Det allmänna prästadömet, del 5

Av det hittills sagda drar många kristna slutsatsen att frågan om ämbetet är onödig. Jag tror de har fel men att det särskilt i vår tid verkligen gäller att sätta sig in i texterna och försöka förstå denna Guds gåva.

Den kristna kyrkan är det ”nya” Israel. Det betyder att de kristna ympats in i det Israel där löftena är fullbordade. I detta fullbordade förbund regerar syndernas förlåtelse och varje kristen lever i Kristus och har del av Anden. Kyrkan det vill säga Guds husfolk, Kristi kropp och den helige Andes tempel är som en eskatologisk enhet uppfyllelsen av ett konungsligt prästerskap av kristna, 1 Petr 2:5, 9 och Upp 1:6. Den är ett resultat av Ordet och Anden. Kyrkan är på samma sätt som Israel till för hela världen.

Det finns i FB 2015 sjuttiosju metaforer för oss kristna, men de går att sammanfatta i tre. Kyrkan är Guds folk, Kristi kropp och Andens tempel. Det nya förbundet kännetecknas särskilt av att var och en har Anden, Jes 61:6 och 62:3.

Enskilda människor tas upp i det allmänna prästadömet genom dop och handpåläggning det vill säga genom tron och mottagandet av Anden. Dopet och handpåläggningen förklarar människan för myndig och ansvarig. Hon är insatt i en verklig gemenskap med Gud och andra kristna. Men hon är trots detta fortfarande en del av världen. Synden bor i såväl i den kristnes kropp som i kyrkans kropp. Därför behöver hon hålla fast hålla fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, bönerna och brödsbrytelsen, Apg 2:42. Hon får hjälp av och utrustas av apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare till sin tjänst.

Det allmänna prästadömets innebär i sak att den kristne

a. har direkt tillgång till Gud, Rom 5:2, Ef 2:18 och Hebr 10:22

b. ska offra, Rom 12:1, 1 Petr 2:5. Detta andliga offer innebär att hon ska bära fram sin kropp.

c. ska tjäna som medarbetare, 2 Kor 6:1

d. ska undervisa och förmana varandra, Kol 3:16, Hebr 13:5, det vill säga

I. lekmän predikar och undervisar. Detta inkluderar också kvinnor. Orden om att kvinnan ska tiga i 1 Kor 14:33ff och 1 Tim 2:12 är svåra att i det här läget göra till en grundläggande princip.

II. det finns lekmannateologer. Gregorius av Nyzza och Augustinus är goda exempel på lekmannateologer.

e. är fullt delaktighet av syndernas förlåtelse, dop och nattvard

f. ska fördjupa sin särskilda kallelse, Rom 12:5f

g. ska medla på grund av kärleken till medmänniskan, Fil 2:15, 1 Thess 5:5, 1 Tim 2:1

Allt detta och förmodligen sådant jag glömt kan jag förvänta mig från varje kristen! Det allmänna prästadömet är ett verkligt prästerskap som lever direkt under Jesu herravälde och som har tagit emot Guds gåva. Varje kristen har del av och lever i helheten. Det säger emellertid inget om vem som sedan gör vad. Det allmänna prästadömet upphäver inte det särskilda.

NT undviker i det längsta att använda ord som diakon, präst eller biskop som titlar. Dessa ord delar upp folk i ”dem som bestämmer” och ”dem som lyder”. Det ord de första kristna kom att bruka för att beskriva livet i Guds hushåll, Kristi kropp och Andens tempelbyggnad är inte ens ett religiöst ord. Här förordades ett helt nytt ord utan auktoritära övertoner och som beskriver den kristnes kallelse och makt. Det är det grekiska ordet diakonein som betyder att tjäna.

Det gammaltestamentliga prästerskapet existerar inte i det nya förbundet och det skulle dröja ganska länge innan ordet präst togs upp på nytt. Jesus offrade sig själv på Golgata. Han är både den som offrar och offret. Detta kom till uttryck i nattvarden där Jesus ansågs vara närvarande som den som ger sig själv i bröd och vin. Men det är inte ett upprepat offer. Offret på Golgata skedde en gång för alla.

Först i Dideche 14:1ff kallas nattvarden för ett offer som förvaltas av prästen. Nattvarden var på väg att gå från att vara en måltid till något som prästen offrade för församlingens räkning, se 1 Clemens 44:4. Så växte en klyfta fram mellan församlingen och prästen. Ordet präst blev allt vanligare inom kyrkan och prästerna blev ett eget stånd som kom att stå mellan folket och Gud. Så hade det också varit i det gamla Israel men detta är inte vad NT lär. Jag ska återkomma till det särskilda prästämbetet men här är det allmänna jag betonar.

Det finns en mängd ord som kan översättas till svenska tjäna, tjänare och tjänst. I profan grekiska, och det var därifrån Lukas plockade upp ordet diakonos, syftar ordet på personer som passar upp vid borden. Ingen annanstans blir klasskillnaderna så tydliga herre och tjänare som vid borden, Luk 10:40, 17:8, 22:26. Konsekvenserna blir enorma. Ämbetet kan aldrig utgå från

                             I. lagstiftning eller ordning, Mark 10:42

                             II. kunskap eller ära, Matt 23:2-12

utan måste utgå från Kristus och viljan att tjäna i hans efterföljd. Lukas har använt ordet diakonein men samtidigt fyllt det med nytt innehåll eftersom det nu handlar om att tjäna som Kristus gjorde, Joh 13:1-17. Det gäller för övrigt alla kommande ämbeten. I nästa blogg ska vi se mer på hur Lukas använder orden diakonos, presbyteros och episkopos i Apostlagärningarna och sedan hur Paulus använder samma ord i sina brev. Först därefter ska vi dra slutsatser om hur det särskilda ämbetet ser ut efter år 100 e Kr.