Det är nödvändigt att skriva en tredje blogg i ämnet för att få en fylligare förståelse. Jag gör det med tillfredsställelse eftersom era kommentarer vidgar min förståelse, om än inte ändrar. Den här bloggen förutsätter de två tidigare.
För det första vill mena att Paulus hade samma syn på synd som Jesus. Ingen av dem var särskilt intresserade av att hänga ut någon eller några människor, inte heller att moralisera eller kritisera dem (som typ Uppdrag Granskning). De var båda intresserade av försoning, befrielse och upprättelse. Förenklat uttryckt drar Jesus och Paulus alla över en kam. Jesus hade tidigare sagt att alla synder sammanfattas i en enda; om synd de tro mig inte, Joh 16:9. Paulus skriver när han sammanfattar kap 1-2 i Rom 3:23: "Alla har gått miste om härligheten från Gud." När denna tanke är klar blir det lättare att undkomma de båda diken att homosexualitet är det värsta som finns eller homosexualitet spelar ingen roll. Jag vill själv gärna undvika dessa diken.
För det andra talar Paulus om Guds hemlighet och låter oss förstå att hans plan för världen är evigt god. I GT uppenbaras den som löften och profetiska handlingar, i NT i och genom Kristus. I ett evighetsperspektiv spelar inte kön någon roll. Kan vi se att dit hör "Guds osynliga egenskaper"? Det är möjligt att någon menar att Kyrkan som eskatologisk enhet ska visa eller till och med leva efter detta, men här tänker jag i sådana fall annorlunda. Jag menar att inkarnationen innebär att just denna skapelse, med sina ordningar som till exempel kön, i tiden, ska visa Guds mångfald. Skapelsen sådan vi känner den ska upprättas för att i ett helt annat läge befrias. Det är därför Paulus kan skriva att "i Kristus" spelar inte fri eller träl någon roll. Inte heller jude eller grek, eller man och kvinna. Paulus behåller med avsikt könstillhörigheten. Den spelar roll - i tiden. Det där med "det osynliga" eller hemligheten visar sig därför i det kristna äktenskapet, Ef 5:31-32.
För det tredje något om tillämpningen, särskilt det enskilda samtalet och bikten. Tillämpningen måste vara densamma som Jesus eller Paulus skulle haft, det vill säga kärleken till Gud och medmänniskan ska vara i centrum, ingenting annat. Det gäller homosexualitet och det gäller dem som plågas av avund, girighet eller vad du vill. När en av mina kommentatorer visar förståelse och kärlek till sitt homosexuella barn gör han helt rätt. Så måste också prästen göra. Men när han skriver att någon måste ha fel blir han alltför teoretisk. Sant i och för sig, men fel när det gäller tillämpning därför att där är Guds nåd och barmhärtighet överordnad. I ett samtal eller i en bikt är det inte prästen eller hans åsikter som står i centrum som man kan tro när man följer den allmänna debatten och Uppdrag Granskning. Det är konfidenten. Vem är konfidenten? Vad vill hen? Är hen ärlig i sin bekännelse, sitt sökande efter frid? Vad kan jag stötta? Är det på någon punkt jag behöver frågor? Om, en homosexuell person vill bli heterosexuell och önskar att jag ber för detta gör jag det. Om någon vill bli bekräftad i sin homosexualitet har de tyvärr gått till fel person, det må vara Jesus eller Paulus. De hittar ingen sådan bekräftelse där. Men om det är en kristen då? Då är det nog bäst att förbli i bön väl medveten om vad M.O. kalla för Guds försyn. Det finns enligt min mening inte skäl till att försöka påverka en människa som är trygg i Gud. Sådana försök får nog rubriceras som övergrepp. Men, men det är inga enkla samtal med enkla lösningar utan var och en ska ha sin tro inför vår himmelske Fader, genom Jesus Kristus och i den Helige Ande, för att uttrycka sig klassiskt.
En kommentar innehöll en tänkvärd fråga: Varför ger sig Uppdrag Granskning på prästen? Varför inte psykologen, läkaren, läraren eller vem annan som helst? Det finns många som har betydligt märkligare syn på homosexualitet än den bibliska som jag vill göra mig till tolk för. Eller varför kunde inte Uppdrag Granskning göra ett program där de seriöst undersökte den bibliska uppfattningen, som typ jag har försökt göra?
