Berth Löndahl har skrivit inte mindre än sex motioner till årets kyrkomöte. Tillsammans med Leif Nordlander föreslog han kyrkomötet att göra en översyn av församlingsbegreppet, se O 2014:13 genom att klicka här. Efter beslutet om strukturförändringarna är det mer än av nöden. Det tror jag utskottet förstår. Ändå föreslås avslag på motionen. Varför? Därför att det skulle innebära en utvärdering av förra årets beslut och det för för tidigt med en sådan. Så kan det vara men än värre är att det då skulle visa sig att beslutet var förhastat och det går ju inte. Förhastat - varför då? Därför att Kyrkoordningen säger i Inledningen till avd 2:
Genom förra årets beslut fråntogs emellertid församlingen mycket av detta då hela ansvaret lyftes upp en nivå och lades på pastoratet. Församlingar slogs samman till en större enhet, pastoratet med en gemensam kyrkoherde. I Malmö blev effekten att alla församlingar slogs samma under en kyrkoherde, i Växjö och andra städer likaså. Det betyder i praktiken att församlingarna inte längre är den primära enheten utan pastoratet. Där sitter kyrkorådet, kyrkoherden (i nämnd ordning), där firas huvudgudstjänsten och där finns alla pengarna. Men församlingen då? Än så länge firas en hel del gudstjänster där, den grundläggande uppgiften ska förläggas där, men tjänstemännen (läs prästerna och andra anställda) kommer från pastoratet. Kort sagt är församlingen knappast en församling längre, åtminstone inte i den gamla meningen.
Utskottet vill uppenbarligen inte ta i saken. I stället resonerar man kring begreppet församling och då blir det plötsligt spännande. Begreppet församling kan förstås på olika sätt, nämligen teologiskt, territoriellt eller sociologiskt. Här öppnar, tycker jag, utskottet en dörr. Utskottet påminner om att det territoriella begreppet inte ska spelas ut mot det sociologiska. Det behövs, stryker man under, gemenskaper inom församlingen eller numera inom pastoratet. Jag menar att det är alldeles nödvändigt och uppmuntransvärt att snarast bilda nya gemenskaper, koinonior eller husförsamlingar. Kärt barn har många namn. Dessa ska vara oberoende av byggnader, tjänstemän, religiösa programverksamheter, politik och pengar. De ska vara mera som det var på Bibelns tid. Så är det inom de flesta andra folkkyrkor och kanske har den tiden nu kommit till Svenska kyrkan. Vad jag förstår finns sedan tidigare stiftskyrkor, föreningar och kommuniteter av olika slag. Statskyrkosystemet håller helt tydligt på att fallera och politikerna lär inte vara dem som kommer att lösa problemet åt "församlingarna". De kristtrogna måste själva göra det.
Härmed finns inte längre någon anledning att beklaga utvecklingen inom Svenska kyrkan. Se i stället eländet som en utmaning. När de kristna gemenskaperna återuppstår kan de säkerligen ha delvis nytta också av sådant kyrkomötet åstadkommer även om det blir avslag också på denna goda motion.
Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.
Genom förra årets beslut fråntogs emellertid församlingen mycket av detta då hela ansvaret lyftes upp en nivå och lades på pastoratet. Församlingar slogs samman till en större enhet, pastoratet med en gemensam kyrkoherde. I Malmö blev effekten att alla församlingar slogs samma under en kyrkoherde, i Växjö och andra städer likaså. Det betyder i praktiken att församlingarna inte längre är den primära enheten utan pastoratet. Där sitter kyrkorådet, kyrkoherden (i nämnd ordning), där firas huvudgudstjänsten och där finns alla pengarna. Men församlingen då? Än så länge firas en hel del gudstjänster där, den grundläggande uppgiften ska förläggas där, men tjänstemännen (läs prästerna och andra anställda) kommer från pastoratet. Kort sagt är församlingen knappast en församling längre, åtminstone inte i den gamla meningen.
Utskottet vill uppenbarligen inte ta i saken. I stället resonerar man kring begreppet församling och då blir det plötsligt spännande. Begreppet församling kan förstås på olika sätt, nämligen teologiskt, territoriellt eller sociologiskt. Här öppnar, tycker jag, utskottet en dörr. Utskottet påminner om att det territoriella begreppet inte ska spelas ut mot det sociologiska. Det behövs, stryker man under, gemenskaper inom församlingen eller numera inom pastoratet. Jag menar att det är alldeles nödvändigt och uppmuntransvärt att snarast bilda nya gemenskaper, koinonior eller husförsamlingar. Kärt barn har många namn. Dessa ska vara oberoende av byggnader, tjänstemän, religiösa programverksamheter, politik och pengar. De ska vara mera som det var på Bibelns tid. Så är det inom de flesta andra folkkyrkor och kanske har den tiden nu kommit till Svenska kyrkan. Vad jag förstår finns sedan tidigare stiftskyrkor, föreningar och kommuniteter av olika slag. Statskyrkosystemet håller helt tydligt på att fallera och politikerna lär inte vara dem som kommer att lösa problemet åt "församlingarna". De kristtrogna måste själva göra det.
Härmed finns inte längre någon anledning att beklaga utvecklingen inom Svenska kyrkan. Se i stället eländet som en utmaning. När de kristna gemenskaperna återuppstår kan de säkerligen ha delvis nytta också av sådant kyrkomötet åstadkommer även om det blir avslag också på denna goda motion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar