vidare. Han är en outtömlig källa som gör att vi aldrig någonsin behöver vare sig hungra eller törsta. Tyvärr är det inte alltid vi förstår det. Många kristna lär sig aldrig att leva av tro, men det är vår kallelse att komma till källan, att leva som hans lärjungar.

Joh 5:31-36

1. Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt

a) Bakgrunden är miraklet vid Betesdadammen. En man som varit lam i 38 år kunde inte ta sig ner till källan för att bli helad. Då blev istället Jesus den källa som helade honom och ”han uppenbarade så sin härlighet”. Problemet var att det var sabbat. Människorna blev provocerade och visste inte vad de skulle tro. Somliga menade att Jesus for med osanning, andra ville gå längre och ville röja honom ur vägen.

b) Här gäller det att urskilja. Det är aldrig Jesus som är problemet, inte heller att helbrägdagörelsen ägde rum på en sabbat, utan människornas hårda hjärtan. De ville att Jesus skulle bevisa vem Han Är.

c) Än idag projicerar vi vår otro på honom som om det var hans fel när vi grubblar, blir besvikna eller tycker han är långt borta. Vi tycker att han ska ta första steget och överbevisa oss. I judisk och romersk rättspraxis kan den anklagade inte vittna till egen fördel.

2. Ni har sänt bud till Johannes

a) Joh d predikade med en väldig kraft. Matteus berättar att han hade kläder av kamelhår, att gräshoppor och vildhonung var hans föda, att han var skoningslös i sin förkunnelse och inte tog hänsyn till person. Han ansågs i allt vara trovärdig. Honom gick de till just av det skälet.

b) Människor hänfördes av hans ljus. De sökte sig till honom, men han är inte Messias. Döparens ord flammade som en fackla, Jesus Syrak 48:1, men Jesus är världens ljus, 8:12. Men vad sa Joh d om Jesus? Han pekade på Jesus 1:20, 26. I den stunden var Joh d inte längre trovärdig i deras ögon. Människorna ville att Messias skulle göra som dem som sa.  

c) Vad krävs för att en människa ska komma till tro på Jesus? Under en Alphakurs förs många fina samtal. En del av dessa kommer att handla om Jesu trovärdighet och diskussionerna kan komma att bölja fram och tillbaka. Deltagarnas vilja kommer att sättas på prov, men vi ska vara frimodiga därför att Guds Ande har kallat oss samman och bara Guds Ande kan föda på nytt. Vi kan vittna för andra, om hur vi har mött Jesus, men Jesus blir inte trovärdig genom vårt vittnesbörd utan när människor likt den lame kommer till och möter Jesus. I mötet med honom uppenbarar han sin härlighet.

3. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd

a) ”ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda vittnar om att Fadern har sänt mig”.  Jesus gjorde många goda gärningar och vi ska förstå dem som tecken. Varje helbrägdagörelse är ett tecken, inte på Guds Allmakt utan på Guds kärlek. Jesus behövde inte bevisa att han är Messias eller att han kan göra mirakler, men han hade ett behov av att få ge kärlek till oss. Det är hans väsen. Vi vill stå emot makten, men varför stå emot kärleken?

b) Det talas mycket om Gud i vår tid och det blir allt viktigare att vi som Jesu lärjungar lär oss att ge vidare den kärlek Han har gett oss för att människor lättare ska kunna tro.

c) Jesus förkunnade, berättade och gjorde alla sina goda gärningar för vår oss. Han instiftade nattvardens sakrament för att vi alltid skulle ha tillgång till honom och hans verk. Att komma till honom är att komma till Livets källa. Vi behöver aldrig någonsin hungra eller törsta

Gud benådar människor

Det främsta och helt avgörande budet är det vi kalla för det dubbla kärleksbudet. När Jesus predikar Guds rike blir det tydligt att han också av oss förväntar sig "hela vårt hjärta, hela din själ och all din kraft" och det är avgörande för en rätt förståelse av evangelium att inte ge efter på detta. Det får inte vara pengar eller ägodelar, rättigheter eller ära, inte ens den egna familjen får vara i centrum. Jag minns vid ett tillfälle då jag hörde predikanten säga: Gud är inte så intresserad av vad du har att ge honom (han har ju redan allt) utan av vad du inte ger honom. Tänkvärda ord.

Det är lätt för moderna människor att försöka göra sitt bästa. Tyvärr är det inte nog. Också de kristna har drabbats av bror-duktig-syndromet. Detta är ett sätt att undvika det viktigaste nämligen att omvända sig. Jag tror att omvändelsen det vill säga tron är ett resultat av att vi har mött evangelium i dess kraft. Tron är ett resultat av att jag drabbats av Jesus själv. När det sker inser vi något av vad han betyder för oss och vill inget hellre än att ta emot, tro och leva tillsammans med honom.

Gud har alltid människans bästa för ögonen. Och eftersom Gud själv har det vill också jag ha det. Det går inte att tjäna Gud utan att tjäna sin nästa. Vi talar praktik eftersom kärleken är praktik och inte kan vara något annat. Det handlar inte om att tjäna människor i hela världen, människor i allmänhet utan självklart din broder och din syster OCH den som kommer i din väg, som vi lovar i ett av koinoians löften. Relationen till min nästa är en övning som jag aldrig blir klar med. Den innebär ständigt nya utmaningar, nya offer. Men det är en nyttig övning eftersom det samtidigt är ett sätt att bli beroende av och öppen för den Helige Ande.

Kärleken är grundläggande för oss. Den ger förlåtelsen vidare till andra, till och med till dem som vill vara ens fiender. Den är beredvillig när det gäller att möta andra människors behov och går så långt att den avsäger sig de egna rättigheterna för att möta andra.

Kärleken är solidarisk med de fattiga, med kvinnor och bar särskilt änkor och föräldralösa. Den är till och med solidarisk med dem som av andra betraktas som "orena". Jesus satte sig till bord med tullindrivare, horor och spetälska, människor som inte bara var utsatta utan till och med utstötta av samhället. Guds nåd erbjuds alla människor. Visst kan man tycka att det är orättvist. Det finns människor som inte förtjänar nåden, tänker några. Nej, men nåden erbjuds alla. När en människa uppfattar den nåden DÅ sker omvändelsen i det att Gud fullbordar vad han påbörjat. När en människa sätter tro till Jesus Kristus ger Gud sin förlåtelse, befriar och förklarar han syndare rättfärdiga. Gus straffar inte människor utan benådar människor!

Guds rike mitt ibland oss

Küng hävdar i sin bok On Being a Christian som jag avslutade förrförra bloggen med att framtiden eller hoppet redan finns närvarande i kornet. Det innebär också att en kristen lever i målet. Jag är medveten om att detta låter filosofiskt men jag tror att det är helt riktigt. Detta är bara ett annat sätt att beskriva vad vi kallar för livet i Kristus.

Hur kommer jag dit, undrar någon? Jesus kallar det för omvändelsen. Omvändelsen är inte detsamma som bättringen. Så hette det i den gamla översättningen; "Gör bättring och tro evangelium". I dag är en sådan översättning inte bara felaktig utan förödande. Det grekiska ordet metanoia handlar om att ändra sitt sätt att tänka. Det är ett radikalt ord som innebär en helomvändning. Från att ha gått åt ett håll vänder man sig om och går åt ett annat. Det gör jag med hela min varelse, ande, själ och kropp. Omvändelsen är ett resultat av och innebär att jag sätter min lit till Gud. Från denna stund blir Gud min partner, någon som är med mig i allt. Omvändelsen definieras därför bäst som att tro på Gud eller för att knyta an till filosofin ovan att tro på Guds framtid NU. Vilket underbart liv att få vara en kristen!

Men Jesus inte bara pratade om Guds rike utan han demonstrerade och förmedlade det också. Det blev synligt i de mirakler han utförde. Kan man tro på sådant i en upplyst tid? Küng skriver att mirakler hände och händer än idag, oförklarliga saker. Men genom tron får de sin förklaring. Inte genom vetenskapen utan genom tron. När vi tror på Gud får miraklerna sin förklaring. Miraklerna i sig är med andra ord inte det viktiga utan tron på Gud. Vilken underbar sanning. Den innebär dessutom att vi ständigt kan se, förstå och tacka Gud för alla de mirakler vi dagligen och stundligen får vara med om.

Nå, Jesus etablerade aldrig Guds rike. Det fick inget totalt genombrott utan det stannade vid hans person, hans budskap och miraklerna var tecken på hans person. Vi talar hellre om tecken än om under och mirakler. Om jag ser någon bli befriad eller helbrägda är det tecken på att Jesus och Guds rike har kommit. Varken själva budskapet eller miraklerna kan skiljas från Jesu person.

Guds rike är här - genom Evangelium. Vad var det viktigaste för Jesus? Hur kunde han veta vad som var viktigast? Küng svarar att Jesus inte såg någon naturlig lag som angav riktningen. Det finns ingenting i människan som på ett naturligt sätt bekräftar det rätta trots att den moderna människan ofta ser saken så. Jesus höll sig inte heller till någon normerande uppenbarelse som Skriften eller lagen. Det kanske låter konstigt i våra öron men det beror på att vi är "moderna" människor som anser att det måste finnas en fast grund. Och så gör vi "vetenskapen" eller Skriften till vår fasta grund. Så var det inte för Jesus. Han trodde inte vare sig på "vetenskapen" eller Bibeln utan på Gud. Det helt avgörande för Jesus var och är att Guds "vilja ska ske på jorden såsom i himlen." Jesus ville i allt göra  sin Faders vilja.

Det är Guds vilja som blir synlig i vad vi kallar Bergspredikan. Många teologer har försökt tolka Bergspredikan som det högsta idealet eller som en biktspegel eller som en sinnelagsetik. Küng underkänner alla dessa tolkningar och menar i stället att Bergspredikan handlar om Guds vilja. Genom att lyssna till och förstå Bergspredikan lär också vi oss att be "Ske din vilja på jorden såsom i himlen". Men och det får bli det sista för i kväll; Guds vilja baseras inte på något mänskligt utan på Honom själv. Människan kan inte växa in i Bergspredikan, inte upplysas om dess förträfflighet och så sporra oss till stordåd. Nej, Bergspredikan talar om för oss att Gud måste gripa in och göra det vi inte kan göra. Därför sände Han sin Son för att visa oss vad Guds rike är. Detta Guds rike är mitt ibland oss.

Tre händelser

Vilken härlig dag. Nu måste jag avbryta mitt läsande On Being a Christian för att i stället dela tre personliga händelser. Den första är att Kari och jag idag har varit gifta i 42 år. Vi gifte oss i Karis hemförsamling Asker som ligger väster om Oslo och vädret var likadant som vädret har vari här idag. När vi lämnade kyrkan vräkte snön ner, men då spelade det ingen stor roll. Vi var i alla fall gifta och nu har det gått 42 år. Det finns de som tycker att tiden och livet går fort. Jag tror jag förstår.

Det andra är att snarast ett resultat av ett välsignat äktenskap. Hur var det nu? Lovad inte Gud att välsigna äktenskapet? Jag tror bestämt det. Och Gud har hållit sitt löfte. Detta sagt med i all ödmjukhet och med stor tacksamhet Vi vet också att det inte är så lätt alla gånger, men också det är en del av löftet. Han ska vara med oss i dagar av glädje och dagar av sorg. Nåja, Trettondagshelgen är en sådan helg då familjen försöker samla ihop sig. Och det har gått bra i flera år nu. Här ned ser du en bild på våra tre barn och deras familjer.

Victor till höger har tillsammans med Karin som inte är med på bilden två barn. De står framför honom Carl och Kajsa. Till vänster om honom står Elisabet med sin Claes. De har tre barn som också står närmast dem. Linn bärs av pappa och Elliot av mamma, snett framför dem William. Och sedan till vänster står Jacob och hans hustru Maria. Flickan längst till vänster är Elena. Hon är 15 år och äldsta barnbarnet, Framför Maria står Elia och Mirjam. Det är ett härligt kort men jag förstår inte riktigt proportionerna eftersom Jacob i verkligheten är längre än Victor. Så konstigt det kan bli.

Den tredje händelsen är från Koinonians årshögtid i söndags, vår utvidgade familj. Jag rapporterade om den redan i söndagens blogg men berättade inte att vi hade glädjen att ta upp 7 nya bröder och systrar i gemenskapen. Nu är vi inte mindre än 40 personer i den gemenskapen. Därför har vi också bestämt oss för att i stället för att ha en storsamling i månaden ha två stycken storsamlingar. Kent och Lotta får ansvara för att den andra storsamlingen möts och fungerar också fortsättningsvis. Kari och jag räknar med att ha en storsamling hemma hos oss. Det ska verkligen bli spännande på många olika sätt framöver. Kanske kan jag framöver hålla er lite uppdaterade om utvecklingen. Förresten låt mig när jag ändå är i gång hälsa var och en av er välkomna på ett studiebesök om ni vill och har vägarna förbi.

Jesu Kristi budskap

Det finns knappast någon tvekan när det gäller Jesu ärende. Han kommer med Guds rike. Han förkunnar det. Och han undervisar om det i sina liknelser för att människorna ska förstå. Liknelserna knyter an till vardagens miljö. Han riktar budskapet till alla människor. Det blir till nya möjligheter för dem fattiga, sörjande, förtryckta och hårt arbetande människorna, för sjuka och döende. Till de rika, självbelåtna och härskande blir förkunnelsen och undervisningen snarast ett hot, Jesus vill verkligen att Guds rike ska etableras här på jorden. Han lär sina lärjungar att be: "tillkomme Ditt rike, på jorden såsom i himmelen". Det är troligt att Jesus själv trodde på det.

Jesus talade aldrig om Kyrkan, dess väsen, liturgi eller uppdrag, än mindre om organisation eller om anställda. Det finns ingenting som tyder på att Jesus ville lansera en ny religion eller starta en kyrka. Han var tämligen övertygad om att Guds rike skulle till fullo upprättas under hans livstid, enligt Küng. Det är därför som de nytestamentliga församlingarna sedan får svårigheter med att hantera det enkla faktum att så inte skedde. Inte minst Paulus får ta sig an detta, först i 1 Thessalonikerbrevet och sedan något mindre i de övriga breven. Det verkar som att förståelsen av växte.

Detta att Jesus, enligt Küng, förväntade sig att Riket skulle få sitt genombrott redan under hans tid förklarar också varför han kunde vara så radikal. "Kan jag först begrava min far ...", frågade mannen. "Nej", svarade Jesus. Det fann inte tid med sådant. Nu är det Guds rike som ska etableras. Jesus levde helt och hållet för den saken. Riket skulle få sitt genombrott plötsligt, snabbt och radikalt. Han berättar om det i en av sina liknelser. Han säger att det är som när en man plöjer sin åker och plötsligt hittar han en skatt, en pärla. Så oförväntat ska det komma. Riket är med andra ord inte en organism som ska växa och utvecklas till något stort. Hhm, var det inte ett senapskorn som blev till  ett träd?

Sedan går Küng över till ett mer filosofiskt resonemang. Han börjar med att säga att vi inte kan förstå skapelsen eller änden därför att ingen av oss har varit med om dem. Därför måste vi försöka föreställa oss dessa. Dessa fakta behöver vi gång efter annan återerövra allteftersom vår världsbild förändras. Det är ingenting hotfullt eller farligt med att den världsbild som rådde på Jesu tid inte är vår. Jesus höll sig inom sina ramar när han talade om Guds rike och vi måste orientera oss i en annan världsbild. I den teologiska diskussionen har vi ofta talat om Guds rike som "redan, men inte än". Och det är vad jag förstår både bibliskt och rätt att tänka så.

Küng påstår sedan att uppfyllelsen finns i löftet. Ta till exempel liknelsen om senapskornet som blir ett träd. Küng hävdar att det finns en potential i kornet. Det är så vi ska förstå Jesus, hans predikan och undervisning. Som ett exempel säger Küng att Jesus lärde oss att be "helgat varde Ditt namn", men hävdar samtidigt att Guds namn är helgat i Jesus Kristus. Och det har han förstås rätt i. Redan nu men inte än. Vi måste med andra ord lära oss att slutet, "inte än" redan är närvarande, i "redan".

Jesus använder framtiden för att förändra nutiden. Det är med andra ord nu:et som leder oss in i framtiden. Sug på den!

Vem är Jesus Kristus?

Jag läser vidare i Küngs bok. Nu har jag kommit till tredje delen som handlar om Jesu program. Küng börjar med att sakta men säkert avvisa ett antal missuppfattningar, framför allt fyra sådana.

1. Jesus kom inte ur det etablerade sammanhanget. Han hade liten kontakt med och föga gemensamt med sadducéerna eller fariséerna. Han var själv inte präst eller teolog. Däremot förordade han en radikal förändring när han talade om att Guds rike är på väg. Ja, ändens tid har redan börjat. Och ändå

2. Jesus var inte revolutionär. Det fanns några revolutionära grupper och zeloterna var nära en rörelse. Jesus understödde inte dem som ville kasta ut romarna med vapen. Han var inte ens revolutionär i social mening, utan så radikal att han förväntade sig att Gud själv skulle komma och upprätta sitt rike.

3. Jesus var inte världsfrånvänd. Hans radikalism var opolitisk och han försökte inte uppmana någon att dra sig undan. Detta kan uppfattas som att han drar en gräns mot esséerna. Och även om han drog sig undan för att vara ensam kan man inte beskylla honom från att vara överdrivet "from". Han drog sig inte undan eller isolerade sig från världen. Han tänkte knappast tanken att tillvaron skulle kunna delas upp i andligt-världsligt.Jesus var ingen fanatiker som krävde "fromhet". Han bejakade inte askes, andliga hierarkier eller favoriserade människor. Hans budskap vände sig till precis alla.

4. Jesus kompromissade inte. Han fullständigt överlåten till sitt budskap. Han kompromissade inte med någon moral samtidigt som han inte var legalistisk. Han var emot all sorts själv-rättfärdighet och provocerade därmed alla etablerade, revolutionära, världsfrånvända och kompromissande människor.

Jesus var och är vill jag lägga till fullständigt unik. I sin fortsatta reflektion över On Being a Christian delar Küng upp Jesu budskap i två delar. Förutsättningen för det är den jag tidigare nämnt nämligen att det inte går att särskilja Kristus och Jesus. De måste hållas samman för att inte hela paketet ska bli helt ointressant och göra total orättvisa mot Jesus. Jesus talar som och uppträder som sänd av Gud. I den första delen av Jesu program redogör Küng för Guds skäl och i den andra delen för människans möjligheter. Jesus talar om de båda. Alltså: Vad vill Gud göra och vad kan människan göra.

Det är en spännande bok och jag skriver fortsatt om den i morgon.

Palestinsk ilska

Jag lovade en uppföljning på bloggen om 6-dagars kriget. Faktum är att jag först tänkte den bloggen som en bakgrund till den som nu kommer om Israels vatten. Men innan jag publicerar den ser jag att en terrorist kört in i en folkmassa i Jerusalem. I skrivande stund är inget utrett, men förlåt mig om jag misstänker en palestinsk sådan. Jag kanske har fel.  Här  kommer bloggen om vattnet.

Här om dagen publicerades i SvD en artikel om vattentillgången på Västbanken. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Rubriken lyder: Palestinsk ilska: Betalar för vårt eget vatten. Det tror jag det att de är arga. Det var den här artikeln som fick mig att skriva om 6-dagars kriget. Lite historia kräver ämnet.

Redan 6 oktober 2004 skrev Bitte Hammargren en artikel om saken. Du hittar artikeln genom att klicka här. Den har rubriken Kampen om vattnet på Västbanken. I den artikeln berättas om den så kallade Johnston-planen. I den bestäms hur vattnet ska fördelas mellan de vattentörstande länderna Syrien, Libanon, Jordanien och Israel. Den skrevs i mitten av 1950-talet och gällde vid tiden för 6-dagars kriget. Den får nog anses obsolet vid det här laget men saken är ändå viktig vid eventuella fredsförhandlingar.

Enligt det så kallade Oslo-avtalet som förhandlades fram i början på 1990-talet skulle Israel förfoga över drygt 70 % av vattenreservoarerna på Västbanken och Palestina (var kom den staten ifrån?) skulle förfoga över 17 %. Men detta var 1995 och jag förmodar att inte heller dem siffrorna gäller idag. Israel har byggt många nya hus och odlat upp mycken mark som kräver vatten. Det sägs att israelerna förfogar över 240 liter vatten per person och dag och palestinierna endast 80 liter per person och dag. Klart orättvist med andra ord, men hur var det då med freden? Kan det ha betydelse att Palestina vill döda alla judar? Förmodligen.

Förra året kom en intressant bok skriven av Seth S. Siegel som heter Let there be water och som handlar om hur Israel hanterar sitt vatten. Boken väcker förundran och beundra, skriver recensenten.
Israel har lyckats vänta den hotande vattenbristen till en av sitt lands största tillgångar. Idag har israelerna så mycket vatten de vill. De kan till och med exportera vatten! Länder som Kina och Indien har vänt sig till Israel och bett om hjälp. Vad har hänt? Hur gjorde de?

• Till en början säkrade man gränserna i samband med 6-dagars kriget. 
• Sedan lärde man sig att rena och återanvända avloppsvatten för att så kunna fortsätta odla med hjälp av konstbevattningen. 
• Till detta uppfann man droppbevattningen. Det innebär att växterna själv säger till datorn när och hur mycket vatten de behöver. Detta är en smärre revolution som innebär att det går åt mindre vatten samtidigt som grödorna blir större. Jag tror mig veta att israelerna har bistått länder i Afrika som ofta drabbas av torka.
• Det största genombrottet kom för några år sedan när man lyckades avsalta havsvatten! Nu kan man till och med fylla på vatten för att öka flödet i de vattendrag som finns i landet. Israel förser Jordanfloden med betydande mängder vatten får jag veta av recensenten och läkaren inom Försvarsmakten samt dykläkaren Marcus Nilsson.
• Slutligen använder man sig nu av vattendiplomati för att på sikt kunna vinna fred.

Ja, som du märker kan jag inte låta bli att drabbas av förundran och beundran. Nu ber jag bara om att också palestinierna ska få del av Guds livgivande vatten. Också de skulle må bättre av godhet och fred i stället för ilska och krig.

Koinonians årshögtid

Så har Värnamo koinonia hållit sin tredje årshögtid. Jo, jag vet att det låter högtidligt och kanske lite för stort, men det är verkligen roligt att få möta bröderna och systrarna under bekväma former. Vi började dagen med att fira högmässan i S:t Johannes kyrka. Martin Fredh predikade och celebrerade mässan. Han talade över ämnet "Vad Jesus är av naturen , blir vi genom nåden". Han hade tonsatt strofen så den skulle fastna bättre hos oss. Han undervisade om Jesu dop genom att jämföra det med vårt dop.

Efter högmässan fick vi kyrkkaffe och pepparkaka i "Glashuset" på Rydgatan där vi samlas då och då. Vi fick tid att prata med varandra och vänta in alla. Någon firar gudstjänst i Missionskyrkan och några går till den Romersk-katolska mässan så vi anlände allteftersom.

Jag passade på att berätta lite mer om hur vi tänker oss detta med löftena. Vi hade ju löftesförnyelse och det tar nog lite tid att förstå innebörden av detta. Jag försökte stryka under att vår gemenskap är en hjärtanas gemenskap. Det är utifrån var och ens bidrag som gemenskapen uppstår och hålls vid liv. Det är en förhoppning att gemenskapen ska förbli levande, att den inte ska bli en konsumenternas eller kotteriernas gemenskap. Jag vet sedan tiden med Cellkyrkan hur kampen ser ut. Frånsett motståndarna djävulen, världen och mitt eget kött är det viktigt att gemenskapen får vara öppen och att vi får självbestämmande och växande strukturer på plats. Sedan var det dags för lovsång och tillbedjan.

Till denna högtid, får vi ändå säga, var f Leif inbjuden att dela med sig från sitt rika och innehållsrika liv. Han kom tillsammans med sin hustru och berikade gemenskapen. f Leif är på sitt 89:e år och har mycket att berätta för oss om. Jag ville emellertid att han skulle säga något om husförsamlingen i NT och det gjorde han med den äran. Tänk, jag har aldrig förstått att de till exempel i Kolosse hade åtminstone två sådana, en hemma hus Nymfas och en hemma hos Filemon. Ekklesian i Rom höll sannolikt mellan tio och 15 husförsamlingar. f Leif lyfte särskilt fram familjens betydelse och lät oss förstå att vi knappast förstår hur stor och viktig den var och är. Familjen i NT bestod inte av man, hustru, ett barn och en hund utan av uppskattningsvis 10-15 personer, kanske än fler. De första kristna levde kollektivt och när ett hushåll kom till tro döptes alla 15! Men så var också tillväxten fenomenal. På 250 år undergrävde de hela Romarriket!

Efter föredraget bjöds på en mycket god lunch bestående av fläskytterfilé, potatisgratäng och sallad. Bröd och smör för den som ville. S Christina hade lagat denna måltid och Kari hade gjort efterrätten, en citronfromage som verkligen kom till sin rätt. Också lite kaffe - igen. Kari hade försökt uppskatta hur många efterrätter hon skulle göra. Kunde det bli så många som 36 personer? Jo, det, blev det, men det blev en efterrätt över på grund av att en broder tvingades avstå.

Efter måltiden reste vi alla oss upp, sjöng en lovsång till Gud och stämde in i den allmänneliga Kyrkans tro. När den klingade ut frågade jag: Vill ni med Guds hjälp leva i denna tro och visa den i kärlek till Gud och era medmänniskor? Genom att regelbundet gå till Mässan och närvara vid våra sammankomster? Till dina bröder och systrar i Värnamo koinonia och till dem som kommer i din väg? Tre gånger kunde jag höra ett samfällt JA. Det var som i Apostlagärningarna"ett hjärta och en själ". Underbart!

Som avslutning sjöng vi Vår Fader, nedkallade och tog emot Guds välsignelse. Ja, det var en välsignad dag.

Varför är det inte så i vår församling,? undrar någon. Av det enkla skälet käre vän att en sådan dynamik inte kan beställas fram på offentlig nivå. Den hör hemma i husförsamlingens sammanhang. När alla husförsamlingarna möts på söndagens förmiddag råder en annan, förhoppningsvis välsignad, nivå.

Jag tror bestämt att gemenskapen, grekiska koinonia, har framtiden för sig. Det jag har varit med om idag är profetiskt. Vi kan inte bli fler i just denna gemenskap, men vi kan formalisera flera gemenskaper på denna gräsrotsnivå. Härtill give Gud sin välsignelse!

1 veckan efter Trettondag Jul

Så har vi kommit en bit in på det nya året 2017.  Idag är det 1 ef Trett och Koinonian samlas till sin årshögtid. Det set jag mycket fram emot. Först blir det högmässa i S:t5 Johannes och sedan samling med lunch. Veckans evangelium är från Mark 1:9-11.

Mark 1:9-11                                                

1. Jesus från Nasaret döptes i Jordan av Johannes

a) Evangelisten Markus berättar om en historisk händelse som för oss ligger långt tillbaka i tiden. Flera av er har varit i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes döpte, en relativt obetydlig plats. Platsen skulle aldrig locka turister om det inte vore för att Jesus från Nasaret döptes där. Alla fyra evangelisterna berättar om dopet. Men varför döptes Jesus? Varför ställde han sig i kön tillsammans med tullindrivare, soldater, huggormars avföda … och andra syndare? Gud hade befallt Johannes döparen att döpa ”till syndernas förlåtelse”, men sådan förlåtelse behövde inte Jesus.

b) Den allmänneliga kyrkans förståelse är att Jesus går ner i Jordan tillsammans med tullindrivare, soldater, huggormars avföda … och andra syndare? Han blir en av oss.

 c) Efter att Jesus döpts börjar den kamp och gärning som vi alla kämpar. Han går din och min väg, genom öknen till Golgata. Han bär tullindrivarens, soldaternas, fariséernas, din och min skuld. Han ”fullgjorde vad vi borde”.

2. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva

a) Här börjar förkunnelse om syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. När syndafloden ägt rum en gång i urhistorien, spanade Noa tillsammans med åtta andra efter det nya landet. Då, en dag, kom en duva med ett friskt olivlöv i näbben. Noa bygger ett altare, Herrens ord kommer, förbundet ingås och regnbågen blir ett evigt tecken.

b) Nu döps Herren Jesus och samma duva kommer över honom. Den duvan är ett tecken från Gud att här börjar den nya skapelsen. Jesus är den nya människan, den fullkomlige som kommer till oss.

c) Det är den nya människan som går sträckan från dopet till Golgata. Under den vandringen

behandlar människor honom som vore han ett syndoffer som ska bäras fram. ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud”, 2 Kor 5:21, se Fastlagssöndagen, III årg. När Han fullbordat allt kunde han fylla dopet med sin egen person. Han kunde instifta det kristna dopet och låta det bli en gåva till oss. Som Han en gång kom till oss kan vi nu komma till honom.

3. Och en röst hördes från himlen: Du är min älskade son, du är min utvalde

a) Dessa ord är bekräftelsen på vem Jesus är, den nya skapelsen. Han är det från begynnelsen skapande Ordet och genom evangeliets förkunnelse kommer den nya skapelsen till oss. Detta är något så stort att det knappast går att göra rättvisa åt det.

b) De flesta människor förstår dopet som en vattenceremoni, men dopet ger oss nya förutsättningar att vara hans lärjungar. När den Helige Ande föder oss på nytt och låter oss få del av den nya skapelsen får vi nya förutsättningar att vandra genom livet. Kampen finns där men vi går inte ensamma och vi behöver inte dö ensamma.

c) Dopet är personligt. Det är en personlig Gud som kommer till dig och märker dig med sig själv. Du är nu förenad med Kristus Du kommer inte att dö ensam utan tillsammans med honom, i honom. Du är döpt hans död för att kunna leva med honom till evig tid. Svpsb 69:4

Sex-dagars kriget

SvD hade i morse en artikel om hur Israel inte obegränsat släppte till sitt på Västbanken. Det fick mig att återerinra historien om vattnet.

På våren 1964 var läget spänt. Alla som läser det här vet att det skarpt in mot israeliska byar i Galileen både från Libanon och Syrien, att araberna hotade med att stänga av vattentillförselns från Hermon och Jordanfloden till Genesarets sjö och att arabiska trupper ställt sig fullt krigsberedda vid Israels alla gränser. Då hade Israel 264 000 man i sina trupper och araberna ställde upp med 410 000 man. Israel hade 800 stridsvagnar och arabstaterna ställde upp med 2 200. Israel hade 300 stridsflygplan och arabstaterna 810. Operationsanalytiskt hade inte Israel en chans. Itzak Rabin var försvarsstabschef vid den här tiden. Trots det spända läget på västbanken och i norr bedömdes Egypten vara huvudmotståndare. På Sinaifronten hade Egypten ställt upp sju egyptiska divisioner, var och en av dem med mellan 10- och 20 000 man, min gissning. Nu väntade alla att de skulle slå till ...

MEN Israel förekom dem genom att låta sina flygplan flyga ut över Medelhavet och på måndagsmorgonen den 5 juni 1967 anfalla Egyptens flygbaser, 17 stycken. På några timmar hade anfallit egyptierna i ryggen och slagit ut alla deras start- och landningsbanor utom en. Detta för att de själva vill ha tillgång till en. Vid middagstid var saken klar.

Samtidigt marscherade israeliska trupper via Gaza ner i öknen mot de kanske 100 000 egyptier som befann sig där. Israels soldater hör aldrig ordern "Framåt", utan alltid "Följ mig". Det är officerarna som går i täten. Det kostade dem ungefär 25 % av dödade officerare. Men egyptierna fick nu värja sig för angripare som kom både bakifrån och framifrån. De flydde i panik och israelerna kunde gå så långt att de två dygn senare kunde inta Sharm el Sheik utan strid.

Det svåraste slaget leddes av den kände Ariel Sharon som genom noggrann planering lyckades inta egyptiernas starkaste fäste vid Abu Ageila.

Israel hade inte räknat med att Jordanien skulle anfalla, men redan på onsdagsmorgonen hade de börjat beskjuta Jerusalem och Netanya. När israelerna fram på dagen insåg att jordanierna vill föra krig mot dem gick de till motangrepp. Västbanken tillhörde vid den här tiden Jordanien. Något Palestina fanns inte. På Västbanken hade Jordanien 8 brigader och Israel 3. En brigad bestod vad jag förstår av ungefär 2 000 man, med andra ord 16 000 mot 6 000. Men eftersom Israel besegrat Egypten på ett dygn kunde det nu rekvirera förstärkning därifrån och i Jerusalem krigade israelerna kvarter för kvarter ändå upp på Tempelberget. På onsdagen, nu är det 7 juni, besegrade man också jordanierna på Västbanken. Obs nu att Israel tog Västbanken från Jordanien som aldrig har krävt tillbaka det. 

Men det fanns ännu en motståndare. Syrien som egentligen var det land som utlöste kriget. De hade som jag skrev ovan provocerat Israel under flera år. Värst var nog hotet att stänga av vattnet. Fredagen den 9 juni gick Israel till motangrepp mot Syrien, något syrierna tydligen inte hade räknat med. Efter utomordentligt hårda strider och till sist lyckade de inte staden Quneitra på Golanhöjderna. Detta var för att syrierna inte fortsättningsvis skulle kunna stänga av vattnet eller ligga på höjderna och skjuta ner mot Genesarets sjö. När striden var över hade Israel bara 3 stridsvagnar kvar.

Men nu har Israel fått lära sig en läxa; Det är en sak att vinna ett krig och en annan att vinna en fred.

Jag är ingen expert eller ens nämnvärt intresserad av krig, men jag kan söka, läsa och ta in information. Och så mycket kan jag säga att om jag hade fått bestämma skulle jag aldrig i livet lämna ifrån mig Jerusalem. Jag skulle bygga hus på Västbanken och tacka Gud för att Samarien befriats och jag skulle aldrig frivilligt låta syrierna få tillbaka Golanhöjderna. I vart inte utan att först ha vunnit en fred! Det där med vattnet ska jag berätta mer om i nästa blogg.

Küng talar rättframt om tron

Den kristna tron och särskilt de historiska dokumenten vi känner som Bibeln är genomlysta på alla tänkbara sätt. De har analyserats med hjälp av historisk-kritiska metoder i mer än hundra år. Det finns en rad olika metoder som sorterar under den historisk-kritiska som till exempel text-kritisk metod, litteraturkritisk, form- och genrekritisk, traditionskritisk för att inte nämna om andra sätt än den historisk-kritiska. Materialet har bearbetats fram och tillbaka, upp och ner flera gånger om. Det tycker jag är bra.

Och det är riktigt och viktigt att tillvara den moderna forskningen även om vi alltmer gått in i en postmodern tid. Det som är vetenskapligt hållbart består också i nyare tider när nya insikter kommer till. Det har visat sig att i alla de svårigheter forskarna möter när man vill kartlägga Jesus Kristus finns det ett starkt samband mellan den historiske Jesus Kristus och den första kristna församlingen sådan den träder fram efter Påskdagen. Det går nämligen inte att förstå sig på den kristna kyrkan med mindre än att den härleds till den historiske Jesus. Det är till och med helt nödvändigt att koppla samman de två. Det är också helt nödvändigt för att beskydda den kristna kyrkan. Kyrkan måste vara grundad i historien för att inte kastas hit och dit. Om så inte sker kommer kyrkan bara att framstå som en ideologi, som en myt, som en projektion av våra egna fantasier. Det är här jag blir orolig när jag ser vad som sker i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan måste kopplas samman med Jesus Kristus, jag menar i praktiken, för att återfå sin trovärdighet.

Hur är det då med de kristnas tro?

Är det en fråga om att förstå, att grunda sin tro på forskningsresultaten? Nej, tron kan inte stå och falla med forskningen oavsett vart forskningen leder oss.

Är det en fråga om vilja? Om tron är en viljeakt oberoende av vad forskningen säger, om den är en munnens bekännelse eller en lydnadsakt, typ att gå till kyrkan, är den vilseledande.

Är det en fråga om känslor? Att bygga sin tro på känslor, oavsett vad forskningen visar, om det är så "att jag tror" är det viktiga har jag en vacklande grund att stå på, ja, en falsk tro, åtminstone ett ödesdigert missförstånd.

Kristen tro grundar sig inte på något av förslagen ovan. Tron (vi talar om fides qua) är hjärtats inställning, absoluta förtröstan på och fulla lit till Jesus Kristus. Tron omfattar hela mitt inre och förstånd, vilja och känsla. Det är att gå emot honom i tron att han är den Gud har sänt.

Det är så här långt härligt att läsa Küng. Han talar klart, tydligt och rättframt om tron. 

Den riktige Jesus Kristus

Det är Trettondag Jul och kyrkogången blir idag efter mörkrets inbrott. Förmodligen är det så på många platser i Sverige. Därför kan jag ägna dagen åt att läsa mer i Hans Küngs bok On Being a Christian.

I den första delen har han gett en historisk bakgrund till vad som hände när Jesus vandrade på jorden. Nu har jag kommit till den andra delen och där ställer Küng frågan om vad som är särskilt med Jesus. Jesus var mänskligt sett en ganska obetydlig människa vid den tiden han levde. Inte ens hans budskap var särskilt ovanligt. Det som gör att Jesus gått till historien är han sägs vara Guds på hebreiska Messias, på grekiska Kristus. Hade inte det varit fallet hade Jesus knappast gått till historien. Detta är vetenskap!

Det går inte att studera Jesus som en människa bland andra. Då blir han obegriplig. Det går inte skilja mellan den historiske Jesus och kopplingen till Kristus. Jesus är historiens viktigaste person som Jesus Kristus och "de två" går inte att skilja åt. Låt vara att det alltid går att diskutera vilken Kristus han sägs vara?

Den historiske Jesus kommer inte till sitt bästa uttryck som den fromme. Du vet den gode herden med lammet på sina axlar. Eller den lidande vi ser på krucifixen i kyrkan. Inte heller stannar det vid att han är den rätte läraren vars dogmer vi allt behöver höra och följa. Kanske någon vill framställa Jesus som vår hjälte omgiven av jublande och lovsjungande människor? Men sådant var inte Jesu liv och leverne. I den moderna litteraturen framställs Jesus på en rad olika sätt, men ingen av dessa bilder gör rättvisa åt honom, menar Küng, som i sin bok vill framställa The Real Christ. Är det möjligt. Ja, skriver Küng. Hur kan det vara det?

Jo, Jesus Kristus är förankrad i rummet och i tiden. Han är en historisk person vi kan studera, lära känna och dessutom finns det ganska mycket dokumentation om honom. Boris Salo har skrivit om detta i sin utmärkta bok Jesus berättelsen - fiktion eller verklighet. Semnos förlag 2016. I den får vi del av ganska mycket material från Josefus, Tacitus, Secundus Plinius den yngre, Lukianos av Samosata, slaven Tallus och även från tidigare versioner av Talmud. Och ändå är de mest trovärdiga skrivna av dem som vandrade tillsammans med Jesus Kristus.

Sammanfattningsvis gör Küng så att han utgår från vad som går att vetenskapligt säkerställa. Det är på det sättet han försöker finna ut vad som är grundläggande i Jesu förkunnelse, i hans livsstil och hans "öde". Sedan skriver Küng intressant om tron men det får bli en senare blogg.

Obesvarad kärlek

I går kväll  kom Kari och jag hem från nyårsfirandet i Norge. Borta bra, men hemma bäst.

Väl hemma försöker jag uppdatera mig med vad som hänt i Svedala medan vi har varit borta. Särskilt intresserar jag mig för Svenska kyrkan eftersom jag lider med denna stackars misshandlade organisation. Jag hade tänkt att jag skulle avhålla mig från att kritisera kyrkan eftersom den nu gör ner sig själv och inte behöver min hjälp. Dessutom vill jag inte avslöja det lokala skeendet. Det kommer också att avslöja sig självt. Men jag måste ändå be om att få informera mina läsare så att ni själva kan ta del av skeendet.

Det nya året började med att Dag Sandahl publicerade vad det kostat Svenska kyrkan att utreda SKUT och församlingen i London. För detta tillsattes en oberoende utredning och den sköttes av advokatfirman Mannehemier Swartling och för detta betalade de som tillhör Svenska kyrkan 2,5 miljoner av de kyrkotillhöriga. Den som vill läsa Dags blogga kan klicka här, 

Men redan dagen före nyårsaftonen publicerade Ann Heberlien en ledare som du kan läsa genom att klicka här. Den bär rubriken Svenska kyrkan går mot sin undergång och är mycket läsvärd även om det faller en skugga över ärkebiskop Antje. Nu är det väl i och för sig inte henne det är synd om utan Svenska kyrkan! Ann Heberlein som är doktorerad i etik och borde veta vad hon skriver anser att ärkebiskopen borde ta sin uppgift mer på allvar. Under år 2016 har cirka 90 000 människor begärt utträde ur Svenska kyrkan och det kan knappast vara utan orsak. Hur som helst borde de ansvariga ställa sig frågan; Vad är problemet? Är det något vi kan göra? Men det verkar som att Kyrkans hus vill vifta bort problemet med ett allmänt tal om sekularisering. Förresten; Är det inte människor vi talar om? Är de människor som begär utträde ett problem? 

Så kommer vi till den 2 januari. Då publiceras en Under-strecket artikel i SvD skriven av Sofia Lilly Jönsson. Hon har tidigare skrivit kyrkokritiskt i SvD och försökt att visa på några problemställningar. Men tydligen har hon inte fått något svar av tjänstemännen i Kyrkans Hus, än mindre från Ärkebiskopen. Sofia Lilly tar i denna artikel upp problemet från en annan synvinkel. Rubriken lyder: Visselblåsarna blåser nytt liv i kyrkan. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Den är värd att läsa. Artikeln målar bakgrunden till Reformationen som ägde rum för 500 år sedan. Den handlar om Martin Luthers protester och om hans illojalitet. Den sista delen handlar om vår tids motsvarighet, visselblåsarna, inom Svenska kyrkan. Här berättar Sofia Lilly att motionen till kyrkomötet som handlade om att införa regler för anställda och förtroendevalda inom Svenska kyrkan numera kalla lex Sandahl efter Dag Sandahls blogg. Jag är övertygad om att det är ett bra namn, ett namn alla känner igen och ett tillmäle som f Dag borde vara stolt över. Och det tror jag han är.  Men här nämns också prästen Patrik Pettersson som du tillsammans med Dag Sandahl hittar på min länklista här till höger. Jag har själv inte läst så mycket av Patrik men får nog börja följa honom lite noggrannare om jag ska kunna följa med.

Sofia Lilly vittnar om dessa bloggares kärlek till Svenska kyrkan, men förstår också att den är obesvarad av biskopar och Kyrkans Hus. Ledningen blundar, håller för öronen, viftar bort problemen, hotar och förklarar sådana präster för illojala. Så gjorde man också för 500 år sedan och då kallades det för bannlysning. Idag för avkragning. Men bannlysningen kanske kommer tillbaka. Det är också ett sätt att fira reformationen!

F Dag måste ha läst artikeln på morgonen och si redan efter någon timme tar han upp den på sin blogg. Du kan läsa den genom att klicka här. Den bär rubriken Ann vs Antje; Alla arga. 

I dag är det den 4 januari. N'är jag läser morgondagens SvD hittar jag en krönika skriven av Josefin Holmström. Redan i rubriken ställer hon frågan alla nu måste ställa sig: När ska kyrkan börja lyssna på de obekväma rösterna? Du kan läsa den genom att klicka här. Hon är själv en person som nu begärt utträde ur Svenska kyrkan eftersom där inte talas öppet, klart och tydligt om Jesus och dem han är. Sedan knyter hon an till Sofia Lilly Jönsson och avslutar med en bön:

Det enda vi vill är att ni möter oss, talar med oss - lyssnar på oss. Är det så mycket begärt?

Denna bön borde besvaras av kyrkoledningen såväl nationellt som lokalt. Om det kommer att ske? Kanske som en del i spelet, men knappast på riktigt. Problemen som handlar om prästämbetet, vigsel av samkönade, ekumeniken med andra kyrkor och samfund begriper sin inte kyrkopolitikerna på. Och det är ju de som styr Svenska kyrkan. De som skulle kunna föra samtalet som biskopar och kyrkoherdar har ingenting att säga till om utan också de har blivit tjänstemän. Nej, en omvändelse av denna art kan nog bara föregås av en rejäl krasch av något slag. Men överraska mig gärna.