Fredagen i förra veckan tillbringade jag helt och hållet på Församlingsfakulteten i Göteborg. Det var en mycket inspirerande och givande dag om församlinsplantering. Vi var fyra inbjudna talare som först fick 25-30 minuter var. De tre övriga var Magnus Persson, United i Malmö, Jari Kekäle som varit med om att plantera ett dryga 30-tal koinonior i området kribg Helsingfors, Finland och Anders-Petter Sjödin anställd i Partille pastorat i Göteborg med uppdraget att bygga ny församling i Öjersjö.
De tankar som särskilt Jari Kekäle förmedlade talade starkt till mig. Eftersom jag inte känner Jari sedan tidigare googlade jag honom men allt var skrivet på finska så där gick jag bet. Det jag vet är att han är familjeterapeut, prästvigd och duktig musiker. Vad jag förstod är han också doktorerad och hans framställning i fredags talade också för det.
Jari talade först allmänt om de faktorer som alltid ligger bakom de ramar inom vilka församlingsplanteringen äger rum. De var fyra men jag fick bara med mig tre, nämligen filosofin, principer som förenar och teologi. Han var noga med att betona att bara Gud kan ge kraft åt växten och att sakramenten därför måste vara centrala.
Men så var det även det där särskilda. Jag kan sammanfatta det med orden; vi lever inte i en efter-kristen tid, men i en efter-konstantinsk!!!
Kyrkan har ända sedan kejsar Konstantin (272-337 e.Kr) levt i relation till staten. Prästen Carl-Erik Sahlberg, tidigare St Klara, frågar ofta om det var positivt eller negativt att kristendomen blev påbjuden. Det finns inget entydigt svar. Men man skulle kunna svara att allt har sin tid eller att tiderna förändras. Kyrkan har betytt mycket för Europas och nationalstaternas framväxt. Och staten har betytt mycket för kyrkan. Staten har beskyddat och premierat kyrkan. De två har berikat varandra samtidigt som de har bevarat sina respektive egenarter. Inte minst har Luthers lära om det andliga och världsliga regementet bidragit till det. Men nu är det en ny tid.
Staten är sekulär samtidigt som den genom sina politiker behåller greppet om kyrkan och utövar makt över den. Det är denna vånda många av oss lever under. Inte alla är medlöpare. Hur som helst är den konstantinska eran slut. Den är över. Detta kan sägas med vetenskaplig säkerhet även om de många håller för öronen, ögonen och munnen.
Vi kan inte återupprätta folkkyrkan och vi vill inte göra nya frikyrkor skilda från den allmänneliga. Det är nödvändigt att hitta nya vägar framåt, vägar genom havet, genom öknen och det krävs vägledning från Herren själv. Är det möjligt? Självklart är ingenting omöjligt för Gud.
Det är framförallt två brister som behöver rättas till. Sedan kejsar Konstantins dagar har statens och kyrkans system smält samman. Den tiden är som sagt över. Det finns inga möjligheter att hålla samman en sekulär stat och en, helig, allmännelig eller katolsk, och apostolisk kyrka. Kyrkan måste nu ta sitt ansvar och bli vad den är till sitt väsen. Jag är övertygad om att det kommer att bli allt mer uppenbart.
Den andra bristen hänger samman med den första. Det är den nu perverterade kyrkan som utbildar, viger och anställer dagens ledare. Men nationalkyrkan, Svenska kyrkan, behöver en annan sorts ledare som inte är utbildade i sekulär anda.
Mycket mer kan naturligtvis och bör sägas om Svenska kyrkan i en efter-konstantinsk tid. Men tills vidare får det räcka med glädje budskapet; vi levet inte i en efter-kristen tid, men i en efter-konstantinsk.
De tankar som särskilt Jari Kekäle förmedlade talade starkt till mig. Eftersom jag inte känner Jari sedan tidigare googlade jag honom men allt var skrivet på finska så där gick jag bet. Det jag vet är att han är familjeterapeut, prästvigd och duktig musiker. Vad jag förstod är han också doktorerad och hans framställning i fredags talade också för det.
Jari talade först allmänt om de faktorer som alltid ligger bakom de ramar inom vilka församlingsplanteringen äger rum. De var fyra men jag fick bara med mig tre, nämligen filosofin, principer som förenar och teologi. Han var noga med att betona att bara Gud kan ge kraft åt växten och att sakramenten därför måste vara centrala.
Men så var det även det där särskilda. Jag kan sammanfatta det med orden; vi lever inte i en efter-kristen tid, men i en efter-konstantinsk!!!
Kyrkan har ända sedan kejsar Konstantin (272-337 e.Kr) levt i relation till staten. Prästen Carl-Erik Sahlberg, tidigare St Klara, frågar ofta om det var positivt eller negativt att kristendomen blev påbjuden. Det finns inget entydigt svar. Men man skulle kunna svara att allt har sin tid eller att tiderna förändras. Kyrkan har betytt mycket för Europas och nationalstaternas framväxt. Och staten har betytt mycket för kyrkan. Staten har beskyddat och premierat kyrkan. De två har berikat varandra samtidigt som de har bevarat sina respektive egenarter. Inte minst har Luthers lära om det andliga och världsliga regementet bidragit till det. Men nu är det en ny tid.
Staten är sekulär samtidigt som den genom sina politiker behåller greppet om kyrkan och utövar makt över den. Det är denna vånda många av oss lever under. Inte alla är medlöpare. Hur som helst är den konstantinska eran slut. Den är över. Detta kan sägas med vetenskaplig säkerhet även om de många håller för öronen, ögonen och munnen.
Vi kan inte återupprätta folkkyrkan och vi vill inte göra nya frikyrkor skilda från den allmänneliga. Det är nödvändigt att hitta nya vägar framåt, vägar genom havet, genom öknen och det krävs vägledning från Herren själv. Är det möjligt? Självklart är ingenting omöjligt för Gud.
Det är framförallt två brister som behöver rättas till. Sedan kejsar Konstantins dagar har statens och kyrkans system smält samman. Den tiden är som sagt över. Det finns inga möjligheter att hålla samman en sekulär stat och en, helig, allmännelig eller katolsk, och apostolisk kyrka. Kyrkan måste nu ta sitt ansvar och bli vad den är till sitt väsen. Jag är övertygad om att det kommer att bli allt mer uppenbart.
Den andra bristen hänger samman med den första. Det är den nu perverterade kyrkan som utbildar, viger och anställer dagens ledare. Men nationalkyrkan, Svenska kyrkan, behöver en annan sorts ledare som inte är utbildade i sekulär anda.
Mycket mer kan naturligtvis och bör sägas om Svenska kyrkan i en efter-konstantinsk tid. Men tills vidare får det räcka med glädje budskapet; vi levet inte i en efter-kristen tid, men i en efter-konstantinsk.
1 kommentar:
Härligt att höra att Jaris mycket abstrakta framställning ändå gick att begripa! Ett par mindre rättelser dock. Koinoniorna är spridda över hela Finland, och inte bara i området kring Helsingfors. Där är det främst tre församlingar som växt fram ur den ena. Det andra gällde ramen. Det var bara tre faktorer, så du missade ingen.
/Niclas Olsson, präst i Missionsprovinsen
Skicka en kommentar