25 veckor

Idag har distriktssköterskan varit här och lagt om såren.  Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Hon kommer varannan dag. Uppdraget är att besegra multiresistenta bakterier.

Det är idag 25 veckor sedan olyckan i Nepal ägde rum, det vill säga nästan ett halvår,  så jag tänkte bara uppdatera er lite om läget.

Jag kallades till Universtetssjukhuset i Linköping för en kontroll.  Det ingår tydligen i rutinerna för oss som har brutit nacken. Läkaren mumlade något om att det var många skruvar och ville försäkra sig om att de sitter fast ordentligt så nu är jag kallad till ny magnetkamera undersökning den 13 november här i Värnamo och därtill ska jag göra en så kallad provokativ röntgen. Det förra betyder att man körs in i en trång tunnel för cirka 30 minuter. Då ska man helst inte lida av klaustrofobi. Det är tredje gången jag gör detta. De är noggranna inom sjukvården. Den senare röntgen som jag inte gjort tidigare innebär att jag ska röra på huvudet på ett sådant sätt att de kan slå fast att skruvarna sitter som de ska.

Runt om vänster öga fick jag tre frakturer som ska läkas naturligt.  Det verkar som om det har skett. Ingen har frågat efter dem och nu känner jag bara lite stramhet när jag kniper med ögat.  Det syns inget utanpå. Bra.

Skadan i vänster armveck har läkt bra. Se bilden som Kari har tagit idag. Här har bakterierna besegrats och kvar blir bara ett ärr. Jag måste säga att det är fantastiskt att ett öppet sår, stort som en handflata, växer igen av sig självt.

Tyvärr har jag också sår på vänster överarm med elaka bakterier. Och någon bild på detta vill ni inte se. Det är dessa som vi nu kämpar mot och hur lång tid det tar att besegra dem är det ingen som vet. Jag ska på återbesök 26 november och då hoppas jag att det läkt färdigt. Men ärligt talat vet jag inte vad jag ska tro även om det tydligt går åt rätt håll. Det visar sig.

Jag är sjukskriven november månad ut, men inser att det blir förlängning. När såret är besegrat är det nämligen tid att ta itu med benbrotten. Som det är nu går jag med armen i mitella. Vänster överarm är bruten på två ställen och nerven som förbinder huvud och hand är skadad.  I bästa fall läker nerven naturligt men benbrotten måste opereras, vad jag förstår. Kanske kan det bli innan jul? Ovanpå det lär det väl bli en eller ett par månaders sjukskrivning ytterligare.

Men jag är ändå mycket tacksam. Det kunde varit värre. Som det är nu kan jag be och läsa mycket. Jag kan i lugn och ro göra mina rehabiliteringsövningar tre gånger om dagen och dagligen promenera 20 minuter för att stärka nackmusklerna.

Kari hjälper mig med allt jag behöver hjälp med och det betyder så oerhört mycket att hon står ut i prövningen. Utan henne skulle det inte gå men eftersom hon kan vara hemma mycket mår jag bra. Det med andra ord inget som helst fel på min inre människa. Jag kan tacka Gud varje dag och om än sittandes gå på cellmöten, lovsjunga och undervisa. I kväll ska jag till Mariakyrkan och tala med katekumenerna om Bibelns tillkomst och betydelse. Får man det när man är sjukskriven? Försök hindra mig om du vill.