I eftermiddag åker Kari och jag till Växjö. Jag ska medverka i ett panelsamtal om treenigheten. Samlingen hålls i det nybyggda Domkyrkocentrum med början kl 19.00. Det ska bli roligt att få komma dit då vi inte har varit där tidigare. Det ser fint ut på bilderna i alla fall.
Nu har jag läst boken Novatianus skrift om Treenigheten. Ämnet för kvällen är på en och samma gång grundläggande och outtömligt. Det ska bli spännande att se hur samtalet utvecklas. Eftet att läst Novatianus (200-258 e.Kr.) har jag bestämt min infallsvinkel. Jag inleder som Novatianus skulle ha gjort med regula veritatis, sanningens regel.
När jag läste teologi på 1970-talet försökte lärarna, förmodligen i avsaknad av kristen tro, lära mig att läran om Guds treenighet är av relativt sent datum, kanske 300-talet e.Kr. Det är förvisso sant att framväxten av läran om treenigheten kan dokumenteras så men Novatianus får mig att inse att det sannolikt var annorlunda. De första kristna höll sig till Skriften, Jesus och "apostlarnas undervisning". De höll sig till regula vetitatis, också kallad regula fidei, trons regel. Denna regel hävdar och menar sig hålla sig till sanningen, till verkligheten. Skriften innehåller och vittnar om sanningen. Skriften är auktoriteten och i Skriften talas från kapitel 1 och vers 1 om Guds treenighet, där kallad Gud, Begynnelsen och Anden. Om än fördold för de många återfinns Guds treenighet på blad efter blad. Denna insikt uppenbarades för de första kristna genom tron på Sonen och med Andens bistånd.
Det betyder att Guds treenighet är sann från evighet. Det som hände, och fortsätter att hända, är att den ifrågasätt. Plötsligt måste vi läsa och förstå läran om treenigheten i ett annat ljus. Sanningen, läran om Guds treenighet, formulerades relativt sent därför att den självklara verkligheten ifrågasattes. Men läran förändrar ingenting.
Sedan några veckor tillbaka läser jag Folke T Olofssons förnämliga bokverk i tre volymer CREDO. Han skriver initierat om den kristna uppenbarelsen. När det kommer till Guds treenighet hänvisar han bland andra till den siste grekiske kyrkofadern Johannes Damaskenus (ca 650-750 e.Kr.). Denne argumenterar först allmänt filosofiskt men går sedan vidare till de kristnas tro, den särskilda uppenbarelsen. Gud har uppenbarar sig som tre personer. De är tre personer och de beskrivs inte i förhållande till sina verkningar utan till sina relationer, Fadern, Sonen och Anden.
Läran om treenigheten, den självklara, gör inte våld på Guds mysterium. Läran om treenigheten är inte exakt, som om vi kunde fånga in Gud i våra tankebanor. Kanske var det ett skäl till att läran är relativt sen. Det var först när tron ifrågasattes de kristna tvingades att formulera sig.
När vi förstår eller anar Guds treenighet främjas gemenskapen och motverkas privatreligionen.
 |
| Domkyrkocentrum i Växjö |
Nu har jag läst boken Novatianus skrift om Treenigheten. Ämnet för kvällen är på en och samma gång grundläggande och outtömligt. Det ska bli spännande att se hur samtalet utvecklas. Eftet att läst Novatianus (200-258 e.Kr.) har jag bestämt min infallsvinkel. Jag inleder som Novatianus skulle ha gjort med regula veritatis, sanningens regel.
När jag läste teologi på 1970-talet försökte lärarna, förmodligen i avsaknad av kristen tro, lära mig att läran om Guds treenighet är av relativt sent datum, kanske 300-talet e.Kr. Det är förvisso sant att framväxten av läran om treenigheten kan dokumenteras så men Novatianus får mig att inse att det sannolikt var annorlunda. De första kristna höll sig till Skriften, Jesus och "apostlarnas undervisning". De höll sig till regula vetitatis, också kallad regula fidei, trons regel. Denna regel hävdar och menar sig hålla sig till sanningen, till verkligheten. Skriften innehåller och vittnar om sanningen. Skriften är auktoriteten och i Skriften talas från kapitel 1 och vers 1 om Guds treenighet, där kallad Gud, Begynnelsen och Anden. Om än fördold för de många återfinns Guds treenighet på blad efter blad. Denna insikt uppenbarades för de första kristna genom tron på Sonen och med Andens bistånd.
Det betyder att Guds treenighet är sann från evighet. Det som hände, och fortsätter att hända, är att den ifrågasätt. Plötsligt måste vi läsa och förstå läran om treenigheten i ett annat ljus. Sanningen, läran om Guds treenighet, formulerades relativt sent därför att den självklara verkligheten ifrågasattes. Men läran förändrar ingenting.
Sedan några veckor tillbaka läser jag Folke T Olofssons förnämliga bokverk i tre volymer CREDO. Han skriver initierat om den kristna uppenbarelsen. När det kommer till Guds treenighet hänvisar han bland andra till den siste grekiske kyrkofadern Johannes Damaskenus (ca 650-750 e.Kr.). Denne argumenterar först allmänt filosofiskt men går sedan vidare till de kristnas tro, den särskilda uppenbarelsen. Gud har uppenbarar sig som tre personer. De är tre personer och de beskrivs inte i förhållande till sina verkningar utan till sina relationer, Fadern, Sonen och Anden.
Läran om treenigheten, den självklara, gör inte våld på Guds mysterium. Läran om treenigheten är inte exakt, som om vi kunde fånga in Gud i våra tankebanor. Kanske var det ett skäl till att läran är relativt sen. Det var först när tron ifrågasattes de kristna tvingades att formulera sig.
När vi förstår eller anar Guds treenighet främjas gemenskapen och motverkas privatreligionen.
1 kommentar:
Undrar om det finns en rädsla för t ex små- bön-cellgrupper just för att man inte vill släppa masken, våga bli känd för den man är, på gott och ont, heller inte bli störd i sin tro. Hellre " betala" lite för det ,jag själv vill ha, välja ur smörgåsbordet. Gemenskap är mera skrämmande än ensamheten, den är kontrollerbar. Eller är det bara tradition, så har vi aldrig gjort förut, samtidigt okritisk i allt galet nytt?
Skicka en kommentar