Jag har vittring

Som jag tidigare berättat har jag läst biskop Fredriks avhandling Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan.  Jag kommer att återkomma till den åtskilliga gånger under åtminstone resten av det här året. I mina ögon är den radikal i sin längtan efter reformation. När den sjunkit ner ekar den som ett rop inom mig. Den stora svagheten med avhandlingen är att den tar stor hänsyn till gällande Kyrkoordning. Det gör att avhandlingen aldrig leder till något genombrott. I stället slutar den med några förslag på hur Kyrkoordningen behöver ändras. Samtidigt är det kanske en styrka att avhandlingen ligger där som en tickande bomb inom Svenska kyrkan. Det ska bli mycket spännande att följa biskop Fredriks förverkligande av den kallelse Gud har gett honom.

Jag har en tes som jag vill pröva. Att biskop Fredrik vurmar för kristen gemenskap kan väl inte vara något nytt ens inom Svenska kyrkan? Men var finns en teologiskt hållbar teologi som väntar på sin upptäckt? Jag har sökt den i decennier och söker den fortfarande och tror att jag kommer att finna den. CA, art 7 skriver:

Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium ...

I art 8 förklaras något mer:

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, ...

Så kunde man skriva 1530 men eftersom reformatorerna samarbetade nära med politikerna tog politikerna ett allt fastare grepp om kyrkan. Det där med heliga, sant troende och gemenskap drunknade i mycket annat. När sedan den helige Ande påminde om den gömda sanningen om de heligas gemenskap infördes konventikelplakatet som varade från 1726 till 1858 då läsarväckelsen vuxit sig stark och modernismen nått så långt att det blev omöjligt att ha kvar detta förbud. Men Svenska kyrkan kunde inte ta till vara på den bortglömda sanningen om de heligas samfund, det vill säga de heligas gemenskap. I stället fick vi ett antal frikyrkor och så kallade inom-kyrkliga rörelser. Vid sekelskiftet och en bit in på 1900-talet stod kyrkokampen och vägde. Liberalerna och sedan politikerna drog med hjälp av tidsandan det längsta strået och lyckades än en gång trycka ner sanningen om de heligas gemenskap.

Högkyrkligheten har förvisso gjort vad den kunnat för att inspirera den gudstjänstfirande gemenskapen och även lyckats i stor utsträckning. Biskop Fredrik vill inte främja någon "kärna" av gudstjänstfirare. Det blir för slutet i en kyrka som också fortsättningsvis ska vara folkkyrka.

Nu var det som så när begreppet folkkyrka uppstod att det inom Svenska kyrkan utämpades en kamp om tolkningsföreträde av begreppet. Vad menas med folk-kyrka? Är det som biskop E Billing hävdade så att kyrkan är subjektet som ska nå ut till folket, objektet? Eller är det som biskop J-A Eklund vill förstå det att folket är subjektet, alla är med i folkkyrkan, nationalkyrkan, Svenska kyrkan. Med facit i hand vet vi att den senare förståelsen segrade.  Det är folket som väljer politiker. De senare sägs representera folket. För att "reformen" ska kunna fullföljas måste politikerna få bort prästerna ur kyrkomötet och göra dem till tjänstemän. Så har också skett.

MEN nu tillbaka till min tes som säger mig att biskop E Billing var något på spåret när han talade om kyrkan som ska nå ut till folket. Nu gäller det bara att hitta det och sedan uppdatera det tillsammans med till exempel biskop Fredriks avhandling. Jag har bara hört talas om E Billings bok Den svenska folkkyrkan som utkom 1930, men nu har jag också funnit den på Bodafors Antikvariat. Jag beställde den omedelbart.

Och döm om min förvåning när jag upptäckte att biskop E Billing hållit ett föredrag 1911 som sedan kom ut som ett häfte under rubriken De heligas gemenskap och att också det gick att beställa på Bodafors Antikvariat. Nu hoppas jag bara att leveransen fungerar. Jag har fått vittring.