Skäl att ljuga?

SvD har haft några artiklar om ljugande. I en andra redovisar Simon Löfroth några filosofers olika sätt att tänka. Han börjar med Immanuel Kant (1724-1804) som betecknas som pliktetiker när han formulerade sitt kategoriska imperativ. I korthet kan det beskrivas som att man alltid ska handla på ett sådant sätt att man kan tänka sig det upphöjt till allmän lag. Detta sätt att tänka hade han fått från Augustinus och senare av Thomas a Kempis. Det är alltid fel att ljuga oavsett situationen. Ett skäl är att lögnen förvränger vårt naturliga sätt att kommunicera. Vi kan helt enkelt utvecklas till lögnare utan att vi förstår det själva. Ett annat skäl är att vi i slutändan underminerar tiliten i ett helt samhälle. Det är en hemsk tanke att vi som medborgare inte skulle kunna lita på varandra.

Den brittiske filosofen John Stuart Mill (1806-1873) var av annan uppfattning eftersom han menade att det var OK att ljuga om resultatet var lycka. Det betyder i sak att varje lögn måste utvärderas i förväg. Den måste vägas mot andra sätt, men om lögnen gagnar alla är den bra. Jag känner igen detta från missionsfälten, från stammar och klaner som till varje pris vill skydda de sina. I ett sådant sammanhang kan det till och med vara en skyldighet att ljuga. Då förvandlas lögnen till det enda rätta och sanna handlingssättet. När jag tänker på John Stuart Mill tänker jag på liberalismens fader. Kan det vara så att till exempel liberala politiker tycker det är rätt att ljuga till exempel i TV då de tror att det gagnar svenska folket?  Kanske genom att glida på sanningen, genom att endast presentera ett urval fakta eller genom att vinkla information till sin egen fördel? Jag håller det inte för otroligt att sådant sker medvetet.

Det finns en gyllene medelväg i antiken, hos Aristoteles. Aristoteles menade att det var omöjligt att formulera regler för talet. Han menade att vi själva måste avgöra vad som är rätt och riktigt. Det är en fråga om att öva sig att hantera olika situationet på ett bra sätt. Varje situation rymmer en rad olika faktorer som vi behöver ta hänsyn till.

Det är inte alltid lätt avgöra vad som är rätt och riktigt. Det är inte alltid rätt att säga sanningen, att till exempel säga: Jag tycker du har en ful frisyr. Ibland är det bättre att tiga. När jag läser artiklarna förstår jag att respekten för min medmänniska är en avgörande faktor. Det är respektlöst att föra en annan människa bakom ljuset.  Det är att sätta sig över.

Det är för väl att vi har Gud som vår Hjälpare.  Han ska leda oss fram till ett riktigt och sant förhållningssätt. Guds Ord och ett rent samvete räcker långt. Men det stod inte i SvD.

Vad är lögn?

De senaste veckorna har jag förundrats och förfasats över en ny-upptäckt, över lögnforskningen. Jo, du läste rätt.  Det finns lögnforskning. En av de mer kända är professorn Dan Ariely som skrivit ett antal böcker i ämnet.  Nu har hans kusin Yael Melamede tillsammans med honom gjort en dokumentärfilm om lögnen. Den heter (DIS) honesty: The truth about lies.

Det är en sak att alla människor ljuger mer eller mindre,  medvetet och omedvetet. Men vad värre är att vi på ett djupare plan inte vet vad som är lögn. Om vi i postmodern anda fortsätter att hävda att det inte finns någon objektiv sanning, att det är sant för dig och så vidare faller det sig naturligt att säga detsamma om lögnen; Det finns ingen objektiv lögn. Det är lögn för dig, men inte för mig. En annan gammal "sanning" lever nu upp; Ändamålet helgar medlen

En av dem som satt det hela i system, som intervjuas i filmen och själv skrivit en bok i ämnet är Ryan Holiday. Hans genombrott bestod i att han på olika internetforum och en blogg skrev falska feministiska missnöjesutsagor mot en författare. Det falska ryktet om denne författare spred sig som en löpeld i USA och vips hade en icke-existerande proteströrelse blivit verklighet. Holiday ger flera exempel, men säger nu att han slutat ljuga. Hans bok heter Trust me, I am lying.

Holiday ångrar inte sina tilltag utan menar att han gjorde det därför att det är möjligt. Det är en metod för att ta sig fram. I USA finns en gratis internetsite som kopplar samman experter och journalister. Och eftersom journalister numera sällan har råd att fördjupa sig anlitar de gärna siten. Holiday anmälde sig själv som expert inom lite olika fält och ljög friskt.

Det är lätt och enkelt att med hjälp av sociala medier och när källgranskningen förslappas att sprida falsk information, delsanningar och halvlögner, och kanske tjäna något på det. Det är en växande frestelse.

Yael Melamede menar att människor har på grund av det enorma informationsflödet tvingats sovra och välja i stor utsträckning. Hon säger inte att människor är mer lögnaktiga idag än förr men att tillfällena att ljuga blivit fler. Och så säger hon:

Jag är inte religiös, men jag tänker att sekulariseringen i väst har gjort att det är svårare att enas kring ett gemensamt etiskt förhållningssätt.

Pontius Pilatus frågade en gång: Vad är sanning? 2000 år senare lyder frågan: Vad är lögn?

Flyktingfrågan

Sitter och tittar på Aktuellt och måste ge uttryck för en känsla. Det har i och för sig varit många inslag om flyktingarna, särskilt om alla dessa som drunknar i Medelhavet. Jag förundras över att vi TV-tittare kan vara nästintill likgiltiga inför dessa reportage. Samtidigt är det helt omöjligt för oss att överleva om vi ska ta varje reportage till vårt hjärta. Det går inte att ta till sig vad man ser.

Reportagen idag får mig ändå att skriva en blogg. Den handlar om flyktingströmmarna och jag tänker inte ta ställning vare sig för eller emot Sverigedemokraterna. Det är två andra fakta som berör mig.

För det första berättas att engelsmännen nu gör vad de kan för att skydda sig mot flyktingströmmen. De bygger staket omkring tunnlarna mellan Calais och Dover. Som om det inte räckte rapporterades om ett 17 mil långt staket vid Ungerns södra gräns. Europa försöker å ena sidan rädda flyktingar på Medelhavet och å andra sidan bygga stängsel för att de inte ska kunna ta sig in i "just vårt land".

USA har gjort på ett liknande sätt i sin södra gräns för att skydda sig mot flyktingar från Mexico.  Här byggs murar i form av många och långa staket. Min fråga blir: Hur har USA och Europa mage att anklaga, bespotta och förtala Israel som kämpar för sin överlevnad? Den mur de byggt mot Palestina är ett skydd, inte mot flyktingar utan mot terrorister! Denna mur har hjälpt det judiska folket på ett sätt som överträffar förhoppningarna. Men USA och Europa ska skydda dig mot flyktingar som flyr för sina liv!

För det andra reagerar jag därför att jag nyligen varit i Albanien. Jag har predikat evangelium om Jesus Kristus och unga albaner har fått höra om det levande hoppet. Edi berättade i tacksamhet för detta om sin vånda. I staden Burell, en stad med cirka 10 000 invånare har 600 ungdomar lämnat för att söka lyckan i Tyskland.  Det finns inga arbeten för dem i Burell och de känner att de måste ta chansen. De kommer in på turistvisa som varar i tre månader, men de får inga arbeten. I Tyskland har de bara utgifter. Så får de återvända till Albanien med svansen mellan benen. Deras möjligheter i Albanien är nu än sämre än när de lämnade tre månader tidigare. Den enda utvägen för att få pengar, läs mat, menar de många är att ge sig ut i prostitution och kriminalitet. Edi berättade med smärta att det som växer mest i Albanien ät kriminalitet, ett resultat av att flyktingarna återvänder. Tidigare sökte albanerna lyckan i Grekland men hur det ser ut där kan knappast vara obekant för någon.

Jag tycker frågan om flyktingströmmarna är svår. Jag tycker att EU sköter detta undet all kritik. Sverigedemokraterna är inte enligt min mening onda utan de adresserar helt enkelt ett problem som politikerna måste lösa.

8 veckan efter Trefaldighet

8 veckan efter Trefaldighet och det är 50 år sedan jag började följa Jesus. Åren går. Ibland kan jag undra hur jag har överlevt i tron, men förstår att det är Han som bevara oss. Igår hade jag förmånen att få leda två högmässor och att predika över evangeliet i Matt 7:15-21. Måste säga att perikopen känns sönderklippt. Varför tog man bort v 22-23 där vi har nyckeln till förståelse? Kanske för att pröva predikanternas förmåga? Av dessa verser lär vi att det handlar om att Jesus och jag lär känna varandra, inte som de falska profeterna gör gällande att det handlar om tro eller om gärningar.

Här är veckans punkter:

1. Jesus sade: ”Akta er för de falska profeterna.”

Det är inte är vem-som-helst som talar. Det är Jesus, Gud kommen i köttet, Han som blev som vi, född av Jungfrun Maria, som predikade och undervisade för att vi skulle få höra från Gud, han som höll ut i kampen för att ge oss ett levande hopp. Det är han som varnar oss för falska profeter.

Vilka är de falska profeterna? De är många. Det kan tyckas djärvt att peka ut någon eller några. Jag vill inte utan vidare peka ut Jehovas vittnen, Mormoner, muslimer eller någon, men det vore tjänstefel att inte säga att alla dem som pekar på andra vägar eller möjligheter till frälsning än Jesus är falska profeter. Ur Kyrkans synvinkel finns ingen annan än Jesus, Joh 14:6.

V 22-23 får oss att förstå att Jesu person, föreningen med honom, gör att vi lär känna Gud. Det handlar med andra ord om livssammanhang.

2. Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt

I Bergspredikan talas om två vägar, två träd och två hus. De representerar var för sig två motsatta världar, två olika livssammanhang. Bilden av det goda trädet handlar inte bara om frukten. Frukten är resultatet av ett sammanhang, ett väldigt rotsystem, stam, grenar, löv och frukt.

Paulus talar om att vi ympats in i det goda trädet och Herren själv säger att han är det sanna vinträdet. Vi är grenarna som bär frukt. Redan i Ps 1 finns en underbar bild av den rättfärdige. Han är 

• planterad vid vattenbäckar
• bär frukt i sin tid
• löven vissnar aldrig
• allt lyckas honom väl

Förkunnare uppehåller sig gärna vid tro eller gärningarna, men det grundläggande torde vara sammanhanget, vägen, trädet eller huset. Detta att vi lever "i honom". Frågan jag ställer mig är; hur ser min livsmiljö ut?

3. Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja

En utsaga som den ovan kan verka kravfylld, men det är skenbart. Den 6 ef Tref fick vi lära oss att vår rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséernas, eftersom Herren själv är vår rättfärdighet. På samma sätt är det denna söndag; det är Herren själv som är trädet i vilket vi är inympade. Och både vår tro, bekännelse och gärningar utgår från honom. Det är livssammanhanget som bestämmer frukten. "Jag har bestämt om er att ni ska bära frukt ... "

Ungefär så går tankarna denna vecka och jag förundras än en gång över hur Han bevarar mig i sig, nu och i evighet.

Einar Billing, 1911

Jodå, vi kom hem frå Albanien som planerat. Och jag kunde slå på TVn 2 minuter in på andra halvleken. Det var inte så roligt just då eftersom Häcken tog ledningen med 3-1 redan 17 sekunder in på andra halvlek. Men som ni alla vet redde det ut sig hyfsat ändå. Slutresultat 3-3.

Till min stora glädje hade de båda böcker jag beställt från Bodafors Antikvariat kommit och igår kväll och idag har jag läst dem båda - noggrant. De innehåller fem föredrag av biskop Einar Billing, fyra om folkkyrkan och ett om De heligas gemenskap. Jag blev inte besviken. Nu skriver jag inte recensioner om dessa,  men kan i korthet säga att jag stärktes i min förhoppning om att finna tankar som kunde rättfärdiga Koinonians plats i pastoratet.

Billing höll föredragen 1911. I dessa förklarar han skillnaden  mellan folkkyrka och frikyrka. Han tillstår att Svenska kyrkan hanterat spänningarna mellan den stora folkkyrkan och dess gudstänster för alla å ena sidan och individernas längtan att få samlas till innerlighet i hemmen å andra sidan. Han beklagade att PP Waldenström "bildat" vad han menade vara "den nytestamentliga församlingen". Enligt Biling var det egentligen inte försoningsfrågan, den om objektiv eller subjektiv försoning som var åtskiljande utan just synen på kyrkan och församlingen. Billing ursäktade sig och menade att det naturligtvis måste finnas utrymme för friare sammanslutningar inom  den väldiga folkkyrkan som täcket varje kvadrat meter av vårt avlånga land. Sedan ger han exempel på vad som då växte fram diakonikretsar, syföreningar, församlingsaftnar, kyrkobröder med mera. Det viktiga, enligt Billing, är att behålla öppenhet och relation till alla människor, hela folket. Och det har han alldeles rätt i.

En annan höjdare var att Billing använder sig av de koncentriska cirklar som vi också använde oss av när vi jobbade med modellen Cellkyrkan. Då hade jag ingen aning om att Billing talade på detta viset redan 1911. Han talar om att alla är inskrivna i Församlingsboken, de flesta i Dop- och Konfirmationsboken, men bara få i Nattvardsboken ich så vidare. Jag fick min information från Rick Warren, Saddleback, Los Angeles, USA. Men det är tydligen vanligt inom ekklesiologin att tala om centrum snarare än om gränserna. Nu har jag det svart på vitt och kommer naturligtvis att använda mig av det framöver. Med detta sätt att tänka kan vi snart (?) ha en koinonia i varje kvarter.

I föredraget De heligas gemenskap talar Billing om relationen till vår nästa. Han visar hur alla människor hör samman men att det sedan finns krafter som vill upprätta de heligas gemenskap och motsatsen, nu citerar jag Billing "de ondas gemenskap". Så hade naturligtvis inte jag uttryckt mig men i sak ligger det något i det.

Nu har ni fått ett smakprov och jag kan frimodigt fortsätta på det inslagna spåret eftersom jag har hittat mer. Gustaf Wingren, Hans Küng, Ola Sigurdsson, KG Hamnar eller vår egen biskop FredrikModéus; alla skriver de om koinonian inom folkkyrkan. Den som söker han finner.

Tillbaka i Tirana

Det var som sagt en lång dag häromdagen och vi somnade med många intryck. Tyvärr vaknade jag innan fem på morgonen med stark yrsel. Det gjorde att jag fick ligga kvar i sängen till fram på förmiddagen. Jag var tvungen att avstå mässan. Det var naturligtvis en missräkning men den helige Ande vänder alltid allt till det bästa för dem som älskar honom. Och så fick det bli.

Förmodligen var det så att jag överansträngde mig och fick för det betala ett pris. Man lär så länge man lever. Hoppas jag slipper detta obehag framöver.

Mitt på dagen påbörjades resan tillbaka till Tirana. Halvvägs stannade vi för en mycket god lunch. Väl tillbaka fick vi tillbaka det hotellrum vi hade vid utfärden, 911 eller nine-eleven som någon sa. Nåja, det gick ju bra förra gången.

Ikväll gick vi ut i vanlig ordning. Man gör så i länder som dessa. Går ut med sina vänner och träffar nya vänner. Det visade sig denna kväll att vi fick sällskap med Shpetim Bushati. Vi träffade honom första gången i Hjälmseryd dit han kom som flykting i samband med den gamla regimens sammanbrott. Numera bor han med familjen, fru Xilda och två döttrar i Värnamo.  De är här på semester, reser hem på onsdag. Shpetim har delar av sin familj kvar i Tirana. De har en lägenhet mitt i centrala Tirana, bara några kvarter från vårt hotell. Världen är inte så stor.

Imorgon bär det iväg hem och sedan blir det att skriva rapport, sortera tankar inför fortsatt engagemang och förmedla dem till vännerna här i Albanien. Det är åtta år sedan vi kom första gången och jag ser en god utveckling av bibellägret. Hit kommer nya deltagare för varje år. De har bättre förkunskaper. De är äldre och samtalar gärna i andliga frågor. De kommer från fem olika orter där "vi" driver verksamheter för olika åldrar. I år kom det 22 stycken från Bathore. Det är den plats som ockuperades av tusentals flyktingar i samband med sammanbrottet och som var den första plats vi besökte för 8 år sedan. Därför var det extra härligt att träffa dem i år.

Nu blir det sängen och avfärd till flygplatsen i morgon kl 10. Vi flyger via München till Göteborg. Min förhoppning är att vi ska hinna hem till matchen, åtminstone andra halvlek. Bajen möter Häcken kl 19.

Sov gott.

Lärjungar blir kristna

Idag har det varit full dag som det brukar bli på konferenser. Jag fortsatte med undervisningen om hur man blir kristen och vad det innebär att vara kristen. Vi kan vara lärjungar och till och med göra lärjungar, men vi kan inte göra kristna.  Det kan bara Gud. Han är den som försonar oss med sig, förklarar oss rättfärdiga och heliga. Det presenterades under fyra punkter.

1. Gud placerar oss i Jesus Kristus.
Det huvudsakliga bibelstället blev Gal 3:23ff, det om pedagogen som leder oss till och överlämnar oss till Mästaren.

2. Gud ger oss ett nytt hjärta.
Här stannade vi vid Jer 31:31ff som talar om det fullkomliga. Gud ska skriva evangelium i våra hjärtan, vi ska alla lära känna honom och alla bli fullständigt förlåtna.

3. Gud ger oss sin helige Ande.
Vi läste om Nikodemus i Joh 3, som inte kunde begripa hur denna nya födelse skulle gå till. Jesus menar att liksom vi vet att det blåser när vi ser löven fladdra, vet vi när någon bekänner Jesus som Herren att Anden gjort sitt. Jag förklarade också det där med att vi blir räddade genom att se på den förbannade ormen hänger på korset - för vår skull.

4. Gud döper oss in i en och samma kropp.
Hur blir detta personligt var nästa fråga. Evangeliet blir personligt genom att du döps. I dopet handlar Gud just med dig. Bibelstället vi läste var 1 Kor 12:13, där vi också får veta att vi i och med dopet ingår i en gemenskap och har tillgång till Anden.

Efter denna genomgång frågade jag hur många av de närvarande som var döpta och det var överraskande många. Jag tror fler än 50 av knappa 100. Jag förklarade för dem att de inte är lärjungar utan kristna, förenade med Kristus Jesus. Sedan vände jag mig till dem som inte var döpta och frågade hur många av dem som vill bli kristna. Det var 17 stycken.

Jag bad dem komma fram och sa att jag tyvärr inte kan göra dem till kristna, men att jag mer än gärna kunde be med dem. Och så fick det bli.

Ikväll har Viollca berättat om Johan Hus, om dennes död 6 juli 1415 och om herrnutismens framväxt. Jag förstod naturligtvis inte ett ord av hennes albanska, men på engelska berättade hon för mig att påven Franciskus så sent som för någon vecka sedan offentligt bett om förlåtelse för bålbränningen av Hus. Jag förstår att detta har betydelse för herrnhutarna.

På kvällen bad också några av de odöpta vännerna från Bathore att jag snarast skulle döpa dem. Det hade jag mer än gärna gjort i sjön här utanför. Men vi får nog först reda ut vem som har det pastorala ansvaret. Dessutom är vi i tidsnöd eftersom lägret slutar imorgon.

Så får vi denna dag åter tacka Gud och denna gång somna med angenäma problem i huvudet.

Bibelläger

Bibellägret med dryga hundratalet ungdomar har nu lagt första dygnet bakom sig. Jag gjorde en hyfsat grundlig genomgång av vad det innebär att vara lärjunge till skillnad mot att vara kristen.

Själva begreppet lärjunge har inte sitt ursprung i Skriften utan i Antiken. Läromästare, filosofer och kringvandrande predikanter tog emot unga män för undervisning. Det var fyra kännetecken på en lärjunge långt innan Skriften ens var påbörjad.

1. Den unge valde ut den mästare han ville följa.
2. Den unge tog inte bara emot doktriner av olika slag utan införlivade dem och gjorde dem till norm i sitt eget liv.
3. Fullärd frigjorde sig den nu vuxne från sin lärare och blev själv lärare.
4. Den nye läromästaren förvaltade och gav vidare vad han lärt.  Kanske i sin tur tog emot unga.

I Skriften finns begreppet lärjunge 3 ggr i GT och 235 ggr i NT, det vill säga evangelierna och Apostlagärningarna. Paulus var en lärjunge - till Gamaliel, inte till Jesus,  men blev ändå en kristen. Jesus väljer ut de sina, ger dem liv av sitt liv, förenas för evigt med oss och brukar oss sina redskap. Han gör oss till kristna.

Paulus använder aldrig ordet lärjunge. Han talar om oss som de utvalda, älskade, heliga, rättfärdiga och så vidare.

Efteråt var det samtal i smågrupper och det visade sig att de flesta identifierade sig själva som lärjungar. Imorgon kommer jag därför att berätta om hur Gud gör oss till kristna och kanske kan jag hinna med något om vad det innebär.

Min bön för dessa vänner är att de sedan ska få leva i en miljö där de kan växa, mogna och få bära frukt.  Här pågår den stora kampen. Det finns inga församlingar där de kan leva fullvärdiga liv. Det bekymrar mig.

För övrigt har Kari och jag hunnit med att besöka staden (lägergården ligger i utkanten) och jag  var till barberaren för rakning med rakkniv. Underbart.

Efter middagen, som äts på kvällen, fick vi ägna oss åt ett par själavårdande samtal med förbön innan det var dags att ta sig till hotellet. Nu har vi gjort nya förberedelser och hoppas få sova bra innan det är dags igen.

39 grader Celsius

Det var varmt redan när vi vaknade i morse i Tirana. Mitt på dagen utlovades mellan 38-40 grader i skuggan. Vi lämnade Tirana strax innan kl 10 för att det inte skulle bli alltför varmt i bilen. Det var visst lite si och så med bilens air condition.  Vi var Edi och hans hustru Viollca, chauffören,  Kari och jag. Bilfärden till Pogradec har kortats ner till drygt två timmar eftersom de bygger motorväg dit som till dels är klar. Plus att de har byggt en två kilometer lång tunnel genom bergen istället för att som förr köra över bergen, något inte minst jag är tacksam för.

Under eftermiddagen anlände ungdomarna allteftersom. Det är ganska blandade åldrar. Några äldre har blivit ledare. Andra hjälper till med faciliteterna. Med hjälp av tyska herrnhutare har församlingen kunnat köpa en bra tomt och byggt ett konferensliknande hus. Där finns kök, några sovrum och en samlingssal som rymmer dryga hundratalet deltagare. Tyvärr pågar verksamhet endast några gånger per år så de har låtit gården fungera som campingplats. Det har det goda med sig att det på sikt ska kunna generera en liten inkomst.

Det var fantastiskt att få träffa de många vänner som jag mött tidigare år. Där var förstås Viola, Dena med man och nyfödda dottern, Mireta, Spreza, Hadji, Edmonda, Jonna, Andrea som bara var liten grabb när jag mötte honom första gången, för att nämna några. Flera berättade att de bett för mig när de fått höra om olyckan. Nu uttryckte de sin glädje över att få se mig igen. Den glädjen är ömsesidig. Men de flesta är nog nya för mig. Kanske inte så underligt efter de åtta år vi besökt Albanien. Första året fanns inte bibellägret. Det kom till på förslag av oss från Sverige och vi har varje år skickat ner bidrag så det har gått att samla ungdomarna som kommer från fem olika platser.

Varje deltagare kostar cirka 400 kronor. Gånger hundra blir det 40 000 och bröder och systrar hemma i Värnamo har genom åren stått för ungefär halva kostnaden.  Varje gång cellerna samlas läggs en slant i kaffekassan. Tack kära vänner för er trofasthet genom åren. Jag önskar att ni förstår hur mycket detta betyder. Värnamo pastorat har låtit mig resa i tjänsten vilket jag också är mycket tacksam för och jag tror att den yttre missionen har välsignad betydelse för pastoratet.

Imorgon börjar jag med undervisningen och nu tror jag mig ha fått ordet. Det ska bli mycket spännande att se om det får framgång.  Oftast är det så, som ni vet, att vi ingenting ser av det yttre att döma. Vi har att vittna, förkunna och undervisa. Den helige Ande svarar sedan för själva verket.

Så går vi till sängs efter en mycket varm dag med bön i våra hjärtan inför morgondagen. 

SAS

Nu har vi anlänt till Tirana i Albanien. Edi med chaufför hämtade oss, bjöd oss på restaurang och körde oss till hotellet. Det tar emot lite att säga att det måste vara en av de bästa restaurangerna och ett av de bästa hotellen. Men vid närmare eftertanke varför inte istället tacka Gud.

Men jag måste berätta om resan och SAS. SAS är helt klart på deken. Sämre service får man leta efter - om man vill ha det. Nu har jag visserligen flugit med Qatar Airways de senaste gångerna men varför inte jämföra? Qatar överväger nu att ta bort Buisness class. Vet du varför? Jo, därför att de ska i sina nya plan låta alla stolar hålla first class!  Det kallar jag jämlikhet!  SAS strävar uppenbart för mig åt andra hållet. Jag ska förklara.

När vi i morse checkade in på Landvetter checkades vi in fel. Vi skulle till Arlanda, byta till Austrian Airways till Wien och byta igen till Tirana. På Landvetter checkades Kari och jag in till Wien liksom vårt bagage.  Conny däremot fick sitt bagage till Tirana om än inte sig själv.Tyvärr uupptäckte jag inte detta förrän vi kom till Arlanda och eftersom vi bara hade en halvtimme i Wien förstod jag att detta kan inte fungera. Så väl inne i utrikeshallen söker jag upp Servicecenter bara för att få veta att "det kan vi inte göra något åt." Eftersom det tydligen inte gick att lösa vänder jag åter till Kari och Conny med det dåliga beskedet. Det slutade med att jag en andra gång går till Servicecenter men bara för att få samma besked. Då tänkte jag: "Skärp dig" och kanske hörde han det. Han tyckte jag skulle gå tillbaka,  det vill säga ut i ankomsthallen, genom tullen till avgångshallen och börja om. Så skedde också.

Jag kommer till SAS och säger som det är. Efter ett kortare samtal skickas jag till Austrian Airlines därför att de nu tagit ansvar för bagaget till Tirana. Jag går dit och får veta att SAS skickat bagaget till Wien och inte till Tirana. SAS har gjort fel och får ta ansvar. Jag går tillbaka till SAS som verkligen inte kan göra något och ber mig att vädja till Austrian. Alltså går jag till Austrian som är införstådda med att det inte går att på en halvtimme i Wien få ut bagaget och sedan börja hela proceduren från början. När jag kommer till Austrian säger de: "Dj-a SAS" och sätter igång en räddningsaktion. Jag tar mig igenom kontrollerna igen och berättar för Kari och Conny.

När vi ska gå ombord på planet, 30 minuter i förväg, frågar personalen om det ör SAS spm gjort fel och det kan jag inte neka till. "De brukar göra fel", får jag höra. Så ger sig personal ut till planet och börjar leta efter våra väskor.  De hittar dem och taggar om dem i i sista minuten. Det kallar jag service!

Det är kanske dags att lägga ner SAS. De personer jag hade att göra med visade ingen som helst välvilja, ingen geist alls.  De verkade uppgivna och om hela personalen smittats av detta missmod förstår jag att de inte kommer att klara konkurrensen från Qatar och andra. Inte hellet med Ryanair, Norwegian eller andra lågprisbolag. Som om det inte räckte har man ett fack som skickar ut sina piloter i strejk därför att de har för dåliga arbetsvillkor.

Men nu sitter vi på ett flott hotell,  med alla våra väskor, njutet av utsikten och är uppkopplade på nätet! Hela Tirana ligger för våra fötter. Vi befinner oss i ett uppåtgående Albanien.  Vart är Sverige på väg? Uppåt ellet neråt?

Albanien nästa

Sitter på hotel Landvetter. Flyget går tidigt i morgonbitti, 06.35. Tro det eller ej, men vi flyger via Arlanda, Wiem till Tirana, Albanien.  Vi är förutom jag själv,  Kari och Conny. Naturligtvis har jag förberett mig genom att fråga Herren om råd. Vad jag förstår blir det viktiga dagar. Det är så att vi nu varit nere i Albanien i 7  år. Bibelveckan har vuxit i antal deltagare för varje år som har gått. Nu är vi uppe i 110 deltagare. OCH många har varit med varje år vilket betyder att de är sju år äldre än när vi startade.

I det sammanhang vi rör oss, lutherskt-herrnhutiskt, finns inga andliga ledare med något undantag, ingen präst. Missionären Jörgen Böytler från Christiansfeld i Danmark som har nyckelrollen i vårt arbete menar att vi först i nästa generation kan räkna med att få se någon andlig ledare. Han har kanske rätt, men jag tänker att denna kan finnas bland dem jag nu ska undervisa på torsdag-söndag.  Jag förnimmer en profetisk ande över de dagar vi har framför oss. Be gärna för oss.

Åter i tjänst

Det blev en god högmässa i Värnamo kyrka i går med mycket folk. Förutom att det var min första i tjänst efter olyckan medverkade barn från Vitryssland. Det finns en organisation sedan 1993 som går under namnet Tjernobylbarnens OAS och de gör ett enastående arbete. Igår medverkade 36 "gatubarn" i högmässan och de hade bildat en liten kör som verkligen bidrog till glädjen i högmässan. Förhoppningsvis läggs inspelningen ut i vanlig ordning. Högmässan brukar som ni vet spelas in och sändas på You Tube. I skrivande stund kan jag inte se att det gjorts, men det kommer nog snart.

Det är gott att få vara i tjänst igen. Nu blir det predikan, undervisning och kyrkliga handlingar även om det är lite lugnare på sommaren. På onsdag morgon reser jag till Tirana, Albanien för vidare färd till Pogradesh och det årliga bibelläger vi fick vara med och starta för sju år sedan. Kari följer med. Antalet deltagare har vuxit för varje år som gått och har nu nått taket för hur många det går att ta emot,  110 ungdomar. Sedan några år samarbetar Värnamo församling med Brödraförsamlingen i Stockholm och dess präst, min gamle klasskamrat från Fjellstedtska,  Klas Lindberg.

För övrigt läste jag just i SvD att det nu är högsäsong för vigslar. Ja, alltså i Stadshuset i Stockholm. Varje onsdag vigs ett tiotal par och varje lördag 60 par. Nu är det kö ända in i oktober så det gäller att boka i tid. Varje vigsel tar fem, säger fem, minuter. Och paret behöver vara där minst 15 minuter innan. De får ha högst 15 gäster plus barn med sig. Förra året förrättades 2398 vigslar i Stadshuset. Jag får också veta att antalet vigslar ökar. Förra året var de 47000 i landet som helhet. Från perioden 2005-2014 har det skett en ökning med 25% jämfört med perioden 1995-2004. Samtidigt har antalet vigslar inom Svenska kyrkan minskat år för år. Kanske inte så konstigt. Sedan millenieskiftet har vigslarna inom Svenska kyrkan minskat från 60% till dagens 37%.

Chefen för Svenska kyrkans ekumenikavdelning Christoffer Meakin sägs oroa sig för sekulariseringstrenden men förklarar att ett arbete pågår för att uppdatera vigseldelen i kyrkohandboken och göra ceremonin mer inkluderande. Det sägs inte varför men han kan väl inte vara så i sin egen värld att han tror att det går att vända utvecklingen?

Nu tror visserligen inte Svenska kyrkan, som kyrkan i stort, att äktenskapet är ett sakrament, utan en borgerlig ordning som Gud vill välsigna, men i alla fall. Varför nu inte ta chansen att låta prästerna själva avgöra om de vill välsigna äktenskap? Behövs det verkligen alls en ordning för äktenskap i Kyrkohandboken om det är en borgerlig ordning? Jag tror det är dags för Frimodig kyrka att återigen skriva en motion till kyrkomötet i vigselfrågan. Inom politiken gör man så, håller på tills det går igenom Staten har ju trots allt en helt annan syn på äktenskapet än vad kyrkan har.

Svenska folket har sagt sitt. 37% viger sig kyrkligt och siffran lär sjunka ytterligare. Jag har full förståelse och respekt för att folk själva väljer hur de vill leva tillsammans. Det är den tid vi lever i, men det är jobbigt att se hur Svenska kyrkan tror sig vara tillmötesgående när den i själva verket bara följer utvecklingen eller rättare: avvecklingen.

Romarbrevet 7

Det är lördag kväll. En vecka har gått till ända och helgen har kommit.

De senaste dygnen har jag tillbringat i Romarbrevet 7 (Rom 7). Det är ett svårtolkat kapitel och det har tagit sin tid att läsa in sig på de olika tolkningsmodellerna. Tyvärr måste jag tro att den jag har vuxit upp med inte längre håller. Grundproblemet tycks vara att vi läser kapitlet utifrån vår egen horisont. Det var samma problem när jag studerade Galaterbrevet. Någonstans i bakhuvudet finns det faktum att Paulus var lutheran, kämpade samma kamp mot sin ångest som den unge Luther, hade svårt med Jakobsbrevet och höll sig till tron allena. Men så var det förstås inte.

Huvudfrågan tycks i förstone vara; vem är "jag" i Rom 7? Det finns åtminstone fem tolkningsmodeller.

Den första, som jag trodde, menar att "jag" är Paulus själv. Att han berättar om hur han var utan lag men så kom budordet och synden fick liv. När han sedan blev kristen fortsatte kampen inom honom och "jag" blir den kristnes kamp. "Jag" känner igen mig i otillräckligheten, lever under lagen och känner av ångesten. En kommentator menar till och med att detta är ett sant tecken på den Helige Andes verksamhet.

Den andra modellen hävdar att Paulus knyter an till den unge judepojkens psykologiska utveckling när denne får lära sig lagen för att sedan vid hans bar mitzva helt och fullt stå under lagen.

Den tredje modellen gör gällande att "jag" står för människan i allmänhet, för Adam. Paulus har i kap 5 talat om livet i Adam och nu beskriver Paulus fortsättningen av det livet.

Den fjärde modellen menar att "jag" är den kristne. Paulus talar inte som i den första modellen främst om sig utan försöker idka själavård,  vara förstående inför det faktum att det inte är så lätt att vara kristen

Den femte tolkningsmodellen, som jag tror jag ansluter mig till även om det innebär ett brott mot vad jag tidigare trott, säger att kap 7 egentligen inte alls handlar om "jag" utan om lagen! När lagen lyser på en människa vaknar synden till liv. Lagen blir outhärdlig på grund av synden som bor i den köttsliga naturen. Paulus skriver att den kristne inte står under lagen, är död för lagen och därför löst från lagen. Detta är så viktigt därför att lagen har samma förödande på en kristen, om en sådan lyssnar till eller håller sig till lagen. Paulus varnar oss för lagen. Istället ska vi leva i Kristus som har dött bort från lagen. I honom är också vi döda för lagen och lever för Gud.

Detta blev en kort, kanske alltför kort,  sammanfattning, men oj vilken skillnad det blir om vi läser kap 7 utifrån vad Paulus menar i stället för utifrån vår lutherska tradition. Självklart finns mycket mer att säga men inte här och nu.

I morgon koncelebrerar och predikar jag i Värnamo kyrka. Min nye kollega Erling Resare är huvudcelebrant. Jag ser mycket fram emot detta.

Jag har vittring

Som jag tidigare berättat har jag läst biskop Fredriks avhandling Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan.  Jag kommer att återkomma till den åtskilliga gånger under åtminstone resten av det här året. I mina ögon är den radikal i sin längtan efter reformation. När den sjunkit ner ekar den som ett rop inom mig. Den stora svagheten med avhandlingen är att den tar stor hänsyn till gällande Kyrkoordning. Det gör att avhandlingen aldrig leder till något genombrott. I stället slutar den med några förslag på hur Kyrkoordningen behöver ändras. Samtidigt är det kanske en styrka att avhandlingen ligger där som en tickande bomb inom Svenska kyrkan. Det ska bli mycket spännande att följa biskop Fredriks förverkligande av den kallelse Gud har gett honom.

Jag har en tes som jag vill pröva. Att biskop Fredrik vurmar för kristen gemenskap kan väl inte vara något nytt ens inom Svenska kyrkan? Men var finns en teologiskt hållbar teologi som väntar på sin upptäckt? Jag har sökt den i decennier och söker den fortfarande och tror att jag kommer att finna den. CA, art 7 skriver:

Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium ...

I art 8 förklaras något mer:

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, ...

Så kunde man skriva 1530 men eftersom reformatorerna samarbetade nära med politikerna tog politikerna ett allt fastare grepp om kyrkan. Det där med heliga, sant troende och gemenskap drunknade i mycket annat. När sedan den helige Ande påminde om den gömda sanningen om de heligas gemenskap infördes konventikelplakatet som varade från 1726 till 1858 då läsarväckelsen vuxit sig stark och modernismen nått så långt att det blev omöjligt att ha kvar detta förbud. Men Svenska kyrkan kunde inte ta till vara på den bortglömda sanningen om de heligas samfund, det vill säga de heligas gemenskap. I stället fick vi ett antal frikyrkor och så kallade inom-kyrkliga rörelser. Vid sekelskiftet och en bit in på 1900-talet stod kyrkokampen och vägde. Liberalerna och sedan politikerna drog med hjälp av tidsandan det längsta strået och lyckades än en gång trycka ner sanningen om de heligas gemenskap.

Högkyrkligheten har förvisso gjort vad den kunnat för att inspirera den gudstjänstfirande gemenskapen och även lyckats i stor utsträckning. Biskop Fredrik vill inte främja någon "kärna" av gudstjänstfirare. Det blir för slutet i en kyrka som också fortsättningsvis ska vara folkkyrka.

Nu var det som så när begreppet folkkyrka uppstod att det inom Svenska kyrkan utämpades en kamp om tolkningsföreträde av begreppet. Vad menas med folk-kyrka? Är det som biskop E Billing hävdade så att kyrkan är subjektet som ska nå ut till folket, objektet? Eller är det som biskop J-A Eklund vill förstå det att folket är subjektet, alla är med i folkkyrkan, nationalkyrkan, Svenska kyrkan. Med facit i hand vet vi att den senare förståelsen segrade.  Det är folket som väljer politiker. De senare sägs representera folket. För att "reformen" ska kunna fullföljas måste politikerna få bort prästerna ur kyrkomötet och göra dem till tjänstemän. Så har också skett.

MEN nu tillbaka till min tes som säger mig att biskop E Billing var något på spåret när han talade om kyrkan som ska nå ut till folket. Nu gäller det bara att hitta det och sedan uppdatera det tillsammans med till exempel biskop Fredriks avhandling. Jag har bara hört talas om E Billings bok Den svenska folkkyrkan som utkom 1930, men nu har jag också funnit den på Bodafors Antikvariat. Jag beställde den omedelbart.

Och döm om min förvåning när jag upptäckte att biskop E Billing hållit ett föredrag 1911 som sedan kom ut som ett häfte under rubriken De heligas gemenskap och att också det gick att beställa på Bodafors Antikvariat. Nu hoppas jag bara att leveransen fungerar. Jag har fått vittring.

CA - ett politiskt hot

Martin Luther var inte alls den ende reformatorn. Det fanns en rad samtida som samverkade. De levde helt enkelt i en tid som rent allmänt var mogen för reformation. Luther var förvisso en frontfigur i reformarbetet men samtidigt mån om att förbli katolik. Det finns som bekant bara en, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka. Så var det då och så är det nu.

I CA står att läsa:

Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna ... Hela meningsskiljaktligheten gäller några få missbruk som ... insmugit sig i kyrkorna. 

Efter de 21 artiklarna följer ytterligare sju som jag inte har tänkt redogöra för. De handlar om de missbruk som smugit sig in och reformatorerna ville förvissa sig om att deras folk inte tvingades att acceptera dem. I vår tid kan det tyckas besynnerligt att biskoparna på den tiden försökte tvinga folk att köpa syndernas förlåtelse för pengar, präster att leva i celibat, dödssynd att arbeta på helgdagar, avstå från viss mat med mera för att tillförsäkra sig en plats i himnelen. Men så kunde det vara och så kan det vara eller bli också i vår tid även om metoderna är förfinade.

De sju artiklar CA lade till därför att de ansågs viktigast är

22 Om nattvarden under båda gestalterna
23 Om prästernas äktenskap
24 Om mässan
25 Om bikten
26 Om skillnaden mellan olika slag av föda
27 Om munklöftena
28 Om den andliga makten

Som avslutande kommentar till den lilla redovisning av Svenska kyrkans bekännelse jag gjort vill jag

För det första säga att dokumentet behöver sättas in i tiden. Reformationen pågick under några århundraden. I Tjeckien (Böhmen) var den i full gång redan i slutet på 1300-talet och igår firade vi minnet av Johan Hus som inte bara var en föregångare till utan också ett föredöme för Martin Luther. Och när ska vi säga att reformationen var genomförd i Sverige? Upsala möte hölls visserligen 1593 men i praktiken skulle det ta ytterligare 100 (?) år. Så reformationen är ett skeende. Kanske pågår den än idag?

För det andra ska dokumentet sättas in i rummet. Skeendet ägde rum inte bara i Tyskland utan också i Tjeckien, Schweiz, Frankrike eller England för att ge några exempel och den spred sig snabbt. Därför ska CA

för det tredje sättas in i sitt politiska sammanhang. Kyrkan ägde fortfarande mycket av den politiska nakten och var ovillig att lämna den ifrån sig. Martin Luther utgjorde därför vad jag förstår ett politiskt hot eftersom han ville renodla evangeliet. Kanske har vi här förklaringen till att de troende än idag upplevs som ett hot.

6 juli 1415

SvD publicerar idag en artikel till minne av Jan Hus (1369-1415). Han led nämligen martyrdöden den 6 juli 1415 då han brändes på bål som kättare. Han var då 44 år. Jan Hus var en föregångare och ledare för den reformatoriska rörelsen som kulminerade med Martin Luther.

Hus föddes i staden Husinec i Böhmen 1369 varifrån han har sitt namn. Han studerade i Prag och redan som 33-åring blev han rektor för universitetet. Redan då hade kritik väckts mot den rometsk-katolska kyrkan och den grundade sig egentligen på en längtan efter den ursprungliga kristendomen som var karismatisk och radikal. Rörelsen som hämtade mycken inspiration från England och John Wycliffe (1330-1384) hade sitt centrum i Prag och vid universitetet. Jan Hus blev den främste uttolkaren av den begynnande reformationen som växte sig allt starkare. Hus intog till en början en låg profil men eftersom saken i sig, det radikalare evangeliet, utgjorde ett hot kom han i konflikt med påven Gregorius XII som 1411 bannlyste Hus. När Hus tvingades bort från Prag blev rörelsen en folkrörelse. Även om Hus bannlystes kunde han i exil predika under öppen himmel. Hans predikningar samlade ofta tusentals åhörare. Makten i Böhmen kunde inte stoppa rörelsen varför kungen beslutade att hänföra saken till det kyrkomötet i Konstanz där Hus fick löfte att föra fram sin sak. I den tron reste hus till Konstanz.

Hus anklagades för kätteri, fängslades och dömdes till döden. Han brändes på bål. Det berättas att en gammal gumma kom och lade en famn med torra pinnar på elden och att Hus sista ord skulle varit O, sancta simplivitas som betyder O, heliga enfald.

Resultatet av Hus död blev ett regelrätt krig mellan kejsaren/påven och hussiterna. Kriget pågick från 1420 till 1434 och slutade med att den mer moderata falangen av hussiterna drog längsta strået. Freden innebar nämligen en viss autonomi för Böhmen och Europas mest långtgående religionsfrihet. Ett teologiskt resultat blev att lekmännen fick del av nattvarden under båda gestalterna, både av brödet och vinet.

Det allmänna prästadömet, lekmännens myndighet i kraft av dopet, var den drivande kraften. Hus bröt aldrig med den prästerliga hierarkin eller sakramentalism, men förstod att en reformation var nödvändig för att evangeliet inte skulle skymmas. Den kampen fortsatte sedan Martin Luther, som för övrigt också blev bannlyst. Makten förnekar sig inte.

CA, art 21, Om dyrkan av helgonen

En kollega till mig använder inte kaftan utan talar. Han berättade för mig att hans talar har 21 knappar för att påminna om de 21 artiklarna i CA. Något sådant hade jag aldrig hört talas om. Däremot vet jag att den judiska hörntofsen består av 613 knutar, en knut för varje bud. När jag nu fortsättningsvis möter min kollega, f Anders, kommer jag alltid framöver att tänka på CA. Inte så dumt. Men kanske skulle ha en sådan i stället för den avklippta varianten kaftanen, den prästrock som Gustaf III lät klippa av för att prästerna lättare skulle kunna föra sig i dansen. F Gunnar tog talaren i bruk kanske redan på 30- eller 40-talet, men blev ställd inför rätta. Det ansågs katolskt och var högst kontroversiellt.

Artikel 21 är också en kontroverspunkt. Den handlar enligt rubriken om dyrkan av helgon. Det är vi emot. Men om jag läser den Romersk-katolska katekesen rätt så dyrkar inte heller de helgon. Där står att de vördar helgonen vilket är något annat. Att människor i gemen inte har kunnat skilja mellan vörda och dyrka får tillskrivas folktro och okunnighet.

Det var återigen viktigt för reformatorerna att ingen annan än Gud själv fick åkallas, tillbedjas eller äras. Därför står det i artikel 21:

Men Skriften lär icke, att vi skola åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, emedan den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare.

Det är det där sista om förebedjare som fortfarande är kontroversiellt. Ingen av oss har betänkligheter att önska förbön från en broder eller syster även om Kristus själv sitter på Faderns högra sida och manar gott för oss. För romarna var det och är det en självklarhet också om en broder eller syster lämnat jordelivet eftersom vi lever i Kristus, det är i Kyrkan också efter döden. Wilfrid Stinissen som många gärna läser skrev en bok med titeln Jag dör inte, jag trädet in i livet. 

Därmed inte sagt att vi ska dyrka helgon som vore de våra frälsare,  men det menar väl ingen? Åtminstone inte de insiktsfulla.

Det står inte om helgon i Skriften förutom att vi alla som bekänner oss till Jesus kallas för de heliga. Det fanns för övrigt inga helgon i vår mening på den tiden, liksom det inte heller fanns något kyrkosamfund. Martyrer och helgon fick kyrkan först senare. De är människor vi minns och vördar. Och som du nu vet många åkallar och ber om förböner av. Artikel 21 börjar på följande sätt:

Om dyrkan av helgonen lära de, att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar efter vår kallelse.

Under många år har jag hållit reda på apostladagarna och även försökt fira dem i församlingens mitt, men intresset är svalt. I en normal svenskkyrklig församling som Värnamo är intresset också svalt när det gäller sådana nyckelpersoner som S:t Ansgar eller S:Sigfrid som kom med evangeliet till oss. Däremot finns det ett nyvaket intresse för Jungfru Maria. Det kanske inte är så märkligt med tanke på att det finns ett antal Maria-dagar i kyrkoåret.

CA, art 20, Om tro och goda gärningar

Idag har det varit varmt. Klockan är 21.14 och det är fortfarande 28º. Jag trivs som bäst i denna värme och kunde gärna ha den året runt. Kari och jag har varit vid "Fryele havsbad" några timmar på eftermiddagen tillsammans med Claes, Elisabet och barnbarnen William och Linn. Det blir nog likadant i morgon efter högmässan. Imorgon tas vår nye präst emot, Erling Resare och så är vi återigen 6 präster i Värnamo.

Artikel 20 i CA handlar om tro och gärningar. Den fortsätter på temat från artikel 4 och 6. Det var som bekant den stora upptäckten att Gud rättfärdiggör oss av nåd, genom tron på Herren Jesus Kristus. Motståndarna däremot betonade vikten av goda gärningar. När det diskuterats ett tag backade romarna och sa att vi rättfärdiggörs av tro och gärningar. Det är då som denna artikel blir till som än en gång vill säga att vi rättfärdiggörs enbart genom tro och tillit. Gärningarna är en följd av rättfärdiggörelsen och den nya födelsen. Det ledde till att reformatorerna beskylldes för att underskatta gärningarnas betydelse,  vilket reformatorerna naturligtvis förnekade.

Artikel 20 är flera gånger längre än de tidigare. En bit ner står att läsa vad vi vet:

Först: att våra gärningar ej kunna försona Gud eller förtjäna syndernas förlåtelse och nåd, utan att vi vinna denna blott genom tron,  då vi tro, att vi upptagas i nåden för Kristi skull, vilken ensam står som medlaren och försoningsmedlet och genom vilken Fadern försonas.

Vidare var reformatorerna måna om att tron inte begränsas till förnuftet. Jag läser:

Det klargöres även för människorna,  att ordet tro här icke betecknar blott kunskap om vad som en gång timat,  sådan som även de ogudaktiga och de onda andarna hava, utan därmed  betecknas en tro, som tror ej blott på de historiska händelserna, utan på det,  som är frukten av dem, nämligen denna artikel,  syndernas förlåtelse, d.v.s. att vi genom Kristus hava nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelsr.

Tron är med andra ord inte endast en intellektuell insikt utan än mer en hjärtats hållning, en lit till Guds verk i och genom Jesus. Samvetet kan bara få lugn genom att tro det Jesus gjort. Motståndarna envisades med att tala om gärningarnas betydelse och anklagade reformatorerna för att inte bara underskatta utan till och med förbjuda goda gärningar. Därför står att läsa i CA:

Därjämte lära de våra, att det är nödvändigt att göra goda gärningar, icke för att  vi skola tro oss förtjäna nåd genom dem, utan emedan Gud vill det.

Sedan citeras kyrkofadern Ambrosius (337-397 e Kr), biskop av Milano:

Tron är upphovet till en god vilja och till ett rätt handlande. 

Närmre än så tycker jag inte vi behöver komma. Ambrorius står i den allmänneliga kyrkans mitt och såväl romarna som reformatorerna bejakar honom.

Det är en stor händelse att romare och lutheraner nu har funnit varandra på denna punkt. 

Krig och religion

Det hävdas ofta att idrott och religion eller politik och religion måste hållas isär. Däremot brukar särskilt media vara nog med att hålla ihop krig och religion. Tillvaron är inte alltid logisk.

I dagens SvD fanns en klargörande artikel "Under strecket" med rubriken Muslimer terrorns skarpaste kritiker. Den var inte ett försvar för islam men visade på att det också inom islam finns olika traditioner. Helhetsintrycket blev att religion är betydligt viktigare för oss än vi vanligtvis tror. Det var framför allt två problemområden artikelförfattaren, professorn i islamisk teologi Mohammad Fazihashemi  visade på. Dels frågan om vad som är gott och ont, dels frågan om människans fria vilja. Det är ämnen CA tar upp och som jag bloggat om tidigare.

Inom den sunnitiska mutazilistiska teologin och den rationalistiskt usuluidiska skolan inomshiaislam slås fast att människan kan uppfattas av mmänniskor.  Människan har inneboende etiska normer, människans samvete. MEN inom den salafistiska trosorienterade lydnadsteologin anses att Gud bestämmer vad som är gott och ont. Sedan gäller det att lyda Gud.

Det kan tyckas vara alltför filosofiskt att ens fundera på för vanliga människor. Och alltför svårt för eller utanför journalisters kompetens. Kanske det, men om jag då talar om att IS tror det senare kanske problemet kan vara värt en tanke. IS-krigarna behöver inte heller ta ställning därför att de tillhör den senare teologin. Gud bestämmer och Guds profeter klargör Guds vilja. IS-krigarna behöver inte ta ställning eller personligt ansvar. De behöver bara lyda.

Den andra problemställningen berör människans fria vilja. Har människan ansvar för sina handlingar eller är allt förutbestämt? De teologer som sätter avgörande värde till förnuftet menar att människan har fri vilja. De är emot att människans handlingar är förutbestämda och ett huvudskäl är den kommande domen. Hur skulle Gud kunna döma någon människa på domens dag om människan inte har kunnat bestämma själv?

Fazihashemi förklarar för läsaren att IS-krigarnas brutalitet beror i stor utsträckning på teologin. De har anslutit sig till en teologi där de inte behöver ta personligt ansvar eftersom de utför Guds vilja. Det finns inget utrymme för det mänskliga förnuftet än mindre för kritiskt tänkande.

Artikeln visar hur krig och religion hör samman men i förlängningen naturligtvis också hur politik och religion hör samman och varför inte idrott och religion.

Det var intressant att se vilken roll domedagen har. Det är den som gör det viktigt för oss människor att urskilja gott och ont, att ta personligt ansvar och så vidare.

Det måste vara en angelägen uppgift för Svenska kyrkan att tillsammans med andra kristna bekännare sprida Kyrkans tro i ett sekulariserat Sverige.  Jag tror inte sekularismen komner att klara att sätta värderingar i människor. Och tänk vilken hjälp det skulle vara om journalisterna kunde bidra.

58 veckor

Nu blir det bara några korta kommentarer med anledning av att jag idag gjort min första arbetsdag på 58 veckor. Ärligt talat var det inte svårt att komma tillbaka. Ofta är det så att långtidssjukskrivna får börja med till exempel 25% för att arbetsträna, känna sig för och så öka på allt eftersom.  Men jag började idag på 100% och det känns bra. Jag tror jag fixar det. Mentalt har jag inga problem men jag har fysiska begränsningar.

Sent omsider kunde läkaren i Linköping meddela att armen inte har läkt ihop och sannolikt heller aldrig kommer att läka ihop. Men eftersom rörlighet och stabilitet mestadels är beroende av muskler, senor, nerver och bindväv går det att träna upp och jag kan leva med frakturen. Kanske. Nu tränar jag och om ett par månader får vi se resultater.

Mitt intryck är snarast att de inte vill operera på grund av multiresistenta bakterier. Idag fick jag besked från infektionen i Jönköping att de senaste proverna inte visar några sådana. Men jag ska vara fri från dem i ett år innan jag friskförklaras, det vill säga hela detta år.

Det verkar också vara en ganska stor och komplicerad operation när det nu gått så lång tid. Det är också ett skäl till att avstå. Bindväv har växt samman med muskler och nerver och att frilägga allt, lägga till rätta för att det sedan ska gro igen kan göra saken värre än den ör nu. Men du får bestämma själv, sa läkaren.

Jag bestämde att nu börjar jag jobba.  Läkaren hade inga invändningar, inte heller Försäkringskassan. Så på den vägen är det. Så hoppas jag denna rapport blev den sista, att det inte behöver skrivas mer utan kan lägga en lång sjukskrivning bakom mig.

Idag var det personalsamling och sedan har jag fått en ny mobil, samma nummer som tidigare. Från och med imorgon kan du ringa 0703840903. På kvällen celebrerade jag mässan i Värnamo kyrka i stor glädje och tacksamhet.

Nu är det snart natt så jag slutar här. Sov gott.