Luthers lära om kallelsen är viktig. Den gör gällande att alla människor är kallade oavsett vilken bransch vi talar om. Skomakaren ska ta sitt arbete som en livsuppgift, göra sitt allra bästa och vara till glädje för sina medmänniskor. På samma sätt med bagaren, husfrun eller vem du vill. Detta var ett verkligt erkännande av människor och deras livsuppgifter. Läran kom sedan att gå under namnet det allmänna prästadömet. Det var inte särskilt svårt att se den i Nya testamentet som Guds hushåll, Kristi kropp och som levande stenar i Andens tempelbygge.
Men hur är det med det särskilda prästadömet? Ja, läran om kallelsen försköts på ett sådant sätt att det i modern tid talades om att sjuksköterskan, läraren och prästen var kallade. De var humanister, inriktade på att tjäna människor på ett särskilt sätt. Skomakaren var mer inriktade på skor.
Så sent som på 1960- och 70-talen talades bland studenterna i Uppsala om kallelsen att bli präst. Jag kan inte minnas att någon seriöst talade om sjuksköterskan eller läraren som kallad av Gud. Men prästen var kallad av Gud och vi samtalade och frågade oss om kallelsen kunde igenkännas. Måste den vara i överensstämmelse med Guds ord, det vill säga Bibeln? Det här var också huvudskälet till att vi frågade oss om kvinnor kan bli präster. Vad säger Bibeln? Med åren sattes Bibeln på undantag. Den ansågs inte relevant för vår tid. I stället var det tre andra skäl som stod fram. För det första det faktum att Arbetsförmedlingen hävdade att prästyrket var ett framtidsyrke. För det andra att alla människor har rätt att bli präster som för övrigt vid den här tiden var statsanställda då vi fortfarande var uttalat statskyrka. Det hörde så att säga till våra mänskliga rättigheter att kunna bli präster. Suck, nu är vi långt borta från Kyrkans tro. Och för det tredje fanns det kvinnor som "kände sig kallade" och att inte godta dessa kvinnors känslor ansågs kränkande. Det var så vi som tog Bibeln och Kyrkans egen bekännelse på allvar kom att hängas ut som fundamentalister och kvinnomotståndare. Jag tycker fortfarande att de ledande begick ett fruktansvärt övergrepp som följts upp med lagändringar och utrensningar. Ja, det senare pågår fortfarande och jag undrar ofta om dessa utrensningar verkligen kan lyckas på sikt.
Men vart tog Guds vilja och kallelsen vägen? Jag vågar nog skriva att dessa faktorer i sak är borta. Dag S brukar då och då citera Karl Marx som sagt att i det kapitalistiska systemet blir alla till sist löneslavar. Den siste som reduceras till löneslav är prästen! Tänk att Marx kunde ha så rätt för så länge sedan.
Nu finns det emellertid fortfarande präster som lever som vore de kallade av Gud. De vaknar på morgonen, tackar Gud för en ny dag, läser sin Bibel och ber för sin församling. De tar Guds ord på största allvar, predikar med den stora räkenskapsdagen för ögonen och svarar i telefonen också när de inte är i tjänst. Kallelsen är en livsuppgift och en livsstil. Det betyder inte att prästen inte behöver vila. Han är ju människa, men hans livsstil kan inte begränsas till 40 timmars arbetsvecka och sedan ledig på helgen.
Det finns ett påtagligt problem med att leva i kallelsen och det uppstår när arbetsgivaren eller kanske oftare trötta lekmän utnyttjar den. De säger att de själva firar gudstjänst, sjunger i kören eller sitter i kyrkorådet på sin fritid. Deras slutsats blir ibland att också prästen kan förväntas vara med överallt om så på sin fritid.
Att vara präst är för mig ett kall och har väldigt lite att göra med ett yrke, en arbetsgivare eller anställning. Kallelsen står oberoende av dem alla.
Men hur är det med det särskilda prästadömet? Ja, läran om kallelsen försköts på ett sådant sätt att det i modern tid talades om att sjuksköterskan, läraren och prästen var kallade. De var humanister, inriktade på att tjäna människor på ett särskilt sätt. Skomakaren var mer inriktade på skor.
Så sent som på 1960- och 70-talen talades bland studenterna i Uppsala om kallelsen att bli präst. Jag kan inte minnas att någon seriöst talade om sjuksköterskan eller läraren som kallad av Gud. Men prästen var kallad av Gud och vi samtalade och frågade oss om kallelsen kunde igenkännas. Måste den vara i överensstämmelse med Guds ord, det vill säga Bibeln? Det här var också huvudskälet till att vi frågade oss om kvinnor kan bli präster. Vad säger Bibeln? Med åren sattes Bibeln på undantag. Den ansågs inte relevant för vår tid. I stället var det tre andra skäl som stod fram. För det första det faktum att Arbetsförmedlingen hävdade att prästyrket var ett framtidsyrke. För det andra att alla människor har rätt att bli präster som för övrigt vid den här tiden var statsanställda då vi fortfarande var uttalat statskyrka. Det hörde så att säga till våra mänskliga rättigheter att kunna bli präster. Suck, nu är vi långt borta från Kyrkans tro. Och för det tredje fanns det kvinnor som "kände sig kallade" och att inte godta dessa kvinnors känslor ansågs kränkande. Det var så vi som tog Bibeln och Kyrkans egen bekännelse på allvar kom att hängas ut som fundamentalister och kvinnomotståndare. Jag tycker fortfarande att de ledande begick ett fruktansvärt övergrepp som följts upp med lagändringar och utrensningar. Ja, det senare pågår fortfarande och jag undrar ofta om dessa utrensningar verkligen kan lyckas på sikt.
Men vart tog Guds vilja och kallelsen vägen? Jag vågar nog skriva att dessa faktorer i sak är borta. Dag S brukar då och då citera Karl Marx som sagt att i det kapitalistiska systemet blir alla till sist löneslavar. Den siste som reduceras till löneslav är prästen! Tänk att Marx kunde ha så rätt för så länge sedan.
Nu finns det emellertid fortfarande präster som lever som vore de kallade av Gud. De vaknar på morgonen, tackar Gud för en ny dag, läser sin Bibel och ber för sin församling. De tar Guds ord på största allvar, predikar med den stora räkenskapsdagen för ögonen och svarar i telefonen också när de inte är i tjänst. Kallelsen är en livsuppgift och en livsstil. Det betyder inte att prästen inte behöver vila. Han är ju människa, men hans livsstil kan inte begränsas till 40 timmars arbetsvecka och sedan ledig på helgen.
Det finns ett påtagligt problem med att leva i kallelsen och det uppstår när arbetsgivaren eller kanske oftare trötta lekmän utnyttjar den. De säger att de själva firar gudstjänst, sjunger i kören eller sitter i kyrkorådet på sin fritid. Deras slutsats blir ibland att också prästen kan förväntas vara med överallt om så på sin fritid.
Att vara präst är för mig ett kall och har väldigt lite att göra med ett yrke, en arbetsgivare eller anställning. Kallelsen står oberoende av dem alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar