Det var varmt redan när vi vaknade i morse i Tirana. Mitt på dagen utlovades mellan 38-40 grader i skuggan. Vi lämnade Tirana strax innan kl 10 för att det inte skulle bli alltför varmt i bilen. Det var visst lite si och så med bilens air condition. Vi var Edi och hans hustru Viollca, chauffören, Kari och jag. Bilfärden till Pogradec har kortats ner till drygt två timmar eftersom de bygger motorväg dit som till dels är klar. Plus att de har byggt en två kilometer lång tunnel genom bergen istället för att som förr köra över bergen, något inte minst jag är tacksam för.
Under eftermiddagen anlände ungdomarna allteftersom. Det är ganska blandade åldrar. Några äldre har blivit ledare. Andra hjälper till med faciliteterna. Med hjälp av tyska herrnhutare har församlingen kunnat köpa en bra tomt och byggt ett konferensliknande hus. Där finns kök, några sovrum och en samlingssal som rymmer dryga hundratalet deltagare. Tyvärr pågar verksamhet endast några gånger per år så de har låtit gården fungera som campingplats. Det har det goda med sig att det på sikt ska kunna generera en liten inkomst.
Det var fantastiskt att få träffa de många vänner som jag mött tidigare år. Där var förstås Viola, Dena med man och nyfödda dottern, Mireta, Spreza, Hadji, Edmonda, Jonna, Andrea som bara var liten grabb när jag mötte honom första gången, för att nämna några. Flera berättade att de bett för mig när de fått höra om olyckan. Nu uttryckte de sin glädje över att få se mig igen. Den glädjen är ömsesidig. Men de flesta är nog nya för mig. Kanske inte så underligt efter de åtta år vi besökt Albanien. Första året fanns inte bibellägret. Det kom till på förslag av oss från Sverige och vi har varje år skickat ner bidrag så det har gått att samla ungdomarna som kommer från fem olika platser.
Varje deltagare kostar cirka 400 kronor. Gånger hundra blir det 40 000 och bröder och systrar hemma i Värnamo har genom åren stått för ungefär halva kostnaden. Varje gång cellerna samlas läggs en slant i kaffekassan. Tack kära vänner för er trofasthet genom åren. Jag önskar att ni förstår hur mycket detta betyder. Värnamo pastorat har låtit mig resa i tjänsten vilket jag också är mycket tacksam för och jag tror att den yttre missionen har välsignad betydelse för pastoratet.
Imorgon börjar jag med undervisningen och nu tror jag mig ha fått ordet. Det ska bli mycket spännande att se om det får framgång. Oftast är det så, som ni vet, att vi ingenting ser av det yttre att döma. Vi har att vittna, förkunna och undervisa. Den helige Ande svarar sedan för själva verket.
Så går vi till sängs efter en mycket varm dag med bön i våra hjärtan inför morgondagen.
Under eftermiddagen anlände ungdomarna allteftersom. Det är ganska blandade åldrar. Några äldre har blivit ledare. Andra hjälper till med faciliteterna. Med hjälp av tyska herrnhutare har församlingen kunnat köpa en bra tomt och byggt ett konferensliknande hus. Där finns kök, några sovrum och en samlingssal som rymmer dryga hundratalet deltagare. Tyvärr pågar verksamhet endast några gånger per år så de har låtit gården fungera som campingplats. Det har det goda med sig att det på sikt ska kunna generera en liten inkomst.
Det var fantastiskt att få träffa de många vänner som jag mött tidigare år. Där var förstås Viola, Dena med man och nyfödda dottern, Mireta, Spreza, Hadji, Edmonda, Jonna, Andrea som bara var liten grabb när jag mötte honom första gången, för att nämna några. Flera berättade att de bett för mig när de fått höra om olyckan. Nu uttryckte de sin glädje över att få se mig igen. Den glädjen är ömsesidig. Men de flesta är nog nya för mig. Kanske inte så underligt efter de åtta år vi besökt Albanien. Första året fanns inte bibellägret. Det kom till på förslag av oss från Sverige och vi har varje år skickat ner bidrag så det har gått att samla ungdomarna som kommer från fem olika platser.
Varje deltagare kostar cirka 400 kronor. Gånger hundra blir det 40 000 och bröder och systrar hemma i Värnamo har genom åren stått för ungefär halva kostnaden. Varje gång cellerna samlas läggs en slant i kaffekassan. Tack kära vänner för er trofasthet genom åren. Jag önskar att ni förstår hur mycket detta betyder. Värnamo pastorat har låtit mig resa i tjänsten vilket jag också är mycket tacksam för och jag tror att den yttre missionen har välsignad betydelse för pastoratet.
Imorgon börjar jag med undervisningen och nu tror jag mig ha fått ordet. Det ska bli mycket spännande att se om det får framgång. Oftast är det så, som ni vet, att vi ingenting ser av det yttre att döma. Vi har att vittna, förkunna och undervisa. Den helige Ande svarar sedan för själva verket.
Så går vi till sängs efter en mycket varm dag med bön i våra hjärtan inför morgondagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar