Håkan Arenius recenserar boken om motståndsrörelser

Håkan Arenius har skrivit en recension i tidningen DAGEN som jag gärna kommenterar. Du kan läsa den genom att klicka här. Arenius har gjort det bra. Jag visste som jag också skriver i förordet att det var två böcker i en. Det fanns planer på att vänta med utgivningen för att göra två böcker i stället, den första om Ralph Neigbours uppdaterade version av cellkyrkomodellen. Den boken kunde få vara en uppföljning av min tidigare bok om De heligas gemenskap, men så slog det mig att liknande rörelser funnits tidigare i historien och att jag kanske kunde ha det som en bakgrund. Resultatet? Det senare tog överhanden och boken om den uppdaterade cellkyrkomodellen förutsatte att man åtminstone kände till Neighbour och cellkyrkomodellen. Men det verkar inte som att Arenius gör det och förmodligen finns det mängder av läsare som inte känner till Neighbour. Till saken hör att boken trycktes i 100 exemplar och jag tänker fördjupa den kyrkohistoriska delen i en nästa upplaga. Då försvinner boken om Neighbour. Som sagt har jag förklarat det i förordet.

Men Arenius får det till tre böcker i en volym och det var fler än jag haft i åtanke. Den tredje är mina avslutande reflektioner om vad jag lärt under resans gång. Arenius betonar vikten av dessa reflektioner. Kanske skulle berättelsen om Cellkyrkan kunnat bli en egen bok? Ja, varför inte. Det kunde också vara intressant ur det perspektivet att så många frikyrkoförsamlingar anammade begreppet "celler" utan att aldrig riktigt förstå vad det handlade om. Jag minns det så långt tillbaka i tiden som att när Yonggi Chos bok Succesfull Home cell groups kom ut i svensk översättning fick den titel Framgångsrika böneceller. Cho skrev boken 1981 och den svenska översättningen kom 1985. Men vid den här tiden fanns inte tanken på ett paradigmskifte på kartan, det vill säga i Sverige.

Cellkyrkan som modell fick aldrig något genomslag i Sverige och kanske var det lika bra. Det är detta jag berättar om i boken Motståndsrörelser i kyrkans historia. Det är inte den första rörelsen som inte överlevt. Under antiken kunde kyrkan förklara minoritetskyrkorna för heresier. Under Medeltiden kunde kyrkan besinningslöst döda sekt-kristna. I vår tid har många kyrkor och samfund cementerat sina organisationer och håller de kristna i ett järngrepp. På så sätt ändrar sig inte historien. Men vår tid skiljer sig från tidigare epoker. Den konstantinska eran går mot sin upplösning.

Till min glädje bad OAS-rörelsen mig att till sommaren hålla ett seminarium med bokens titel. Det gör jag gärna, Varje seriös kristen kunde hålla sig med en kyrkohistoriskt översikt. Men problemet är för det första att boken torde vara slutsåld till sommaren. Och för det andra att jag nu är lika attraherad över att berätta om den konstantinska erans upplösning och, för det tredje, profetera om vad som komma skall.

Därför är det roligt att läsa att Arenius anser att min sparsmakade översikt är utmärkt. Och likaså att han skriver:

Men de frågor som behandlas både är angelägna och intressant för en bredare läsekrets inom svensk kristenhet och Sunnlidens erfarenheter och slutsatser är verkligen väl värda att komma många till del. Innehållet i sak väcker mersmak och ställer många angelägna frågor om församlingsgrundande, om hur kristna bör relatera till varandra och om hur den kristna kyrkan bör organisera och ledas lokalt och i vidare sammanhang.

Kanske är det så, Arenius, att just motståndsrörelserna var och är bättre organiserade att kyrkorna och samfunden är i vår tid? Det kommer vi att få återkomma till ofta framöver och än så länge gääer det att ta tillvara det goda.