Gud, vår Fader

Nu har jag läst den första delen av trilogin Credo. Kyrkoherden Folke Olofsson har förklarat Kyrkans bekännelse om Fadern,  Sonen och Anden med personlig infallsvinkel. Det är en lysande idé. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Kyrkan är en enda men är fylld av olika personer. Uppgiften blir med andra ord för en person att utlägga vår gemensamma tro. Ungefär som fyra evangelister som var för sig ger sitt vittnesbörd om en och samma person Jesus Kristus.

Folke var pater, det vill säga husfar, på Fjellstedtska skolan när jag gick där. Han hade då insyn i den väckelse som pågick från och med hösten 1972. Jag har berättat om den tidigare och du hittar dessa bloggar om du söker dem i sökmotorn i högerspalten. Folke nämner om denna på sidan 9 och följande i sin bok. Han berättar om ett av bönemötena i Svartbäcken. Folke berättar hur han i något som liknar en syn får se en segelbåt i hård vind. I samma stund förstår han hur avgörande det är att båten har en riktig köl. Tolkningen var given; den kristna gemenskapen måste vara rotad i sin historia,  förankrad i den historiske Jesus.

Samtidigt stod det klart att om ingen vind blåste skulle båten ligga still,  inte röra sig ur fläcken eller bara driva vind för våg. Den kristna gemenskapen behöver både Ordet och Anden. Tilltalet var så tydligt att Folke frågar sig om det var detta som fick honom att doktorera. Jag återger detta därgör att jag tror att väckelsen en hång för alla bestämde inriktningen på mångas liv och påverkade Folke att skriva Credo. Läsaren får på en och samma gång följa en människas trosvandring och ur det perspektivet lära känna Kyrkans tro. Det är klart att jag rekommenderar dessa böcker. Jag tror aldrig jag har varit med om att sträckläsa en katekes eller dogmatik.

Många av oss som betecknar oss själva som konservativa, som klassiskt kristna och som vill hålla oss till Kyrkan känner oss allt mer främmande i den här världrn, inkludive Svenska kyrkan.  Folke skriver om detta på sidan 49:

Reduktionens, redigeringens om omtolkningarnas väg tror jag inte på. Inte därför att jag är rädd för det nya. Men därför att det gamla duger, inte därför att det är gammalt,  utan därföratt det åter ooch åter bevisar sin sanning och sin "existentiella och religiösa passform". Människans frågor, problem och behov besvaras,  löses och tillfredsstälks av det den kristna tron bekänner. 

Ett utmätkt exempel hämtar jag från slutet av boken, sidan 261 och följande som handlar om Gud Fadern. Eftersom faderskapet i vårt samhälle är "reducerat" blir det extra intressant att följa Folkes förklaring. Den socialustiska idéen är att vi människor projicerar Gud. Därför tänker många kristna att vår bild av Gud som  Fadern är förlegad, är en återspegling av det patriarkaliska samhället. Folke skriver:

I själva verket är det tvärtom: allt vad faderskap heter i himmel och på jorden har sin grund och sitt mönster i Guds eviga faderskap.

Gud har uppenbarat sig själv som Fadern i samma stund som Sonen föds. Om Sonen är Sonen måste Gud vara Fadern säger logiken. Folke tar sig an moderskapet, statens önskan att vara far och frågan om könets betydelse. Han förstår att den kristna tron är en utmaning,  för att inte säga provokation. Men återigen: den kristna tron befriar. När vi bekänner Gud som Fadern har vi

1. -en evig norm för allt faderskap
2. -en upprättelse för dem som lidit under ett tyranniskt jordiskt faderskap
3. -en modell att se upp till och gå in i

På punkt efter punkt guidar Folke läsaren igenom 1:a trosartikeln. Det är 288 sidor klargörande sidor av allmännkyrklig tro och tradition. Efter helgen ska jag ta mig an del 2, den om Sonen.