fredag, september 15, 2017

(S) har medvetet penetrerat Svenska kyrkan

Så får jag konstatera, kanske en gång för alla

1) Svenska kyrkan är en statskyrka
2) Svenska kyrkan är vänstervriden

Rubriken är inte mina. De kommer från statsvetaren Stig-Björn Ljunggren och han vet förmodligen vad han talar om.

Därför behöver jag inte längre ställa frågorna om Svenska kyrkan längre. Saken tycks klar. Nu gäller framöver att i stället fråga sig: vad göra? Sitta still i båten? Det ordnar sig. Tror inte det. Men jag har andra idéer jag gärna återkommer till. Måste bara först citera ytterligare en bit från Ljunggrens artikel.

Sundeens bok är en utmärkt beskrivning av hur en liten grupp personer kan utnyttja tidsandan för att medvetet penetrera organisationer som koagulerat, och erövra dessa, bara det sker med tillräcklig lång envetenhet. Det behövs inga konspirationer eller ens välformade nätverk, utan det räcker med att aktivisterna lider av tillräcklig övertygelse, och sedan drar i samma riktning, för att hela det centrala stråket ska följa efter. Även de häftigaste motståndarna fångas därmed av problemformuleringar som de själva inte valt. och därmed är ramen för den fortsatta utvecklingen satt.

Det är gott att se att de analyser som pågår runt om i vårt land, i olika sammanhang, faktiskt lägger en grund för den förståelse vi måste ha inför fortsättningen. Det får inte stanna vid kritiken även om den måste fortsätta ljuda.  Människor mår inte bra när hoppet saknas. Jag fick ett brev härom dagen:

Visserligen tillhör vi väl ett härdat släkte, men det som nu sker inför kyrkovalet
fyller mig med starka känslor. Det är som en dödsritt för den offentliga kyrkan,
en ren mara för de troende, utan verkligt hopp för världen, eftersom man övergivit
centrum i tro och lära.

Vi har läst spaltkilometrar av fluffighet och vantro, men partiernas ohöljda gudsförakt
i reklamen inför valet slår alla rekord. Det är en ren provokation och en vämjelse.
Det nästintill värsta är väl att beskåda hur SvK (låter sig) bli/r presenterad i media och
priset togs väl av Agenda i söndags, där Seglora-maffians trespann ensamma fick
figurera som talespersoner för vad som förmodades bli uppfattat som ‘Svenska kyrkans
ödmjuka svar mot anklagelserna mot att vara en vänsterkyrka’. Anna-Karin H. gjorde i mina
ögon ett oerhört svagt framträdande med tomma floskler från ett svunnet 70-tal; det var
direkt pinsamt. Det var broder Erik från RKK och DN som stod för det värdefulla här. Åter-
igen får vi konstatera att media gjorde något halvhjärtat och jag tyckte den annars skärpta
och pålästa programledaren inte gjorde värst mycket för att stadga samtalet. Det hade varit
på sin plats att skildra den kyrkokamp (och dess bakgrund) som nu alltmer tillspetsat tilldrar sig inför öppna ögon, dock inte medias, eftersom deras är halvstängda av okunnighet och ideologisk förblindelse. Det var verkligen avslöjande att läsa Annika Borgs krönika om hur tillrustningarna inför
Agenda-sändningarna tillgick...

Det är verkligen inte den enda rösten. Allt fler protesterar. Tänk om vi kunde få tillbaka hoppet, inte på Svenska kyrkan nödvändigtvis, men på ett rejält uppvaknande och ännu en reformation. 

Rösta på Frimodig kyrka - det verkliga alternativet

1 kommentar:

Anonym sa...

Erik Helmersson gjorde även bra ifrån sig i Debatt där det förutom Julia Kronlid från SD och någon från S var prästen Lars Gårdfeldt från Göteborg. När frågan om att socialdemokraterna med berått mod har kandidater som inte är troende som sedan ska representera de otroende i Svenska kyrkan sa Gårdfeldt att det fanns otroende även bland katoliker och ortodoxa. Helmersson sa att så kan de vara - men de finns inte i ledande positioner!! Det hade Gårdfeldt inget bra svar på.

Nä det får inte vara något tvivel om att de som styr står fast förankrade i kyrkans tro. I Svenska kyrkans nomineringsgrupper är det tydligast i FK.

Jonas M