Frimodig kyrka, Växjö stift, var som nämnts på planeringsdagar i början av veckan. Dag S bloggade om det igår. Vi pratade länge och väl om framtida motioner. Frimodig kyrka är som ni säkert känner till ett alternativ till de partipolitiska grupperna. I den meningen får vi driva oppositionsarbete, något de etablerade ogillar.
När vi samtalade om prästens arbetstider forsade argumenten fram. Här finns många skäl att arbeta på förändringar, be och arbeta. Håkan P menade att kallelsemedvetandet var hotat. Det talas sällan eller aldrig om kallelsen. Och det är klart, när jag tänker efter, så stämmer det alltför väl. Jag kan inte minnas att vi har haft någon fortbildning som handlar om kallelsen. Och ändå är den så central i luthersk teologi.
Det är möjligt att jag själv inte tidigare reflekterat särskilt mycket över kallelsen eftersom den varit så grundläggande, central och bärande för mig. Det var en mycket påtaglig kallelse när jag var 13 år som gjorde att jag inriktade mitt liv på Kyrkan. Svenska kyrkan kände igen Guds kallelse över mitt liv, erkände den, prästvigde mig och började betala lön till mig. Det har burit mig genom åren särskilt i motgångarnas stund. Biskopar har tagit ansvar för mig. Någon har tillrättavisat mig. Biskop Lindegård bad mer eller mindre om ursäkt för klockaffären i Värnamo 1982. Biskop Hellström ville inte att jag skulle sluta i Hjälnseryd och om jag gjorde det ville han ge mig annan anställning. Dessa båda biskopar kunde jag både respektera och uppskatta. De var goda arbetsgivare även om det fanns frågor där vi tyckte olika. De båda förstod kallelsen.
Men det har sedan dess gått utför med Svenska kyrkan och det med fart. Organisationsfrågor och administration har nästan helt tagit över fokus, resurser och tid. Försämringarna har slutligen nått även Värnamo även om en del återstår.
Om jag får hålla kvar vid tanken om kallelsen, den som burit mig genom åren men snart försvunnit ur Svenska kyrkan, vill jag först bara peka på detta med mandatet. År 2000 "omplacerades" samtliga präster. Från att ha stått tillsammans med biskopen skulle vi nu sorteras in under kyrkopolitikerna. De så kallade förtroendevalda blev våra arbetsgivare. Det gick att motivera och låg helt i linje med organisationsförädringarna och var ett politiskt-strategiskt beslut att bemästra prästerna. Biskopen fick behålla tillsynen. Han kan bestraffa oss och avkraga oss, men inte hjälpa oss i besvärliga situationer. Jag vet för jag har läst på och jag har talat med biskoparna.
Nästa steg bort från kallelsen är att inordna prästerna i så kallat arbetstidsschema. Samma regler ska gälla för alla anställda. Anställning är anställning. Arbetstidslagstiftningen gäller och arbetsgivaren, inte prästen, leder och fördelar arbetet. Jag är inte dummare än att jag begriper att man som anställd ingår i en organisation med dess bestämmelser. Men var tog kallelsen vägen? Kallelsen till vad? Till vem?
Under mina år, först som distriktspräst och sedan som arbetsledare, vågade ingen skriftligen delegera. Så här i efterhand förstår jag viljan till likriktning, kontroll och lojalitet. Ingen anställd får avvika från organisationens likriktning. Hur var det aposteln sa? Bokstaven dödar ...
Det är viktigt för alla kristtrogna att protestera när kallelsen ifrågasätts. När läran om kallelsen försvinner ur medvetandet, från prästutbildningen och fortbildningen, ska vi inte bara be om utan också verka för en förändring. Jag tänker fortsätta skriva om detta trots hot utifrån.
När vi samtalade om prästens arbetstider forsade argumenten fram. Här finns många skäl att arbeta på förändringar, be och arbeta. Håkan P menade att kallelsemedvetandet var hotat. Det talas sällan eller aldrig om kallelsen. Och det är klart, när jag tänker efter, så stämmer det alltför väl. Jag kan inte minnas att vi har haft någon fortbildning som handlar om kallelsen. Och ändå är den så central i luthersk teologi.
Det är möjligt att jag själv inte tidigare reflekterat särskilt mycket över kallelsen eftersom den varit så grundläggande, central och bärande för mig. Det var en mycket påtaglig kallelse när jag var 13 år som gjorde att jag inriktade mitt liv på Kyrkan. Svenska kyrkan kände igen Guds kallelse över mitt liv, erkände den, prästvigde mig och började betala lön till mig. Det har burit mig genom åren särskilt i motgångarnas stund. Biskopar har tagit ansvar för mig. Någon har tillrättavisat mig. Biskop Lindegård bad mer eller mindre om ursäkt för klockaffären i Värnamo 1982. Biskop Hellström ville inte att jag skulle sluta i Hjälnseryd och om jag gjorde det ville han ge mig annan anställning. Dessa båda biskopar kunde jag både respektera och uppskatta. De var goda arbetsgivare även om det fanns frågor där vi tyckte olika. De båda förstod kallelsen.
Men det har sedan dess gått utför med Svenska kyrkan och det med fart. Organisationsfrågor och administration har nästan helt tagit över fokus, resurser och tid. Försämringarna har slutligen nått även Värnamo även om en del återstår.
Om jag får hålla kvar vid tanken om kallelsen, den som burit mig genom åren men snart försvunnit ur Svenska kyrkan, vill jag först bara peka på detta med mandatet. År 2000 "omplacerades" samtliga präster. Från att ha stått tillsammans med biskopen skulle vi nu sorteras in under kyrkopolitikerna. De så kallade förtroendevalda blev våra arbetsgivare. Det gick att motivera och låg helt i linje med organisationsförädringarna och var ett politiskt-strategiskt beslut att bemästra prästerna. Biskopen fick behålla tillsynen. Han kan bestraffa oss och avkraga oss, men inte hjälpa oss i besvärliga situationer. Jag vet för jag har läst på och jag har talat med biskoparna.
Nästa steg bort från kallelsen är att inordna prästerna i så kallat arbetstidsschema. Samma regler ska gälla för alla anställda. Anställning är anställning. Arbetstidslagstiftningen gäller och arbetsgivaren, inte prästen, leder och fördelar arbetet. Jag är inte dummare än att jag begriper att man som anställd ingår i en organisation med dess bestämmelser. Men var tog kallelsen vägen? Kallelsen till vad? Till vem?
Under mina år, först som distriktspräst och sedan som arbetsledare, vågade ingen skriftligen delegera. Så här i efterhand förstår jag viljan till likriktning, kontroll och lojalitet. Ingen anställd får avvika från organisationens likriktning. Hur var det aposteln sa? Bokstaven dödar ...
Det är viktigt för alla kristtrogna att protestera när kallelsen ifrågasätts. När läran om kallelsen försvinner ur medvetandet, från prästutbildningen och fortbildningen, ska vi inte bara be om utan också verka för en förändring. Jag tänker fortsätta skriva om detta trots hot utifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar