Kyrkan i Bibelns ljus, del 2

Idag, lördag är det Alla Helgons dag och i morgon söndag är det Alla själars dag. Vi påminns därmed om att gemenskapen  ingår i ett sammanhang som är betydligt större än det egna, något många av oss verkligen behöver påminnas om. Det är lätt att bli alltför inåtvänd. Från Hans Küngs bok The Curch hämtar jag information om kyrkan. Jag fortsätter från gårdagens blogg.

3. Den lokala ekklesian är en kyrka, inte kyrkan i bestämd form. Den lokala församlingen är en del av Kyrkan samtidigt som hon helt och full representerar hela Kyrkan. Här har vi en nyckel till vår förståelse av kyrkan/församlingen.

För det första är den lokala församlingen inte att jämföra med en organisatorisk sektion, en provins eller "endast" en del av kyrkan. Den är kyrkan. Den lokala församlingen är kyrkan i sin fullhet, bärare av alla löften och hela tron. Den har odelad nåd och lever i den odelade Kristus. Det betyder att den lokala församlingen inte bara hör till Kyrkan utan den är kyrkan.

För det andra är Kyrkan inte en samling lokala församlingar ellet stift, inte ett råd eller förbund. Ordet ekklesia innehåller flera olika nyanser och används på ett variationsrikt sätt. I den meningen finns ingen enkel eller självklar definition utan hänsyn måste tas till sammanhanget. Men så mycket kan sägas att varje lokal församling har tagit emot samma evangelium, samma uppdrag och samma löften. Så de lokala församlingarna hör inte bara samman i yttre mening utan lika mycket i inre mening. De utgör inte bara en organisation utan en kyrka.

4. Kyrkan är Guds församling. Den består av människor som inser att de tillhör Kristus och hör samman i homom. De utgör verkligen ingen tillfällig eller godtycklig gemenskap.  Församlingen är mycket mer än så.

Kyrkan eller församlingen består förvisso av människor som tagit emot evangelium och döpts. Dessa är synliga. Men kyrkan är mer än en stor skara människor. Den är av den osynlige Guden. Ingen av människorna hade varit med i Guds församling om inte Gud hade kallat och utvalt dem. Det är Guds verk att människor tas in i Guds hushåll, inlemmas Kristi kropp och Andens tempel. Det är detta som gör Kyrkan och drn lokala församlingen till Guds, till något mer än en samling människor som firar gudstjänst. Människor har ingen makt övet Guds församling. Jesus sa: "Jag skall bygga min församling", på grekiska ekklesia. Denna gemenskap är helig och i mycket osynlig.

Så är då kyrkan både osynlig och synlig, både organism och organisation. Aldrig bara det ena.

Denna kyrka är bara möjlig i Jesus Kristus, genom att han dog och uppväcktes. Denna gemenskap av människor är begynnelsen av det eskatologiska Israel. När Jesus dog och uppstod var det en eskatologisk vändpunkt. Den nya tiden har kommit och nu set vi inte längre fram mit att den ska komma. Den är här, vi lever i dess förverkligande och ser fram mot fullkomningen.

De första kristna visste att de placerats i löftenas fullbordan. De hade nått löfteslandet och utgjorde den eskatologiska församling världrn väntat på så länge.

Jag tror bestämt vi behöver en ny reformation.

Kyrkan i Bibelns ljus, del 1

Guds församling, på hebreiska kehal jahve, förstods av judarna inte bara som en beteckning på Israel utan också som en eskatologisk gemenskap bestående av människor av alla folk och stammar som Gud hade kallat och utvalt. Som Paulus skriver; först och främst juden men också greken. Det ord Paulus använde när han ville tala om Guds församling var ekklesia tou theou. Vi översätter det helt enkelt med vårt ord: kyrkan.

Det svenska ordet kyrka är ett germanskt ord. På tyska kirche eller på norska kirke. Går vi längre tillbaka kommer vi till grekiskans kyriakä som betyder det som tillhör Herren, grekiska kyrios. De romanska språken behöll däremot det bibliska ekklesia. Därför heter det iglesia på spanska och église på franska. På den tiden då Nya testamentet skrevs var meningen glasklar. Ordet syftade på dem som samlades. Eller på dem som hade församlats. Mellan samlingarna existerade inte församlingen.

När vi läser Nya Testamentet är inte ordets ursprung det viktiga utan ordets innehåll. När Skriften talar om kehal jahve eller som det kom att översättas till grekiska ekklesia var det Guds församling som åsyftades. Kyrkan består av de människor som kallats samman och valts ut av HERREN, av dem som har honom i centrum. Detta blev allt viktigare för det gamla Israel som i framtiden såg Guds församling som bestående av människor med nya hjärtan och klädda med Guds Ande. I och med att de första kristna tog till sig ordet kehal jahve och ekklesia tou theou identifierade de sig som Guds eskatologiska församling, den sanna Kyrkan. Det är så vi ska förstå ordet kyrka och/eller församling i våra översättningar.

Ordet kyrka/församling används 114 gånger i Nya testamentet, om jag minns rätt, särskilt i Apostlagärningarna och än mer av Paulus. Det handlar om Guds församling eller om dem som är "i Jesus Kristus". Hans Küng drar fyra slutsatser efter att ha studerat ordet i Nya testamentet.

1. Ordet anger för det första en process som syftar på att människor samlas. Församlingen är en församling i vardande. Församlingen består inte av ett territorium eller en medlemsmatrikel. Och för det andra på den församlade gemenskapen. Küng stryker under betydelsen av det första;  att församlingen inte är formad en gång för alla. Det faktum att människor regelbundet kommer samman för att tjäna Gud gör dem till en biblisk församling. De som församlas så utgör Guds folk, Krisi kropp och Andens tempel. Det duger inte, för att knyta an till Modéus avhandling, med en tillfällig gemenskap.

2. På engelska används flera ord för att tala om Guds församling. Küng använder congregation, community och church närmast som synonymer. Det första ordet pekar just på att människor samlas. Det andra att visar att församlingen aldrig är en institution, statiskt frånvarande utan mer en gemenskap som möts regelbundet vid en viss tid. Det tredje orde Church anger att individerna är inlemmade i Kristus, i något mycket större än bara sig själva eller sin ort.

Jag tycker det är oerhört välgörande att få större perspektiv på detta, på svenska, mer eller mindre obegripliga, förstörda ord som kyrka och/eller församling. Kyrkan är helt och hållet till genom Guds kallelse och utkorelse. Den är i vardande och den är lokal. Kyrkan utgörs av människor som ingår i Guds hushåll, Kristi kropp och utgör Andens tempel. Att hon sedan också blir och är historiskt synlig och består av människor som dras med sin syndfulla natur förtar inte Kyrkans väsen.

Men det var lite mer jag ville ha med och som har betydelse för gemenskapen. Det får bli nästa blogg.

Kyrkan som Guds folk

Idag är det ledig dag. Jag försöker tillgodogöra mig anteckningar från Hans Küngs bok The Church. Den är verkligen läsvärd och har det företrädet att innehållet är förankrat i den Heliga Skrift. Här finns flera uppslag att fördjupa sig i. Det för dagen mest intressanta är det eskatologiska perspektivet, kyrkan som Guds folk.

De första kristna betraktade sig själva som fortsättningen av den heliga rest profeterna talat om. De såg sig som det sanna Israel. De utgjorde så att säga en ecclesiola, en liten församling i församlingen. Skriften vet att berätta om det gamla Israels kamp att hålla fast vid det förbund ingått med dem. Under århundraden väntade man på den nya tidsålder då Gud skulle ge dem nya hjärtan och utgjuta sin Ande, en tid då Messias skulle regera.

Jesu Kristi uppståndelse från de döda var tecknet på att den nya tiden anlänt. Utan denna historiska händelse är kyrkan meningslös. Kyrkan står och faller med Jesu uppståndelse från de döda, 1 Kor 15:14-20. Men med uppståndelsen har Guds löften infriats och den messianska tidsåldern är nu.

Det händer att kritiker påpekar att evangelisterna skiljer sig åt i beskrivningen av uppståndelsen. Och så är det, men i en sak är de helt överens; Jesus som korsfästes har uppväckts från de döda och sitter på Faderns högra sida. Exakt hur det gick till är närmast oväsentligt. Det avgörande är att det har skett.

De första kristna grundade sin övertygelse på att faktiskt de hade mött den Uppståndne. Kyrkan grundades inte på bibelord, förhoppningar eller samtal utan på påtagliga händelser de varit med om.

Jesus, predikanten, blev den predikade. Han som kom med budskapet om Guds rike blev budskapet. Han blev nu igenkänd som den han uppenbarade sig som, den Smorde, Människosonen som kommit på himmelens skyar, den lidande Tjänaren, Guds egen Son, Herren. Med denna insikt föddes en ny gemenskap, den vi kallar kyrkan.

Det finns inga historiska källor som vittnar om att de första kristna skulle varit besvikna. Det hade de säkert varit om den historiska händelsen varit osann, om den första församlingen endast hade varit en tillfällig lösning.

Den nya gemenskap som samlades i Jesu namn fröjdade sig i eskatologisk glädje. De tog form som en koinonia genom dopet, bönen, måltiden och det egna ledarskapet (apostlarna). De bröt brödet i visshet om att de nu levde himlen på jorden. De kände igen sig i Skriften och dess löften. De hade fått nya hjärtan, fått kraft att leva i Jesus och alla fick del av Anden som skulle utgjutas i denna nya tid. De visste att de utgjorde den nya frälsningens eskatologiska gemenskap som utlovats, kallade och utvalda av Gud själv med uppdraget att fortsätta vad Jesus sagt och gjort. De är barn i Guds hushåll, Jesu Kristi kropp på jorden och den Helige Andes tempel.

Varje kristen har kallats vid namn av Gud själv och ställt sig under Jesu Kristi herravälde. Varje broder och syster är lika mycket värd genom vad de har tagit emot. Det betyder inte att de är likasinnade, strömlinjeformade genom att "ställa in sig i ledet". Det gjorde inte de första kristna, inte Luther eller någon annan reformator av klass.

Slutligen är det av vikt att slå fast att kyrkan därmed inte stannar vid att vara osynlig. Hon blir och är historisk på gott och ont  och får inte idealiseras.

I historiens ljus ser vi att den första församlingen stod i relation till hela Israel och menade sig vara de första i förnyelsen. Jag tror att kristna gemenskaper vill betrakta sig själva på det sättet, men hur etablissemanget ser på saken är en helt annan historia.

Konventikel

När nationalstaten växte fram uppfattades och användes religionen som ett sammanhållande band. Det skulle vara ett land, ett folk, en kung och som sagt en religion. Sverige låg nära detta ideal på 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Idealet ansågs vara så viktigt att inte bara lagar och förordningar brukades utan också yttre våld som bestraffningar, ja till och med krig. Ytterst handlar detta ideal om politisk makt och religionen är en del av denna makt.

Konventikelplakatet infördes 1726. Andakter utanför husandakten blev inte bara förbjudna utan också belagda med höga böter. Den som höll möte hemmet fick böta 200 daler silvermynt alternativt, om inga pengar fanns, två veckors fängelse på vatten och bröd. Straffet ökade om brottet upprepades. Skedde det en tredje gång dömdes till landsförvisning på två år.

Med Upplysningen kom en vidgad syn på religionen. Det stod alltmer klart att ingen kan tvingas till religion. 1763 gav Voltaire ut En traktat om toleransen och revolutionsåret 1789 förkunnades religionsfrihet i Frankrike. Det skulle dröja nästan 200 år innan den kom till Sverige 1951.

Lite intressant är att det vid den här tiden fanns inte bara församlingspräster, lika lite som nu, utan också huspräster som tjänstgjorde hos adeln. Det var populärt att vara präst vid den tid då prästerskapet utgjorde ett eget stånd. Men de blev för många och i ett kungligt brev från 1784 står att läsa:

... att landet slutligen löper risk att uppfyllas med olärda och sysslolösa präster, för kyrkan och staten lika onyttiga.

Men frihetsrörelserna nådde även Sverige, om än något senare än i övriga Europa. En engelsk metodistpastor Georg Scott verkade i Stockholm från 1830 och framåt. Och det med en sådan framgång att han förvisades ur landet. Han efterträddes av lekmannen CO Rosenius (1816-1868) som ledde rörelsen fram till sin död. Han hade namn om sig som predikant men när Scott visades ur landet tvingades Rosenius att fortsätta verksamheten i hemmen eller tillfälliga samlingslokaler. Han trotsade konventikelplakatet som förbjöd sådana samlingar. Myndigheterna ingrep inte trots detta inte eftersom Rosenius var väl respekterad av folket. Men han kände ändå av förföljelsen och skrev i ett brev 1850 medan konventikelplakatet fortfarande gällde:

Nu brann det i alla hus; nu fräste nästan alla tidningar; nu gjorde man allt för att på det förskräckligaste  reta sinnena emot läseriet, som kommit upp med förslaget om den inre missionen och fångat guldfågeln Jenny Lind. Nu stod mitt namn alla veckor i tidningar och de allra grövsta galenskaper om våra sammankomster.

Konventiklar, samlingar med bön, sång och predikan, förekom med andra ord inte bara på landet utan också i städerna. De minskade inte heller i antal utan ökade och pågick också långt efter att förbudet hävts 1858. Så pågick också gyckleriet med de väckta. Aftonbladets ledare skrev 1877:

Den religiösa farsot som kallas läseri har nu brett ut sig och på den senaste tiden  tilltagit på ett sätt som hos varje fosterlandsälskande individ måste väcka stigande oro. Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?

Känns tongångarna igen? Jag tänker närmast på det oväsen som bröt ut när Pingströrelsen kom till Sverige eller när Livets ord bildades, även om i princip varje rörelse ogillas av maktens bevakare.

Hjärtan enigt sammanslutna

Greven Nikolaus von Zinzendorf  (1700-1760) föddes i Dresden, Tyskland. Han föddes rik men var också mycket gudfruktig. Han studerade teologi vid universitetet i Halle och var som många andra vid den här tiden särskilt intresserad av det kristna livet. Reformationen i all ära men den hade också lett till interna lärostrider och till en Romersk-katolsk motreformation. Stämningarna kunde därför vara hätska i kyrkliga sammanhang. Protestantiska grupper i Böhmen och Mähren, nuvarande Tjeckien, flydde för sina liv. För den som glömt sin historia kan det räcka med att jag nämner 30-åriga kriget, 1618-1648, som ett exempel på det klimat som var rådande. 1722 flydde en grupp hussiter, efterföljare till Johan Huss, till Tyskland och anlände till greven Zinzendorfs ägor som upplät en del av sina ägor till flyktingarna.

Zinzendorf förstod att dessa hussiter haft stort inflytande på Martin Luther samtidigt som hussiterna sedan länge var etablerade som "egen" kyrka, Brödraförsamlingen. Bröderna och systrarna byggde en koloni vid berget Gutberg och gav den namnet Herrnhut som betyder "Herren beskyddar". I många avseenden var denna gemenskap långt före sin tid vad gäller ekumenik och mission. Gemenskapen var indelad i mindre och större grupper. De mindre bestod av 3-8 personer och de större av 10-25 personer.

Den helige Ande besökte gemenskapen på ett särskilt sätt fem år efter att de anlänt till och byggt Herrnhut. Detta ledde till en djupgående försoningsakt och den 13 augusti ordnade man bönevakt 24 timmar om dygnet. 24 män och 24 kvinnor delade på dygnets alla timnar och bad en timme i taget. Allt eftersom dagarna gick anslöt sig fler bedjare och bönemötet höll sedan på i inte mindre än 100 år. Världens hittills mest kända och längsta bönemöte.

De större grupperna, 10-25 personer, var homogena. De bestod av män, kvinnor, änklingar eller änkor, äldre och yngre pojkar eller äldre och yngre flickor. Varje större grupp hade sina egna gudstjänster. De mindre grupperna hade också sina träffar med bön, sång och vittnesbörd. Zinzendorf blev herrnhutarnas ledare. Han organiserade grupperna, reste som missionär och blev herrnhutarnas biskop. Han skrev psalmen

Hjärtan enigt sammanslutna, sök i Herrens hjärta ro.
Lågor, ur Guds väsen flutna,  brinn här klart i Kristi tro.
Han är den som oss förenar, solen han,  och vi dess glans.
På hans livsträd är vi grenar. Han är vår och vi är hans.

I Stockholm fanns ett embryo i Eric Tolstadius (1693-1759) som var kyrkoherde på Skeppsholmen men också en sann väckelsepredikant. Redan på 1920-talet samlades man på söndagskvällarna i hemmen där man bad, sjöng och försökte tillämpa förmiddagens predikan.

Tolstadius är en av de viktigaste personerna i den nu till Sverige komna  pietismens historia. Han var mycket frimodig som predikant vilket också gjorde att han låg i långvariga konflikter med myndigheterna. 1726 infördes Konventikelplakatet i ett försök att försvara nationalkyrkan. Förbudet att samlas i hemmen för att hålla bönemöten upphävdes först 1858. Det är lätt att få intrycket att varje gång de kristtrogna finner sin glädje i Gud och hjärtan sluts samman rasar djävulen. Det finns tydligen en djävulsk motvilja mot Kristi kropps gemenskaper. "De ska inte tro att de är något dessa förbannat märkvärdiga splittrare." Jag blir alltmer övertygad om att detta slag av påhopp knappast handlar om välvilja eller organisation. Och tror att Luther träffade rätt när han hävdade att kors och lidande är ett säkert kännetecken på sann kristen tro. Eller som aposteln skriver: "Sådan han (Kristus) är i denna världen sådana är vi."

Romarbrevet

Bland annat på grund av min sjukskrivning har utgivningen av Bibelförklaringarna halkat efter. Nu har vi, det vill säga inspelningar och publiceringar hunnit ikapp. Det betyder att Romarbrevet, så långt vi kommit, nu är tillgängligt. Du kan lyssna till de tolv första delarna genom att klicka i högerspalten. Nästa tisdag, 3 november, fortsätter jag med del 13 och om allt fungerar som det är tänkt kommer kommande delar att läggas ut allteftersom.

Bibelförklaringarna är varje tisdagskväll till och med 15 december sedan får jag nog göra ett litet uppehåll innan det fortsätter igen efter nyår. Det sänds i repris i Värnamo närradio efterkommande måndag kl 19.00 när det flyter på som planerat. Och det är inte alltid.

Romarbrevet är ett oerhört spännande brev. Den senare forskningen som gärna gör kapitel 9-11 till centrala kastar nytt ljus över Romarbrevet. Brevet skrevs sannolikt till en församling som grundats av lekmän hemkomna från Pingstdagen. I Rom fanns en utbredd antisemitism och när judarna tilläts återvända efter kejsar Claudius död år 54 e Kr låg ersättningsteologin i luften. Kan Romarbrevet vara ett försök att ändå undvika ersättningsteologin? Att hålla samman judar och hedningar i samma olivträd?

Så här ser innehållet ut i de tolv första delarna:

  A.     INLEDNING

1. Roms historia

2. Församlingen i Rom

3. När skrev Paulus Romarbrevet?

4. Hur ska vi förstå Romarbrevet?

5. Det nya förbundet

6. Varför skrev Paulus Romarbrevet?

7. Några teologiska begrepp

8. Strukturen i Romarbrevet

B. KOMMENTAR

1:1–15, Brevets inledning

1:1-7, Hälsning

1:8-9, Tacksägelse

1:10–15, Paulus längtan att få komma till Rom

FÖRSTA HUVUDDELEN 1:16–4:25

1:16–17, Brevets tema

1:18–3:20, Guds vrede

1:18–32, Guds vrede anas i tiden

2:1–11, Guds dom över alla människor

2:12-16, Lagen kan inte rädda oss

2:17- 3:9, Guds vrede mot judarna

Smågrupper i Luthers efterföljd

Martin Bucer tänkte aldrig att han skulle behöva välja folkkyrkan eller husförsamlingen. För honom kompletterade de varandra. Men eftersom han ville leva enligt Skriften fann han det nödvändigt att samlas i smågrupper. Det är bara där fördjupningen kan äga rum. Bucer menade också att i de mindre grupperna förenades kristna i en sann enhet. Folkkyrkan och bekännelsekyrkan går att kombinera.

Men Bucer fick skarp kritik. Han anklagades för att splittra folket i A- och B-kristna. Den politiska ledningen tyckte att det gavs för mycket makt åt individerna. Man ska komma ihåg att vi rör oss i mitten och på andra halvan av 1500-talet, i en tid då nationalstaten ska födas. Ett folk och en religion som det sammanhållande bandet. Efter knappt två år gav Bucer upp. Han flyttade till England där han undervisade vid universitetet i Cambridge.

I England utvecklades reformationen annorlunda. De som drev reformationen hårdast var de så kallade puritanerna. Det fanns de som levde för att reformera kyrkan i England och de som uppfattade kyrkan så korrupt att de ville bryta med den. De mindre grupper som nu växte fram höll 1 Kor som ett ideal. De kallade sina möten för profetiska möten. Vi känner dem bäst som konventiklar. De flesta förblev inom den Anglikanska kyrkan och bestod av människor som hungrade efter att lära känna Jesus bättre.

 I Tyskland gick delar av reformationen politikerna förbi. Jag tänker på pietisterna. Philip Spener (1635-1705) växte upp och formades bland annat genom att läsa Johan Arndts Den sanna kristendomen. Spener var Luther-anhängare men likt Bucer intresserade han sig mer för det praktiska livet. Han kom att samla intresserade i sitt hem i Frankfurt. Där samtalade man om söndagens predikan, läste Nya testamentet och uppmuntrade varandra att tillämpa Guds Ord i vardagen. Spener gav upphov till att också andra öppnade sina hem och såg till att varje hemgrupp fick hjälp av kvalificerade lärare. Syftet var trefaldigt; 1) rätt tänkande 2) riktigt leverne och 3) själens enhet med Gud. Dessa mål kom ursprungligen från Johan Arndts böcker om den sanna kristendomen.

I Speners egen bok Pia Desideria framkom sex punkter som särskilt viktiga för reformationen. Dessa punkter är

1. De små grupperna. Spener gjorde allvar av Luthers undervisning om det allmänna prästadömet. 1 Kor 14:26 var ett viktigt bibelställe och syftade på alla döpta.

2. Lekmännen behövdes för att kyrkan skulle kunna utföra sin uppgift.

3. Det kristna livet är praktik och kan därför inte stanna vid teori.

4. Kärleken till dem som inte tror är viktig i en tid då dessa ofta var utsatta från kyrkans och den politiska ledningens sida.

5. Den teologiska utbildningen måste reformeras och innehålla mer av gudstjänstliv.

6. Predikostilen behöver bli mer inriktad på att uppmuntra tron på Kristus.

Spener förordade som sagt de små grupperna och ville få tillbaka apostlarnas husförsamlingar. Han kallade en sådan grupp för ecclesiola in ecclesia, det vill säga för en liten kyrka i kyrkan. Spener tänkte aldrig tanken att dessa mindre grupper skulle ersätta den lokala församlingen.

Naturligtvis, skriver jag,  blev han motarbetad. Motkrafterna växte sig allt starkare och efter att antalet smågruppet växt sig i antal och efter 33 års motstånd beslutade fullmäktige i Frankfurt att förbjuda smågrupper. Spener gav då upp. Trots detta blev hans bidrag till reformationen  av stor betydelse inte minst för vad som skulle komma att hända genom bröderna Charles och John Wesley i England.

I Tyskland fortsatte den av Spener ledda rörelsen genom August Hermann Francke (1663-1727) och fick stor betydelse för herrnutismen, också den en luthersk rörelse.

Luther och smågrupperna

Martin Luther återupptäckte att människan kunde förklaras rättfärdig genom tron på Jesus eller som det också kan förstås genom Jesu tro (fasthet). Människornas representant var lydig intill döden på korset och just därför har Fadern uppväckt honom från de döda och låter honom leva i evighet.

Luther vill att varje människa skulle få upptäcka vad han själv upptäckt. Han tänkte att det var möjligt i och genom de små grupperna. Han hade god kontakt med hussiterna och såg möjligheten med att också återupptäcka husförsamlingarna för att tron på det sättet skulle kunna fördjupas. Men trots att han talade om dem arbetade han aldrig på att förverkliga dem.  I det avseendet förblev reformationen ogjord. I stället "satsade" han på kungar och furstar. Eller "tvingades" han göra det. Kanske följande faktorer blev avgörande:

1. Han fruktade att de mer fördjupade kristna skulle luras tro att de utgjorde en elit. Detta är vad jag förstår ett av skälen till lagens tredje bruk. De kristna ska inte tro att de är något. Med hjälp av lagen ska de helt enkelt hållas på plats. I det avseendet kan Gud till och med bestraffa de kristna, även med yttre våld. Känns detta igen?

2. Luther ändrade mening och skriver 1529 om dessa "elit-kristna" att om de tillåts avskilja sig från övriga genom att på egen hand läsa Skriften, döpa och ta emot sakramentet uppstår en ny kyrka. Det var något Luther till varje pris ville undvika. Det är något alla anti-katoliker bör besinna. Luther ville hålla sig till en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Han ville vara en riktigt god reformkatolik. Ingen splittrare.

3. I samman tid fick anabaptisterna sitt genombrott. Människor tog till sig evangelium och husförsamlingar bildades. Luther avundades det rika liv anabaptisterna visade samtidigt som han kände sig tvungen att avråda de sina att handla på samma sätt. Luther gick ner sig i depression och tänkte att hans bidrag till reformationen misslyckats.

4. Luther var rädd att förlora reformationen till anabaptisterna och den rädslan gjorde att han inte kunde arbeta vidare med det allmänna prästadömet. Den insikten gick i stället till anabaptisterna och andra delar av reformationen.

5. De (kyrko-) politiska krafterna blev honom övermäktiga. Politikerna "samarbetade" med Luther och använde honom för egna syften. Blev detta inte särskilt tydligt i Svenska kyrkan?

Även om reformationen i detta avseende kom till korta försökte andra förverkliga vad Luther en gång initierat men sedan avstått ifrån. En av dem är hans lärjunge Martin Bucer (1491-1551). Bucer var mer praktiskt inriktad än Luther och drogs till de första kristna som betonat både hemmet och templet, både det mindre och det större sammanhanget. I de mindre sammanhangen skulle man arbeta på sin frälsning. Därför kunde bara de som ville göra det vara med i de mindre sammanhangen. Följande punkter menade Bucer vara av särskild vikt:

• Smågrupperna är till för dem som önskar fördjupa sig
• Det ska finnas ett ledarskap för de små grupperna
• Syftet är att mogna till sin inre människa,  leva i bekännelse och hållas ansvarig
• Vi kan lära av och leva som de första kristna
• Smågrupperna stod i förbindelse med varandra
• Ledarna möttes varje vecka
• Alla smågrupperna möttes varannan månad

Minns nu att vi talar 1500-tal och om den del av den reformation som aldrig förfärdigades. Bucer upptäckte att smågrupper och husförsamlingar inte kom med anabaptistetna utan från de första kristna. Här finns nu mycket att göra.

Ogjord reformation

Under en längre tid har jag ägnat uppmärksamhet åt vad som kallas lagens tredje bruk. Det har fått ett eget stycke i Konkordieformeln som placerats sist i vår kyrkas bekännelseskrifter. Den skrevs först 1577 och tillskrivs de mer ortodoxa lutheranerna. Efter CA och de övriga skrifterna, som mer hänförs till Luther även om han personligen inte höll i pennan uppstod en rad dispyter. Det är kanske inte så konstigt med tanke på vad som stod på spel. Jag tänker inte bara på relationen till romarna och kalvinisterna vilket i och för sig kunde vara en tillräcklig förklaring utan lika mycket på det politiska läget, framväxten av nationalstaterna. I Konkordieformeln försökte Luthers efterträdare sammanfatta och till dels synkronisera läget. Här behandlas återigen läran om nattvarden. Och läran om utkorelsen,  predestinationen. Men här försöker man också redan ut lagens tredje bruk, det vill säga om lagen gäller den kristne, om den ska predikas från predikstolen eller inte.

I någon kommande blogg ska jag redovisa vad jag kommit fram till. Men redan nu ställer jag mig kritisk till lagens tredje bruk och fruktar att det bruket kan vara ett skäl till att evangeliet blivit så missförstått och så svagt förkunnat i vår lutherska tradition. Som om det inte var nog har moralismen växt sig stark i våra predikstolar. På just den här punkten behövs en ny reformation. Men som sagt återkommer jag i saken.

Ett annat område där Luther inte räckte till är strukturerna. Detta med den lilla gemenskapen. Det många inte känner till är att Luther var för de små gemenskaperna. Han såg deras avgörande betydelse för trons människor och att de utgjorde en viktig faktor i församlingens tillväxt. Men på bara några år, i det att han förhandlade med kungar och furstar, ändrade han inställning. Han skrämdes av "svärmarnas" framfart och ville för allt inte förknippas med dem. Samtidigt insåg han att han inte kunde nå framgång mot romarna med mindre att han gick i ok med kungar och furstar. Här växte folkkyrkan fram.

Det är möjligt att tacka Gud för utvecklingen under senmedeltiden och upplysningstiden, men det är enligt min mening både oklokt, naivt och dumt att vända åter till den. Den tiden då vi hade hela folket i en och samma religion är ohjälpligt förbi. Om jag ens skulle tänka tanken hamnar jag i en kommande synkretism, en religionsblandning eller helt ny civilreligion. Och den kanske kan byggas på mänskliga rättigheter men kommer att ha föga att göra med kristen tro.

Luther kom att åtnjuta politiskt stöd medan andra grupper som levde och verkade under 14- och 1500-talet förföljdes för sin tros slull. Jag tänker på hussiterna och deras allmänneliga prästadöme som Luther närmast beundrade ellet anabaptisterna som han inte alls ville länkas samnan med. De fick inget politiskt stöd utan tvingades leva och verka i och genom hemmen.

I förordet till Den tyska mässan, 1526, talar han också om gudtjänsten i hemmet. Den skulle vara genuint evangelisk. Där skulle man be, läsa, döpa och ta emot nattvarden. Det skulle enligt Luther vara enkelt att skapa ordningar för sådant.

Men så blev det aldrig. Den delen av reformationen är ogjord och ligger i stället framför oss som tillhör Svenska kyrkan.

Är kyrkan osynlig eller synlig?

Av flera olika skäl har jag under senare tid läst en hel del  ekklesiologi, det vill säga om Kyrkans väsen, struktur och organisation.  Och ingenstans, säger ingenstans, säger ingenstans,  tar man sin utgångspunkt i organisationen. Inte ens den Romersk-katolska kyrkan gör det. Den skulle ju annars ha ett visst historiskt företräde. Men formerna för organisationen måste med nödvändighet skifta över tid.

Hur kan det komma sig att Svenska kyrkan är så till den grad fastlåst i sin organisation, liksom i ett järngrepp? Hur är det möjligt att hålla fast vid folkkyrkan som om vi fortfarande levde i ett enhetssamhälle? Varför ingår territoriet som en grund i definitionen av kyrkan när människor reser kors och tvärs över alla gränser? Människor kan vara skrivna på ett ställe,  arbeta på ett annat och fira gudstjänst på ett tredje. Skälet kan inte på något sätt ha att göra med Bibeln möjligen med traditionen. Jag menar då traditionen med litet k, men fortfarande inte med Bibeln.

När ekklesiologerna talar om kyrkan talar de om Guds folk, om Kristi kropp och Andens tempel. Och är de grundligare talar de om Guds rike, som Hans Küng gjorde i sin bok The Church. Eller om vi närmar oss 2000-talet talar man om Guds mission. Gud ensam har makten och där han regerar är Guds rike. Detta rike är mitt ibland oss. Det är tillgängligt och kyrkan är hans redskap, hans sätt att utbreda riket. Det är Gud som sänder (latin missio) sin son för att genom honom komma med Riket. Detta fortsätter genom Kristi kropp som är kyrkan.

Küng ägnar ett hyfsat utrymne åt frågan om kyrkan är osynlig ellet synlig. Om den betraktas som enbart osynlig hemfaller vi åt svärmeri. Allt blir för andligt. Inkarnationen, det faktum att Ordet tar gestalt, faller bort om kyrkan förblir osynlig. Är kyrkan då Guds rike inkarnerat? Knappast. I sådana fall förlorar kyrkan sitt eskatologiska perspektiv. Kyrkan består av alla möjliga och omöjliga, om uttrycket tillåts, människor. Kyrkan är historisk med alla de begränsningar det innebär. Hur är det då? Kyrkan är både osynlig och synlig!

Vad man än säger är kyrkan till sitt sanna väsen inte identisk med sin organisation. Kyrkan är långt mycket mer än så. Kyrkan tar visst form i en organisation men den kan se olika ut i olika sammanhang och olika tider. De kyrkliga organisationerna har vad jag förstår gemenensamheter som Guds Ord, ämbeten och sakrament men organisationer ska i grund passa kyrkans väsen och tjäna kyrkans uppdrag.

Martin Luther var helt klar över saken när han skrev: "Men kyrkan är de heligas samfund,  i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i evangelii lära och förvaltningen av sakramenten." Denna definition är god men idag otillräcklig om inte större vikt läggs vid uttrycket "de heligas samfund". Kyrkan är nämligen gemenskap med Gud och med andra bröder och systrar. Kyrkan är koinonia till sitt väsen.

Varför inte OAS?

Även om jag var ledig under några dagar förrförra veckan har det varit fullt upp. Som jag berättade i en tidigare blogg hade jag glädjen att besöka Bjärka-Säby när aKF hade ett dygn om att bygga församling. Det var mycket gott att få träffa likasinnade och lyssna till kunskaper och insikter. Jag fick också tillfälle att berätta för Peter Halldorf att vi formaliserat en koinonia i Värnamo. Det gick inte att ta miste på hans uppskattning. Jag har funderat på om kommuniteten i Bjärka, som ju är ekumenisk, sorterar under någon biskop. Det är trots allt en allmännkyrklig tradition att stå i förbindelse med kyrkans ämbete. Tydligen är det så att kommuniteten har löst det hela genom att stå i förbindelse dels med en förtroendefull pingstpastor,  jag vet inte vem, och dels med biskopen Biörn Fjärstedt.

Jag funderar en hel del på olika tänkbara lösningar eftersom jag är övertygad om att vi i Svenska kyrkan behöver ta vara på de möjligheter mångfalden ger oss. Frimodig kyrka tänker också åt det hållet även om det inte finns någon enhetlig bild. Det mest konkreta är den motion kh i Vara, Leif Nordlander, skrev till kyrkomötet. Jag hörde att närmast ett mirakel är på väg att hända. Ett mirakel därför att 9 av 10 motioner aldrig gåt igenom och därför att denna motion kommer från fel håll, nämligen Frimodig kyrka. OCH SÅ FÖRESLÅR UTSKOTTET ATT KYRKOMÖTET SKA BIFALLA MOTIONEN! Förklaringen? Förmodligen den att biskop Fredrik Modéus sitter i just det utskottet.

I Växjö stifts FK-grupp samtalade vi ingående och planerade vi för stiftets framtid för någon månad sedan. Då bestämde vi att jag skulle skissa på en liknande motion till stiftet. Det har jag också gjort. Så gissa om jag känner mig inspirerad att inte bara skriva utan också skicka in en motion om nya sätt att vara kyrka. Jag har skrivit den men inte skickat in den ännu.

Förrförra helgen fick jag förtroende att tala till OAS-rörelsens styrelse och ledarskap. Jag presenterade koinonian i Värnamo i fyra delar. Först pekade jag på nödvändigheten av nya strukturer för att kunna utveckla det allmänna prästadömet. Sedan visade jag på koinonians betydelse i Nya Testamentet. Koinonian är en delaktighet av Gud och gemenskap med bröder och systrar särskilt manifesterad i eucharistin. I en tredje del visade jag hur begreppet koinonia förekommit inom Svenska kyrkan under 1900-talet eller rättare från 1850-talet. Man har talat om gemenskapen men aldrig lyckats förverkliga den i form av små auktoriserade grupper. Läget har varit låst, som Modéus visat så tydligt i sin avhandling, och det är fortfarande helt låst. Koinonian i Värnamo har ingen kyrkorättslig ställning. OAS-rörelsens styrelse och ledarskap lyssnade så uppmärksamt att jag dristade mig att också ge dem en motion.

På Åh stiftsgård hade jag också glädjen att träffa kh i Romelanda, Björn Gusmark. Han har till min glädje kommit ut med boken Vilja, Våga, Växa. Hans vilja att få till stånd smågrupper och levande gemenskaper går inte att ta miste på. Han har tillgodogjort sig tankar från Fresh Expressions,  NFU med mera och även tagit fram den renodlade Cellkyrkans principer. Det värmer mitt hjärta att se utvecklingen. För mindre än tio år sedan var det mörkare,  men nu arbetar tiden för alla oss som längtar efter nya, friare strukturer.

Det finns mycket att kritisera både inom frikyrkan och folkkyrkan, men att avslöja och kritisera är bara en del av vårt uppdrag. Lika viktigt är att förkunna, undervisa och bygga upp. Det är inte självklart att vi får se resultat av våra böner och arbete, men tron tror det som ännu inte syns. Vi kommer säkerligen att få se nya sätt att vara kyrka oavsett vilka beslut som tas av kyrkomötet, stiftsfullmäktige eller varför inte OAS?

Att bryta ner och bygga upp

Nu måste jag skriva något. Det har inte blivit så mycket av bloggandet på sistone. Det har flera orsaker. Ändå har det blivit fler bloggar det här året än tidigare. Under min långa sjukskrivning fanns det gott om tid men sedan jag började arbeta igen är det mindre av den  varan. Det är i grund ingen brist på uppslag. Det finns mycket att kritisera, mycket att kommentera och många idéer att föreslå, särskilt när jag följer det kyrkopolitiska skeendet. Den stora utmaningen och svårigheten är att sådant som sker på nationell nivå, och då tänker jag på oreda, förvirring, oklarheter och oegentligheter, sakta men säkert nu når det lokala. Och jag känner att det kan jag inte skriva om, tyvärr.

Tystadens kultur, marginalisering i syfte att eliminera, för att använda Dag Sandahls analys, är påtaglig.

Ta bara Torbjörn Lindahls situation som exempel. Han skrev om hur ordet fobi används som ett slagträ och vips drog han på sig fem anmälningar till domkapitlet. De första dessutom från anonyma anmälare. Sådana borde inte ens tas upp enligt min mening. Nu har dessa inte behandlats än men det ska bli intressant att följa utslaget. Eller Olle Fogelkvists situation där han med nöd och näppe undkom ett avkragande. Om ryktet stämmer har han nu lämnat sin tjänst. Jag tror han blev utköpt. Dag Sandahl blev prickad för sitt sätt att skriva och också över mig hänger hotet. Och jag vet att många,  många fler kämpar.

I den tid vi lever och kämpar är det helt nödvändigt att fler vågar stå upp för Kristi sak. Som det nu är konverterar allt fler till Rom och det är inte svårt att förstå. Konvertiterna kommer inte bara från Svenska kyrkan även om många gör det. Mikael Karlendahl som jag följt en tid och som jag länkat till kom från Pingst via EFS till Rom. Också från mitt eget lokala sammanhang konverterar folk. De har min fulla förståelse och mitt stöd trots att det blir ett stort tomrum efter dem och trots smärtan att inte längre kunna dela brödet med varandra. Här ät något riktigt grundläggande fel. Men det är kanske just det som måste få komma i dager.

Det som stör mig mest är att ledande inom Svenska kyrkan inte tycks bry sig. Jag får snarare intryck av att de är nöjda. Själv har jag av en framträdande person inom Svenska kyrkan blivit ombedd att lämna. "Du passar inte in i Svenska kyrkan" sas det och så kan det säkert vara för närvarande. Svenska kyrkan görs om i grund, töms på sitt innehåll och fylls med nytt. Ska jag då lämna för det? För att våldsverkare uppmanar till det? Eller ska jag fortsätta att tro att Gud också är närvarande och verksam i nedbrytandet? Vad säger profeterna?

För närvarande tror jag att Gud i nedbrytandet också gör något nytt. Då tänker jag inte att det sker genom att folk går från ett samfund till ett annat. Inte hellet tänker jag att det kan bli som förr, att frikyrkor eller folkkyrkor skulle kunna förnyas. Det finns mycket lite som talar för det. De idealen hör hemma i 1900-talet. De hade sin tid och nu kommer nya tider. Riktigt vad det innebär kan jag bara ana, men jag är helt upptagen med att försöka finna ut vad det kan innebära.

Att bryta ner har uppenbarligen sin tid, men att bygga upp har också sin tid.

20 veckan efter Trefaldighet

Jesus hade varit nere vid sjön och folk kom från Judéen, Jerusalem, Iduméen, från andra sidan Jordan och från takten av Tyrus och Sidon. Mängder av folk. Sedan upp på berget där han valde ut de tolv. Hans anhöriga trodde han förlorat förståndet och när Jesus sent på eftermiddagen kom hem till sitt begav de sig dit. Men också där var så mycket folk att de fick stanna utanför.

1.      Jesu mor och hans bröder stannade utanför

a)      Vid en första läsning verkar det som om Jesus markerar avstånd mot sin egen familj. Självklart visste Jesus vilken familj tillhörde och visst levde han efter fjärde budet. Det är inte Jesu avsikt att förneka Guds skapelse. Men han vill visa på en annan sorts gemenskap, en för många människor okänd sådan.

b)      Det är många svenskar som är frågande inför Jesus och som väljer att stanna utanför. Och även om de döpts in i Guds hushåll väljer de sedan att begära utträde därför att de inte ser eller förstår vad det är att vara Guds barn.

c)       Jesus talar om Guds rike, om Guds hushåll och om den nya gemenskapen. Han talar om hur vi bli Guds barn och vad det innebär, om än bara antydningsvis i vår text. Här inleder han med en fråga.

2.      Vem är min mor och mina bröder?

a)      Den nya gemenskapen går utöver blodsbanden och sker genom en livsförvandling. Att bli delaktig av Gud förvandlar allt och ger oss nya dimensioner av tillvaron. Jesus kom från ovan, är Guds egen Son och vill göra oss till bröder och systrar, svpsb 250;-.  Men vad med hans jordiska syskon? Står det inte att han hade jordiska syskon?

b)      Det hebreiska ordet för bror är vidare än vårt. Det kan betyda ”kusin”. Inom Romersk-katolska kyrkan betonas att Maria är ständig jungfru. Därför betraktas syskonen som kusiner vilket de mycket väl kunde varit. Inom de ortodoxa kyrkorna sägs Josef vara änkeman och Jesu syskon barn från tidigare äktenskap. Inte heller i vår egen tradition är syskonen helsyskon eftersom de inte har samme far. Jesu avlades som Kyrkan bekänner av den Helige Ande och syskonen är högst halv-syskon. Det är bara de liberala som tror sig veta att Jesus hade helsyskon, men så tror de inte heller att Jesus är den andra personen i gudomen.

c)      Jesu frågar handlar emellertid inte om den biologiska familjen. Han vidgar perspektivet när han talar om syskonen i Guds rike och vilka som ingår i Guds hushåll.
  

3.      Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor

a)      Att göra Guds vilja hör till grunden i den judiska traditionen. Barnen får tidigt lära sig att göra Guds vilja. De iakttar sabbaten och följer särskilda matföreskrifter, de tio orden är självklara … Enligt judisk tro är det omöjligt att ha hört Guds ord med mindre än man också gör Guds ord. Höra och göra hör samman.

b)      Annat är det hos oss. Vi är ytterst noga med att betona att ingen blir frälst genom gärningar. Det är hjärtats tro som är avgör, men det behöver förtydligas med orden: tron på Jesus som Guds Son! Tron på att den andra personen i gudomen blivit människan som uppfyller lagen, utstår orättfärdigheten, lider lagens straff, dör vår död, uppstår för att ge oss ett hopp och efter himmelsfärden utgjuter sin Ande för att hoppet ska leva inom oss. När det är gjort faller detta med gärningarna på plats eftersom alla Guds barn i praktiken får lära sig att leva evangelium.

c)      Jesu fråga var retorisk. Med orden ”den som gör Guds vilja … ” syftar han först på sig själv. Det är han som gör Guds vilja och det skulle dröja innan lärjungarna förstod att orden också syftar på dem som förenas och växer samman med honom är hans bröder och systrar.

Maria och halvsyskonen kom vid det här tillfället inte in men senare skulle också de komma in i Guds hushåll. Det fanns en tid då det var omöjligt att komma in men de goda nyheterna hämtar vi från Jesu Bergspredikan:

Be och ni ska få. Sök och ni ska finna. Bulta på och det ska öppnas. Den som ber han får. Den som söker han finner och för den som klappar ska det öppnas. 

TV 16

När jag sitter och gör de sista förberedelserna inför dagens högmässa passar jag också på att gå igenom några mail. I lådan finns bland annat ett nyhetsbrev från Källan, klicka här för närmare information. Källan driver också TV 16, en webbkanal som för närvarande innehåller 75 kristna TV-program med god förkunnelse. Till min glädje ser jag att predikningarna från Värnamo kyrka också finns där. Därför har jag lagt ut TV 16 i marginalen till höger så kan du lätt komma till denna hemsida via min blogg. Håll till godo!

På resande fot

Denna vecka är jag ledig. Då brukar det vara mycket att göra. Och så också denna vecka. På onsdagen reste Kari och jag till mina föräldrar i Katrineholm. Det blev ett bra dygn. Eftersom vi inte är där dagligdags har vi alltid mycket som ska uppdateras.

I går var vi så hos farbror doktorn i Linköping. Han skulle tala med mig om min vänstra överarm som bröts på två ställen i samband med olyckan i Nepals bergsmassiv.  Nu har jag emellertid lärt mig att det är patienten som numera sköter samtalet. Doktorns öppningsreplik blev därför följdriktigt: Nu ska det bli intressant att höra vad du säger. Så berättade jag och Kari fyllde i. Sedan tittade vi på röntgenbilderna och till min förvåning kunde vi bara se ett av de två brotten. Minns jag så fel?  Jag sa ingenting om det hela. Tyckte det räckte med det brott som onekligen fanns där på plåten.

Doktorn kunde konstatera att brottet inte hade läkt och inte heller kommer att läka. Armen är instabil och bör åtgärdas. Nu är det bara det att eftersom Viktor fyller 40 år (!) har vi bestämt att fira honom i mitten av december så jag sa till doktorn att ingen operation förrän efter att vi firat.  Absolut inte några dagar innan så jag missar äldste sonens födelsedag. Doktorn noterade tacksamt önskemålet. Jag förmodar att det är kö till operationsbordet hur som helst. Något datum är ännu inte bestämt. Bra då kan jag fortsätta med Bibelförklaringarna i oktober - november.

I morse letade jag fram röntgenplåtarna från B&B Hospital, Kathmandu - och mycket riktigt där finns två tydliga brott på vänster överarm. Tydligen har det ena läkt så bra att det inte ens syns på senaste röntgen. Otroligt, tycker jag.

Vi kom hem framåt kvällen och jag ägnade en stund åt förberedelser. Kari och jag är snart på väg till Åh Stiftsgård där jag i morgon ska tala. Det gick ganska fort att förbereda eftersom jag är väl inläst på ämnet om koinonian. Nu ska jag bara till jobbet för att göra en utskrift sedan åker vi västerut.

Bjärka-Säby

Det är tisdag kväll och jag har kommit hem ifrån ett par dagar på Bjärka-Säby. Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse har haft prästfortbildning. Det har hållits föredrag. Jag tror det var 6-8 stycken på ett dygn. Innehållsrika dagar med andra ord. Kunniga föreläsare som Peter Bexell, Dag Sandahl, Mikael Löwegren, Bert Löndahl med flera. Det gemensamma temat var kyrkan som belystes ur olika aspekter som folkets, prästens, staden, liturgins och samtidens. Minst lika angenämt är att få umgås med gamla och nya vänner.

Ärligt talat saknar jag de mer radikala förslagen. Det blir mycket presentationer av kunskaper och många analyser,  goda kommentarer,  men få förslag på åtgärder. Det är kanske inte så konstigt om man tänker på att Svenska kyrkan har blivit ett allt slutnare system. En av föredragshållarna höll ut armarna och sa att så här bred var åsiktskorridoren när jag prästvigdes för 30 år sedan.  Sedan förde han samman armarna med orden att så här smal är denna korridor nu. Jag tyckte det var talande och måste hålla med honom. För 30 år sedan kunde vi tala öppet, ge och ta. Idag är det praktiskt taget omöjligt. Dag brukar påminna om hur det var i Östtyskland på 60-talet och tyvärr finns tydliga likheter när vi jämför med vår situation idag. Men vad ska vi göra? Någon föreslog att nästa fortbildning kunde få handla om demonologi. Varför inte? Om vi ska kunna handla klokt behöver vi klart. Vi behöver kunna urskilja, avslöja och utgå från att vi har en riktig diagnos.

Nej, några radikala åtgärder finns inte när systemet talar om för oss att de flesta har rätt. Demokratin, den representativa, bestämmer.  Punkt. Slut.

Jag talade med några av bröderna om koinonian och de tyckte det lät spännande. Biskop Biörn menade att biskopsmötet redan uttalat dig positivt om framtida kommuniteter. Det har de kanske men ibland är det långt från ord till handling. Dessutom uppstår alltid dessa gemenskapet lokalt och det ser ut på drn lokala platsen vet man inte förrän det sker. Och om vi har en klok kyrkoherde idag behöver det inte betyda att vi har det imorgon. Biskop F Modéus visa med tydlighet att det behövs radikala beslut av kyrkomötet för att vi ska kunna komma ur vår fångenskap. Det lär dröja och inte ske utan motstånd från politikerna. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag har bestämt mig för att skriva en motion till Stiftsfullmäktige och kanske senare till kyrkomötet att det tillsätts någon typ av arbetsgrupp som kan arbeta för att förändringar, förändringar som för övrigt lär ske oavsett beslut.

Mitt på dagen firade vi Herrens heliga nattvard i ett nästan fullsatt slottskapell. Den vackra liturgin kom väl till sin rätt med så många, vana och kunniga mässfirare. Vi fick verkligen en försmak av himmelen.

Imorgon reser Kari och jag till Katrineholm och besöker mina föräldrar. Och på torsdag, på hemvägen ska jag till Universitetssjukhuset i Linköping. Vi får se vad som kommer ut av detta.

Den helige Mikaels dag

Idag blev det tidigt, tidigt eftersom Alexander Gustafsson gick match emot världsmästaren Daniel Cormier. Tyvärr kunde Alexander inte rå på världsmästaren utan åkte på en andra blytung förlust. Men här talar vi om kamp!

Idag är änglarnas dag. I svpsb 483;- lär vi känna dem som bönesvar, stridsänglar, skyddsänglar, vägledare och lovsångsledare. Luk 10:17-20 tar fasta på dem som stridsänglar och här kommer ett predikoutkast.

                                  1. De 72 kom glada tillbaka

a)      De hade tidigare mött de obotfärdiga (se v 13-16, Kapernaum och Jes 14:12-16) och var rädda när de gav sig iväg på sitt uppdrag att berätta om Guds rike. De hade ändå lärt sig att gå och tala i Jesu namn. Nu var de överväldigade av vad de fått vara med om.

b)      De flesta människor är överens om att det pågår en kamp mellan gott och ont. TV, tidningar och annan media berättar. Alla ser flyktingströmmarna och engagerar sig på olika sätt. Men utan Skriftens vittnesbörd kan vi inte förstå kampens innersida. Sedan urminnes tid pågår ett uppror mot Gud.

c)      Gud har redan segrat. Gud har kastat ut draken från himlen och nu pågår striden på jorden. Den manifesteras i vår text men tydligast i Jesu lidande, död och uppståndelse. Jesus har segrat och lärjungarna agerade i hans namn.

2. Jag har gett er makt  

a)      Jesus blev glad när lärjungarna kom tillbaka. Han hade gett dem rätt (grekiska exousia) att vara Guds barn, Joh 1:12. Han hade fostrat dem och nu hade de gjort något av allt de lärt. När de berättade för Jesus vad som skett såg Jesus liksom i blixtbelysning Guds seger över de onda, jfr Joh 12:31..

b)      Den kamp vi kämpar på olika sätt är ingen oviss kamp. I Asien tror många att gott och ont alltid har funnits och kommer att existerar i all evighet. Men inte vi; Gud ensam är evig, helig och kärleksfull på en och samma gång. Men det pågår ett uppror mot honom. Jesus mötte detta uppror. Han övervann stans frestelser. Han stod emot orättfärdigheten och höll ut i lidandet, intill döden på korset. Och vi möter detta uppror. De 72 använde sin rätt att bruka Jesu namn.

c)      … ingenting skall skada er. Jesus inspireras av Ps 91. ”Den som sitter under den Högstes beskydd …” kan vara trygg.

3. Era namn är upptecknade

a)      Det är fantastiskt att segern är vunnen och lärjungarna som fått smaka den hade skäl att vara glada. Men Jesus vänder nu deras uppmärksamhet till den bestående verkligheten. Vi får veta att våra namn är kända och uppskrivna av Gud, något redan Moses var införstådd med, 2 Mos 32:32.

b)      Veckans evangelium innehåller två olika livsprogram, upprorets och trons. Segern är vunnen men upproret pågår fortfarande. Här finns inga åskådarplatser. Alla är indragna på den ena eller andra sidan.

c)      Den kristna människan har hört om och sett något av korsets hemlighet. Hemligheten är fortfarande fördold för många, 1 Kor 2:6ff, men den är uppenbarad för dem som tror (v 21-25 handlar om den glädje Jesus känner). Ordet om korset kommer till oss i Jesu namn och änglarna beskyddar och vägleder oss. De stämmer oss till tacksägelse (grekiska eucharisti) och tillsamman med dem sjunger vi Helig, helig, helig, Herre Gud Sebaot. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet ...

Erik Israelsson

Vill bara ge vidare ett meddelande från den i söndags skadade Erik Israelsson eller S:t Erik som fansen kallar honom numera.

Jag vill passa på att ödmjukt tacka alla de Hammarby-supportrar, vänner, bekanta, motståndarsupportrar och alla andra som på något vis hört av sig till mig de senaste dagarna med krya-på-dig-hälsningar, stöd, fina ord och inte minst blomsterbuketter. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är. Man blir stolt och glad att tillhöra Hammarby och få känna detta fantastiska stöd. Jag ska jobba hårt för att så snabbt som möjligt vara tillbaka på planen igen. Tack för all omtanke!

Hälsningar Erik

Det är skönt att Erik inte drabbades än värre. Han ser ut att må efter omständigheterna bra.
Som om dessa goda nyheter inte var nog meddelas också att Bajen just har slagit Åtvidaberg med 3-0! Nu går det åt rätt håll! De tre senaste matcherna har gett oss tre vinster och målskillnaden 7-0. Inte dåligt och nästa säsong blir det än bättre.

Koinonians tillhörighet?

Denna blogg handlar inte så mycket om Värnamo koinonia som om stiftelsen Berget i Rättvik. Det är fortfarande morgon och jag har just läst Kyrkans tidning som med anledning av att de anställda på Berget konverterat till Romersk-katolska kyrkan fått något angeläget att skriva om. Och nu klarnar bilden.

Biskop Claes-Bertil har rasande talat om att stiftelsen stulit egendomen från Svenska kyrkan och i och med konversionen tagit med sig den till den Romersk-katolska kyrkan. Många svenskkyrkliga har genom åren skänkt både pengar och saker till Berget. Min spontana reaktion är att har man skänkt något har man. Det går inte att göra anspråk på sådant man skänkt. Sedan förklarar stiftelsens ordförande Jan-Eric Jonsgården att stiftelsen faktiskt sorterar under svensk lag. Den tillhör inte vare sig Svenska kyrkan eller Romerska kyrkan. Det är stiftelsen som äger Bergets fastigheter och egendomar, inte Svenska kyrkan.

Skälet till att de anställda nu konverterat förstods som praktisk ekumenik och har kritiserats hårt av Peter Halldorf. Ledaren i Kyrkans tidning hakar på denna. Det sägs vara dålig ekumenik att lämna Svenska kyrkan. I stället skapar det vrede, sorg och förbittring, skriver ledaren. Hhm, hur är det med den saken? Prästens Eric Eckerdal skriver en självrannsakande debattartikel. Han är ledsen för att Svenska kyrkan ytterligare utarmas, men frågar sig varför inte Svenska kyrkan med dess biskopar i spetsen bättre kan ta vara på de genuint svenskkyrkliga.

Det visar sig då att Svenska kyrkan och särskilt Västerås stift med dess biskopar marginaliserat verksamheten på Berget. Man har återkommande kritiserat verksamheten eftersom den i ekumenisk anda inte användet sig av kvinnliga präster. Kritiken och föraktet för stiftelsen på Berget har pågått under så många år att de anställda upplevt sig vara utan stöd och uppmuntran från Svenska kyrkan. Och så har det säkert också varit. Och sedan kommer det avsnitt i debattartikeln jag särskilt fastnat för. Jag citerar:

Snarare än att rikta sin vrede mot biskop Anders Aborelius så borde biskoparna ställa den självkritiska frågan om vad som hade kunnat göras annorlunda. Inte bara i relation till Berget utan överhuvudtaget till alla de grupper som finns inom kyrkan men som faller utanför kyrkoordningens endimensionella och institutionella beskrivning av kyrkan i tre nivåer. För Svenska kyrkan består av en mängd olika rörelser, stiftelser, diakoniinstitutioner, stadsmissioner, föreningar, kommuniteter och kloster och Franciskus tredje orden (glöm inte OAS, aKF, Missionsprovinsen, CREDO eller Värnamo koinonia, min anm.) som över huvud taget inte berörs av kyrkorätten, men som ändå är en del av kyrkans organism, men inte av dess institution.

Det är uppenbart att Svenska kyrkan inte har velat eller förmått ta vara på alla de besökelsetider den haft. I stället har politiseringen tagit över fullständigt. Stordriften har sina administrativa fördelar men när den tror sig styra i andliga ting är den en fullständig katastrof. Övergivna av Svenska kyrkan har konvertiterna hittat hem till den Romersk-katolska kyrkan. Om jag är arg? Förvånad? Nej, men ledsen. Och jag undrar om Värnamo koinonia befinner sig i samma situation? Biskop Modéus uppskattar koinonian, men vet att den inte finns i kyrkoordningen.

Utmaningen från Berget är inte unik och inte långt borta. Vad händer när förhoppningsvis hundratals nya gemenskaper växer fram i Sverige? Hur ser det ut med koinonians tillhörighet?