Den apostoliska successionen, del 9

Jag har fått mejl där en broder stryker under att det är den första tolkningen som gäller. Och sedan fick jag ett mejl som säger att det är den andra tolkningen som gäller. Den tredje tolkningen menar emellertid att det går att se en utveckling i NT som visar att församlingarna med tiden fick episkopos. 

I våra biblar översätts det vanligtvis med församlingsföreståndare eller bara föreståndare men efter år 100 blir ordet biskop vedertaget. Och härifrån växer nu den stora kyrkan vidare. Det är klart att kyrkan nu inte längre stannar vid små församlingar utan att tiotusentals kommer till, ja hundratusentals. Organisationen formas därefter och jag tycker inte det är underligt, - även om det inte står i Bibeln. 

Ett annat lättbegripligt faktum är apostlarna dog. Men innan dess var de måna om att ersätta sig själv. De fick efterträdare. Det är detta som kallas succession, men det är en apostolisk succession.

Övergången från sekt till institution synliggörs bland annat i framväxten av ett ämbete. Det så kallade monarkiska ämbetet växte fram med tiden och i mitten av 100-talet var det vedertaget om än inte av alla. Det går att följa utvecklingen i lokala församlingar genom att läsa Didaché, skrivet mellan år 70-90 e Kr, eller kyrkofäder som Clemens, 96 e Kr, Ignatius 110 e Kr och Hegsippos. 

Efraim Syriern (306-373 e Kr) som själv var vigd diakon hänvisade till 4 Mos 18:7 där HERREN säger: ”Jag ger er prästämbetet som gåva”.  Men alla kristna grupperingar var sannolikt inte lika förtjusta med på utvecklingen? Motståndsrörelserna visar på motsatsen. Det fanns och finns än idag åtminstone tre huvudtolkningar som vi har sett.

Paulus skriver i Ef 2:20 att den lokala församlingen är uppbyggd på ”apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv”. Det är tydligt att relationen till grunden är avgörande. Det vi benämner som ämbeten eller tjänster har som främsta uppgift att älska och tjäna Guds husfolk, visa omsorg om Kristi kropp och stärka relationerna i Andens tempelbyggnad.

När det gäller dessa institutionella tjänster var de till en början lokalt förankrade och successionen var lokal. Det var en biskop (episkopos) med medarbetare (diakonos) i staden men många präster (presbyteros). Här finns det dem som menar att vi inte ska använda ordet präst, eftersom det för tanken till de gamla offerprästerna. Jag kan förstå det. Samtidigt är det självklart att vi inte talar om präster i gammaltestamentlig mening. Den viktigaste uppgiften var nu att tillse att evangeliet förblev oförändrat, 1 Tim 4:6 och att de heliga handlingarna förvaltades rätt, Apg 8:18. Kristi liv och lära skulle föras vidare.

Det har tidigare påpekats i en kommentar att vi måste skilja mellan lärosuccession och sakramental succession och det är rätt. Den apostoliska successionen kan förstås i vidare och i snävare mening. I vidare mening ska Bibeln, trosbekännelsen, gemensamma lärosatser med mera föras vidare. I snävare mening avses i regel den genom handpåläggning konkreta kontinuiteten med apostlarna, det vill säga den obrutna kedjan av handpåläggningarna. Det är denna succession som kallas sakramental.

Många kyrkor saknar apostoliska succession i snävare mening men är apostoliska i vidare mening, som till exempel Danska och Norska kyrkan, Också enligt tolkning ett och två har man varit överens om vikten av att den kristna läran förs vidare i en lärosuccession. Lärosuccessionen finns i alla (de flesta?) riktiga kyrkor. Tyvärr lär olika kyrkor olika varför lärosuccessionen har förlorat i auktoritet samtidigt som den sakramentala successionen blir viktigare.

Gnosticismen hade sin glansperiod 150-180 e Kr i Rom och gjorde anspråk på en ”hemlig” lärosuccession. De hade en del nya läror, men lyckligtvis var den "rätta" successionen då redan utvecklad. Den hade sannolikt varit självklar men inte betonats tidigare. Nu blev den viktig och sakramental. Den fick inte brytas.

Biskoparna har aldrig själva valt sina efterträdare utan det har församlingarna gjort. När en ny biskop vigs blir han inte den förre biskopens efterträdare utan sätts i direkt förbindelse med apostlarna. Han blir invald i apostlakollegiet på samma sätt som Matthias, Jakob och Paulus blev invalda. Detta kollegium är ursprungligt och därför blir biskopsämbetet ursprunget till övriga ämbeten som snarast är delegationer. Även om de det finns mycket mer att säga måste jag av utrymmesskäl nöja mig med att sammanfattningsvis säga att

• successionen relaterar direkt till apostlarna
• successionen ständigt behöver förnya
• olika tjänster relaterar till apostlarna på olika sätt
• präster, biskopar och diakoner fick en särskild roll genom handpåläggningen
• tjänsterna ovan omgavs av andra tjänster, till exempel profeter och lärare
• successionen går inte mekaniskt går vidare
• upptaget i successionen sker i gemenskap med hela kyrkan
• trots successionen behöver en öppenhet bevaras

Så hoppas jag att jag något så när förklarat vad den apostoliska successionen innebär. Jag tror det blir en eller två bloggar till för att följa upp bloggarna om ämbetet. En blogg där jag försöker beskriva vad ämbetet är idag, kanske också något om påveämbetet. Och en blogg där jag frågar mig om vi komna så här långt har övergivit NT.

För övrigt önskar jag en god helg!

Den senare Paulus, del 8

Nu ska vi göra färdigt Skriftens undervisning om ämbetet för att senare i nästa vecka dra slutsatser och redovisa den allmänkyrkliga traditionen. Till den hör vad jag förstår presbyterianismen men jag skriver det med tvekan eftersom jag inte vet var de exakta gränserna går. Den första tolkningen tror jag bestämt är fel. Det håller inte att säga att den kristna församlingen saknar ordning och reda eller enbart är uppbyggd på människors olika funktioner. Tyvärr tvingas jag konstatera att husförsamlingar av olika slag ser det så. Men det gör även många så kallade evangelikala. Jag fick mig till dels ett utdrag av John Stotts bok Kristen på 2000-talet och där blev det tydligt att han tar fasta på presbyterna och den pastorala uppgift de har. Men han närmast förbiser den tredje tolkningen, den episkopala kyrkan med sitt hierarkiska system. Men det är det vi nu har framför oss.

Ordet episkopos har inte judisk bakgrund utan grekisk! Ordet syftar på ”en man som aktivt ser”. Ordet finns redan hos Homerus och har där en koppling till gudarna. Episkopos vakar över land och folk, över avtal och handel. Det är denna man som blir föreståndare i den kristna församlingen men då naturligtvis utifrån pingstens händelse. Församlingarna, var och en, får helt enkelt med tiden sin föreståndare eller biskop. 

I LXX används ordet för olika hebreiska ord som betyder visa omsorg, vaka, besöka, inspektera, till exempel i 4 Mos 2:4, 3:39 och 27:16.

Titeln episkopos förekommer endast fem gånger i NT; Apg 20:28, Fil 1:1, 1 Tim 3:2, Tit 1:7 och i 1 Petr 2:25 om Kristus. Petrus var nog den förste att använda titeln. När han ger den till Jesus inkluderar han såväl judisk som grekisk förståelse. Två tankar, den om herden och den om tillsynsmannen, kombineras, jämför 4 Mos 27:17 och Apg 20:28. Tillsyn betyder kärlek, omsorg och tjänst och Jesu utgivande kärlek är exemplet.

De första församlingarna tvekade länge att använda titeln som alltför lätt fick människor att associera till auktoritärt ledarskap och materialism.

Presbyteriet består av flera män men det finns en tendens till ett monarkiskt ledarskap som kom att utöva tillsyn över flera församlingar. Tit 1:5 visar hur Titus ska insätta äldste i flera församlingar. Det kan vara början på den episkopala förståelsen av ämbetet.

Apostlar, profeter och lärare var rörliga, men episkopos var lokalt förankrad. Första gången ordet blir tydligt är i 1 Tim 3:1. Det är slående hur Paulus betonar personers karaktärer snarare än positioner. Han talar om personlig disciplin, välordnade familjeförhållanden, undervisningens gåva, personliga relationer och gott rykte. Dessa personer ansågs utvalda och bekräftade genom val och vigning.

Enligt den tredje tolkningsförståelsen av ämbetet ser man en utveckling inom NT som fortsätter efter NT. Redan i NT beskrivs något av ämbetets fullmakt. I 1 Kor 4:8–12, 6:4ff, 11:23-33 talar Paulus om lidandet för Kristi skull. Han såg sina lidanden som ett sant tecken på sitt apostolat. Men till det hörde också att han kunde ha varit ”ännu frimodigare med den auktoritet som Herren har gett”, 2 Kor 10:8. Han kunde ha ”kommit med anspråk”, 1 Thess 2:7 som en fortsättning av Kristi profetiska ämbete. Apostolatet är främst ett läroämbete. Det är i kraft av detta han skriver breven. Apostlarna är också satt till att tillrättavisa och förmana.

Apostlarna ansvarade också för att dopet förvaltades rätt, att de rätta orden användes vid nattvardsfirandet med mera även om de inte var bundna till lokala församlingar. De insatte äldste och församlingsledare, blivande präster och biskopar och delegerade till dem. Biskoparna blev deras efterträdare. Det är det som kallas för apostoliska succession, men då har vi lämnat det första århundradet. Den fråga som varje seriös kristen emellertid måste ställa sig är om vi i Jesus ord till apostlarna ser ett embryo till vad vi kallar biskopsämbetet, om vi i NT kan se en utveckling som denna hos Paulus och om den helige Ande fortsätter att verka efter år 100 e Kr.

Nästa blogg får bli om den apostoliska successionen.

Den tidige Paulus, del 7

Det finns en punkt som många kristna inte tänker på men som blir särskilt aktuell när det kommer till frågan om ämbete. Och det är helt enkelt den att Skriften, också NT, har kommit till över tid. Därför går det understundom att utläsa en utveckling inom Bibelns ramar och det gäller inte minst frågan om ämbetet. Nu har vi kommit fram till Paulus och hur han ser på frågan om ämbeten eller tjänster. Då kan vi skilja mellan och jämföra vad den tidige Paulus skriver i förhållande till den senare Paulus.

Den tidige Paulus skriver Gal, 1-2 Thess, 1-2 Kor och Rom. Breven är skrivna mellan åren 48-57 e Kr. När man läser dessa brev och försöker förstå hur Paulus tänker om ledarskap i församlingen tycker jag mig kunna urskilja att

tjänsterna är gåvobaserade. Olika människor har olika tjänster, 1 Kor 12 och Rom 12.
tjänsterna är många
tjänsterna verkar inte vara permanenta
tjänsternas uppdrag är främst förkunnelsen men här finns också
tjänster för välstånd och vägledning. Dessa ger intryck av att vara mer lokala eller stationära

När vi sedan kommer till de så kallade Fångenskapsbreven, det vill säga Ef, Fil, Kol och brevet till Filemon är dessa skrivna efter år 57 men också innan fångenskapen i Rom tar slut. I dessa brev talar han om

apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare som Guds gåvor till församlingen.
I Fil 1:1 talar han om hur diakonerna samarbetar med biskopen eller föreståndaren. Här finns början på just föreståndarskapet.

När vi kommer till de så kallade Pastoralbreven, 1-2 Tim och Tit anses de vara skrivna efter fångenskapen i Rom. Det är troligt att Paulus efter de två åren i husarrest släpptes fri, gjorde en fjärde missionsresa och under den tiden eller strax därefter skrev dessa brev. Några anser att det inte är Paulus som skrivit dem utan hans lärjungar som skrivit dem i hans namn. Men det har mindre betydelse för oss. Av 1 Tim 4:14 framgår att församlingen leddes av ett äldsteråd eller kanske är det bättre att säga av ett presbyterium. Det som är viktigt för frågan om ämbetet är att presbyteros har blivit en titel i 1 Tim 5:17, 19 och Tit 1:5. När vi läser om föreståndaren använder han ordet episkopos, se Tit 1:6. Här ser det ut som att presbyteros och episkopos är en och samma person. Det förra ordet har judisk bakgrund och handlar om att främja församlingens vård och omsorg. Det andra ordet har grekisk bakgrund och handlar mer om att vaka över och vakta församlingen.

Detta i korthet men nu vill jag se hur Paulus använder de tre orden presbyteros, diakonos och episkopos i sina brev. Jag börjar med presbyteros och diakonos och fortsätter i morgon med episkopos. Detta är spännande eftersom det är dessa ord som sedan i allmänkyrklig tradition har blivit präst, diakon och biskop.

1. Presbyteros

a) Det finns skäl att tro att dessa äldste kom att utgöra de kristnas Sanhedrin med apostolisk auktoritet.  Presbyterna var underställda apostlarna. Det finns med andra ord en kontinuitet mellan det gamla Israel och det nya när det kommer till äldste. (Det grekiska ordet presbyteros återfinns redan hos Homerus (800 f Kr) och syftar på en äldre man, minst 50 år. Denne ansågs vara vis. Ordet kunde också användas om män som representerade folket, om ambassadörer. I Egypten kunde ordet användas i pluralis om en officiell kommitté.)

b) Roten till grekiska presb- har i Skriften tre användningsområden. Först för betecknar det en äldre man. Sedan används det kollektivt om en grupp män inom en släkt, stam eller i ett samhälle. Vidare kunde ordet syfta på en representant som i 2 Mos 3:16, 18, 4:29, 12:21, 17:5, 19:7, jämför förskjutningen till Jes 24:23. Men Jos 20:4, 1 Sam 16:4 och 30:26  låter oss förstå att de också kunde kontrollera sitt samhälle. I detta liknade Israel de omkringliggande folken, Dom 11:5ff och Rut 4:2ff. De svarade mot romarnas senat och kunde bestämma i viktiga juridiska, politiska och militära frågor.

c) Titeln de äldste kom att syfta på en särskild social grupp i de olika stammarna och i Israel som helhet. Utvecklingen ställs samman i 5 Mos. Att denna grupp var djupt rotat förstår vi att när Israels kungatid var över utgör de äldste granaten för framtiden, Jer 29:1 och Hes 8:1ff. Under den grekisk-romerska tiden utgjorde 71 äldste Israels Stora råd, Sanhedrin.

d) På Jesu tid var Sanhedrin högsta domstol. Presbyteros syftar i synoptikerna, i början och i slutet av Apg på Sanhedrin, de äldstes råd. I mitten av Apg, i pastoralbreven, Jak 5:14, 2 och 3 Joh syftar ordet på kristna ledare Och i Upp främst på himmelska väsen.

e) Paulus använder ordet presbyteros tre gånger, i 1 Tim 5:17, 19 och i Tit 1:5, det vill säga endast i de senare breven. I de tidigare breven använder han ordet diakonos.

2. Diakonos

a) Paulus skriver diakonos i Rom 13:4, 15:8, 16:1, 1 Kor 3:5, 2 Kor 3:6, 6:4, 11:15, 23, Gal 2:17, Ef 3:7, 6:21, Fil 1:1, Kol 1:7, 23, 25, 1 Thess 3:2, 1 Tim 3:8, 12, och 4:6. Han använder ordet om folkets ledare, om sig själv och om vissa personer i församlingen.

b) I Fil 1:1 ställs diakonos samman med episkopos. Redan i det gamla Israels gudstjänstliv finns liknande skillnader mellan tjänsterna, präster i egentlig mening och hjälppräster. De äldste hade stadgar för hur gudstjänsten skulle ledas samtidigt fanns andra tjänster som att ta upp allmosor. Detta kan ha varit en förebild även om det fortfarande är viktigt att stryka under att tjänsterna utgår från pingsten och knappast något institutionellt tänkande. Paulus känner ingen motsättning mellan nådegåvor och framväxande tjänster. Här finns ett organiskt samband och de blivande särskilda tjänsterna springer fram ur det allmänna.

c) De särskilda tjänsterna får officiell ställning, se Fil 1:1 eller 1 Tim 3:1–13, obs v 11. Många kristna tjänare var kvinnor utan att behöva efterlikna männen, Rom 16:1, 1 Tim 3:11. De som har en mer officiell ställning ska ”först prövas”, 1 Tim 3:8, om de rätta förutsättningarna förelåg.

Nu är frågan om den vi kallar biskop har en överordnad ställning. Paulus använder ordet endast i Fil 1:1, 1 Tim 3:2 och Tit 1:7, men då som en titel. Vi fortsätter där i morgon.

  

Ämbetet i Apostlagärningarna, del 6

Det har varit tyst från mig ett tag därför att en grävskopa har lyckats gräva av en ledning som gjort att jag inte har kunnat använda vare sig dator, telefon eller TV. Helt isolerad i tre dygn! Nåja, jag har aldrig haft svårt med ensamheten så jag klagar inte. I stället har jag arbetat vidare med frågan om ämbetet och nu kommit fram till hur ämbetet eller ämbetena ser ut i Apostlagärningarna. Det är tre ord som sedan har blivit tre titlar och nu börjar vi närma oss de svåra frågeställningarna.

Men i bakhuvudet behöver vi ha detta enkla att varje kristen har del i ”kungen, prästen och profeten Jesus Kristus” och varje broder och syster fyller en funktion i kyrkan. Tjänsterna är i den meningen obegränsade i antal, något jag ska återkomma till. Redan från början står det klart att det är Jesus-tjänsten, diakonen Jesus eller Kristus-ämbetet som ska föras vidare, se Apg 1:1. Men var hittar vi då de tre orden?

Första gången vi läser om att församlingen väljer tjänare, grekiska diakonos, och för fram dem till apostlarna som lägger händerna på dem är i Apg 6:5f. 

Andra gången vi läser om ämbete är i Apg 11:30 där det talas om de äldste, grekiska presbyteros, i Jerusalem. I 14:23 ser vi att apostlarna insatte äldste i varje församling, se också 15:2, 6, 16:4, 20:17 och 21:18. Det är med andra ord Lukas som först låter oss få höra talas om kristna äldste.

Tredje gången det talas om ett ämbete används det grekiska ordet episkopos. I Apg 20:28 säger Paulus till de äldste: ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, grekiska episkopos. De båda orden äldste, presbyteros och ledare, episkopos syftar här på samma personer men har lite olika innehållslig betydelse. Det förra med judisk bakgrund och det senare med grekisk.

Lukas var medarbetare till Paulus och det är en öppen fråga om Lukas fått termerna diakonos, presbyteros och episkopos från Paulus. På följande sätt översätter olika biblar de grekiska orden:

Diakonos i 1 Tim 3:8, Presbyteros i Apg 11:30 och episkopos i Tit 1:7. 

I 1917: års översättning till församlingstjänare, äldste och församlingsföreståndare. 
I Bibel 2000 till medhjälpare, äldste och församlingsledare. 
I FB 2015 till församlingstjänarna, äldste och församlingsledare, det vill säga på samma sätt som i 1917. 
Giertz till diakonerna, äldste och föreståndare. 

Det är endast ordet presbyteros som har en enhetlig översättning eftersom den judiska institutionen är väl känd. Orden diakonos och episkopos är vid tiden ganska allmänna. Och när vi hör orden idag uppfattar vi dem som titlar. Kanske, kanske inte? Men är det inte så att pingstens ande fyller dem med nytt innehåll? Dessa ord är fyllda med pingstens Ande, nytt innehåll och blir sedan titlar, förhoppningsvis med bibehållet innehåll. 

Enligt den första tolkningen, den som avfärdar allt tal om ämbeten, stannar termerna vid att vara funktioner. Den andra tolkningen tar fasta på den judiska institutionen med äldste och överför den till den kristna församlingen. Församlingsföreståndaren ingår då i den så kallade äldste gruppen och representerar den. Enligt den tredje tolkningen, som blir tydlig först senare, blir orden till ämbetstitlar; diakoner, präster och biskopar. Mer om detta senare.

Var Lukas inspirerad av den senare Paulus, från år 60 e Kr, när han använde ord som äldste och föreståndare? Skrev han Apg efter Pastoralbreven? Den tidige Paulus, före 60 e Kr, kommer till uttryck i Gal, 1-2 Thess, 1-2 Kor och Rom. I de tidigare breven beskrivs tjänsterna som många. Varje kristen är i sig en gåva, grekiska charisma, med en särskild kallelse. Hur som helst inser jag att det inte finns något slutgiltigt system med präster och vigningar i Apg som vi har det idag. Vidare att 

1. de lokala tjänsterna växer fram vid sidan om de karismatiska
2. de karismatiska tjänsterna upphör inte
3. det växer fram en biskop i varje församling, det så kallade monarkiska episkopatet, något jag ska återkomma till.
4. Det finns både karismatiska och institutionella tjänster, både rörliga  tjänster och mer stationära tjänster
5. både de karismatiska och de institutionella tjänsterna är apostoliska
6. båda förutsätter tro och dop, är baserade på det allmänna prästadömet
7. båda eller alla tjänster är karismatiska
8. den karismatiska är i sig ett subjekt 

I nästa blogg och först då ska jag närmare undersöka hur Paulus använder orden presbyteros, diakonos och episkopos.

Det allmänna prästadömet, del 5

Av det hittills sagda drar många kristna slutsatsen att frågan om ämbetet är onödig. Jag tror de har fel men att det särskilt i vår tid verkligen gäller att sätta sig in i texterna och försöka förstå denna Guds gåva.

Den kristna kyrkan är det ”nya” Israel. Det betyder att de kristna ympats in i det Israel där löftena är fullbordade. I detta fullbordade förbund regerar syndernas förlåtelse och varje kristen lever i Kristus och har del av Anden. Kyrkan det vill säga Guds husfolk, Kristi kropp och den helige Andes tempel är som en eskatologisk enhet uppfyllelsen av ett konungsligt prästerskap av kristna, 1 Petr 2:5, 9 och Upp 1:6. Den är ett resultat av Ordet och Anden. Kyrkan är på samma sätt som Israel till för hela världen.

Det finns i FB 2015 sjuttiosju metaforer för oss kristna, men de går att sammanfatta i tre. Kyrkan är Guds folk, Kristi kropp och Andens tempel. Det nya förbundet kännetecknas särskilt av att var och en har Anden, Jes 61:6 och 62:3.

Enskilda människor tas upp i det allmänna prästadömet genom dop och handpåläggning det vill säga genom tron och mottagandet av Anden. Dopet och handpåläggningen förklarar människan för myndig och ansvarig. Hon är insatt i en verklig gemenskap med Gud och andra kristna. Men hon är trots detta fortfarande en del av världen. Synden bor i såväl i den kristnes kropp som i kyrkans kropp. Därför behöver hon hålla fast hålla fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, bönerna och brödsbrytelsen, Apg 2:42. Hon får hjälp av och utrustas av apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare till sin tjänst.

Det allmänna prästadömets innebär i sak att den kristne

a. har direkt tillgång till Gud, Rom 5:2, Ef 2:18 och Hebr 10:22

b. ska offra, Rom 12:1, 1 Petr 2:5. Detta andliga offer innebär att hon ska bära fram sin kropp.

c. ska tjäna som medarbetare, 2 Kor 6:1

d. ska undervisa och förmana varandra, Kol 3:16, Hebr 13:5, det vill säga

I. lekmän predikar och undervisar. Detta inkluderar också kvinnor. Orden om att kvinnan ska tiga i 1 Kor 14:33ff och 1 Tim 2:12 är svåra att i det här läget göra till en grundläggande princip.

II. det finns lekmannateologer. Gregorius av Nyzza och Augustinus är goda exempel på lekmannateologer.

e. är fullt delaktighet av syndernas förlåtelse, dop och nattvard

f. ska fördjupa sin särskilda kallelse, Rom 12:5f

g. ska medla på grund av kärleken till medmänniskan, Fil 2:15, 1 Thess 5:5, 1 Tim 2:1

Allt detta och förmodligen sådant jag glömt kan jag förvänta mig från varje kristen! Det allmänna prästadömet är ett verkligt prästerskap som lever direkt under Jesu herravälde och som har tagit emot Guds gåva. Varje kristen har del av och lever i helheten. Det säger emellertid inget om vem som sedan gör vad. Det allmänna prästadömet upphäver inte det särskilda.

NT undviker i det längsta att använda ord som diakon, präst eller biskop som titlar. Dessa ord delar upp folk i ”dem som bestämmer” och ”dem som lyder”. Det ord de första kristna kom att bruka för att beskriva livet i Guds hushåll, Kristi kropp och Andens tempelbyggnad är inte ens ett religiöst ord. Här förordades ett helt nytt ord utan auktoritära övertoner och som beskriver den kristnes kallelse och makt. Det är det grekiska ordet diakonein som betyder att tjäna.

Det gammaltestamentliga prästerskapet existerar inte i det nya förbundet och det skulle dröja ganska länge innan ordet präst togs upp på nytt. Jesus offrade sig själv på Golgata. Han är både den som offrar och offret. Detta kom till uttryck i nattvarden där Jesus ansågs vara närvarande som den som ger sig själv i bröd och vin. Men det är inte ett upprepat offer. Offret på Golgata skedde en gång för alla.

Först i Dideche 14:1ff kallas nattvarden för ett offer som förvaltas av prästen. Nattvarden var på väg att gå från att vara en måltid till något som prästen offrade för församlingens räkning, se 1 Clemens 44:4. Så växte en klyfta fram mellan församlingen och prästen. Ordet präst blev allt vanligare inom kyrkan och prästerna blev ett eget stånd som kom att stå mellan folket och Gud. Så hade det också varit i det gamla Israel men detta är inte vad NT lär. Jag ska återkomma till det särskilda prästämbetet men här är det allmänna jag betonar.

Det finns en mängd ord som kan översättas till svenska tjäna, tjänare och tjänst. I profan grekiska, och det var därifrån Lukas plockade upp ordet diakonos, syftar ordet på personer som passar upp vid borden. Ingen annanstans blir klasskillnaderna så tydliga herre och tjänare som vid borden, Luk 10:40, 17:8, 22:26. Konsekvenserna blir enorma. Ämbetet kan aldrig utgå från

                             I. lagstiftning eller ordning, Mark 10:42

                             II. kunskap eller ära, Matt 23:2-12

utan måste utgå från Kristus och viljan att tjäna i hans efterföljd. Lukas har använt ordet diakonein men samtidigt fyllt det med nytt innehåll eftersom det nu handlar om att tjäna som Kristus gjorde, Joh 13:1-17. Det gäller för övrigt alla kommande ämbeten. I nästa blogg ska vi se mer på hur Lukas använder orden diakonos, presbyteros och episkopos i Apostlagärningarna och sedan hur Paulus använder samma ord i sina brev. Först därefter ska vi dra slutsatser om hur det särskilda ämbetet ser ut efter år 100 e Kr.

Apostla-ämbetet, del 4

De bloggar jag skriver om ämbetet kommer nog att kunna delas in i två huvuddelar. Den första är en önskan att skriva om det ur ett bibliskt perspektiv. Men från ett sådant studium kan man dra lite olika slutsatser. Den första att "allt är fullbordat" och sedan är vi färdiga med det. Jag tycker emellertid inte att det håller. Tyvärr för alla er som tänker så. Den andra slutsatsen är mer biblisk eftersom den tar fast på att det fanns äldste både i det gamla Israel och i Nya testamentet. Det är till och med så att just denna judiska institution som det handlar om är förhärskande i NT. MEN det går att dra en tredje slutsats och det är min andra huvuddel. Det finns tillräckligt mycket hos Jesus och Paulus för att man ska kunna se en utveckling, men då behöver man gå utöver NT. Här nedan skriver jag om apostlarna vilka onekligen hade en annan position och uppgift än lärjungarna. Här finns ett särskilt och ett allmänt prästadöme från början. Visste Jesus vad han gjorde? Jag tror det.

Nu får det bli två bloggar bibelforskning. Den nedan handlar om apostlarna och nästa om lärjungarna, det vill säga det särskilda och det allmänna. Förs därefter ska jag ta mig an det de flesta tänker på när de använder ordet ämbete. Men en sak i taget.

Jesus väljer noggrant ut blivande apostlar, det vill säga sina efterträdare, Luk 6:13f. Han väljer tolv män som ska garantera fortsättningen genom att tjäna som Kristus, Luk 22:24-30. De ska förkunna som Jesus, Mark 1:15, fortsätta bota de sjuka och verka för människors bästa, Matt 10:5-10. En sammanställning kan se ut som så:

a) apostlarna är noggrant utvalda, Luk 6:13f

b) apostlarna ska tjäna som Kristus, Luk 22:24-30

c) apostlarna ska lida med Jesus, Matt 10:17-20

d) apostlarna tar emot den helige Ande, Joh 20:22

e) apostlarna förmedlar syndernas förlåtelse, Joh 20:23

f) apostlarna sänds ut, Joh 17:18, 20:21

När Kristus fullbordat allt behövs inga präster i gammaltestamentlig mening, men i nytestamentlig mening. Det finns ett antal Jesus-ord, se ovan, som riktar sig direkt till apostlarna. Frågan är om dessa ord utgör embryon till de ämbeten som skulle komma eller om sådana tolkningar är efterrationaliseringar. Det ovan sagda är inte utan vidare detsamma som ett särskilt prästadöme som jag ska återkomma till. De tolv apostlarna intar ändå en särställning i den framväxande kyrkan genom att de kommer att ingå i själva grundläggningen, Ef 2:20. Nog tycker jag man kan tala om ett särskilt prästadöme. Men innan jag återkommer till frågan om ett ämbete ska vi studera det allmänna prästadömet.

Kristus-ämbetet, del 3

Vi har äldste bland omkringliggande folk. De är lekmän och även Israel har sina äldste, grekiska presbyteros. Levi stam får uppdraget att vara folkets präster redan i tjänstgöringen vid tabernaklet även om Aron och hans söner är "mer" präster och leder arbetet. Arons söner är de blivande översteprästerna. När templet byggts inrättas ett mer stationärt prästerskap och leviterna blir hjälppräster. Där har vi med andra ord ett allmänt prästadöme, ett särskilt och en överstepräst. Nu lämnar jag GT:s föreskrifter om prästämbetet. Jag vill gå vidare till NT.

Det grekiska ordet hiereus (latin sacerdos) förekommer 31 gånger i NT. Frågan är nu i om vi kommer att se en motsättning eller en kontinuitet i relation till GT. När vi läser i Matt 8:4, 12:4f, Luk 1:5–25, 2:22, 5:14, 17:14 ser vi att Jesus bejakar prästerna. Här finns en kontinuitet. Men vi hittar också motsättningar som i till exempel Mark 14:10f, 43, 53, 15:10 och 31, se också Apg 4:5ff. Det verkar inte finns någon principiell motsättning vad gäller ämbetet utan snarare en kontinuitet.

Jesus Kristus fullbordar Mose trefaldiga ämbete, trefaldigt därför att han var både kung, präst och profet. Jesus agerar som präst när han som Melkisedek bär fram bröd och vin, Mark 8:6, när han tjänar, Luk 22:24-30 (v 27 grekiska diakonein), Joh 13:1-16, när han bär fram sig själv som ett syndoffer, Joh 1:29, 17:19. Jesus ber vad vi kalla den översteprästerliga förbönen i Joh 17 och säger i v 17: ”Jag helgar mig till ett offer för dem”, 1917, Giertz´. Han är Prästen.

Hebr gör kristologi av översteprästens ämbete och Jesu verk. Jesus är ”värd mer ära än Mose”, Hebr 3:1ff. Jesus är översteprästen 4:15–5:10, 6:19–10:25. Han är på en gång den som offrar och offret, 9:14. Han fullbordar förbundet genom at ta bort synden och fullborda löftena, 8:1–13. Hebr författare ger en ny tolkning och gör klart vilken betydelse Kristi verk har för oss idag.

Küng sammanfattar:

a. Kristus har inte tagit sin ära, men fått den av Gud, Hebr 5:4-6, 7:1–28

b. Kristus representerar människorna i deras svagheter, Hebr 2:17, 5:1-3, 7:11, 19, 9:9 och 10:2

c. Kristus har att bära fram blodiga och oblodiga offer, Hebr 5:1, 8:3, 10:11

Det grekiska ordet hiereus används i 7:3, 11, 23, 8:4, 9:610:11 och i Upp syftar det på de kristna, 1:6 och 20:6. Jesus är präst. Detta är en aspekt av Kristusämbetet.

Ämbetets ursprung, del 2

Ordet präst är inte något specifikt för oss kristna, inte ens för judisk tro och tradition. Det har funnits och finns präster av olika slag i alla religioner. En viktig fråga för mig som kristen är om jag ska härleda den kristne prästen till Jesus Kristus eller tillbaka till Mose. Svaret tycks mig inte självklart. I allmänkyrklig tradition tycks den vanliga meningen vara att ämbete fullbordas i och av Jesus Kristus, att det i honom blir något helt annat. Präster i gammaltestamentlig mening behövs inte längre. Jesus Kristus är den ende Medlaren och inga andra offer behövs efter hans evigt giltiga offer. Men Jesus har ändå inte avskaffat ämbetet utan fullkomnat det och låtit det fortsätta genom sina apostlar.

Även om jag inte vill föregå olika tolkningar kan redan här sägas att det i grund finns tre olika uppfattningar i saken. Den första tolkningen säger att det inte alls finns något eller några ämbeten. De behövs inte och finns inte utan varje kristen är en präst. Då är kyrkan minst sagt löslig. Den är i första hand andlig och Jesus sägs vara huvudet i kyrkan. Något annat huvud behövs inte. Detta sätt att betrakta saken kan knappast sägas vara allmänkyrklig tradition. Den andra tolkningen är en presbyteriansk förståelse. Presbyter är samma ord som vårt präst och presbytern fanns förvisso tidigt i det gamla Israel. Likaså går det att konstatera att presbyterna utgjorde det råd som skyddade, undervisade och dömde. Den första kristna församlingen övertog vad jag förstår ett sådant äldsteråd i de framväxande församlingarna. När det är sagt ska ändå understrykas att apostlarna var de självklara auktoriteterna. Och därmed är vi vid den tredje tolkningen, den vi kallar för den episkopala. Även om ämbetet i vår mening inte är tydligt i NT menar denna allmänkyrkliga eller katolska tradition att det finns minst som ett embryo i NT. Det är i denna tradition som Svenska kyrkan säger sig vara även om den inte bryr sig särskilt om dessa frågor för närvarande, - annat än till det yttre. Jag ska återkomma till dessa tolkningar, men först skriva något mer om den andra tolkningen. Då måste jag börja i GT eller rättare sagt i LXX, den grekiska översättningen av GT.

Det grekiska ordet presbyteros återfinns hos Homerus (800 f Kr) och syftar där på en äldre man, minst 50 år. Denne ansågs vara vis. Ordet kunde också användas om män som representerade folket, om ambassadörer. I Egypten kunde ordet användas i pluralis om en officiell kommitté.

Roten till grekiska presb- har i Skriften tre användningsområden. Först för betecknar det en äldre man. Sedan används det kollektivt om en grupp män inom en släkt, stam eller i ett samhälle. Vidare kunde ordet syfta på en representant som i 2 Mos 3:16, 18, 4:29, 12:21, 17:5, 19:7, jämför förskjutningen till Jes 24:23. Men Jos 20:4, 1 Sam 16:4 och 30:26  låter oss förstå att de äldste också kunde kontrollera sitt samhälle. I detta liknade Israel de omkringliggande folken, Dom 11:5ff och Rut 4:2ff. 

Före Mose var husfadern prästen som undervisade och bar fram offer vid de lokala altarna, obs 1 Mos 14:18, Ps 110:4. Ett särskilt prästerskap uppstod först i och med att templet byggdes. 4 Mos 16:5 beskriver prästen som tillhör HERREN, är helig och får komma inför honom.

Israel är som folk ett konungsligt prästerskap 2 Mos 19:6 för hela världen, men vad hela folket är personifieras i prästen som blir medlare och talesman. Levi stam var den prästerliga stammen men präster i egentlig mening var endast Aron och hans söner. Övriga leviter var underordnade, 2 Mos 28:1. Aron och hans söners, prästers, särskilda ställning markerades genom klädedräkten, genom prästvigningen och uppdraget, se 2 Mos 28 och 29. Detta prästämbete gav HERREN till Israel "för evigt", 2 Mos 29:9

Prästen vakade över Guds ord, 5 Mos 27:9f och läsningen av lagen, 31:4. De skulle veta Guds vilja, Dom 17:5, 18:5 och 1 Sam 14:36ff.

Titeln "äldste" kom senare att syfta på en särskild social grupp i de olika stammarna och i Israel som helhet. Utvecklingen ställs samman i 5 Mos. Att denna grupp var djupt rotat förstår vi att när Israels kungatid var över utgör de äldste granaten för framtiden, Jer 29:1 och Hes 8:1ff. Under den grekisk-romerska tiden utgjorde 71 äldste Israels Stora råd, Sanhedrin.

Kung David ordnade Israels gudstjänst och gjorde Jerusalem till rikets medelpunkt, 2 Sam 6:1, 1 Kon 4:2ff och 1 Krön 15f. En av de mer framstående prästerna under Davids tid hette Sadok, som betyder "rättfärdig". Han var överstepräst och efter Davids död gjorde Salomo honom till ensam överstepräst och Sadoks ättlingar blev bärare av det översteprästerliga ämbetet fram till den babyloniska fångenskapen. En av de mest berömda ättlingarna var Esra som en egen bok i Skriften.

Den avfällige kung Jerobeam tillsatte sina egna präster 1 Kon 12:31, något som också den romerska ockupationsmakten skulle göra i en tid då man tvistade om vem som skulle vara överstepräst.

Efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen deltog prästerna i återuppbyggnadsarbetet av Jerusalem. Profeten Hesekiel, själv prästson, skriver att det nya templets tjänare ska vara leviten Sadoks söner och inga andra, Hes 44:15. 

På Jesu tid fanns en stark längtan efter en sann eskatologisk överstepräst, en kunglig messias. I klassisk undervisning talas om präst, profet och kung. Dessa tjänster ingår i Jesu Kristi liv och leverne. Jesus Kristus var den fullkomlige präst som en gång för alla kunde medla mellan Gud och människor. Därför måste nästa studium handla om Jesus Kristus som vår överstepräst.

S O R G

Bröder och systrar,

I går drabbades familjen Sunnliden av en svår sorg. Jacob och Marias efterlängtade ”sladdis”, Emanuel, föddes igår, - men livlös. Ingen kunde ana att något sådant skulle hända. Men det gjorde det. Vi är så ledsna. Jag minns inte när jag senast har gråtit så mycket.

I morgon är det Askonsdag, en intighetens dag fylld med aska, förgängelse och död. Men för min del behövs ingen liturg imorgon. Livet framstår i sig som en askonsdag. Be för oss. Särskilt för Jacob, Maria och barnen. Er Håkan.

Ämbetsfrågan, del 1

Nu har det varit tyst här några dagar. Det beror mycket på att jag ägnat några dagar åt att forska i Skrifterna. Det gäller ämbetsfrågan. Jag har fått betala ett pris för min uppfattning ända sedan jag började läsa teologi. Min drivkraft var att jag kommit till tro på Guds ord. Bibeln blev från början en helig skrift för mig. Den första riktigt prekära frågan var den om dopet. I väckelsens spår döpte mina vänner om sig och jag fick kämpa med Ordet eftersom jag tidigt satte tro till mitt dop.

Den andra svåra frågan var den om ämbetet. Jag skulle ju bli prästvigd. Några månader innan prästvigningen trakasserades jag på "prakten" av flera lärare eftersom jag inte utan vidare kunde ställa upp på Svenska kyrkans nya ämbetssyn. Nya därför att innan 1958 rådde en helt annan syn. Sedan visste jag att beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor var ett politiskt beslut. Riksdagen körde över kyrkans tro på samma sätt som de senare kom att ändra på äktenskapet. För mig är båda dessa besluten klart politiska beslut och de har väldigt lite att göra med Skriften.

Några månader ställde min biskop mig mot väggen och avkrävde en ändrad syn. Det var biskop Åke Kastlund i Strängnäs stift som höll i yxan. Han vägrade mig prästvigning, men biskoparna Giertz och  Gärtner kände igen min kallelse och förbarmade sig över mig.

Trakasserierna har fortsatt både från kollegor men också från media. Kvinnoprästmotståndare är inte önskvärda i Svenska kyrkan. Det har jag fått finna mig i. Men nu när jag har tid att forska ska jag ta mig an Skriftens vittnesbörd om ämbetet. Den första frågan är om det existerar ett sådant över huvud taget. Det existerar i alla fall i den allmänneliga kyrkan. Också Svenska kyrkan prästviger som bekant.

Den andra frågan handlar ämbetets väsen och funktion. Vad innebär det att vara präst? Nu har jag ägnat några dagar åt att gå till botten med prästens väsen. Det hebreiska ordet kohen översätts med det grekiska hiereus och det latinska sacerdos. Det grekiska ordet hänger samman med hieros som betyder helig och antyder att prästen har att göra med den Helige eller i den grekisk-romerska mytologin med gudarna. Det är inte i grund några kristna ord. Det är kännetecknande att ordet först förekommer i 1 Mos 14:18 och syftar på Melkisedek. Han var präst åt Gud den Högste. Han var talesman för både Gud och människor. Prästen var medlare mellan Gud och människor. Här börjar studiet om prästens väsen och detta har jag ägnat en dag åt. Men det ska jag inte redogöra för i denna blogg.

Kännetecknande för Israel är att hela folket är ett heligt prästerskap i relation till världen. Det hindrar inte att familjefäderna personifierar detta. Det allmänna upphäver inte det särskilda även om det särskilda härstammar från det allmänna. Fäderna var Israels äldste, grekiska presbyteros, men de kunde också stå samman i byn som ett råd. I grekiska-romersk tid motsvarade de närmast romarnas senat. På 3-200-talet f Kr bildade de Stora rådet, Sanhedrin. De var 70 eller 71 män, den tidens riksdag eller regering. I det grekiska samhället kallades de episkopos och deras funktion var både juridisk, politisk och militärisk.

De äldste var djupt förankrade i Israel, i familjen, stammen och folket. Hur viktiga de var förstår vi av att de överlevde kungarna. När Israels kungar försvann förblev de äldste.

De första kristna kallade sina "ledare" för "de äldste", grekiska presbyteros.

Vill du veta mer om detta får du läsa nästa blogg.

Aktiva nätverk

Under senare år har det blivit allt tydligare för mig att det finns ett antal, hur många vet jag inte, nätverk som vill verka för en ny reformation. Flera av dem stannar vid att vara bönenätverk. Vi har ett sådant här i Värnamo. Du kan läsa mer om det genom att klicka här. Detta är på lokal nivå, men det finns bönenätverk på regional och nationell nivå också, till exempel Sverigebönen. Det kan du få veta mer om genom att klicka här. Förutom Sverigebönen har jag själv deltagit i ett icke officiellt ekumeniskt bönenätverk i Stockholm. Det har funnits i flera år.

Och det fanns ett bönenätverk som heter Vägen som du kan läsa om genom att klicka här. Jag skrev medvetet "fanns" eftersom det nu annonserar en omstart. I deklarationen av detta ny-gamla nätverk sägs att:

Vi vill samla bibeltroende kristna från skilda sammanhang som lokalt, regionalt och nationellt kan stötta varandra. Vi vill på bönens grund och med Guds hjälp arbeta för en reformation av Svenska kyrkan och för mission i Sverige så att fler får del av det glada budskapet om Jesus Kristus.

Här har uppdraget vidgats genom att det välkomnar kristna från skilda sammanhang, genom att man vill arbeta för en reformation av Svenska kyrkan och för mission i Sverige. Uttalandet påminner om det nätverk som pastorn Magnus Persson i United bildat eller bildar. Jag hittar inte någon länk till det, men vet att tanken är att stödja varandra i bildandet av nya församlingar. Uniteds hemsida hittar du genom att klicka här. Som du säkert redan vet vill nu United skapa de bästa förutsättningarna för fortsättningen. Det sker genom att församlingen sorterar in under EFS´ paraply, genom att pastorerna prästvigs och får rätt att "förvalta sakramenten". De skriver själva att

detta är ett stort beslut, samtidigt som det är en naturlig konsekvens av församlingens utveckling under många år. Vi har under denna utveckling upptäckt rikedomarna i det lutherska och rosenianska arvet och rört oss mot kyrkans evangeliska centrum. Det känns därför bra att få slutföra denna process och naturligt att få ansluta oss till EFS och ägna vår energi åt vårt uppdrag som kyrka i Malmö.

Här sker en ovanlig förflyttning och om jag inte helt misstar mig tänker man sig att det fortsatta nätverket för församlingsbyggare kommer att ha United i Malmö som sitt centrum. Eller omvänt att detta nätverk kommer att resultera i att man stärker befintliga EFS genom att bilda nya församlingar. Nu börjar jag ana kyrkopolitik snarare än mission. Eller är det både ock? Det ska bli spännande att följa detta nätverk och jag ser redan fram emot konferensen Kari och jag anmälde oss till förra året.

Min gode vän är engagerad i Equmenia med syftet att bilda nya församlingar. Och det står väl högt på agendan också hos EFK vad jag förstår. Märker vi inte att något är i görningen i vårt avlånga land? Det finns andra nätverk jag känner till där man samtalar om kyrkans framtid. Det finns en grupp goda präster som samlas för att tala om relationen till den Romersk-katolska kyrkan och som försöker finna vägar till gemenskap.

Det går att ha många synpunkter vad som sker och jag ska gärna återkomma till några av dem därför jag tror verkligen Gud gör något alldeles nytt i landet. Det finns flera skäl till det men kanske har alla dessa nätverk det gemensamt att de inte längre tro på de kristna institutioner vi kalla för "kyrkor och samfund". Det är i sig ett starkt tecken på att något måste hända.

Ljuset vilar i mörkret

Det börjar bli sent så det blir en kort rapport från dagen. Till saken hör också att jag varit kraftigt förkyld några dagar och nu har det gått över i hosta. Men jag är klart på bättringsvägen.

I måndags avslutade jag studiecirkeln jag lett i kontraktet över Romarbrevet. Det är naturligtvis helt underbart att få sitta ner med kollegorna för att studera Guds ord, men i går slutade det hela om inte med kaos så i alla fall lätt oordning. Vi hann komma till kapitel 13 och påståendet att all överhet är insatt av Gud. Plötsligt gavs det olika exempel på svaga och dåliga regimer och ledare. Hitler nämndes förstås. Jag sa inte så mycket men finns det exempel på fullkomliga och perfekta ledare? Är inte vi människor alla av samma korn och skrot? Eller har åtminstone inte alla människor en köttslig natur?

Vi kom att tala om rätten till civil olydnad, men också där rådde delade meningar. Egentligen visade sig Guds ord innehålla en verksam kraft. Något hände med oss, engagemanget tog fart och om vi hade kunnat fortsätta efter lunchen kanske vi också hade kunnat sluta i samstämmighet. Men det kräver nog att vi människor också är överens om att Skriften är helig. Samtidigt om vi inte är det behöver vi ändå ha gemensamma tolkningsregler när vi samtalar om till exempel Rom 13. En sådan regel är att man inte låter sig styras av de egna preferenserna än mindre av de egna känslorna, utan att texten får tala för sig. Den ska dessutom läsas i sitt sammanhang,

Rom 12 och 13 är en direkt fortsättning av Rom 5-8. Kapitlen 9-12 har i sammanhanget ett annat syfte än att tala om tillämpningen i och av det kristna livet. Men kap 12 och 13 hör organiskt samman med kap 5-8. Det här tror jag är samma fenomen som att tro och gärningar inte är skilda åt. De utgör snarare två aspekter av livet i Kristus. För att använda en annan bild, en som Jesus använder. Jag är det sanna vinträdet och ni är grenarna. De två hör organiskt samman. Som kristna diskuterar vi olika politiska ideologier eller åskådningar. Vi får liv ifrån Honom och detta liv manifesterar sig också i vår vardag. Vi ser Guds närvaro i vår vardag. När vi ser den, ser vi också vad som inte är av honom. Vi gläds över honom men räds inte hans motsats eftersom han är Allhärskaren. En strof från en dikt har kommit till mig gång efter annan: "Ljuset vilar i mörkret." Stämmer inte det? Är det inte till och med så att utan mörkret skulle vi inte se ljuset?!

---

På förmiddagen gav jag ändå en radiointervju med anledning av boken om Motståndsrörelser. Det är tydligt att boken väckt intresse. Kanske är jag inte särskilt förvånad eftersom det sällan talas om olika kristna minoritetsgrupper annat än negativt. Nu är boken snart slutsåld och jag har redan börjat fundera på om jag kan hinna göra om den till sommarens OAS-möten. Det borde gå.

---

Jo, så har jag sett Hammarbys tredje träningsmatch i eftermiddag. Bajen spelade mot Stade Nyonnais, eller stade majonäs som jag råkade läsa det, och "vi" vann med 2-1. I morgon blir det hemresa från Portugal och på lördag match mot IK Frej. Stackars spelare som ska behöva spela utomhusfotboll i Sverige vid den här tiden. Snö och minusgrader. Men det är som en broder sa till mig när jag vid ett tillfälle beklagade mig: Håkan, man kan inte hjälpa om man är född i Sverige, på våra nordliga breddgrader ... men man får skylla sig själv om man bor kvar."

Sov gott. 

Till detta bekänner sig den helige Ande

I helgen har jag varit i Göteborg och firat 40 år som präst. Prästvigningen ägde rum Kyndelsmässodagen 1978 och ägde rum i Göteborgs Domkyrka. På lördagseftermiddagen var jag tillsammans med gode vännen Arne Selander, en evangelist av Guds nåde. Men hur lätt och bekvämt är det att vara evangelist och kyrkoherde, frågar jag? Det gick nog ganska bra understundom, men det hände också att det stötte på problem vad jag förstod. Nej, jag är inte förvånad.

På söndagen var vi ytterligare präster som möttes, Staffan Grenstedt, Anders Paradis (representerad av sin hustru Gun eftersom han själv är i Spanien) Olle Fogelqvist, Ingemar Larsson och så då Arne och jag. Vi firade högmässan i Buråskyrkan och sedan dinerade vi på någon restaurang. Där blev vi sittande 3-4 timmar och delade erfarenheter. Dessa erfarenheter får nog stanna oss emellan.

Jag har ofta tänkt att det skulle ha varit roligt att komma ihåg mer från prästvigningen. Då tjänstgjorde både Biskopen Bo Giertz och Bertil Gärtner. Den förre predikade och den senare höll prästvigningstalet. Och kan du tänka dig? Arne hade med sig ett litet häfte som jag fick och som innehöll predikan och tal ord för ord!! Jag visste inte ens att det fanns. Nu har jag läst det och förundrats. Bo Giertz predikade över den alternativa predikotexten från Matt 13:31-33 där Jesus ger oss två liknelser om himmelriket. Den första talar om senapskornet som blir det största av alla träd och den andra om surdegen som genomsyrar allt. Sedan ställer biskopen en fråga: Vad menar Jesus?

Giertz fortsätter:

Vi har nog hört den vanliga utläggningen. Kanske redan i skolan. Av det lilla frö som såddes i Galileens jord skall det bli en världsomspännande kyrka, där alla folk kommer att samlas. Hela mänskligheten skall bli genomsyrad av surdegen från saligheternas berg. Evangeliet skall genomtränga hela samhället och hela mänskligheten, Sen är verket färdigt. "Kristendomen har segrat", som det brukar heta.
Men den utläggningen är fel. Kristendomen segrar inte på det viset. Visserligen skall evangeliet predikas för alla folk.

Jo, visst har också vi hört den utläggningen om än inte i skolan. Men framför allt tänker jag på alla dessa som startar nya församlingar och som ber och hoppas på framgång. För många av dem finns knappast någon annan tanke. Giertz fortsätter sin inledning:

Men det kommer inte att tas emot av alla. Kristi seger innebär inte att hela den onda världen blir god. Se bara på de andra liknelserna: ogräset och vete måste växa tillsammans intill slutet. Noten samlar tillhopa fiskar av alla slag. De onda blir inte goda. På stranden måste de rensas bort.
Vad har Jesus sagt om framtiden? Att evangeliet skall övervinna allt ont i världen?Att alla skall samlas i kyrkans famn?Inte! Det onda kommer att finnas kvar. Det kommer att rusta sig. Det kommer att slå hårt, hårdare ju äldre världen blir. Det kommer onda tider, d¨å kärleken skall kallna hos de flesta. Kyrkan blir en liten förföljd minoritet. Skall väl Människosonen finna tro när han kommer? Nej, svarar han ...
Men vad säger då dessa liknelser? Båda tala om en ringa begynnelse, en obegripligt liten början, som ingen kunde tro skulle få sådana följder. Senapskornet var ju det minsta av allt ...

Efter inledningen följer ju själva predikan. Den har rubriken: Vad är hemligheten med Guds rike? och sedan följer tre punkter innan han avslutar. Jag återger här bara de tre punkterna.

1. Dess storhet döljer sig i ringhet
2. Dess kraft fullkomnas i svaghet
3.Dess seger vinns genom nederlag

Vilken predikan! Den skulle behöva ljuda i alla våra förnyelse-sammanhang. Den skulle alla som försökt bygga församling (i egen kraft) få höra. Det går inte att misslyckas med att bygga församling eftersom det enda som krävs är vår trohet mot apostlarnas undervisning, bönerna, brödragemenskapen och brödsbrytelsen. Till detta bekänner sig den helige Ande, Livgivaren.

Håkan Arenius recenserar boken om motståndsrörelser

Håkan Arenius har skrivit en recension i tidningen DAGEN som jag gärna kommenterar. Du kan läsa den genom att klicka här. Arenius har gjort det bra. Jag visste som jag också skriver i förordet att det var två böcker i en. Det fanns planer på att vänta med utgivningen för att göra två böcker i stället, den första om Ralph Neigbours uppdaterade version av cellkyrkomodellen. Den boken kunde få vara en uppföljning av min tidigare bok om De heligas gemenskap, men så slog det mig att liknande rörelser funnits tidigare i historien och att jag kanske kunde ha det som en bakgrund. Resultatet? Det senare tog överhanden och boken om den uppdaterade cellkyrkomodellen förutsatte att man åtminstone kände till Neighbour och cellkyrkomodellen. Men det verkar inte som att Arenius gör det och förmodligen finns det mängder av läsare som inte känner till Neighbour. Till saken hör att boken trycktes i 100 exemplar och jag tänker fördjupa den kyrkohistoriska delen i en nästa upplaga. Då försvinner boken om Neighbour. Som sagt har jag förklarat det i förordet.

Men Arenius får det till tre böcker i en volym och det var fler än jag haft i åtanke. Den tredje är mina avslutande reflektioner om vad jag lärt under resans gång. Arenius betonar vikten av dessa reflektioner. Kanske skulle berättelsen om Cellkyrkan kunnat bli en egen bok? Ja, varför inte. Det kunde också vara intressant ur det perspektivet att så många frikyrkoförsamlingar anammade begreppet "celler" utan att aldrig riktigt förstå vad det handlade om. Jag minns det så långt tillbaka i tiden som att när Yonggi Chos bok Succesfull Home cell groups kom ut i svensk översättning fick den titel Framgångsrika böneceller. Cho skrev boken 1981 och den svenska översättningen kom 1985. Men vid den här tiden fanns inte tanken på ett paradigmskifte på kartan, det vill säga i Sverige.

Cellkyrkan som modell fick aldrig något genomslag i Sverige och kanske var det lika bra. Det är detta jag berättar om i boken Motståndsrörelser i kyrkans historia. Det är inte den första rörelsen som inte överlevt. Under antiken kunde kyrkan förklara minoritetskyrkorna för heresier. Under Medeltiden kunde kyrkan besinningslöst döda sekt-kristna. I vår tid har många kyrkor och samfund cementerat sina organisationer och håller de kristna i ett järngrepp. På så sätt ändrar sig inte historien. Men vår tid skiljer sig från tidigare epoker. Den konstantinska eran går mot sin upplösning.

Till min glädje bad OAS-rörelsen mig att till sommaren hålla ett seminarium med bokens titel. Det gör jag gärna, Varje seriös kristen kunde hålla sig med en kyrkohistoriskt översikt. Men problemet är för det första att boken torde vara slutsåld till sommaren. Och för det andra att jag nu är lika attraherad över att berätta om den konstantinska erans upplösning och, för det tredje, profetera om vad som komma skall.

Därför är det roligt att läsa att Arenius anser att min sparsmakade översikt är utmärkt. Och likaså att han skriver:

Men de frågor som behandlas både är angelägna och intressant för en bredare läsekrets inom svensk kristenhet och Sunnlidens erfarenheter och slutsatser är verkligen väl värda att komma många till del. Innehållet i sak väcker mersmak och ställer många angelägna frågor om församlingsgrundande, om hur kristna bör relatera till varandra och om hur den kristna kyrkan bör organisera och ledas lokalt och i vidare sammanhang.

Kanske är det så, Arenius, att just motståndsrörelserna var och är bättre organiserade att kyrkorna och samfunden är i vår tid? Det kommer vi att få återkomma till ofta framöver och än så länge gääer det att ta tillvara det goda.

Antisemitism och islamofobi

Här fortsätter den mycket upplysande intervjun med historieprofessorn Yehuda Bauer.


Fråga: Ni säger att samhället bör uppmuntras ta hjälp av icke-radikala muslimer. Hur då?

Y Bauer: De finns redan där, ni behöver inte göra någonting. Det kan ni inte. Använd er av dem som redan finns där. De som är emot radikalisering. De som vill integreras i samhället men behålla sin egen kultur och religion. De måste mötas ideologiskt och det kan vi icke-muslimer inte göra. Det måste hanteras av icke-radikala muslimer och sådana finns det gott om. Ni ska få ett exempel. I februari 2016 hölls ett möte i Marrakech i Marocko mellan hundratals muslimska ledare som tog avstånd från muslimsk radikalism. Religiösa ledare. Det skrev svenska Aftonbladet inget om. Ingen är intresserad av sanningen. Svensk, europeisk, israelisk och amerikansk media vill bara rapportera om de senaste skandalerna eller terrorattentaten. De är inte intresserade av verkligheten men det borde de vara

Fråga: Vad tror ni att de senaste årens uppgång av radikal islam har betytt för hotet om antisemitism?

Y Bauer: Det är en reaktion mot västvärldens kultur, och den är lika extrem som nazisterna. Det de förespråkar och har förespråkat i tjugo år är en version av nazistisk antisemitism. Man måste hantera det ideologiskt.,

Fråga:Ni drar paralleller mellan de senaste decenniernas radikal islam och nazismen. Vad finns det för likheter?

Y Bauer: Man vill erövra världen med våld. Radikal islam hävdar (eng claim) att Washington, London, Paris och Berlin ska bli muslimska städer. Det är detsamma som nazisterna ville åstadkomma. De är radikalt antidemokratiska rent principiellt inte bara i praktiken. Vem anser de står bakom allt? Västvärlden, men västvärldens styrs av judarna. Precis som nazisterna sa. Visst finns det skillnader, men det finns väldigt viktiga paralleller. Faran för det västerländska samhället – judarna är en liten minoritet, de finns bara 13 miljoner i hela världen – de som hotas av den här radikala trosläran som har många olika uttryck, varav antisemitism i högsta grad är ett. Måltavlan är hela världen inte bara judarna.

Fråga: Men finns det ett reellt hot mot världen? Är det här inte bara en galen, ond dröm?

Y Bauer: Om man på militär väg besegrar IS i Irak och Syrien återuppstår de i Afghanistan, Nigeria och Västafrika. De skapar enorm förödelse och det kommer att fortgå om man inte kommer åt själva kärnan, deras trossystem. Och då behöver vi allierade muslimer.

Fråga: Vinner vi kampen?

Y Bauer: Jag vet inte. Jag är historiker och har alltså svårt att sia om det förflutna. När det gäller framtiden är jag hopplös.

Professor Yehuda Bauer

I söndags fanns ett unikt inslag i Agenda. Jag brukar se på TV-programmet eftersom det är ett av få nyhetsprogram som försöker fördjupa analysen. Men aldrig har jag sett något som i söndags. Jag har lyssnat till Anna-Karin Hammar och andra från Svenska kyrkan när de försökt förklara läget men aldrig har jag hört något sådant som i söndags, - intervjun med historieprofessorn Yehuda Bauer. Han intervjuades om antisemitism. Faktum är att jag tyckte intervjun var så spännande att jag i efterhand inte bara lyssnat på den igen utan också tagit mig tiden att skriva av den ord för ord. Här nedan kommer den första delen och i morgon ger jag er den andra delen. På den inledande frågan om antisemitism svarar professorn:

Y Bauer: Den stora faran ligger inte här (i Europa) utan på andra håll i världen. Dagens radikala islam skiljer sig från vanlig islam. Radikal islam är våldsamt antisemitisk och upprepar nazisternas ideologi. Det finns förstås spår av det även hos migranterna som kommer till Europa, Tyskland, Österrike eller Sverige. Migranterna är ingen enhetlig grupp, men visst finns det antisemitism bland dem.

Fråga: Bör man hantera den typen av antisemitism annorlunda än den bland nazisterna?

Y Bauer: Det finns ett allvarligt problem här. Om migrationen leder till ökad islamofobi, det vill säga hat mot muslimer så blir det grogrund för antisemitism. För när muslimerna utsätt för hat blir motreaktionen att hata tillbaka. Och eftersom judarna är skottavla för radikal islam får det förstås genklang. Man måste alltså bekämpa både islamofobi och antisemitism på samma gång., Det främsta sättet västvärlden kan göra det är genom utbildning. Mycket görs också på det här området inte bara i Sverige. Inte alltid framgångsrikt men det är enda sättet att hantera problemet

Fråga: Jag vet inte om ni har hört det men det har varit mycket fokus på den försämrade situationen för judar i Malmö. Det har uppmärksammats även utomlands. Vad anser ni om det som händer i Malmö?

Y Bauer: De personer som uttrycker antisemitism och liknande har uppenbarligen inte integrerats i samhället. Man bör notera att bland muslimerna i Malmö finns en muslimsk grupp som motsätter sig antisemitism. Sådana grupper måste uppmuntras. Samtidigt måste förstås judarna skyddas. Problemet med antisemitism i länder med en begränsad judisk befolkning. I Sverige finns bara runt 18 000. Antisemitismen angriper verkligen det svenska samhället. Judarna är det synbara målet men det riktiga målet är det svenska samhället. Det är samhället de gör motstånd mot, och det är det man måste hantera. Man måste få folk att inse att ett angrepp mot judarna är ett angrepp mot alla.