Ingen kan ta friden ifrån mig

Det är Påsk och mina tankar kretsar till stor del kring uppståndelsen och dess följder, särskilt det där med att det är en kroppslig uppståndelse. Inte jordisk-kroppslig, men ändå, - andlig-kroppslig. Jesus har inte återvänt till ett normalt jordisk liv som änkans son från Nain gjorde eller Lasarus. Jesus har gått in i ett annat liv, ett nytt liv, ett liv av rättfärdighet, frid och glädje. Han lever på andra sidan tiden. Och det var därifrån han kom till lärjungarna och det är därifrån han kommer till oss. 

Det flesta tror naturligtvis inte på detta. Det finns sådana som kallar sig själva kristna men inte tror på någon uppståndelse från de döda. Då går ekvationen inte ihop. En broder sa till mig: "Om jag bara kunde tro att Jesus har uppstått från de döda skulle mycket falla på plats." Jo, det är nog sant. Jag betraktar denne broder som en sann lärjunge. Andra menar att Jesu uppståndelse från de döda inte spelar någon roll för oss. Om Jesus har uppstått eller inte vet vi inte men det påverkar knappast vår existens resonerar man. Det blir som det blir med uppståndelsen. Det problematiska med dessa tankar är att man då får sig själv som måttstock.

Jesu uppståndelse från de döda betyder att det finns ett annat sätt att existera än det vi känner. Vi kallar det Guds rike och den kristna förkunnelsen säger att vi kan bli delaktiga av Guds rike redan här i tiden. Det kallas evangelium, men om Kristus inte har uppstått finns inte heller ett annat sätt att existera. Då är vi fortfarande bundna till tiden. När en kristen blev en kristen inlemmades hen "i Kristus" och fick honom som måttstock. Jesus är Herren löd bekännelsen.

När Jesus kom till de sina kom han genom stängda dörrar, från en annan existens och hade med sig därifrån sin frid. Ifrån Guds riket tar vi emot friden likväl som välsignelsen. Det är liksom själva poängen. Frid, glädje, rättfärdighet och andra välsignelser är inte någonting som kommer från oss själva. De kommer till oss från Gud genom tron på Jesus Kristus. Då står det i texten att lärjungarna blev glada. Jag älskar sådana där understatements. 

Det är svårt att ta emot den himmelska friden. När Jesus andades på de sina och blåste in sin frid visade han dem också sina genomborrade (inte skrumpnade) händer och hålet i sin sida, hålet efter spjutet. Såren, lidandet och döden hade han fått från människorna men de var också tecknen på försoningen. Det är försoningen, Jesu blodiga död, som utplånar all skuld och som utgör grunden och inseglet på det nya förbundet även om det är svårt att tro. Allt det där finns i hans frid. Den som han blåser in i oss och som aldrig kan ta slut, som är utan ände. Den frid som ger vidare till varandra i mässan och som ska ges vidare i det oändliga.  

Friden är ett kosmiskt begrepp som relatera från Gud. Den är en objektiv verklighet, men också något som kan bli djupt personligt. Paulus talar om friden som en aspekt av Andens frukt, Gal 5:19.  Många söker den personliga friden men förstår inte att friden har att göra med relationen till Gud. Friden är en gåva som följer av försoning och uppståndelse. Ingen kan ta friden ifrån mig utom jag själv, men genom bekännelsen återkommer den. Den är en salig erfarenhet, skänker gott samvete och inbegriper frälsningen. Tänk att vi kan ge den vidare till andra!