Den apostoliska successionen, del 9

Jag har fått mejl där en broder stryker under att det är den första tolkningen som gäller. Och sedan fick jag ett mejl som säger att det är den andra tolkningen som gäller. Den tredje tolkningen menar emellertid att det går att se en utveckling i NT som visar att församlingarna med tiden fick episkopos. 

I våra biblar översätts det vanligtvis med församlingsföreståndare eller bara föreståndare men efter år 100 blir ordet biskop vedertaget. Och härifrån växer nu den stora kyrkan vidare. Det är klart att kyrkan nu inte längre stannar vid små församlingar utan att tiotusentals kommer till, ja hundratusentals. Organisationen formas därefter och jag tycker inte det är underligt, - även om det inte står i Bibeln. 

Ett annat lättbegripligt faktum är apostlarna dog. Men innan dess var de måna om att ersätta sig själv. De fick efterträdare. Det är detta som kallas succession, men det är en apostolisk succession.

Övergången från sekt till institution synliggörs bland annat i framväxten av ett ämbete. Det så kallade monarkiska ämbetet växte fram med tiden och i mitten av 100-talet var det vedertaget om än inte av alla. Det går att följa utvecklingen i lokala församlingar genom att läsa Didaché, skrivet mellan år 70-90 e Kr, eller kyrkofäder som Clemens, 96 e Kr, Ignatius 110 e Kr och Hegsippos. 

Efraim Syriern (306-373 e Kr) som själv var vigd diakon hänvisade till 4 Mos 18:7 där HERREN säger: ”Jag ger er prästämbetet som gåva”.  Men alla kristna grupperingar var sannolikt inte lika förtjusta med på utvecklingen? Motståndsrörelserna visar på motsatsen. Det fanns och finns än idag åtminstone tre huvudtolkningar som vi har sett.

Paulus skriver i Ef 2:20 att den lokala församlingen är uppbyggd på ”apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv”. Det är tydligt att relationen till grunden är avgörande. Det vi benämner som ämbeten eller tjänster har som främsta uppgift att älska och tjäna Guds husfolk, visa omsorg om Kristi kropp och stärka relationerna i Andens tempelbyggnad.

När det gäller dessa institutionella tjänster var de till en början lokalt förankrade och successionen var lokal. Det var en biskop (episkopos) med medarbetare (diakonos) i staden men många präster (presbyteros). Här finns det dem som menar att vi inte ska använda ordet präst, eftersom det för tanken till de gamla offerprästerna. Jag kan förstå det. Samtidigt är det självklart att vi inte talar om präster i gammaltestamentlig mening. Den viktigaste uppgiften var nu att tillse att evangeliet förblev oförändrat, 1 Tim 4:6 och att de heliga handlingarna förvaltades rätt, Apg 8:18. Kristi liv och lära skulle föras vidare.

Det har tidigare påpekats i en kommentar att vi måste skilja mellan lärosuccession och sakramental succession och det är rätt. Den apostoliska successionen kan förstås i vidare och i snävare mening. I vidare mening ska Bibeln, trosbekännelsen, gemensamma lärosatser med mera föras vidare. I snävare mening avses i regel den genom handpåläggning konkreta kontinuiteten med apostlarna, det vill säga den obrutna kedjan av handpåläggningarna. Det är denna succession som kallas sakramental.

Många kyrkor saknar apostoliska succession i snävare mening men är apostoliska i vidare mening, som till exempel Danska och Norska kyrkan, Också enligt tolkning ett och två har man varit överens om vikten av att den kristna läran förs vidare i en lärosuccession. Lärosuccessionen finns i alla (de flesta?) riktiga kyrkor. Tyvärr lär olika kyrkor olika varför lärosuccessionen har förlorat i auktoritet samtidigt som den sakramentala successionen blir viktigare.

Gnosticismen hade sin glansperiod 150-180 e Kr i Rom och gjorde anspråk på en ”hemlig” lärosuccession. De hade en del nya läror, men lyckligtvis var den "rätta" successionen då redan utvecklad. Den hade sannolikt varit självklar men inte betonats tidigare. Nu blev den viktig och sakramental. Den fick inte brytas.

Biskoparna har aldrig själva valt sina efterträdare utan det har församlingarna gjort. När en ny biskop vigs blir han inte den förre biskopens efterträdare utan sätts i direkt förbindelse med apostlarna. Han blir invald i apostlakollegiet på samma sätt som Matthias, Jakob och Paulus blev invalda. Detta kollegium är ursprungligt och därför blir biskopsämbetet ursprunget till övriga ämbeten som snarast är delegationer. Även om de det finns mycket mer att säga måste jag av utrymmesskäl nöja mig med att sammanfattningsvis säga att

• successionen relaterar direkt till apostlarna
• successionen ständigt behöver förnya
• olika tjänster relaterar till apostlarna på olika sätt
• präster, biskopar och diakoner fick en särskild roll genom handpåläggningen
• tjänsterna ovan omgavs av andra tjänster, till exempel profeter och lärare
• successionen går inte mekaniskt går vidare
• upptaget i successionen sker i gemenskap med hela kyrkan
• trots successionen behöver en öppenhet bevaras

Så hoppas jag att jag något så när förklarat vad den apostoliska successionen innebär. Jag tror det blir en eller två bloggar till för att följa upp bloggarna om ämbetet. En blogg där jag försöker beskriva vad ämbetet är idag, kanske också något om påveämbetet. Och en blogg där jag frågar mig om vi komna så här långt har övergivit NT.

För övrigt önskar jag en god helg!