(S) har medvetet penetrerat Svenska kyrkan

Så får jag konstatera, kanske en gång för alla

1) Svenska kyrkan är en statskyrka
2) Svenska kyrkan är vänstervriden

Rubriken är inte mina. De kommer från statsvetaren Stig-Björn Ljunggren och han vet förmodligen vad han talar om.

Därför behöver jag inte längre ställa frågorna om Svenska kyrkan längre. Saken tycks klar. Nu gäller framöver att i stället fråga sig: vad göra? Sitta still i båten? Det ordnar sig. Tror inte det. Men jag har andra idéer jag gärna återkommer till. Måste bara först citera ytterligare en bit från Ljunggrens artikel.

Sundeens bok är en utmärkt beskrivning av hur en liten grupp personer kan utnyttja tidsandan för att medvetet penetrera organisationer som koagulerat, och erövra dessa, bara det sker med tillräcklig lång envetenhet. Det behövs inga konspirationer eller ens välformade nätverk, utan det räcker med att aktivisterna lider av tillräcklig övertygelse, och sedan drar i samma riktning, för att hela det centrala stråket ska följa efter. Även de häftigaste motståndarna fångas därmed av problemformuleringar som de själva inte valt. och därmed är ramen för den fortsatta utvecklingen satt.

Det är gott att se att de analyser som pågår runt om i vårt land, i olika sammanhang, faktiskt lägger en grund för den förståelse vi måste ha inför fortsättningen. Det får inte stanna vid kritiken även om den måste fortsätta ljuda.  Människor mår inte bra när hoppet saknas. Jag fick ett brev härom dagen:

Visserligen tillhör vi väl ett härdat släkte, men det som nu sker inför kyrkovalet

fyller mig med starka känslor. Det är som en dödsritt för den offentliga kyrkan,

en ren mara för de troende, utan verkligt hopp för världen, eftersom man övergivit

centrum i tro och lära.

Vi har läst spaltkilometrar av fluffighet och vantro, men partiernas ohöljda gudsförakt

i reklamen inför valet slår alla rekord. Det är en ren provokation och en vämjelse.

Det nästintill värsta är väl att beskåda hur SvK (låter sig) bli/r presenterad i media och

priset togs väl av Agenda i söndags, där Seglora-maffians trespann ensamma fick

figurera som talespersoner för vad som förmodades bli uppfattat som ‘Svenska kyrkans

ödmjuka svar mot anklagelserna mot att vara en vänsterkyrka’. Anna-Karin H. gjorde i mina

ögon ett oerhört svagt framträdande med tomma floskler från ett svunnet 70-tal; det var

direkt pinsamt. Det var broder Erik från RKK och DN som stod för det värdefulla här. Åter-

igen får vi konstatera att media gjorde något halvhjärtat och jag tyckte den annars skärpta

och pålästa programledaren inte gjorde värst mycket för att stadga samtalet. Det hade varit

på sin plats att skildra den kyrkokamp (och dess bakgrund) som nu alltmer tillspetsat tilldrar sig inför öppna ögon, dock inte medias, eftersom deras är halvstängda av okunnighet och ideologisk förblindelse. Det var verkligen avslöjande att läsa Annika Borgs krönika om hur tillrustningarna inför

Agenda-sändningarna tillgick...

Det är verkligen inte den enda rösten. Allt fler protesterar. Tänk om vi kunde få tillbaka hoppet, inte på Svenska kyrkan nödvändigtvis, men på ett rejält uppvaknande och ännu en reformation. 

Rösta på Frimodig kyrka - det verkliga alternativet