Den senare Paulus, del 8

Nu ska vi göra färdigt Skriftens undervisning om ämbetet för att senare i nästa vecka dra slutsatser och redovisa den allmänkyrkliga traditionen. Till den hör vad jag förstår presbyterianismen men jag skriver det med tvekan eftersom jag inte vet var de exakta gränserna går. Den första tolkningen tror jag bestämt är fel. Det håller inte att säga att den kristna församlingen saknar ordning och reda eller enbart är uppbyggd på människors olika funktioner. Tyvärr tvingas jag konstatera att husförsamlingar av olika slag ser det så. Men det gör även många så kallade evangelikala. Jag fick mig till dels ett utdrag av John Stotts bok Kristen på 2000-talet och där blev det tydligt att han tar fasta på presbyterna och den pastorala uppgift de har. Men han närmast förbiser den tredje tolkningen, den episkopala kyrkan med sitt hierarkiska system. Men det är det vi nu har framför oss.

Ordet episkopos har inte judisk bakgrund utan grekisk! Ordet syftar på ”en man som aktivt ser”. Ordet finns redan hos Homerus och har där en koppling till gudarna. Episkopos vakar över land och folk, över avtal och handel. Det är denna man som blir föreståndare i den kristna församlingen men då naturligtvis utifrån pingstens händelse. Församlingarna, var och en, får helt enkelt med tiden sin föreståndare eller biskop. 

I LXX används ordet för olika hebreiska ord som betyder visa omsorg, vaka, besöka, inspektera, till exempel i 4 Mos 2:4, 3:39 och 27:16.

Titeln episkopos förekommer endast fem gånger i NT; Apg 20:28, Fil 1:1, 1 Tim 3:2, Tit 1:7 och i 1 Petr 2:25 om Kristus. Petrus var nog den förste att använda titeln. När han ger den till Jesus inkluderar han såväl judisk som grekisk förståelse. Två tankar, den om herden och den om tillsynsmannen, kombineras, jämför 4 Mos 27:17 och Apg 20:28. Tillsyn betyder kärlek, omsorg och tjänst och Jesu utgivande kärlek är exemplet.

De första församlingarna tvekade länge att använda titeln som alltför lätt fick människor att associera till auktoritärt ledarskap och materialism.

Presbyteriet består av flera män men det finns en tendens till ett monarkiskt ledarskap som kom att utöva tillsyn över flera församlingar. Tit 1:5 visar hur Titus ska insätta äldste i flera församlingar. Det kan vara början på den episkopala förståelsen av ämbetet.

Apostlar, profeter och lärare var rörliga, men episkopos var lokalt förankrad. Första gången ordet blir tydligt är i 1 Tim 3:1. Det är slående hur Paulus betonar personers karaktärer snarare än positioner. Han talar om personlig disciplin, välordnade familjeförhållanden, undervisningens gåva, personliga relationer och gott rykte. Dessa personer ansågs utvalda och bekräftade genom val och vigning.

Enligt den tredje tolkningsförståelsen av ämbetet ser man en utveckling inom NT som fortsätter efter NT. Redan i NT beskrivs något av ämbetets fullmakt. I 1 Kor 4:8–12, 6:4ff, 11:23-33 talar Paulus om lidandet för Kristi skull. Han såg sina lidanden som ett sant tecken på sitt apostolat. Men till det hörde också att han kunde ha varit ”ännu frimodigare med den auktoritet som Herren har gett”, 2 Kor 10:8. Han kunde ha ”kommit med anspråk”, 1 Thess 2:7 som en fortsättning av Kristi profetiska ämbete. Apostolatet är främst ett läroämbete. Det är i kraft av detta han skriver breven. Apostlarna är också satt till att tillrättavisa och förmana.

Apostlarna ansvarade också för att dopet förvaltades rätt, att de rätta orden användes vid nattvardsfirandet med mera även om de inte var bundna till lokala församlingar. De insatte äldste och församlingsledare, blivande präster och biskopar och delegerade till dem. Biskoparna blev deras efterträdare. Det är det som kallas för apostoliska succession, men då har vi lämnat det första århundradet. Den fråga som varje seriös kristen emellertid måste ställa sig är om vi i Jesus ord till apostlarna ser ett embryo till vad vi kallar biskopsämbetet, om vi i NT kan se en utveckling som denna hos Paulus och om den helige Ande fortsätter att verka efter år 100 e Kr.

Nästa blogg får bli om den apostoliska successionen.