måndag, februari 29, 2016

Bo Giertz som kyrkopolitiker

Som ett tack för min medverkan på Församlingsfakulteten fick jag en bok. Den handlar om Bo Giertz och gavs ut till hundraårsminnet. Rune Imberg är redaktör för den utmärkta boken. 22 kvalificerade författare har skrivit 27 kapitel om biskop Bos gärning. Nu har jag läst det mesta. Jag är för stunden upptagen med att för mig själv analysera vad som egentligen har hänt med den arma Svenska kyrkan under de 50 år jag varit aktiv. Därför var det med stort intresse jag läste Dag Sandahls och Erik Petréns artiklar om "kyrkopolitikern" Bo Giertz. Han ville naturligtvis inte vara något annat än biskop men hans handlande fick kyrkopolitiska konsekvenser.

Ärligt talat imponerar Giertz på mig med sin ungkyrkliga hållning och samtidigt, i historiens ljus, tycker jag det är beklämmande läsning. Giertz ville tro gott om människor, ville leva i samförstånd och förstod aldrig att han blev förd bakom ljuset. Kyrkopolitikerna hade för avsikt att bit för bit göra om Svenska kyrkan. Det redovisades aldrig men det har ju funnits i Socialdemokraternas partiprogram sedan partiet bildades.

Giertz förklarar till exempel i boken Kristi kyrka hur han tänker sig det hela, en självständig kyrka men med ett gott förhållande till staten. Men så tänkte inte staten.

Efter att Giertz gått i pension 1970 reviderade han sin syn genom att säga att Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan. Den var inte, i sin helhet, längre Kristi kyrka.

Giertz var en hedersman och han ville tro att andra också främst var intresserade av den objektiva sanningen,  inte att de hade en dold agenda. Om Giertz hade hört att man i våra dagar talat om sanningen som något subjektivt, att något är sant för mig, men inte nödvändigtvis för dig, "hade han lyssnat klentroget", skriver Sandahl och fortsätter "och menat att sagesmannen sannolikt var på rymmen från ett mentalsjukhus - eller i bästa fall försöksutskriven".

Än mer ledsamt är att läsa om hur politikerna tog beslutet om kvinnliga präster. Kyrkomötet avvisade förslaget på hösten 1957. Då fattade riksdagen, den 21 mars 1958, beslut om att bifalla kvinnors rätt till prästämbetet och en vecka senare, den 28 mars kallade den samman till ett nytt kyrkomöte. Det nya kyrkomötet skulle mötas i augusti om jag minns rätt och hade att ta ställning till riksdagens beslut. Kyrkomötet hade i princip inget val. (Det var för övrigt med samma turordning beslutet om samkönade vigslar togs.)

I det läget höll Svenska kyrkan på att falla sönder i två delar. Lösningen blev den så kallade samvetsklausulen och Giertz 17 punkter hur de tveksamma kunde förhålla sig. Biskopen och hedersmannen ville hålla samman Svenska kyrkan. Men politikerna, förespråkarna vände det emot honom och kallade texten för "det mest kärlekslösa aktstycke som författats". Justitieombudsmannen talade om att en biskop demonstrerat och en kampanj inleddes mot biskop Giertz och han målades ut som  en kall, känslolös, rentav grym person,

Sandahl förstår att Giertz nu kom att tillhöra förlorarna men menar att det var värre än så; staten är vinnare och Svenska kyrkan som sådan är förlorare. Svenska kyrkan förlorade och därmed förlorade också en av dess främste biskopar,  hovpredikanten, kommendören med stora korset av Nordstjärneorden och teologie doktorn honoris causa Bo Giertz.

Efter sin död bkev han ihågkommen som 1900-talets mest betydande kristna personlighet. Otack är världens lön.

Inga kommentarer: