Det är måndags morgon och jag väntar på att få gå till "jobbet". Ja, det har blivit så alltmer efter att relationerna mellan kyrkan och staten reglerats. I samma takt som medvetandet om kallelsen och det särskilda ämbetet försvann och förvandlades till ett yrke bland andra började prästerna i allmänhet "jobba som präster".
Jag minns ganska väl när biskop Wadensjö föreslog att präst är man så länge man är anställd. När anställningen inom Svenska kyrkan upphör, upphör du att vara präst. Med denna funktionella syn skulle Svenska kyrkan återigen avvika från allmännkyrklig tro. Tyvärr tror jag vi slutar där. Det som än så länge talar emot är det faktum att pensionerade präster fortfarande får bära alba och stola och leda gudstjänster. I praktiken är dessa präster även om de inte är anställda. Men det hänger på en skör tråd.
Det politiska samhället och därmed i allt högre grad Svenska kyrkan förväntar sig att prästerna ska vara lojala mot sekulariseringen. Särskilt tydligt har det blivig i samband med skolavslutningarna. Det är den sekulariserade skolan som står som arrangör för avslutningarna även om skolan "lånar" och verkar i kyrkolokalen. Prästen får där inte "agera" som präst, det vill säga predika, be och välsigna. Det anses kunna skada barnen. Genom att agera som präst bryter prästen mot regelverket. Så var det inte förr.
Det är inte svårt att begripa att tiderna förändras men vad gör detta med kallelsen att vara präst? Och hur drabbar detta kyrkan och de troende i allmänhet? Om inte kyrkans ämbete får agera utan tvingas till anpassning? Är det så att det finns en misstänksamhet mot kyrkan och prästerna? Är de mindre vetande? Alltför avvikande för att vara lämpliga? Går det att förvandla dem till tjänstehjon? Till bokningsbara resurser som det heter i Värnamo pastorats bokningsprogram? Går det att ta bort tanken på kallelsen och avskaffa ämbetet? Vad händet i sådana fall med prästens självbild?
Det blir alltmer tydligt att förändringarna inom Svenska kyrkan slår hårt mot prästerna. Den i världen dominerande managementkulturen har okritiskt tagits över av Svenska kyrkan. Budget, bokning av lokaler och arbetstidsschema har tagit över. Så är det inte vad jag förstår i andra kyrkor. Har vi tappat bort inte bara kallelsen utan också kärnverksamheten, Ordet och bönen? Vet de anställda vad de producerar? Vet de sin kallelse?
Niklas Lång, präst och Kjell Lindström, organisationsteoretiker har i senaste numret av Kyrkans tidning skrivit om detta och deras avslutning är dräpande:
Det märkliga är kanske inte att vi har så höga sjukskrivningstal utan att så många präster fortfarande är friska.
Jag minns ganska väl när biskop Wadensjö föreslog att präst är man så länge man är anställd. När anställningen inom Svenska kyrkan upphör, upphör du att vara präst. Med denna funktionella syn skulle Svenska kyrkan återigen avvika från allmännkyrklig tro. Tyvärr tror jag vi slutar där. Det som än så länge talar emot är det faktum att pensionerade präster fortfarande får bära alba och stola och leda gudstjänster. I praktiken är dessa präster även om de inte är anställda. Men det hänger på en skör tråd.
Det politiska samhället och därmed i allt högre grad Svenska kyrkan förväntar sig att prästerna ska vara lojala mot sekulariseringen. Särskilt tydligt har det blivig i samband med skolavslutningarna. Det är den sekulariserade skolan som står som arrangör för avslutningarna även om skolan "lånar" och verkar i kyrkolokalen. Prästen får där inte "agera" som präst, det vill säga predika, be och välsigna. Det anses kunna skada barnen. Genom att agera som präst bryter prästen mot regelverket. Så var det inte förr.
Det är inte svårt att begripa att tiderna förändras men vad gör detta med kallelsen att vara präst? Och hur drabbar detta kyrkan och de troende i allmänhet? Om inte kyrkans ämbete får agera utan tvingas till anpassning? Är det så att det finns en misstänksamhet mot kyrkan och prästerna? Är de mindre vetande? Alltför avvikande för att vara lämpliga? Går det att förvandla dem till tjänstehjon? Till bokningsbara resurser som det heter i Värnamo pastorats bokningsprogram? Går det att ta bort tanken på kallelsen och avskaffa ämbetet? Vad händet i sådana fall med prästens självbild?
Det blir alltmer tydligt att förändringarna inom Svenska kyrkan slår hårt mot prästerna. Den i världen dominerande managementkulturen har okritiskt tagits över av Svenska kyrkan. Budget, bokning av lokaler och arbetstidsschema har tagit över. Så är det inte vad jag förstår i andra kyrkor. Har vi tappat bort inte bara kallelsen utan också kärnverksamheten, Ordet och bönen? Vet de anställda vad de producerar? Vet de sin kallelse?
Niklas Lång, präst och Kjell Lindström, organisationsteoretiker har i senaste numret av Kyrkans tidning skrivit om detta och deras avslutning är dräpande:
Det märkliga är kanske inte att vi har så höga sjukskrivningstal utan att så många präster fortfarande är friska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar