Ämbetets ursprung, del 2

Ordet präst är inte något specifikt för oss kristna, inte ens för judisk tro och tradition. Det har funnits och finns präster av olika slag i alla religioner. En viktig fråga för mig som kristen är om jag ska härleda den kristne prästen till Jesus Kristus eller tillbaka till Mose. Svaret tycks mig inte självklart. I allmänkyrklig tradition tycks den vanliga meningen vara att ämbete fullbordas i och av Jesus Kristus, att det i honom blir något helt annat. Präster i gammaltestamentlig mening behövs inte längre. Jesus Kristus är den ende Medlaren och inga andra offer behövs efter hans evigt giltiga offer. Men Jesus har ändå inte avskaffat ämbetet utan fullkomnat det och låtit det fortsätta genom sina apostlar.

Även om jag inte vill föregå olika tolkningar kan redan här sägas att det i grund finns tre olika uppfattningar i saken. Den första tolkningen säger att det inte alls finns något eller några ämbeten. De behövs inte och finns inte utan varje kristen är en präst. Då är kyrkan minst sagt löslig. Den är i första hand andlig och Jesus sägs vara huvudet i kyrkan. Något annat huvud behövs inte. Detta sätt att betrakta saken kan knappast sägas vara allmänkyrklig tradition. Den andra tolkningen är en presbyteriansk förståelse. Presbyter är samma ord som vårt präst och presbytern fanns förvisso tidigt i det gamla Israel. Likaså går det att konstatera att presbyterna utgjorde det råd som skyddade, undervisade och dömde. Den första kristna församlingen övertog vad jag förstår ett sådant äldsteråd i de framväxande församlingarna. När det är sagt ska ändå understrykas att apostlarna var de självklara auktoriteterna. Och därmed är vi vid den tredje tolkningen, den vi kallar för den episkopala. Även om ämbetet i vår mening inte är tydligt i NT menar denna allmänkyrkliga eller katolska tradition att det finns minst som ett embryo i NT. Det är i denna tradition som Svenska kyrkan säger sig vara även om den inte bryr sig särskilt om dessa frågor för närvarande, - annat än till det yttre. Jag ska återkomma till dessa tolkningar, men först skriva något mer om den andra tolkningen. Då måste jag börja i GT eller rättare sagt i LXX, den grekiska översättningen av GT.

Det grekiska ordet presbyteros återfinns hos Homerus (800 f Kr) och syftar där på en äldre man, minst 50 år. Denne ansågs vara vis. Ordet kunde också användas om män som representerade folket, om ambassadörer. I Egypten kunde ordet användas i pluralis om en officiell kommitté.

Roten till grekiska presb- har i Skriften tre användningsområden. Först för betecknar det en äldre man. Sedan används det kollektivt om en grupp män inom en släkt, stam eller i ett samhälle. Vidare kunde ordet syfta på en representant som i 2 Mos 3:16, 18, 4:29, 12:21, 17:5, 19:7, jämför förskjutningen till Jes 24:23. Men Jos 20:4, 1 Sam 16:4 och 30:26  låter oss förstå att de äldste också kunde kontrollera sitt samhälle. I detta liknade Israel de omkringliggande folken, Dom 11:5ff och Rut 4:2ff. 

Före Mose var husfadern prästen som undervisade och bar fram offer vid de lokala altarna, obs 1 Mos 14:18, Ps 110:4. Ett särskilt prästerskap uppstod först i och med att templet byggdes. 4 Mos 16:5 beskriver prästen som tillhör HERREN, är helig och får komma inför honom.

Israel är som folk ett konungsligt prästerskap 2 Mos 19:6 för hela världen, men vad hela folket är personifieras i prästen som blir medlare och talesman. Levi stam var den prästerliga stammen men präster i egentlig mening var endast Aron och hans söner. Övriga leviter var underordnade, 2 Mos 28:1. Aron och hans söners, prästers, särskilda ställning markerades genom klädedräkten, genom prästvigningen och uppdraget, se 2 Mos 28 och 29. Detta prästämbete gav HERREN till Israel "för evigt", 2 Mos 29:9

Prästen vakade över Guds ord, 5 Mos 27:9f och läsningen av lagen, 31:4. De skulle veta Guds vilja, Dom 17:5, 18:5 och 1 Sam 14:36ff.

Titeln "äldste" kom senare att syfta på en särskild social grupp i de olika stammarna och i Israel som helhet. Utvecklingen ställs samman i 5 Mos. Att denna grupp var djupt rotat förstår vi att när Israels kungatid var över utgör de äldste granaten för framtiden, Jer 29:1 och Hes 8:1ff. Under den grekisk-romerska tiden utgjorde 71 äldste Israels Stora råd, Sanhedrin.

Kung David ordnade Israels gudstjänst och gjorde Jerusalem till rikets medelpunkt, 2 Sam 6:1, 1 Kon 4:2ff och 1 Krön 15f. En av de mer framstående prästerna under Davids tid hette Sadok, som betyder "rättfärdig". Han var överstepräst och efter Davids död gjorde Salomo honom till ensam överstepräst och Sadoks ättlingar blev bärare av det översteprästerliga ämbetet fram till den babyloniska fångenskapen. En av de mest berömda ättlingarna var Esra som en egen bok i Skriften.

Den avfällige kung Jerobeam tillsatte sina egna präster 1 Kon 12:31, något som också den romerska ockupationsmakten skulle göra i en tid då man tvistade om vem som skulle vara överstepräst.

Efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen deltog prästerna i återuppbyggnadsarbetet av Jerusalem. Profeten Hesekiel, själv prästson, skriver att det nya templets tjänare ska vara leviten Sadoks söner och inga andra, Hes 44:15. 

På Jesu tid fanns en stark längtan efter en sann eskatologisk överstepräst, en kunglig messias. I klassisk undervisning talas om präst, profet och kung. Dessa tjänster ingår i Jesu Kristi liv och leverne. Jesus Kristus var den fullkomlige präst som en gång för alla kunde medla mellan Gud och människor. Därför måste nästa studium handla om Jesus Kristus som vår överstepräst.