torsdag, februari 25, 2016

Både ledsen och glad

I morse kom Kyrkans Tidning. Där fanns fortsatta rapporter om läget i Svenska kyrkan. För tredje veckan i rad skrevs kritiska artiklar om kyrkans organisation. Det är bedrövlig läsning. Den gör mig på en gång ledsen och glad.

Ledsen därför att man (?) under min levnadstid lyckats så till den grad förstöra Svenska kyrkan. I ett längre perspektiv är det helt otroligt att man på 50-60 år klarat av detta. Jag vet naturligtvis att förberedelsetiden var lång och att samhällsutvecklingen varit sådan att kyrkan åkt med av bara farten. Men ändå. Det har tydligen inte funnits tillräcklig motkraft. Kanske var brytpunkten 1928-1932 när biskoparna inte fick igemom sitt reformprogram. På den tiden fattades de avgörande besluten av riksdagen. Svenska kyrkan var statskyrka. Sedan dess har stat och kyrka kämpat om makten sida vid sida.

Staten bestämde att kvinnor har rätt att bli präster, staten bestämde att demokratin skulle vara kyrkans styrelseskick, kyrkomötet gjordes om och biskoparna fick ingen rösträtt. År 2000 puttade staten ut sin gökunge ur boet samtidigt som den beslutade om en ramlag som gäller än idag. Svenska kyrkan ska vara demokratisk, territoriell och styras politiskt. Någon ljusning ses ännu inte.

Glad därför att Kyrkans Tidning  äntligen adresserar,  problematiserar och diskuterar några av de riktiga bekymren. I så många år har det skrivits och sagts: "Allt står väl till. Allt står väl till" trots att det inte alls gör det.

De senaste veckorna har tidningen skrivit om hur utköpen av präster går till och om biskoparnas vanmakt. Präster har köpts ut och det har skrivits om det tidigare,  men här adresseras nu problemet med att lokala kyrkopoliker avgör saken. Det berättas om hur kyrkoherden i Brännkyrka köpts ut. Hon hade inte begått några formella fel men kyrkorådet hade förlorat sitt förtroende för henne. Nu ska en ny kyrkoherde anställas och då säger kyrkorådet att denna först ska få arbeta och verka och sedan förtjäna att få delegationen. Det kan låta riktigt men jag tar mig för pannan och hävdar att så går det inte till i en episkopal kyrka. En av kritikerna i Brännkyrka menar att problemet är att två personer har samlat all makt och tagit över ledningen och det finns ingen transparens. Ingen vet med andra ord vad som sägs i de slutna rummen. Och biskopen? De kan ingenting göra.

Sedan prästernas anställning flyttades från stift till pastorat finns ingen egentlig anställningstrygghet. De kan enkelt avskedas utan utköp. Många tror att prästrrna kan vara trygga, men det är fel. Om kyrkopolitikerna bestämmer sig för att göra sig av med en präst kan prästen i fråga inte räkna med någon hjälp.

Nu har det gått så långt att människor som beslutade dessa icke-kyrkliga ordningar börjar ångra sig. Tunga namn som förre biskopen Thomas Söderberg och kyrkopolitikern Britt-Louise Agrell träder fram mer eller mindre ångerfulla. Jo, det är så dags nu. Vad ska nu göras? Hur som helst är det skönt att Kyrkans Tidning skriver om väsentligheter.  Det finns mycket att ta igen.

Jag blir både ledsen och glad - i nämnd ordning.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ännu viktigare att fokusera på familjen tillsammans i tjänst. Att barnen utmanas till personlig tro och erfarenhet, innan de hjärntvättas i samhället. Någon kan kanske ha inspiration av King's Kids. Förutom utbildning så finns det en hel del material tillgängligt.
https://www.facebook.com/kingskids.se/ Eller deras hemsida AT