I en tidigare blogg ställde jag frågan; Är Svenska kyrkan vänstervriden? I den här konstaterar jag att Svenska kyrkan är vänstervriden. Det har i och för sig stått klart för mig ganska länge men förmodligen är det en sådan där sanning som man inte vill ta till sig. Jag vill liksom bortse från den. Helst önskar jag att det inte är så. Under hela min tid vid Uppsala Universitet vart det så påtagligt. Jag läste mellan åren 1973-1977 och vänstern hade influerat kyrkan åtminstone sedan 1968. Det är till och med vetenskapligt belagt numera. Några år senare kom det till uttryck i utbildningen av präster. Tidigare hade liberalteologin dominerat men nu var också den kidnappad av vänstern. Johan Sundeen berättar om detta i sin bok 68-kyrkan, en bok som jag ännu inte har införskaffat. Kanske därför att det faktiskt tar emot. Jag vill inte veta. Jag vet redan.
Denna vänsterinfluens har Svenska kyrkan inte kunnat försvara sig emot. Visserligen har det funnits och finns fortfarande grupper och rörelser som driver en annan linje, men något inflytande i Svenska kyrkans maktcentrum har de inte haft. Kanske har de inte heller kämpat för ett sådant inflytande.
Det finns ett skäl till att jag skriver detta. Idag har Fil dr Stig-björn Ljunggren uttalat sig på ett intressant sätt i saken. Han har nämligen i dagens SvD påbörjat en fortsatt analys. När jag nu konstaterat faktum behövs en analys som syftar till vad som ska göras åt saken. Ljunggren avslutar sin Under Strecket, som du kan läsa genom att klicka här, med följande ord:
Och det Sundeen gjort är att han lagt en god grund för den som vill gå vidare i analysen av hur det kunde komma sig att vänstern hade sådan framgångar att erövra kyrkan för sina aktiviteter.Boken är en grundläggande kartläggning av vad som hänt, det är som ett polisprotokoll, medan han lämnar idéanalysen till andra som nu kan ta vid.
Det finns med andra ord en grund att stå på sedan får Brunne, Klein och Hammar säga vad de vill. Förnekar de denna grund ljuger dem helt enkelt. För så okunniga är de inte att de inte förstår vad de gjort och gör.
Ljunggren ger i sin artikel några skäl till att vänstern kunde lyckas. Det första skälet är att kristendomen lägger allt i Guds händer och därmed lämnar fältet fritt. Herrens vägar är outgrundliga, skriver Ljunggren. De kristnas uppgift är att be morgonbön och att ha händerna på täcket, fortsätter han. Det andra skälet är att kristendomen i sig erbjuder olika tolkningar. Kristendomen har en arsenal av tankefigurer som låter sig översättas till (och användas av) ideologiska resonemang. Ljunggren nämner ett sådant centralt ord som "frälsning". Det är mycket vi kan bli frälsta från. Ett tredje skäl är att kommunismen delar tron om ett framtida lyckorike med kyrkan. För att nå ett sådant lyckorike krävs offer. Och det är många som har offrat sig eller blivit offrade. Det ingår så att säga i utvecklingen.
Låt mig ta med ett fjärde skäl. Ljunggren skriver:
... att Gud skulle kunna verka genom kommunismen ligger i de borgerliga kristnas flathet inför världens orättvisor. De radikala brukar anklaga dessa försiktiga kristna för att acceptera dagens elände med löfte om en ljus framtid i himmelriket. "Svält förnöjd! O, vad fröjd! Du får kalvstek i himmelens höjd", som Joe Hill ironiskt skaldade.
Kristendomen erbjuder en stark kritik mot orättvisorna, men föga av lösning.
I denna inledande idéanalys pekar Ljunggren på oss kristna. Vi har inte kunnat verka moteld. Vi har stillatigande låtit vänstervridningen äga rum. Vi har lagt allt i Guds händer. Vi tillåter olika tolkningar, också de mest barocka. Vi hoppas att förändringarna äger rum av sig självt och låter oss villigt föras till slakt.
Idéanalysen måste få fortsätta när utgångspunkten nu är given. Vad vi kan göra idag? Ja, du behöver inte aktivt rösta på (S) i kyrkovalet!
Denna vänsterinfluens har Svenska kyrkan inte kunnat försvara sig emot. Visserligen har det funnits och finns fortfarande grupper och rörelser som driver en annan linje, men något inflytande i Svenska kyrkans maktcentrum har de inte haft. Kanske har de inte heller kämpat för ett sådant inflytande.
Det finns ett skäl till att jag skriver detta. Idag har Fil dr Stig-björn Ljunggren uttalat sig på ett intressant sätt i saken. Han har nämligen i dagens SvD påbörjat en fortsatt analys. När jag nu konstaterat faktum behövs en analys som syftar till vad som ska göras åt saken. Ljunggren avslutar sin Under Strecket, som du kan läsa genom att klicka här, med följande ord:
Och det Sundeen gjort är att han lagt en god grund för den som vill gå vidare i analysen av hur det kunde komma sig att vänstern hade sådan framgångar att erövra kyrkan för sina aktiviteter.Boken är en grundläggande kartläggning av vad som hänt, det är som ett polisprotokoll, medan han lämnar idéanalysen till andra som nu kan ta vid.
Det finns med andra ord en grund att stå på sedan får Brunne, Klein och Hammar säga vad de vill. Förnekar de denna grund ljuger dem helt enkelt. För så okunniga är de inte att de inte förstår vad de gjort och gör.
Ljunggren ger i sin artikel några skäl till att vänstern kunde lyckas. Det första skälet är att kristendomen lägger allt i Guds händer och därmed lämnar fältet fritt. Herrens vägar är outgrundliga, skriver Ljunggren. De kristnas uppgift är att be morgonbön och att ha händerna på täcket, fortsätter han. Det andra skälet är att kristendomen i sig erbjuder olika tolkningar. Kristendomen har en arsenal av tankefigurer som låter sig översättas till (och användas av) ideologiska resonemang. Ljunggren nämner ett sådant centralt ord som "frälsning". Det är mycket vi kan bli frälsta från. Ett tredje skäl är att kommunismen delar tron om ett framtida lyckorike med kyrkan. För att nå ett sådant lyckorike krävs offer. Och det är många som har offrat sig eller blivit offrade. Det ingår så att säga i utvecklingen.
Låt mig ta med ett fjärde skäl. Ljunggren skriver:
... att Gud skulle kunna verka genom kommunismen ligger i de borgerliga kristnas flathet inför världens orättvisor. De radikala brukar anklaga dessa försiktiga kristna för att acceptera dagens elände med löfte om en ljus framtid i himmelriket. "Svält förnöjd! O, vad fröjd! Du får kalvstek i himmelens höjd", som Joe Hill ironiskt skaldade.
Kristendomen erbjuder en stark kritik mot orättvisorna, men föga av lösning.
I denna inledande idéanalys pekar Ljunggren på oss kristna. Vi har inte kunnat verka moteld. Vi har stillatigande låtit vänstervridningen äga rum. Vi har lagt allt i Guds händer. Vi tillåter olika tolkningar, också de mest barocka. Vi hoppas att förändringarna äger rum av sig självt och låter oss villigt föras till slakt.
Idéanalysen måste få fortsätta när utgångspunkten nu är given. Vad vi kan göra idag? Ja, du behöver inte aktivt rösta på (S) i kyrkovalet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar