Nu har det varit tyst här några dagar. Det beror mycket på att jag ägnat några dagar åt att forska i Skrifterna. Det gäller ämbetsfrågan. Jag har fått betala ett pris för min uppfattning ända sedan jag började läsa teologi. Min drivkraft var att jag kommit till tro på Guds ord. Bibeln blev från början en helig skrift för mig. Den första riktigt prekära frågan var den om dopet. I väckelsens spår döpte mina vänner om sig och jag fick kämpa med Ordet eftersom jag tidigt satte tro till mitt dop.
Den andra svåra frågan var den om ämbetet. Jag skulle ju bli prästvigd. Några månader innan prästvigningen trakasserades jag på "prakten" av flera lärare eftersom jag inte utan vidare kunde ställa upp på Svenska kyrkans nya ämbetssyn. Nya därför att innan 1958 rådde en helt annan syn. Sedan visste jag att beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor var ett politiskt beslut. Riksdagen körde över kyrkans tro på samma sätt som de senare kom att ändra på äktenskapet. För mig är båda dessa besluten klart politiska beslut och de har väldigt lite att göra med Skriften.
Några månader ställde min biskop mig mot väggen och avkrävde en ändrad syn. Det var biskop Åke Kastlund i Strängnäs stift som höll i yxan. Han vägrade mig prästvigning, men biskoparna Giertz och Gärtner kände igen min kallelse och förbarmade sig över mig.
Trakasserierna har fortsatt både från kollegor men också från media. Kvinnoprästmotståndare är inte önskvärda i Svenska kyrkan. Det har jag fått finna mig i. Men nu när jag har tid att forska ska jag ta mig an Skriftens vittnesbörd om ämbetet. Den första frågan är om det existerar ett sådant över huvud taget. Det existerar i alla fall i den allmänneliga kyrkan. Också Svenska kyrkan prästviger som bekant.
Den andra frågan handlar ämbetets väsen och funktion. Vad innebär det att vara präst? Nu har jag ägnat några dagar åt att gå till botten med prästens väsen. Det hebreiska ordet kohen översätts med det grekiska hiereus och det latinska sacerdos. Det grekiska ordet hänger samman med hieros som betyder helig och antyder att prästen har att göra med den Helige eller i den grekisk-romerska mytologin med gudarna. Det är inte i grund några kristna ord. Det är kännetecknande att ordet först förekommer i 1 Mos 14:18 och syftar på Melkisedek. Han var präst åt Gud den Högste. Han var talesman för både Gud och människor. Prästen var medlare mellan Gud och människor. Här börjar studiet om prästens väsen och detta har jag ägnat en dag åt. Men det ska jag inte redogöra för i denna blogg.
Kännetecknande för Israel är att hela folket är ett heligt prästerskap i relation till världen. Det hindrar inte att familjefäderna personifierar detta. Det allmänna upphäver inte det särskilda även om det särskilda härstammar från det allmänna. Fäderna var Israels äldste, grekiska presbyteros, men de kunde också stå samman i byn som ett råd. I grekiska-romersk tid motsvarade de närmast romarnas senat. På 3-200-talet f Kr bildade de Stora rådet, Sanhedrin. De var 70 eller 71 män, den tidens riksdag eller regering. I det grekiska samhället kallades de episkopos och deras funktion var både juridisk, politisk och militärisk.
De äldste var djupt förankrade i Israel, i familjen, stammen och folket. Hur viktiga de var förstår vi av att de överlevde kungarna. När Israels kungar försvann förblev de äldste.
De första kristna kallade sina "ledare" för "de äldste", grekiska presbyteros.
Vill du veta mer om detta får du läsa nästa blogg.
Den andra svåra frågan var den om ämbetet. Jag skulle ju bli prästvigd. Några månader innan prästvigningen trakasserades jag på "prakten" av flera lärare eftersom jag inte utan vidare kunde ställa upp på Svenska kyrkans nya ämbetssyn. Nya därför att innan 1958 rådde en helt annan syn. Sedan visste jag att beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor var ett politiskt beslut. Riksdagen körde över kyrkans tro på samma sätt som de senare kom att ändra på äktenskapet. För mig är båda dessa besluten klart politiska beslut och de har väldigt lite att göra med Skriften.
Några månader ställde min biskop mig mot väggen och avkrävde en ändrad syn. Det var biskop Åke Kastlund i Strängnäs stift som höll i yxan. Han vägrade mig prästvigning, men biskoparna Giertz och Gärtner kände igen min kallelse och förbarmade sig över mig.
Trakasserierna har fortsatt både från kollegor men också från media. Kvinnoprästmotståndare är inte önskvärda i Svenska kyrkan. Det har jag fått finna mig i. Men nu när jag har tid att forska ska jag ta mig an Skriftens vittnesbörd om ämbetet. Den första frågan är om det existerar ett sådant över huvud taget. Det existerar i alla fall i den allmänneliga kyrkan. Också Svenska kyrkan prästviger som bekant.
Den andra frågan handlar ämbetets väsen och funktion. Vad innebär det att vara präst? Nu har jag ägnat några dagar åt att gå till botten med prästens väsen. Det hebreiska ordet kohen översätts med det grekiska hiereus och det latinska sacerdos. Det grekiska ordet hänger samman med hieros som betyder helig och antyder att prästen har att göra med den Helige eller i den grekisk-romerska mytologin med gudarna. Det är inte i grund några kristna ord. Det är kännetecknande att ordet först förekommer i 1 Mos 14:18 och syftar på Melkisedek. Han var präst åt Gud den Högste. Han var talesman för både Gud och människor. Prästen var medlare mellan Gud och människor. Här börjar studiet om prästens väsen och detta har jag ägnat en dag åt. Men det ska jag inte redogöra för i denna blogg.
Kännetecknande för Israel är att hela folket är ett heligt prästerskap i relation till världen. Det hindrar inte att familjefäderna personifierar detta. Det allmänna upphäver inte det särskilda även om det särskilda härstammar från det allmänna. Fäderna var Israels äldste, grekiska presbyteros, men de kunde också stå samman i byn som ett råd. I grekiska-romersk tid motsvarade de närmast romarnas senat. På 3-200-talet f Kr bildade de Stora rådet, Sanhedrin. De var 70 eller 71 män, den tidens riksdag eller regering. I det grekiska samhället kallades de episkopos och deras funktion var både juridisk, politisk och militärisk.
De äldste var djupt förankrade i Israel, i familjen, stammen och folket. Hur viktiga de var förstår vi av att de överlevde kungarna. När Israels kungar försvann förblev de äldste.
De första kristna kallade sina "ledare" för "de äldste", grekiska presbyteros.
Vill du veta mer om detta får du läsa nästa blogg.
3 kommentarer:
Den bloggen ser vi fram emot! Ja Melkisedek är verkligen en nyckelfigur..liksom hans offergärd var felfri frambär den nya prästen ett felfritt och fullkomligt offer varje gång mässan firas..
Jonas M
Intressant vittnesbörd. Du prästvigdes ett och ett halvt år före mig och utsattes för sådan press pga ämbetsfrågan. Jag visste inte att det förekom så tydligt så tidigt.
När jag hade mitt sista avgörande samtal med min prästvigningsbiskop, Stig Hellsten, våren 1979 så frågade jag honom rakt på sak om jag var välkommen som präst med min inställning i ämbetsfrågan.Då reste han sig och gick fram till mig och omfamnade mig och tittade mig sedan djupt i ögen och sa med eftertryck: "Torbjörn, det finns en kallelse och en uppgift för dig i Luleå stift".
De orden har burit mig många gånger när div folk har ifrågasatt min roll inom svenska kyrkan.
F ö delar jag din erfarenhet att vår hållning i ämbetsfrågan kostat en hel del.
I sammanhanget kan erinras om Matt 5:11-12..
Jonas M
Skicka en kommentar