Nej, svarar de flesta bestämt. Men går det att lita på ett sådant svar? Är det verkligen så att Svenska kyrkan är en fri kyrka? Definitivt inte. Men vad har då bestämt reglerna? Det har riksdagens politiker gjort. De beslutade att Svenska kyrkan ska vara "en territoriell, öppen och demokratisk kyrka". Och den insikten fick de inte från Bibeln. Och de fick den inte från Kyrkans Tradition. Och ingen tror att den helige Ande gav politikerna en ny insikt som bättre skulle svara mot Guds vilja. Det vågar jag påstå eftersom Skriften lär oss att Gud har insatt apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. De först nämnda anses av Kyrkans Tradition representeras av biskoparna. Biskoparna, som alltså efterträder apostlarna, utgör kyrkans eller för all del kyrkornas garantier för att tron på Kristus bevaras, att vi kristtrogna växer till vår invärtes människa, mognar och bär sådan frukt som Jesus har bestämt att vi ska bära.
Är det verkligen så att Svenska kyrkan bevaras och leds av biskoparna?
Kollegan Gustaf Björck skrev så träffande om detta i senaste numret av Kyrka & Folk, nr 36/2017 att jag återger det i sin helhet.
Förhållandet mellan stat och kyrka har alltid varit komplicerat, ända sedan kejsare Konstantin den stor gjorde kristendomen till statsreligion. I modern tid utreddes förhållandet 1956-1978 och resulterade i relationsförändringarna år 2000. Svenska kyrkan frikopplades i stort sett från statliga organ. Det talades mycket om en större frihet för kyrkan, men verkligheten var att man kom ur askan i elden. Staten ersattes av de politiska partierna i kyrkomöte och kyrkostyrelse genom ett system med direktval till alla nivåer som gav just de politiska partierna ett ointagligt försprång. Detta system med partistyre över ett kyrkosamfund liknar närmas förhållandena i tidigare Östeuropa, kanske särskilt DDR.
Under hela den långa svenska historien hade biskoparna och kyrkan lyckats värna sig mot total andligt statligt förmynderi. Den som var väl närmast att vara en överbiskop, summus episcopus, var väl Karl XI. Men nu är vi där. Det vittnar intervjun i juli i Kyrkans tidning med statsministern om. Stefan Löven uttalar sig om vilka kyrkan ska anta som präster. Han säger vidare att Svenska kyrkan "under överskådlig tid" förblir en intressant arena för socialdemokratin. Längre kan man inte komma från en fri kyrka.
Är det verkligen så att Svenska kyrkan bevaras och leds av biskoparna?
Kollegan Gustaf Björck skrev så träffande om detta i senaste numret av Kyrka & Folk, nr 36/2017 att jag återger det i sin helhet.
Förhållandet mellan stat och kyrka har alltid varit komplicerat, ända sedan kejsare Konstantin den stor gjorde kristendomen till statsreligion. I modern tid utreddes förhållandet 1956-1978 och resulterade i relationsförändringarna år 2000. Svenska kyrkan frikopplades i stort sett från statliga organ. Det talades mycket om en större frihet för kyrkan, men verkligheten var att man kom ur askan i elden. Staten ersattes av de politiska partierna i kyrkomöte och kyrkostyrelse genom ett system med direktval till alla nivåer som gav just de politiska partierna ett ointagligt försprång. Detta system med partistyre över ett kyrkosamfund liknar närmas förhållandena i tidigare Östeuropa, kanske särskilt DDR.
Under hela den långa svenska historien hade biskoparna och kyrkan lyckats värna sig mot total andligt statligt förmynderi. Den som var väl närmast att vara en överbiskop, summus episcopus, var väl Karl XI. Men nu är vi där. Det vittnar intervjun i juli i Kyrkans tidning med statsministern om. Stefan Löven uttalar sig om vilka kyrkan ska anta som präster. Han säger vidare att Svenska kyrkan "under överskådlig tid" förblir en intressant arena för socialdemokratin. Längre kan man inte komma från en fri kyrka.
Till detta säger jag bara: Upp till kamp! Rösta på Frimodig kyrka!
9 kommentarer:
Redan av den anledningen att det finns en lag om Svenska kyrkan som talar om vilken karaktär den ska ha är det en statskyrka.
Jonas M
Jodå, rösta på FK, POSK eller ÖKA (det är det viktigaste just nu). Gärna på FK trots den konstiga idén om att en ska få välja församling oberoende av var en bor eller den dumma idén att Svenska kyrkan bör avsäga sig vigselrätten (varför då? - då får vi ju bara en massa diskussion om varför vissa präster inte ens vill välsigna homosexuella par). Det låter i den allmänna debatten som om FK hade "försoning i äktenskapsfrågan" på programmet vilket vi inte har. Vi vill avskaffa det enkönade äktenskapet i kyrkan men säger det inte. Klart det blir diskussion om falskhet och förställning då.
Det viktigaste på lite längre sikt är att kyrka-stat-frågan blir en STOR valfråga i riksdagsvalet 2018. Det kan det bli om Ebba Busch Thor vågar fortsätta driva frågan och medierna lyckas skapa ett drev (lite pliktskyldiga ledarartiklar från Aftonbladet, DN och Expressen inför kyrkovalen räcker inte). Nu måste politiska partiers inblandning i trossamfund beskrivas som den skandal av episka, internationella dimensioner som den faktiskt är!!!
Tack för goda tankar. Jag måste nog tänka ett varv till när det gäller församlingstillhörighet. Frågan kan förmodligen inte isoleras. Den berör hela synen på kyrkan. Likaledes med äktenskapsfrågan, men det är ju så att om/när vi frånsäger oss rätten att viga kvarstår ändå den kyrkliga vigseln. Men den berör i sin tur synen på sakramenten, så helt enkelt är det inte. Men för oss som håller äktenskapet högt gör det ont att se hur frågan behandlas. Eller inte behandlas.
Men varför kan det vara en idé att rösta på ÖKA (detsamma kan delvis sägas om POSK)? Även om det är opolitiskt för de tydligt fram okristna element. FK är då enda alternativet.
Däremot är frågan om att avsäga sig vigselrätten lite tveksam och jag håller med om det angående församlingstillhörighet. Den idén torde vara ett utslag av att det förhåller sig så olika mellan olika församlingar när det gäller teologi och praktiskt trosliv. Men församling måste vara där man bor, möjligen att man kan få välja om det finns flera församlingar på samma ort.
När det gäller ordensfolk kan det bli lite annorlunda.
Hursomhelst ska för röstberättigade inte de frågor som Andreas tar upp hindra dem från att rösta på FK, om man nu har en annan uppfattning. Man får se till helheten.
Jonas M
Först var jag tveksam till det där med att man ska välja församling eftersom församlingar kanske börjar "bjuda över" varandra med diverse jippon för att locka "sponsorer".
Men samtidigt, ponera att min hemförsamling (hypotetiskt nu) slutar samlas i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och tar in Livgiverskan istället? Då tappar vi väl löftet att Jesus ska vara mitt ibland oss, eller?
Om jag då litar mer på grannförsamlingens sätt att fira gudstjänst, och nöter deras bänkar, dricker deras vin och drar in snö i deras lokaler så är det väl inte mer än rätt att de får mina pengar?
Nu vet jag inte om du är katolik, Jonas M, men jag tror inte att katoliker bär samma oro över vart det kan bära iväg, som vi, eller åtminstone jag har.
I Katolska kyrkan är det samma tro vartän man kommer och samma liturgi (när det är samma rit). Även om det är en präst med problem är mässoffret detsamma och lika giltigt.
Varje lokalförsamling är en del av lokalkyrkan och den världsvida kyrkan. Om man börjar samlas i Livgivarens namn skulle jag säga att det är en annan religion och då borde man vara med i närmaste annan lokalförsamling som omfattar den rätta tron.
Jonas M
Jonas M.
Det var lite så jag tänkte. Det måste finnas en identitet; ett fundament för framtiden med rötter bakåt, och det måste finnas ett sammanhang som är större än mig och större än tidsandan. Det hade varit tryggt när man som sekulärsvensk närmar sig kyrkan.
En kyrka som kan ändra personlighet vart fjärde år, och dessutom (värst av allt) ängsligt frågar MIG vad JAG vill att den ska göra kan aldrig bli någon andlig hemvist. Det blir oroligt, löst och opålitligt. Det skadar mer än hjälper, faktiskt.
Nu pratar vi absolut inte om Värnamo, men präster och kyrkoherdar kan avsättas eller sluta på egen begäran och ersättas av andra med annan uppfattning och agenda. Om det skulle hända så måste jag ju få skriva in mig i en annan församling, tänker jag. Såklart inte Korpilombolo, utan närmsta Fader Vår-församling.
Problemet som jag ser det är att den dagen kommer man i mitt samfund inte att säga att det är en annan religion som smugit sig in. Man kommer att säga att jag förminskar Gud och reducerar honom till ett kön och därför inte förstått religionen. Det är en väldig skillnad.
Men om biskopen är likadan då räcker det inte att byta lokalförsamling eftersom där biskopen är är kyrkan.
Ja tyvärr går utvecklingen nog snabbare och snabbare i den riktning du befarar.
Jonas M
Aj då. Det där var nytt och inte helt bekvämt.
Skicka en kommentar