onsdag, april 30, 2014

Ett statskyrko-dilemma

Idag kom Kyrkans Tidning (KT). Jag fastnade för att här skulle förmedlas en intervju med Marita Ulvskog eftersom jag vet att hon var kyrkominister och var den som la fram förslaget om att kyrkan skulle skilja från staten. Nu handlade intervjun visserligen om EU-valet, men med tanke på att det var kyrkans tidning jag höll i handen kanske det fanns något om kyrkans roll inför valet. Men icke. KT ska tydligen servera en rad intervjuer med viktiga eller åtminstone kända  personer inför EU-valet för att guida oss, men varför vet jag inte.

Nej, då fastnade jag mer inför sidan innan som berättar att Svenska kyrkan har sagt jag till regeringens utredning om enhetlig begravningsavgift. Jo, det är staten som sköter vad som händer av vikt inom Svenska kyrkan. Skälet till statens förslag är att folkbokföringen som nu sorterar under "församlingen" även om den sköts av Skatteverket, den 1 januari 1916 ska föras från "församlingen" till kommunen. Det betyder att "församlingen", som är huvudman för begravningsverksamheten, inte längre kan få bestämma storleken på begravningsavgiften. Den måste staten få bestämma och den bestämmer att avgiften ska vara densamma i hela landet. Svenska kyrkan är bara remissinstans i sammanhanget. Jag tror det kan vara bra att det blir så men det visar med tydlighet hur omkörd Svenska kyrkan är. Då är det kanske lika bra att se över relationen stat och kyrka i alla fall, eller hur? Hur var det Jesus sa? "Låt de döda begrava de döda". Vad menade han med det? Var han ironisk eller rentav elak? Kanske var allmänt kritisk? Njäe, förmodligen ville han nog bara att kyrkan ska vara kyrka och leva med och verka för det som är kyrkans uppgift. Och det tycker jag han har alldeles rätt i. Det är uppenbart att staten fortfarande bestämmer över Svenska kyrkan och det är genant att biskopar, förtroendevalda och kyrkoherdar bara följer med. Varför vill de inte se verkligheten sådan den är och i stället som levande kristna ge liv åt de levande, för att travestera Jesus. 

När Svenska kyrkans ledning inte ägnar tid åt väsentligheter gör andra det. Det är bra i och för sig, men man kan väl få tycka att Svenska kyrkan med sina 6,5 miljoner medlemmar också kunde ägna sig utvecklingen på 2000-talet.

Zappade på TV häromdagen och fick under några minuter lyssna till någon från tankesmedjan Timbro. Timbro kommer ut med boken Religionen i demokratin: ett politiskt dilemmas återkomst. Jag hann uppfatta några intressanta tankar. Till exempel menade föreläsare att religionen alltid har varit en stark, kanske den starkaste kraften i mänskligheten. Den har funnits och finns förmodar jag inom alla människor. Den föder och styr hela kulturer, - ända fram till slutet på 1700-talet då den plötsligt först ska individualiseras och sedan i början på 1900-talet helt försvinna. När jag växte upp beskrevs religionen som ett resultat av maktutövning, vidskepelse och psykisk ohälsa. Men så var det ju inte alls. Undervisningen jag fick var helt missvisande och många i min generation fick aldrig någon hjälp med sin religion. Nu står det klart att sekulariseringsivrarna hade fel. Till dels kan vi tacka alla våra invandrare för det, men också en och annan svensk väckelserörelse. Intresset för andlighet har ökat. Det religiösa utbudet har ökat och nu står enligt föreläsaren den sekulariserade västvärldens demokrati inför ett dilemma. Vi försökte skilja politik och religion åt. Vi kastade ut barnet med badvattnet. Med följde det etiska och moraliska tänkandet med mera. Och vad gjorde Svenska kyrkan? Varför händer ingenting? Är vårt statskyrko-dilemma så förlamande att ingenting kan hända?

Svenska kyrkans kyrkomöte avsatte häromåret 60 miljoner för att förmedla kunskaper om kristen tro till svenska folket. Men jag har inte hört något. Inte sett något. Och jag som trodde jag följde med något så när. Eller ligger problemet hos kyrkopolitikerna? Är det staten som bestämmer vad som ska ske och vad som inte ska ske? Ju fortare vi kan ge Svenska kyrkan en annan struktur och återta själva uppdraget desto bättre.


måndag, april 28, 2014

Den Svenska statskyrkan

Käre kyrkvärden Thomas tipsade mig på en ny blogg. Jag hade nog hört hennes namn sedan tidigare Helena Edlund, men inte läst henne. Nu har jag lagt till henne bland mina länkar. Hon har haft uppehåll på sin blogg några månader delvis på grund av rädslor för överheten. Därför stor heder till denna kollega som nu tar upp pennan igen. Alla som vill be och arbeta för en fri Svenska kyrkan ska göra det, enligt min mening. Till sist kommer det att lyckas tror jag , - om Gud vill.

Jag kan för övrigt meddela att jag också har kritiserats av Svenska kyrkans överhet åtminstone vid tre tillfällen. De vill inte gärna att jag ska kritisera Svenska kyrkan utan betraktar det som "illojalt." Men som jag sa till käre överordnande: "Jag får väl leva upp till det rykte ni har gett mig".

Det är inte säkert att Svenska kyrkans medlemmar har klart för sig vad som har hänt efter att kyrkan skildes från staten, men sådant går att informera om. Saken är den att vi är mer statskyrka, läs politikerstyrd kyrka, idag än förr. Ytterst sett utövar Svenska kyrkans sin verksamhet på statens uppdrag.

Det var den Socialdemokratiska regeringen som 1995 föreslog för kyrkomötet att Svenska kyrkan inom ramen för bestämmelserna i en särskild lag om Svenska kyrkan skulle få reglera sina inre angelägenheter men utan delegation från riksdagen och utan att det Svenska kyrkan beslutar skulle anses vara normerande (?). Lagen som fortfarande gäller stipulerar att Svenska kyrkan på en och samma gång ska var evangelisk-luthersk med episkopal struktur och demokratiskt uppbyggnad. Känn på den! Svenska kyrkan ska vidare vara öppen och rikstäckande samt att den ska få bruka den kyrkliga egendomen och få rätt att ta betalt av sina medlemmar. Allt enligt svensk lag. Det är alltså inom dessa ramar som Svenska kyrkan får existera. Det här förslaget antogs av kyrkomötet, det vill säga av samma partier som föreslagit det.

Alla sossar i kyrkomötet 1995 röstade för förslaget. Alla Kristdemokrater var för. Alla folkpartister var för. Alla i POSK var för. Moderaterna hade två som reserverade sig och Centern hade majoritet. Beslutet var så enhälligt att ingen rösträkning ansågs nödvändig. Resultatet skickades tillbaka till riksdagen OCH RIKSDAGENS BESLUTADE MED 282 RÖSTER MOT 19 ATT SVENSKA KYRKAN skulle skiljas från staten. Det var kanske ett beslut i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. Nu är det dags att se över systemet och hålla riksdagen ansvarig för situationen. Det är sant att vi på sakliga grunder har skäl att kritisera biskopar och kyrkopolitiker, men ytterst är det nog riksdagens ledamöter vi ska ge oss på. Kanske är det lagom till höstens val?

Relationen mellan staten och kyrkan har bestått i 500 år, men av dessa 500 har det knakat ordentligt de senaste 100 åren. Tänka att det ska sitt i så hårt?! Ett skäl var onekligen kvinnoprästfrågan. Staten vågade inte skilja bort kyrkan förrän kvinnoprästfrågan var säkrad, Den var knappt säkrad 1958, men genom målmedvetet arbete och genom den sinnrika konstruktionen stat-kyrka vågade man år 2000 släppa på banden. Partierna hade ju och har kyrkomötet i sin hand och kan med hjälp av utbildningsväsendet, lagen om Svenska kyrkan, utnämningspolitiken och kyrkopolitiker fortsätta styra Svenska kyrkan. En sådan här konstruktion måste med nödvändighet sippra ner på lokalplanet. I Värnamo har vi det så bra, men faktum är att vi utgör en del av systemet vare sig vi vill eller inte, för att inte tala om de anställda.

Men nu knakar det uppenbarligen i fogarna och även om överheten försöker tysta ner sina kritiker kommer den bara att förvärra situationen. Det bästa för alla vore att ändra systemet så det blir mindre likt en tjänstemannaorganisation och mer likt en kyrka.

Nu ska jag lägga till Helena Edlund och försöka följa henne en bit på vägen.

lördag, april 26, 2014

Bibeln?

Har nu i ett par dagar förberett undervisningen till de blivande pastorerna i Nepal. Jag åker dit nästa lördag, 3 maj. Jag har förberett 20-30 lektioner. Ämnet är The Early Church så det är ett ganska stort ämne. Nu hoppas jag bara att jag känner igen de som är där. Det har varit lite si och så med närvaron och med att få till vår pedagogiska idé, att mångfaldiga kunskapen. Tanken är att våra studenter i sin tur ska ge vidare vad de lärt. Lättare sagt än gjort visade det sig. Kanske är det så att det inte går att ge vidare förrän man själv äger kunskapen, att det går för fort helt enkelt. Jag vet inte. Hans och jag ska försöka ta reda på hur det har fungerat under året som har gått.

Jag läser att gamle vännen Anders Gerdmar verkar lyckas med att få igång en Skandinavisk Teologisk Högskola. Det gavs en intervju i Världen Idag och du kan läsa den här. Eftersom Gerdmar har arbetat med Livets Ords Universitet i nästan 20 år och lyckas ta med sig kursupplägg och lärare till den nya stiftelsen finns goda förutsättningar att lyckas vad jag förstår. Gerdmar säger att högskolan ska ha en klassisk bibeltrogen linje. Det tycker jag om, men vad betyder det? Bibelsyn och bibelbruk är något som alltid behöver diskuteras, men det är viktigt texten inte bara får komma till tals utan betraktas som helig för sådan är Kyrkans tro. Det här behöver sägas mer än en gång. Det händer att jag frågar mig varför jag ska kallas kvinnoprästmotståndare, homofob och fundamentalist bara för att jag vill läsa och försöka förstå Bibeln. Är inte det märkligt? Och påhoppen kommer oftast från kristna eller så kallade kristna.

I Nepal där det råder full väckelse ställs inga frågor om vi kan tro på Bibeln. Det är en självklarhet. Bibeln är deras auktoritet, deras norm efter vilken livet ska anpassas. De kommer naturligtvis också att tvingas ta itu med sin syn på och sitt bruk av Bibeln, men jag hoppas de slipper det elände vi har och har haft vid de svenska universiteten. Bibeln är Guds Ord, apostlarnas vittnesbörd och Kyrkans undervisning. Utan den står sig kristen tro rätt slätt. Det är Bibeln som lär att Gud är kärlek, att Jesus är Herren och att vi kan få syndernas förlåtelse, något som alla vill tro. Men vet folk att det är just Bibeln de tror på?

Det hävdas ofta att Bibeln är svår att förstå. Det tror jag inte alls. Den kan visst vara krävande men den är mycket tydlig när det gäller vår salighet. När jag är i Nepal kommer jag också att hävda att Bibeln är nödvändig eftersom det är den bästa källa vi har tillgång till. Det finns gott om heliga texter inom hinduismen och Nepal är ett hinduiskt land, men de berättar inte om Jesus. Det gör inte de buddhistiska texterna hellre. Bibeln skiljer sig från dem och är nödvändig för en kristen. Bibeln är också tillräcklig. Bibeln är en tjock bok eller rättare sagt består av 66 böcker, men den säger inte allt. Men den säger allt vi behöver för vår frälsning. Alla dessa påståenden är i grund inte mina utan Kyrkans. De har funnits där så länge den heliga Skrift har funnits, ja, faktiskt längre än så. Tron fanns före Bibeln.

Det är tydligt av svenska debatt att döma att Bibeln är ute. Den svenske teolog som hävdar Bibelns auktoritet, klarhet, nödvändighet och tillräcklighet betraktas med misstänksamhet eller beskylls för att vara fundamentalist. Det har gått på det sluttande planet med svenska kristenhet när den inte betraktar Skriften som helig. Lycka till Anders Gerdmar med Skandinavisk Teologisk Högskola.

fredag, april 25, 2014

Ingen kan ta friden ifrån mig

Det är Påsk och mina tankar kretsar till stor del kring uppståndelsen och dess följder, särskilt det där med att det är en kroppslig uppståndelse. Inte jordisk-kroppslig, men ändå, - andlig-kroppslig. Jesus har inte återvänt till ett normalt jordisk liv som änkans son från Nain gjorde eller Lasarus. Jesus har gått in i ett annat liv, ett nytt liv, ett liv av rättfärdighet, frid och glädje. Han lever på andra sidan tiden. Och det var därifrån han kom till lärjungarna och det är därifrån han kommer till oss. 

Det flesta tror naturligtvis inte på detta. Det finns sådana som kallar sig själva kristna men inte tror på någon uppståndelse från de döda. Då går ekvationen inte ihop. En broder sa till mig: "Om jag bara kunde tro att Jesus har uppstått från de döda skulle mycket falla på plats." Jo, det är nog sant. Jag betraktar denne broder som en sann lärjunge. Andra menar att Jesu uppståndelse från de döda inte spelar någon roll för oss. Om Jesus har uppstått eller inte vet vi inte men det påverkar knappast vår existens resonerar man. Det blir som det blir med uppståndelsen. Det problematiska med dessa tankar är att man då får sig själv som måttstock.

Jesu uppståndelse från de döda betyder att det finns ett annat sätt att existera än det vi känner. Vi kallar det Guds rike och den kristna förkunnelsen säger att vi kan bli delaktiga av Guds rike redan här i tiden. Det kallas evangelium, men om Kristus inte har uppstått finns inte heller ett annat sätt att existera. Då är vi fortfarande bundna till tiden. När en kristen blev en kristen inlemmades hen "i Kristus" och fick honom som måttstock. Jesus är Herren löd bekännelsen.

När Jesus kom till de sina kom han genom stängda dörrar, från en annan existens och hade med sig därifrån sin frid. Ifrån Guds riket tar vi emot friden likväl som välsignelsen. Det är liksom själva poängen. Frid, glädje, rättfärdighet och andra välsignelser är inte någonting som kommer från oss själva. De kommer till oss från Gud genom tron på Jesus Kristus. Då står det i texten att lärjungarna blev glada. Jag älskar sådana där understatements. 

Det är svårt att ta emot den himmelska friden. När Jesus andades på de sina och blåste in sin frid visade han dem också sina genomborrade (inte skrumpnade) händer och hålet i sin sida, hålet efter spjutet. Såren, lidandet och döden hade han fått från människorna men de var också tecknen på försoningen. Det är försoningen, Jesu blodiga död, som utplånar all skuld och som utgör grunden och inseglet på det nya förbundet även om det är svårt att tro. Allt det där finns i hans frid. Den som han blåser in i oss och som aldrig kan ta slut, som är utan ände. Den frid som ger vidare till varandra i mässan och som ska ges vidare i det oändliga.  

Friden är ett kosmiskt begrepp som relatera från Gud. Den är en objektiv verklighet, men också något som kan bli djupt personligt. Paulus talar om friden som en aspekt av Andens frukt, Gal 5:19.  Många söker den personliga friden men förstår inte att friden har att göra med relationen till Gud. Friden är en gåva som följer av försoning och uppståndelse. Ingen kan ta friden ifrån mig utom jag själv, men genom bekännelsen återkommer den. Den är en salig erfarenhet, skänker gott samvete och inbegriper frälsningen. Tänk att vi kan ge den vidare till andra!

lördag, april 19, 2014

Reza Aslan och SvD

Idag är jag lite ledsen. Det är ju Påskafton. Den enda dagen på kyrkoåret då det inte firas några gudstjänster. Det finns ju ingenting att fira när Jesus ligger död och begraven. Helt i linje med detta läser jag en recension i SvD.

Reza Aslan, en evangelikal "avfälling", religionshistoriker och sociolog har skrivit en bok som kommer ut nästa månad på svenska med titeln Upprorsmakaren - berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus. Det är ur kristen synvinkel uppenbarligen en trist läsning. SvD har inte precis vare sig lättat upp stämningen eller den vetenskapliga kvalitén när de sätter rubriken Att tämja en revolutionär och ger recensionen ett helt uppslag. Under de senaste månaderna har jag flera gånger undrat vad SvD håller på med.

Först berättas att Reza Aslan tog emot Jesus på ett evangelikalt pojkscoutläger i norra Kalifornien. Faktum är att nästan halva utrymmet går åt till denna berättelse, det vill säga hur han tog emot Jesus, fick en felaktig biblicistisk undervisning för att sedan själv börja studera och upptäcka hur fel allt var. Vad han fått sig berättat är en sak. Vad han med sin muslimska bakgrund har uppfattat något annat. Hur som helst anar jag faran att växa upp i ett kristet sammanhang som inte är förankrat i Kyrkans allmänneliga tradition. Detta är en fråga också för alla "frikyrkliga" svenskar. Reza Aslan beskriver den evangeliska kristendomen som "den villkorslösa tron att varje ord i Bibeln är ingivet av Gud och sant, bokstavligt och ofelbart". Men stämmer verkligen det? Det tror jag inte.

Av recensionen, boken har som sagt inte kommit ut än men den som vill kan läsa recensionen här, får jag veta följande. Judarna revolterade mot romarna mer eller mindre lyckosamt fram till Jerusalems förstöring år 70 e. Kr. Jesus var en del i detta motstånd i det han ledde en messiansk rörelse som förkunnade Guds rike. Också han besegrades genom korsfästelsen. Det betyder och här kommer logiken, att såväl judar som kristna måste nyorientera sig, för att inte säga nystarta, efter år 70. Judarna gör det genom att den rabbinstyrda judendomen växer fram. De gör upp med den radikala messianska nationalismen som utlöst romarnas våld och koncentrerar sig fortsättningsvis på Torahn. Också de kristna distanserade sig från sitt revolutionära nit och så började förvandlingen av den historiske och revolutionäre Jesus till en stillsam och fridsam andlig ledare utan intresse för jordiska angelägenheter. Aslan säger, åtminstone enligt recensenten, att kristendomen i vår tappning mer eller mindre började efter år 70 och påminner om att mycket av NT är skrivet efter år 65. Och så min kritik.

Det är djupt ovetenskapligt att förlägga kristendomens begynnelse till år 70. Kr. Det viktigaste, själva grunden för Kyrkan, hände faktiskt mellan åren 0 och 70 e.Kr. Och denna tidsperiod är synnerligen väl utforskad. Det är möjligt för att inte säga troligt att Aslan laborerar med diverse definitioner i sin bok för att hävda sin tes. Han kunde till exempel hävda att han inte skriver om den apostoliska kyrkan utan att han åsyftar den romerska kyrkan. Eller han kunde skriva att det ursprungligen fanns många evangelier och brev men att de som nu finns är av senare datum och så vidare. Vi får se om jag kommer att läsa boken. Jag tvivlar på det. Jag blir bara trött.

Men jag tycker mig konstatera en trend. Inom judisk tro har man försökt återerövra den historiske Jesus. Tänk bara på Judiska Museets utställning Juden Jesus. Men framför allt har jag märkt det i modern judisk litteratur och diskussion. Här har vi nu andra som försöker göra om Jesus. Det är i och för sig ingenting nytt. Inte minst liberalteologerna, som egentligen inte har något att erbjuda, försöker krumbukta sig på olika sätt. Men i och med att den globala världen präglar varje lokal församling känns det som att kampen hårdnar i ett sekulärt samhälle. Nä, jag är inte förvånad.

PS. Jag ser nu att det inte är så mycket en recension som en artikel av författaren själv, en propaganda för boken med andra ord. Jag frågar igen: Vad sysslar Svenska Dagbladet med? DS

tisdag, april 15, 2014

Homosexualitet, del 3

Det är nödvändigt att skriva en tredje blogg i ämnet för att få en fylligare förståelse. Jag gör det med tillfredsställelse eftersom era kommentarer vidgar min förståelse, om än inte ändrar. Den här bloggen förutsätter de två tidigare.

För det första vill mena att Paulus hade samma syn på synd som Jesus. Ingen av dem var särskilt intresserade av att hänga ut någon eller några människor, inte heller att moralisera eller kritisera dem (som typ Uppdrag Granskning). De var båda intresserade av försoning, befrielse och upprättelse. Förenklat uttryckt drar Jesus och Paulus alla över en kam. Jesus hade tidigare sagt att alla synder sammanfattas i en enda; om synd de tro mig inte, Joh 16:9. Paulus skriver när han sammanfattar kap 1-2 i Rom 3:23: "Alla har gått miste om härligheten från Gud." När denna tanke är klar blir det lättare att undkomma de båda diken att homosexualitet är det värsta som finns eller homosexualitet spelar ingen roll. Jag vill själv gärna undvika dessa diken.

För det andra talar Paulus om Guds hemlighet och låter oss förstå att hans plan för världen är evigt god. I GT uppenbaras den som löften och profetiska handlingar, i NT i och genom Kristus. I ett evighetsperspektiv spelar inte kön någon roll. Kan vi se att dit hör "Guds osynliga egenskaper"? Det är möjligt att någon menar att Kyrkan som eskatologisk enhet ska visa eller till och med leva efter detta, men här tänker jag i sådana fall annorlunda. Jag menar att inkarnationen innebär att just denna skapelse, med sina ordningar som till exempel kön, i tiden, ska visa Guds mångfald. Skapelsen sådan vi känner den ska upprättas för att i ett helt annat läge befrias. Det är därför Paulus kan skriva att "i Kristus" spelar inte fri eller träl någon roll. Inte heller jude eller grek, eller man och kvinna. Paulus behåller med avsikt könstillhörigheten. Den spelar roll - i tiden. Det där med "det osynliga" eller hemligheten visar sig därför i det kristna äktenskapet, Ef 5:31-32.

För det tredje något om tillämpningen, särskilt det enskilda samtalet och bikten. Tillämpningen måste vara densamma som Jesus eller Paulus skulle haft, det vill säga kärleken till Gud och medmänniskan ska vara i centrum, ingenting annat. Det gäller homosexualitet och det gäller dem som plågas av avund, girighet eller vad du vill. När en av mina kommentatorer visar förståelse och kärlek till sitt homosexuella barn gör han helt rätt. Så måste också prästen göra. Men när han skriver att någon måste ha fel blir han alltför teoretisk. Sant i och för sig, men fel när det gäller tillämpning därför att där är Guds nåd och barmhärtighet överordnad. I ett samtal eller i en bikt är det inte prästen eller hans åsikter som står i centrum som man kan tro när man följer den allmänna debatten och Uppdrag Granskning. Det är konfidenten. Vem är konfidenten? Vad vill hen? Är hen ärlig i sin bekännelse, sitt sökande efter frid? Vad kan jag stötta? Är det på någon punkt jag behöver frågor? Om, en homosexuell person vill bli heterosexuell och önskar att jag ber för detta gör jag det. Om  någon vill bli bekräftad i sin homosexualitet har de tyvärr gått till fel person, det må vara Jesus eller Paulus. De hittar ingen sådan bekräftelse där. Men om det är en kristen då? Då är det nog bäst att förbli i bön väl medveten om vad M.O. kalla för Guds försyn. Det finns enligt min mening inte skäl till att försöka påverka en människa som är trygg i Gud. Sådana försök får nog rubriceras som övergrepp. Men, men det är inga enkla samtal med enkla lösningar utan var och en ska ha sin tro inför vår himmelske Fader, genom Jesus Kristus och i den Helige Ande, för att uttrycka sig klassiskt.

En kommentar innehöll en tänkvärd fråga: Varför ger sig Uppdrag Granskning på prästen? Varför inte psykologen, läkaren, läraren eller vem annan som helst? Det finns många som har betydligt märkligare syn på homosexualitet än den bibliska som jag vill göra mig till tolk för. Eller varför kunde inte Uppdrag Granskning göra ett program där de seriöst undersökte den bibliska uppfattningen, som typ jag har försökt göra?

söndag, april 13, 2014

Homosexualitet, del 2

Det finns skäl att skriva en blogg till på ämnet homosexualitet. Jag kunde se med hjälp av M.O. att här behövs ytterligare nyanser om jag ska kunna göra Paulus och Romarbrevet 1 bättre rättvisa. Nyanseringen består i kontext och avsikt. Paulus har en avsikt med vad han skriver. Han vill visa att Guds vrede uppenbaras över "all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som undertrycker sanningen". Han vänder sig med andra ord till alla dem som inte lever "i Kristus". Det är hos dem Guds vrede uppenbaras. Inte så att Gud är vred eller kommer med sin vrede till dem, utan så att själva ogudaktigheten och orättfärdigheten i sig uppenbaras. Människorna kan lära känna Gud genom skapelsen men också det onda genom ogudaktigheten. Till det senare hör bland annat anpassningen till världen, det moraliska förfallet och avguderiet. Efter dessa uppenbarelser kan ingen ursäkta sig genom att säga att de inte visste, v 20. Förfallet går i tre steg. Först känner alla människor Gud, men de bryr sig inte. Sedan vänder sig människorna till avgudar och för det tredje uppenbaras det onda i själva gärningarna. Det är där homosexualiteten kommer in i bilden, v 26 och 27 och betraktas som ett resultat av att de inte ville ha med Gud att göra och beskrivs som ett straff i sig.

Det är inte Paulus avsikt att hänga ut homosexuella personer, men däremot säger han att homosexualiteten i sig är fel. Men, tillägger jag skyndsamt, Paulus ger sedan ytterligare 21 exempel;

  1. orättfärdighet
  2. ondska 
  3. girighet
  4. elakhet
  5. avund
  6. mordlust
  7. stridslystnad
  8. svek 
  9. illvilja
  10. skvallrar
  11. förtalar 
  12. hatar
  13. brukar våld
  14. skrävlar
  15. skryter
  16. tänker ut allt ont
  17. lyder inte sina föräldrar
  18. oförståndiga
  19. trolösa
  20. kärlekslösa
  21. hjärtlösa
Den här typen av lastkataloger var vanliga vid den här tiden. Paulus är mild jämfört med andra samtida filosofer och författare. I min förra blogg redogjorde jag för tre, plus en, invändningar mot Paulus. Den första handlar just om detta att Paulus inte talar om homosexuella personer. Homosexualitet är inte värre än något annat, kunde någon invända. I och för sig rätt och riktigt om det inte vore för det, att alla synder leder till döden, Rom 6:23. Detta sorgliga faktum utgör bakgrund och skäl för frälsning, förklaringen till Stilla veckan. Frälsarens lidande och död som sker på grund av oss. Paulus stora upptäckt var att Jesus Kristus är denne Frälsare, att Guds rike brutit in genom evangelium och att Kyrkan är en eskatologisk enhet i vilken all synd är utplånad och alla tårar torkade.

Hur är det då med en kristen idag? Jo, vi har upptagits som Guds barn, blivit inlemmade i Kristus och utgör hans kropp i världen. Här skulle vi kunna gå vidare med allt det underbara Herren Jesus gjort för oss och tala länge om det som Paulus gör i kap 5-8. Vi skulle riskera att bli framgångsteologer om vi inte förstod att vi fortfarande syndar. Vi är försonade med Gud och just därför frimodiga trots vår uppenbart fallna natur.

Eftersom detta är en blogg vill jag kort mena, dels att alla som sätter sin tro till Frälsaren är försonade med Gud, självklart också homosexuella, och dels att ingen av oss kan eller ska ursäkta någon av alla våra svagheter, överträdelser eller illgärningar.

Med detta hoppas jag ha kunnat bidra med något ytterligare till samtalet om homosexualitet, även om det inte var mitt bidrag utan Bibelns. Det finns en viktighet jag inte skrivit något om; nämligen tillämpningen, det enskilda samtalet eller bikten. Kanske framöver.

lördag, april 12, 2014

Homosexualitet, del 1

Det är tydligt att människor i allmänhet verkar vara väldigt intresserade av homosexualitet. Det ligger liksom i tiden. Journalisterna tycker sig ha upptäckt detta och gör vad de kan för att bevaka och skriva om "allvarliga missförhållanden". Som allvarliga missförhållanden räknas bland annat de åsikter som "inte är rätta", något som i sig är märkligt i ett postmodernt samhälle. Kanske är det tid för oss kristna att se närmare på vad Bibeln säger om homosexualitet. Står det något annat än att straffet för sådant är döden? Jag ger här några inledande tankar utifrån Romarbrevet 1 eftersom mina Bibelförklaringar just börjat med kapitel 1 och jag gärna lyssnar till andra. Nedanstående är ett försök att förstå Paulus och ska därför inte utan vidare tillskrivas mig. Nu studerar jag kapitel 1 och inte mig själv.

Paulus befinner sig i Korint när han vinter år 56/57 skriver till församlingen i Rom. Han har mött stora svårigheter i Korint. Där vistas ett myller av människor och där finns uppskattningsvis 26 (av-)gudatempel, dock inget kristen kyrkobyggnad. I Korint finns ungefär 1000 prostituerade, ett vitt och utbrett promiskuöst leverne och flera av dem har blivit kristna, men inte alla har lämnat sina gamla vanor att vara eller gå till prostituerade. Homosexualitet var inte ovanligt. Det var vanligt att unga män sålde sexuella tjänster till sina herrar utan att det betraktas som fel.

När han skriver till församlingen i Rom  ska han bland annat förklara att hedningar också kan tas upp som Guds folk genom tron på Herren Jesus. Denna frälsning som är eskatologisk innebär att man dör bort från det självcentrerade livet, föds på nytt och lever det nya livet Kristucentrerat. Paulus skriver i den första delen av Romarbrevet att vi tas ut från Guds vrede och genom tron på Kristus lever i Guds kärlek. Guds vrede ska också förstås eskatologiskt. Domedagen kommer, men redan nu kan vi få del av såväl dom som frälsning. När han sedan ska exemplifiera vad vi kan frälsas från räknar han upp 21 laster varav homosexualitet är ett exempel. Om jag har läst på rätt finns idag åtminstone tre invändningar mot Paulus.

För det första finns det forskare som helt avvisar frågeställningen genom att säga att Paulus här inte talar specifikt om kristen etik eller sexuella laster utan om Guds vrede. Men om homosexualitet orsakar Guds vrede faller resonemanget på eget grepp. 

För det andra talar några forskare om genuin eller medfödd homosexualitet, något som Paulus inte förstod att särskilja från missbruk som kultisk prostitution, pederasti eller grovt utnyttjande av svagare personer. Till missbruk kan också räknas när heterosexuella människor begår homosexuella handlingar. Den medfödda homosexualiteten betraktar förespråkarna däremot vara naturlig. Detta sätt att skilja mellan sexuell läggning och sexuell praktik är den moderna människans sätt att hantera svårigheten, men var främmande för Paulus. Naturligt var för Paulus den ordning Gud skapat och onaturligt var att gå emot skapelsens ordning. 3 Mos 18 talar om förbjudna sexuella förbindelser. Där sägs att folket inte ska göra som de gör i Kanaans land där de begår incest, utövar homosexualitet eller tidelag. Dessa lagar grundar sig på skapelseordningen och det är den tradition Paulus lever med.

För det tredje hävdar förespråkarna att Paulus inte kände till naturlig homosexualitet. Det är sant att den vanligaste formen av homosexualitet var paiderastisk, kärlek till tonårspojkar, särskilt den mellan lärare och elev. Men det finns åtskilliga exempel på naturlig homosexualitet också från antiken, till exempel hos Akilles Tatios eller Plutarchos (46-120 e Kr). Under det romerska imperiets tid var naturlig homosexualitet vanlig också bland kejsarna, dokumenterat till exempel hos kejsar Tiberius (42 f Kr – 37 e Kr), Nero (37-68 e Kr) och Hadrianus (76-138 e Kr). Det är osannolikt att Paulus inte skulle ha känt till naturlig homosexualitet.
Paulus talar om homosexualitet i tre olika texter, 1 Kor 6:9–10, Rom 1:26–27 och återkommer till det i 1 Tim 1:9–10.

Till detta finns en fjärde invändning vanligast hos journalister nämligen att Bibeln kan vi inte ta på allvar. Därmed tror man sig inte bara ha löst problemet utan också förklarat att alla som inte "tycker rätt" är homofober. Hur enkelt kan det bli? Eftersom Svenska kyrkan kör anpassningslinjen behöver inte den heller studera eller ta homofoberna på allvar utan kan istället satsa sina resurser på att HBTQ-certifiera församlingarna och marginalisera dem som tar sin Bibel på allvar. Jag är inte stolt över att tillhöra en sådan kyrka.

torsdag, april 10, 2014

Lysande Jakob

Jag råkade se på på Uppdrag Granskning ikväll eftersom jag visste att Jakob skulle debattera. Jag är så stolt över honom! (Det hade jag i och för sig varit oavsett hur debatten gestaltat sig). Han fick vad jag förstår möta ansvarig utgivare Hansson någonting. Högsta hönset med andra ord. Men denne Hansson gjorde till en början ett något nervöst intryck. Han visste förmodligen att det var han som skulle försvara sig. Han skulle försvara något som är oförsvarligt och då är det lätt att bli lite nervös. Hans huvudargument var att det i bikten råder "allvarliga missförhållanden" och det kan inte Jakob förstå eftersom Jakob aldrig haft någon dold kamera i en biktsituation. Hansson spädde på med att vi präster betraktar homosexualitet som en sjukdom som vi försöker bota. Jag säger bara glöm det! Det ska bli intressant att se programmet när det sänds i maj månad om Uppdrag Granskning lyckas föra detta i bevis. Och även om någon av mina kollegor ens antytt något sådant är jag säker på att det inte är representativt någonstans.

Jakobs huvudargument var att Uppdrag Granskning utövat våld mot bikten vilket han har helt rätt i. Han lovade dessutom att han kunde ge en lista på minst 25 präster som kunde berätta om sin syn på äktenskap, homosexualitet och vad Uppdrag Granskning för övrigt önskar veta. Detta gör att jag i min nästa blogg kommer att blogga om homosexualitet och adressera det till Uppdrag Granskning.

Jakob menade vidare att Uppdrag Granskning gett sig på prästens tystnadsplikt En präst som mottar bikt har absolut tystnadsplikt och får aldrig någonsin yppa att han ens haft ett sådant samtal, försvara sig eller än mindre föra det vidare. Det är faktiskt konfidenten som är i centrum inte prästen. Mötet i en biktsituation äger rum mellan konfidenten och Gud. Prästen är en lyssnare och inte en terapeut. Om detta verkar Hansson inte ha en susning och det kan man kanske inte heller begära i ett sekulärt samhälle. Debattledaren använde ordstävet: "Ändamålet helgar medlen" och menade att ifrågasätta tystnadsplikten eftersom det kan förekomma "allvarliga missförhållanden" i biktens namn. Hon och Hansson försökte styra in debatten på Svenska kyrkans syn på homosexualitet, men Jakob gick inte på den gubben. Tack och lov. Det var väl ändå inte det debatten handlade om? Debatten handlar om tystnadsplikten och journalisters metoder. Det är knappast prästerna som naggar förtroendet i kanten. Det är journalisternas okunnighet och vantro som gör det.

Slutsatsen är att Jakob gjorde en lysande insats eller strålande som en kollega just sms:ade till mig. En sak verkade debattanterna överens om, nämligen att detta är en viktigt fråga som måste få debatteras. Jag konstaterar att vi lever i ett sekulärt samhälle för att inte säga avkristnat sådant. Det finns inga heliga rum och vi kan knappast förvänta oss någon respekt för det heliga längre. Det är en nyttig insikt som samtidigt gör bikten än viktigare. Låt oss kämpa för det heliga och för bikten!!! Den kan komma att få än större betydelse framöver.

Jag drar också den slutsatsen att det är dags för biskoparna att säga ifrån och att fördöma journalisternas metoder. Nu får biskoparna ännu en chans att visa att de står på Kyrkans sida. De har sumpat många sådana chanser, men det här som att Jakob lagt bollen på straffpunkten. Nu är det bara för biskoparna att slå bollen i mål!

onsdag, april 09, 2014

Uppdrag Granskning

Den senaste veckan är det särskilt två händelser som har engagerat mig och mitt tänkande.  Den ena är det faktum att en Djurgårdssupporter misshandlades till döds i Helsingborg och den andra är att TV-programmet Uppdrag Granskning ger sig på mina kollegor. Hör de två händelserna samman? Ja, det menar jag.

Fotboll är min favoritsysselsättning. Jag tycker mycket om spelet, den individuella skickligheten, kampandan, och taktiken. Jag tycker mig förstå spelet och dess regler och fascineras av vad som sker på planen. Eftersom Hammarby är mitt favoritlag fascineras jag också av läktarkulturen, intresset, kunnigheten och engagemanget. Jag kan faktiskt köra bil till Stockholm tur och retur för att se en match. Vi är många som samlas när Bajen spelar. I år har det sålts över 8 000 årskort och vi hoppas intensivt att Bajen går upp i Allsvenskan. Men så är det där med huliganismen. Huliganerna hör inte hemma på vår Arena. Jag träffade en av dem vid tillfälle och han kunde berätta för mig att han inte alls var intresserad av något annat än att utöva våld. Därför menade han försöker de göra upp med dem som har liknande intresse utanför Arenan, egentlig var som helst. Huliganism har ingenting med fotboll att göra även om det kan vara intensivt också på läktaren. Där kan det ropas "Vi hatar Djurgår'n", men jag har tidigare mest uppfattat det som en gliring klubbar emellan. Men här har huliganerna nästlat in sig och de eldar på. De hatar på riktigt därför att de vill i slutändan utöva våld. Detta, och det är min poäng, är inte ett fotbollsproblem utan ett samhällsproblem. Nu går jag vidare till Uppdrag Granskning.

Uppdrag Granskning har fört oss präster bakom ljuset. De har, som vilka huliganer som helst, gått över gränsen. Kanske ska jag erkänna att jag efter att ha hängts ut i massmedia flera gånger om som kvinnoprästmotståndare, homofob och fundamentalist inte förvåna mig. Det är en sak att journalister vill vinkla sina reportage för att locka läsare och kunna göra karriär. Kanske måste jag respektera sådant. Men det är något annat när de med hjälp av opportunism och karriärslusta vill ta billiga poäng på andras bekostnad. Och det är ytterligare allvarligt när de gör det med hjälp av sin egen okunnighet, när de inte kan sätta sig in i andra människors tankevärld. En duktig journalist försöker väl efter bästa förmåga spegla en objektiv verklighet? Om de inte ens försöker det är det ett samhällsproblem.

Den gemensamma nämnaren är de båda händelserna återspeglar samhällets brist på etik och moral.

Det finns ord i Skriften som säger att vi inte bör så mycket gå till rätta med världen som med Herrens tjänare. De som skulle vara samhällets salt och ljus. Någonstans där befinner vi oss. Om nu Uppdrag Granskning saknar respekt för det heliga, vilket är i linje med samhället för övrigt, frågar jag mig vilken påverkan svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet, har på vårt samhälle. Jag har gått i skolan på 60 och 70-talen och vet ganska väl hur det undervisas där. Det handlade mycket om individens frihet att tycka och tänka som man ville. Det handlade om att lära sig att vara kritisk mot traditioner och värderingar och mot de institutioner som var bärare av sådant. Tyvärr var Svenska kyrkan mycket anpassningsbar och nu skördar vi vad Ovännen sått. Det gör mig ledsen och jag undrar om det alls är möjligt att vända på detta sluttande plan. Borde inte vi som är konservativa i värderingarna få rum också i ett sekulariserat samhälle? Gäller det inte att var och en får tycka och uttrycka sin åsikt? Medverkar journalisterna till likriktning? Ja, till och med åsiktsregistrering? Och om det är så är det acceptabelt att ge sig på försvarslösa? Prästerna är i det som har hänt försvarslösa eftersom de respekterar den tystnadsplikt de ålagts.

Imorgon ska saken debatteras i TV:s program Debatt. Jag kommer att be att Gud visar sin omsorg och kärlek i det programmet - av mer än ett skäl. Titta på Debatt i morgon!

söndag, april 06, 2014

Passionstiden

Idag börjar passionstiden. Vi inleder den med veckans evangelium, det där Jesus samtalar med den blivande lärjungen Nikodemus. De samtalar om den nya födelsen och om förutsättningen; försoningen. När två parter ligger i krig med varandra krävs som bekant försoning för att det ska bli fred.

1. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen
a) Det är ingen tillfällighet att Jesus talar om ormen. I 1 Mos 3:15 förbannar Gud ormen som lurat människan Eva. Mannen Adam syndade medvetet. Gud säger till ormen: Du som gjorde detta förbannad skall du vara … Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd.  Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.
b) I GT-texten får vi ett första tecken på vad som ska hända. Det är ett fälttecken, något vi i brinnande krig kan se upp till och som kan ge oss hopp. Ormen i öknen är ett profetiskt tecken för Israel barn. 
c) Liksom Mose hängde upp ormen … I Ps 22 står att läsa (se Långfredagen) att Jesus blir gjord till en mask eller liten orm som det heter på hebreiska. Han identifierar sig med den förbannade ormen i det han blir blir gjord till ett syndoffer, till en död.  Paulus skriver i 2 Kor att Jesus blir till ett med synden. 

2. Människosonen måste upphöjas
a) Det lilla ordet ”måste” betyder ”måste för att” … försoning ska äga rum. Ormens makt att förgifta oss måste upphöra och ormgiftet måste ut ur våra kroppar. Gud måste krossa ormens huvud och låta var och en av oss genomgå en blodtransfusion. Det är också vad som sker när Jesus uppstår från de döda, svpsb 147:3 och hans blod blir till vår räddning.
b) Jesus förklarar för Nikodemus att han talar om det himmelska. Han försöker förklara hur vi kan födas på nytt och hur vi blir delaktiga av det himmelska. Jesus säger att försoningen är en förutsättning. 
c) Som lärjungar kan vi följa Jesus, men som kristna är vi förmer än lärjungar. Vi är inlemmade i Jesus Kristus och ”i honom” är vi försonade med Gud. Gäller det alla?

3. var och en som tror på honom skall ha evig liv
a) Tro, förtröstan, tillit och trofasthet hör samman. Det är förmågor som tillhör Gud, men som han gärna delar med sig av. 
b) Det finns människor som ännu inte tror men ändå frågar sig om det finns räddning för evigheten och kanske också för den här tiden. Vi ser upp till honom, blir förvandlade och kan leva det eviga livet redan här i tiden, Det betyder inte att vi är syndfria, men frimodiga. Det nya livet beskrivs i dagens epistel. Syndabekännelsen och trosbekännelsen blir vår livsstil. Inte för att bli försonade med honom utan därför att vi (i Jesus Kristus) är försonade med honom.
c) Eftersom vi är försonade med Gud går vi idag fram för att äta och dricka av Jesus Kristus själv. Hans blod blir vårt blod och vi gläder oss över att vi kan möta Gud med frimodighet i Jesus Kristus. Jesus Kristus är den plats där var och en får frid, mötesplatsen mellan Gud och människa.

Ungefär så kom dagens predikan att gestalta sig. Vi firade för övrigt en underbar Högmässa med ovanlig mycket folk närvarande. Framför oss ligger passionstiden, en tid då vi närmare får lära känna Jesu Kristi välsignade lidande.

onsdag, april 02, 2014

Koinonia

Under det senaste året har Cellkyrkan eller gemenskapen allt oftare fått heta koinonia. Det är det grekiska ordet för gemenskap, men ordet används på olika sätt av. I Apg 2:42 beskriver Lukas själva kärnan av den kristna gemenskapen. Till kärnan hör att man håller sig till apostlarnas undervisning, brödragemenskapen (koinonia), brödsbrytelsen och bönerna. Gemenskapen  är mycket praktisk till sitt väsen. Det duger inte i kristna sammanhang att prata om gemenskap. Den måste utövas genom att människor delar sin vardag med varandra och bistår varandra när det faller sig så. Det här är i Nya Testamentet en självklarhet som vi behöver upptäcka eftersom koinonian utgör den miljö vi har blivit insatta i  när vi "lemmades in i Kristi kropp". Det är också i den miljön vi lär av varandra och lär oss att respektera och vara till för varandra.

Paulus använder ordet koinonia i 2 Kor 8:4 när han talar om "hjälpen" (koinonian) åt de heliga, det vill säga insamlingen till de fattiga i Jerusalem. Det var en stor och viktig insamling för honom. Det var viktigt därför att det var ett sätt att vara delaktiga i varandras liv, giva och mottagare. Själva evangeliet kom från de fattiga i Jerusalem och nu bistår de hednakristna med en gentjänst och så visar de att de tar ansvar för varandra. I 2 Kor 13:13 använder han ordet på ett annat sätt. Där läser vi "Nåd från ... och gemenskap (koinonia) från den Helige Ande åt er alla." Det översätts lite olika beroende på att översättaren måste välja om genitiven är subjektiv, objektiv eller kvalitativ, det vill säga om gemenskapen kommer från Anden, leder till Anden eller är i Anden. Bibel 2000 föredrar det första alternativet, Giertz det andra och FB väljer att vara tvetydig. Själv tror jag att en sann koinonia är allt detta. Den är född av Anden och leder till gemenskap med Anden, i Anden. Här talar vi verkligen om delaktighet. För att verkligen stryka under hur praktisk den kristna gemenskapen är till sin natur vill jag också visa på Fil 1:4 där Paulus talar om att filipperna varit "delaktiga (koinonia) i arbetet för evangeliet". Varje kristen är insatt i arbetet och därför är vi också delaktiga i missionsuppdraget på olika sätt.

I fredags var vår koinonia samlad hemma hos Thomas och AnnCharlotte. I cellkyrkomodellen kallas denna typ av samling för zonsamling, i anglikanska sammanhang för pastorate och i ytterligare andra sammanhang talar man om cluster. Vi var 30 personer samlade hemma hos dem. Jesus var påtagligt i centrum. Inte på något överandligt sätt utan på ett mänskligt sätt men ändå i den Helige Ande. Var och en av dem (nästan) lever med i en cell. Den samlas varje vecka året om och många cellmedlemma har också med varandra att göra mellan veckosamlingarna. I den koinonia Kari och jag är med i ingår fem celler och en gång i månade kommer dessa tillsammans. Det var på en sådan samling vi var i fredag.

När koinonian samlas börjar vi med enklare förtäring. Det kan vara alltifrån ett enkelt fika till en lättare måltid. Måltiden är viktig eftersom den håller samman hushållet. Därefter lovsjunger vi Herren. Någon kanske har ett ord en berättelse eller en bild. Efter att lovsången och tillhörande tillbedjan klingat av något brukar jag ge en kort undervisning. I fredags tog jag fast på skillnaden mellan att vara en lärjunge och att vara en kristen. Det har blivit så tydligt för mig att det finns kristna som saknar andligt självförtroende. De förstår inte hur välsignat det är att vara "i Kristus" och att vandra efter Anden. Här har jag också hjälp av den stora församlingen och stiftet genom konceptet Till tro. Efter undervisningen finns det tillfälle att fråga, samtala i smågrupper om tre eller fyra och att få förbön beroende hur Anden leder. Thomas avslutade kvällen efter två timmar med att vi sjöng Vår Fader och på min lott kommer att få välsigna.

Att få vara med om en sådan kväll som i fredags är stor nåd och ger kraft till kyrkokritiken och förändringsarbetet. Jag måste lägga till att en samling som denna inte är en engångsföreteelse utan vi samlas på detta sätt sista fredagen i varje månad.

Jag brukar inte skriva så mycket om livet i församlingen av olika skäl men tyckte inte att jag kunder undanhålla er det här vittnesbördet. Det finns mycket elände att skriva om men också mycket välsignat. Koinonian hör definitivt till det senare.