En kollega till mig använder inte kaftan utan talar. Han berättade för mig att hans talar har 21 knappar för att påminna om de 21 artiklarna i CA. Något sådant hade jag aldrig hört talas om. Däremot vet jag att den judiska hörntofsen består av 613 knutar, en knut för varje bud. När jag nu fortsättningsvis möter min kollega, f Anders, kommer jag alltid framöver att tänka på CA. Inte så dumt. Men kanske skulle ha en sådan i stället för den avklippta varianten kaftanen, den prästrock som Gustaf III lät klippa av för att prästerna lättare skulle kunna föra sig i dansen. F Gunnar tog talaren i bruk kanske redan på 30- eller 40-talet, men blev ställd inför rätta. Det ansågs katolskt och var högst kontroversiellt.
Artikel 21 är också en kontroverspunkt. Den handlar enligt rubriken om dyrkan av helgon. Det är vi emot. Men om jag läser den Romersk-katolska katekesen rätt så dyrkar inte heller de helgon. Där står att de vördar helgonen vilket är något annat. Att människor i gemen inte har kunnat skilja mellan vörda och dyrka får tillskrivas folktro och okunnighet.
Det var återigen viktigt för reformatorerna att ingen annan än Gud själv fick åkallas, tillbedjas eller äras. Därför står det i artikel 21:
Men Skriften lär icke, att vi skola åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, emedan den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare.
Det är det där sista om förebedjare som fortfarande är kontroversiellt. Ingen av oss har betänkligheter att önska förbön från en broder eller syster även om Kristus själv sitter på Faderns högra sida och manar gott för oss. För romarna var det och är det en självklarhet också om en broder eller syster lämnat jordelivet eftersom vi lever i Kristus, det är i Kyrkan också efter döden. Wilfrid Stinissen som många gärna läser skrev en bok med titeln Jag dör inte, jag trädet in i livet.
Därmed inte sagt att vi ska dyrka helgon som vore de våra frälsare, men det menar väl ingen? Åtminstone inte de insiktsfulla.
Det står inte om helgon i Skriften förutom att vi alla som bekänner oss till Jesus kallas för de heliga. Det fanns för övrigt inga helgon i vår mening på den tiden, liksom det inte heller fanns något kyrkosamfund. Martyrer och helgon fick kyrkan först senare. De är människor vi minns och vördar. Och som du nu vet många åkallar och ber om förböner av. Artikel 21 börjar på följande sätt:
Om dyrkan av helgonen lära de, att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar efter vår kallelse.
Under många år har jag hållit reda på apostladagarna och även försökt fira dem i församlingens mitt, men intresset är svalt. I en normal svenskkyrklig församling som Värnamo är intresset också svalt när det gäller sådana nyckelpersoner som S:t Ansgar eller S:Sigfrid som kom med evangeliet till oss. Däremot finns det ett nyvaket intresse för Jungfru Maria. Det kanske inte är så märkligt med tanke på att det finns ett antal Maria-dagar i kyrkoåret.
Artikel 21 är också en kontroverspunkt. Den handlar enligt rubriken om dyrkan av helgon. Det är vi emot. Men om jag läser den Romersk-katolska katekesen rätt så dyrkar inte heller de helgon. Där står att de vördar helgonen vilket är något annat. Att människor i gemen inte har kunnat skilja mellan vörda och dyrka får tillskrivas folktro och okunnighet.
Det var återigen viktigt för reformatorerna att ingen annan än Gud själv fick åkallas, tillbedjas eller äras. Därför står det i artikel 21:
Men Skriften lär icke, att vi skola åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, emedan den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare.
Det är det där sista om förebedjare som fortfarande är kontroversiellt. Ingen av oss har betänkligheter att önska förbön från en broder eller syster även om Kristus själv sitter på Faderns högra sida och manar gott för oss. För romarna var det och är det en självklarhet också om en broder eller syster lämnat jordelivet eftersom vi lever i Kristus, det är i Kyrkan också efter döden. Wilfrid Stinissen som många gärna läser skrev en bok med titeln Jag dör inte, jag trädet in i livet.
Därmed inte sagt att vi ska dyrka helgon som vore de våra frälsare, men det menar väl ingen? Åtminstone inte de insiktsfulla.
Det står inte om helgon i Skriften förutom att vi alla som bekänner oss till Jesus kallas för de heliga. Det fanns för övrigt inga helgon i vår mening på den tiden, liksom det inte heller fanns något kyrkosamfund. Martyrer och helgon fick kyrkan först senare. De är människor vi minns och vördar. Och som du nu vet många åkallar och ber om förböner av. Artikel 21 börjar på följande sätt:
Om dyrkan av helgonen lära de, att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar efter vår kallelse.
Under många år har jag hållit reda på apostladagarna och även försökt fira dem i församlingens mitt, men intresset är svalt. I en normal svenskkyrklig församling som Värnamo är intresset också svalt när det gäller sådana nyckelpersoner som S:t Ansgar eller S:Sigfrid som kom med evangeliet till oss. Däremot finns det ett nyvaket intresse för Jungfru Maria. Det kanske inte är så märkligt med tanke på att det finns ett antal Maria-dagar i kyrkoåret.
1 kommentar:
Jag har funderat på när detta (miss)bruk började då jag som hobby-patristiker inte sett spår av det bland tidiga kyrkofäder (-500 e Kr).
Varför skulle något sådant behöva läggas till senare? Förekommer det även i östkyrkan?
Jag har fått uppfattningen att det inte förekommer i koptiska kyrkan och då måste det uppkommit efter 451.
Här har katolikerna möjliget att förklara brukets historik för mig.
Skicka en kommentar