Puh, nu blir det en liten paus. På förmiddagen har vi haft personalsamling. Den har handlat om kön/genus på arbetsplatsen. Jag förstår att ämnet är viktigt och att det borde belysas ur olika synvinklar, inte bara ur en.
När jag så kommer hem till en välbehövlig paus läser jag SPT. Där har professorn Kjell O Lejon recenserat och sedan rekommenderat till läsning en bok av teologen Olof Edsinger. Boken heter När minoriteten tar majoriteten som gisslan och visar sig innehålla frågor om just identitet och sexualitet i queerteoriernas tidevarv.
I Edsingers bok, som jag inte har läst, framhålls tydligen att barn i svensk förskola och skola utsätts för ett socialt experiment. Det handlar om att så kallad normkritisk pedagogik ska ingjuta att kön/genus främst är en social konstruktion, något som flyter, för att uttrycka sig postmodernt. I en postmodern tid ifrågasätts allt tal om "normalt" och "onormalt", liksom tankemönster som "manligt" och "kvinnligt". I förskolans läroplan står att läsa:
En liten queer- och normkritisk grupp har alltså genom statliga anslag och statliga organ fått ett genomslag i förskolans och skolans värld som de flesta av oss inte har en aning om. Jag skulle vilja lägga till Svenska kyrkan. Men är det då inte bra att detta kommer upp till ytan och diskuteras? Vilka är farorna?
1. En fara jag känner av är att dessa frågor inte belyses ur flera synvinklar utan endast just ur ett queer- och normkritiskt perspektiv. Det är en del av det postmoderna projektet att de-konstruera, bryta ner det befintliga.
2. Punktt 1 leder till intolerans mot oliktänkande. Det är det normgivande som blir obekvämt och som ska brytas ner. Det är inte tolerans som eftersträvas även om det sägs så utan likriktning.
3. Det ovan sagda hotar den kristna tron på skapelsen, på man och kvinna, på goda hierarkier med mera med mera.
4. På ett mer allmänmänskligt plan hotas det stabila och sammanhållna jaget. Det är gränsöverskridande som gäller.
Svenska kyrkans unga har vad jag förstår ställt sig bakom programmet att bryta normen om två kön. Det pågår med andra ord en radikal omdefiniering av vad det är att vara människa och kristen.
Det är svårt att göra motstånd mot vad som pågår. Det kräver kunskaper, mod och utöver det får nog de konservativa räkna med att utsättas för social och politisk brännmärkning.
Nu är det så att vattnet alltid rinner neråt. De experiment som drivs från ovan når förr eller senare lokalplanet, också Värnamo. Men inte kan det väl gå så långt att Värnamo pastorat kommer att "motverka traditionella (läs kristna, min anm.) könsmönster och könsroller?
Den som lever får se.
När jag så kommer hem till en välbehövlig paus läser jag SPT. Där har professorn Kjell O Lejon recenserat och sedan rekommenderat till läsning en bok av teologen Olof Edsinger. Boken heter När minoriteten tar majoriteten som gisslan och visar sig innehålla frågor om just identitet och sexualitet i queerteoriernas tidevarv.
I Edsingers bok, som jag inte har läst, framhålls tydligen att barn i svensk förskola och skola utsätts för ett socialt experiment. Det handlar om att så kallad normkritisk pedagogik ska ingjuta att kön/genus främst är en social konstruktion, något som flyter, för att uttrycka sig postmodernt. I en postmodern tid ifrågasätts allt tal om "normalt" och "onormalt", liksom tankemönster som "manligt" och "kvinnligt". I förskolans läroplan står att läsa:
Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller.
En liten queer- och normkritisk grupp har alltså genom statliga anslag och statliga organ fått ett genomslag i förskolans och skolans värld som de flesta av oss inte har en aning om. Jag skulle vilja lägga till Svenska kyrkan. Men är det då inte bra att detta kommer upp till ytan och diskuteras? Vilka är farorna?
1. En fara jag känner av är att dessa frågor inte belyses ur flera synvinklar utan endast just ur ett queer- och normkritiskt perspektiv. Det är en del av det postmoderna projektet att de-konstruera, bryta ner det befintliga.
2. Punktt 1 leder till intolerans mot oliktänkande. Det är det normgivande som blir obekvämt och som ska brytas ner. Det är inte tolerans som eftersträvas även om det sägs så utan likriktning.
3. Det ovan sagda hotar den kristna tron på skapelsen, på man och kvinna, på goda hierarkier med mera med mera.
4. På ett mer allmänmänskligt plan hotas det stabila och sammanhållna jaget. Det är gränsöverskridande som gäller.
Svenska kyrkans unga har vad jag förstår ställt sig bakom programmet att bryta normen om två kön. Det pågår med andra ord en radikal omdefiniering av vad det är att vara människa och kristen.
Det är svårt att göra motstånd mot vad som pågår. Det kräver kunskaper, mod och utöver det får nog de konservativa räkna med att utsättas för social och politisk brännmärkning.
Nu är det så att vattnet alltid rinner neråt. De experiment som drivs från ovan når förr eller senare lokalplanet, också Värnamo. Men inte kan det väl gå så långt att Värnamo pastorat kommer att "motverka traditionella (läs kristna, min anm.) könsmönster och könsroller?
Den som lever får se.
1 kommentar:
När det nu finns sociala medier så behövs väl knappast några kommissarier längre. Men det är troligt att HBTq-präglad läroplan kommer att gälla åtminstone något decennium till, i synnerhet i Svenska kyrkans barnverksamhet (den har ju i princip deltagit i Kyrkans Ungas demokratiska beslut). Hur radikalt den praktiseras är väl en annan sak. Det beror väl på vilka verksamhetsansvariga som anställs och hur de presenterat sig vid anställningsintervjun. Om bara regnbågsfamiljerna godkänner verksamheten så är den ok, kanske.
Problemet är väl snarast att vad som på svenska skulle vara något annat är så avvecklat att det knappast kan formuleras. Olofs bok är väl närmast en ropandes röst i öknen.
Jag tror en bra fråga att börja med är just frågan vem som bestämmer i/dagens hierarkier. De som faktiskt bestämmer är nog ofta de som vill synas minst.
Jonas i G Hj
Skicka en kommentar