För det första vill mena att Paulus hade samma syn på synd som Jesus. Ingen av dem var särskilt intresserade av att hänga ut någon eller några människor, inte heller att moralisera eller kritisera dem (som typ Uppdrag Granskning). De var båda intresserade av försoning, befrielse och upprättelse. Förenklat uttryckt drar Jesus och Paulus alla över en kam. Jesus hade tidigare sagt att alla synder sammanfattas i en enda; om synd de tro mig inte, Joh 16:9. Paulus skriver när han sammanfattar kap 1-2 i Rom 3:23: "Alla har gått miste om härligheten från Gud." När denna tanke är klar blir det lättare att undkomma de båda diken att homosexualitet är det värsta som finns eller homosexualitet spelar ingen roll. Jag vill själv gärna undvika dessa diken.
För det andra talar Paulus om Guds hemlighet och låter oss förstå att hans plan för världen är evigt god. I GT uppenbaras den som löften och profetiska handlingar, i NT i och genom Kristus. I ett evighetsperspektiv spelar inte kön någon roll. Kan vi se att dit hör "Guds osynliga egenskaper"? Det är möjligt att någon menar att Kyrkan som eskatologisk enhet ska visa eller till och med leva efter detta, men här tänker jag i sådana fall annorlunda. Jag menar att inkarnationen innebär att just denna skapelse, med sina ordningar som till exempel kön, i tiden, ska visa Guds mångfald. Skapelsen sådan vi känner den ska upprättas för att i ett helt annat läge befrias. Det är därför Paulus kan skriva att "i Kristus" spelar inte fri eller träl någon roll. Inte heller jude eller grek, eller man och kvinna. Paulus behåller med avsikt könstillhörigheten. Den spelar roll - i tiden. Det där med "det osynliga" eller hemligheten visar sig därför i det kristna äktenskapet, Ef 5:31-32.
För det tredje något om tillämpningen, särskilt det enskilda samtalet och bikten. Tillämpningen måste vara densamma som Jesus eller Paulus skulle haft, det vill säga kärleken till Gud och medmänniskan ska vara i centrum, ingenting annat. Det gäller homosexualitet och det gäller dem som plågas av avund, girighet eller vad du vill. När en av mina kommentatorer visar förståelse och kärlek till sitt homosexuella barn gör han helt rätt. Så måste också prästen göra. Men när han skriver att någon måste ha fel blir han alltför teoretisk. Sant i och för sig, men fel när det gäller tillämpning därför att där är Guds nåd och barmhärtighet överordnad. I ett samtal eller i en bikt är det inte prästen eller hans åsikter som står i centrum som man kan tro när man följer den allmänna debatten och Uppdrag Granskning. Det är konfidenten. Vem är konfidenten? Vad vill hen? Är hen ärlig i sin bekännelse, sitt sökande efter frid? Vad kan jag stötta? Är det på någon punkt jag behöver frågor? Om, en homosexuell person vill bli heterosexuell och önskar att jag ber för detta gör jag det. Om någon vill bli bekräftad i sin homosexualitet har de tyvärr gått till fel person, det må vara Jesus eller Paulus. De hittar ingen sådan bekräftelse där. Men om det är en kristen då? Då är det nog bäst att förbli i bön väl medveten om vad M.O. kalla för Guds försyn. Det finns enligt min mening inte skäl till att försöka påverka en människa som är trygg i Gud. Sådana försök får nog rubriceras som övergrepp. Men, men det är inga enkla samtal med enkla lösningar utan var och en ska ha sin tro inför vår himmelske Fader, genom Jesus Kristus och i den Helige Ande, för att uttrycka sig klassiskt.
En kommentar innehöll en tänkvärd fråga: Varför ger sig Uppdrag Granskning på prästen? Varför inte psykologen, läkaren, läraren eller vem annan som helst? Det finns många som har betydligt märkligare syn på homosexualitet än den bibliska som jag vill göra mig till tolk för. Eller varför kunde inte Uppdrag Granskning göra ett program där de seriöst undersökte den bibliska uppfattningen, som typ jag har försökt göra?
11 kommentarer:
Min anonyma medkommentator "Mats" sade följande: "Som fenomen är det anmärkningsvärt att om en hetero blir homo så applåderar de flesta men om en homo vill bli hetero så fördöms det av de flesta. /Mats"
Dels är det väl så att en homosexuellt lagd person som plötsligt känner sig tända på det motsatta könet redan är så van vid det normkritiska så därför blir steget mycket mindre, och personen kommer nog bara svara: "Jag tänder på personer inte på könstillhörighet", men samtidigt är det en spännande fråga. Hur ser det ut bland kristna som är mer bisexuella: Skulle någon av dessa våga gå in i en mer konservativ församling, eller skulle de bli utfrusna av sina andra vänner? Kanske inte utan att anta en mer HBTQ-kritisk syn. Men frågan är värd att prata om: Vilka fördomar finns bland HBTQ-kretsar om frikyrkliga och konservativa och den klassiska äktenskapsmodellen? Vilka fördomar finns på SVT? Vilka fördomar finns hos andra yrkesgrupper. Det är ju faktiskt långt fler utanför Svenska kyrkan och våra konservativa frikyrkor som är homofoba och på märkligare grunder än kyrkan. Alltså sprider UG bara ut rykten, fördomar och dimridåer:
En direktfråga till UG:
Är det värre att som präst ha fördomar eller obekväma åsikter om bögar, och utnyttja det i en begränsad maktställning än att som Public service ha fördomar eller obekväma åsikter om religiösa och utnyttja det i en rikstäckande maktställning? Vill ni på UG kanske genom er granskning med tvång och utfrysning av det offentliga Sverige "be" bort våra konservativa åsikter?
Då kan vi i min nästa kommentar gå till dagens blogginlägg: Homosexualitet, del 3
/Görel
Är homosexualitet synd? Det är väl det som är grundfrågan i problemet här?
Vi kristna har aldrig kunnat enas om huruvida sexualitet är en synd eller en grundför synd.
Jag tror det senar. Jag tror varken att homosexuella eller heterosexuella är syndfria, utan ungefär lika syndiga, möjligen skulle jag kunna säga att icke kristna är utan synd, eftersom begreppet är obegripligt och ointressant, men oavsett man är kristen eller inte, homosexuell eller inte så agerar man ibland destruktivt mot sig själv, andra (och Gud). När Bibeln räknar upp och bearbetar olika personliga problem eller samhällsproblem och erbjuder sin hjälp, så är detta med homosexualitet ytterst svårt att finna. Däremot hittar vi mängder av fördömande av vänsterprassel – trots att bibelns hjältar vänstrar okontrollerat, men hittar ilska över ekonomiska klyftor, men det är det ingen som bryr sig om idag (utom Annika Borg ang fastebufféer: Heja dig!) Gud önskar i vilket fall som helst att alla skall ta ansvar för sina liv, sina lögner, sina svek och alla andra synder och destruktiva handlingar, ord och tankar vi har och självklart oavsett vi är kristna eller ej. Kristna syndar också, varken mer eller mindre än ickekristna eftersom Gud inte bryr sig om tävlingar om vem som är heligast. Därför är det väldigt konstigt för mig när homosexuella människor bedöms hårdare än heterosexuella vad gäller sina sexuella synder samt att de bedöms synda bara genom att finnas till, men det är så spänningen i teologin ser ut. Jag har inget emot HBTQ-personer lika lite som jag har något emot heteropersoner och jag kan beklaga att vi kristna tycker så olika i frågan och att inget rätt och fel finns, men så är det tyvärr. Självklart kan man utifrån detta med full respekt för en person bekräfta den personen i sin potentiella syndfullhet som homosexuell precis som man kan respektera en heterosexuell person i sin potentiella syndfullhet, en person i sin potentiella ekonomiska syndfullhet. Synden måste brytas, och enda skillnaden mellan mig och en person som omfattar klassisk äktenskaps syn är att jag inte ser HBTQ-personers sexualitet som en synd i sig. För mig borde det alltså inte vara omöjligt att be för någons sexuella identitet att den visar sig tydlig (oavsett hur)nog att ge personlig trygghet, och om den är otydlig och skapar otrygghet, så måste man ju kunna be att den skall bli tydlig nog att styrka personen i sin identitet och hens relationer. Inget konstigt i sig. Skulle jag gå till en pastor eller präst skulle jag nog inte våga ta upp det i första samtalet, och skulle jag vara pastor eller präst, skulle jag nog vilja träffas flera gånger innan jag bad, så att vi visste var vi hade varandra. Känner man varann lite mer är det ju också lättare för bägge att pröva olika tolkningsmallar: som konfident att under skydd av ABSOLUT tystnadsplikt pröva olika sätt att tänka innan man bestämmer sig, och som pastor eller präst hjälpa konfidenten att pröva olika svar under samma ABSOLUTA tystnad och sekretess, ex ”är jag eller är jag inte heterosexuell?” Här tycker jag UG förenklar frågan genom att 1) inte acceptera att Kristenheten inte har bestämt rätt och fel i frågan även om många politiskt korrekta har gjort det, 2) inte beakta att samtal aldrig går att låsa till två åsikter, varken konfidentens eller pastorn/prästen.
På detta sätt missar UG att kyrkan nog är bättre och mer tolerant än samhället i övrigt när det gäller denna fråga. De flesta svenskar, där de pendlar mellan vissa postreligiösa seder och ateistisk världsbild klarar att vara långt mer brutala i sin homofobi än kristna, och detta försvinner när UG skapar häxjakt på homofoba präster. Finns det 3200 homofoba präster, så finns det åtminstone 320 000 homofoba ”ateister”. Allt annat blir osakligt.
/Görel
Tack Håkan, för att du fortsatt att skriva om din uppfattning! Några frågor:
Du skriver att om en homosexuell vill bli heterosexuell så skulle du be för det, men du skulle inte försöka påverka en person som är trygg i sig själv, det skulle vara ett övergrepp. Det kan ju låta respektfullt och försiktigt. Men risken för övergrepp är väl inte så stor när en person är trygg och säker? Det är väl just när man är osäker och kanske önskar förbön, som det finns risk för övergrepp? Och menar du att det är möjligt för en homosexuell att bli heterosexuell genom bön? Har du belägg och bevis för det? Hur blir det om bönen inte besvaras? Hur går det för den personen då? Vad gör du som präst då?
När jag läst dina tre delar om homosexualitet där du skriver att Paulus m.fl. säger att homosexualitet är fel, så undrar jag vad det är som är fel. Är det läggningen, praktiken, lusten, längtan, fantasierna, attraktionen som är fel? Är det kärleken som är fel, kärleken mellan två män eller två kvinnor? Du skriver nästan inte alls om kärleken mellan två personer. Vad jag kan se bara när du skriver om "kärlek till tonårspojkar".
Den har fel, kommentaren i slutet av ditt inlägg. Varför ger sig UG på prästen, och inte ...
UG 'ger sig på' alla, de borrar sig in i slutna rum - läkare, socialen, psykologer, kommunchefer, skolan, moskén, nu även kyrkan. Det avgörande i det, för de som ser programmet, är snarare: Hur reagerar människor med makt när de ställs emot en människas sanning, och den behöver inte vara den enda sanningen, men i den uppdagas ändå något viktigt: Ser de den enskilde, den skadade som ligger till grund för UG:s granskning, som söker upprättelse, eller försvarar de sina strukturer?
'I ett samtal eller i en bikt är det inte prästen eller hans åsikter som står i centrum som man kan tro när man följer den allmänna debatten och Uppdrag Granskning. Det är konfidenten.'
Det är så det borde vara, men hade det varit så i praktiken hade UG inte haft ett program att sända. Det är för att det inte är så, som UG har sitt program. Det kan man tycka vad man vill om. Man kan ta till sig, eller inte.
Som en lite udda sidotanke så besökte jag Marks kommun i höstas. Det är kanske inte så många som minns UG:s granskning 2011 av Marks kommun, den handlade om Socialtjänsten och om omplaceringen av fosterbarn. Jag var där för att intervjua kommunchefen om vad som hände efteråt, det var ren uppdragsjournalistik, mycket lägre i skalan än den som UG ägnar sig åt, men ändå. Det är klart att UG:s granskning skapade kaos, huvuden rullade, men det blev även en ögonöppnare och kommunchefen medgav det: 'Det var inte friskt.'
Vi vet inte vad UG kommer uppenbara.
Jag är en av kommentatorerna, den som pratade om kärlek till mitt homosexuella barn.
Jag håller med om att det är teoretiskt att prata om att någon måste ha rätt eller fel. Detta är dock en teoretisk diskussion, då får vi vara teoretiska.
Och naturligtvis håller jag med om att Guds nåd ska stå i centrum i samtliga fall. Jag anser att det gäller både teologiska diskussioner och i det unika samtalet när prästen är ensam med en konfident.
Däremot menar jag att det går att hitta bibelställen som stöder exakt vad som helst. Eller är mot vad som helst. Vi vita heterosexuella män har fått bibeln att ha åsikter som t.ex. stöder att vi ska ha slavar, att judar är ondskans folk eller att homosexuella människor 'är fel'.
Att 'fästa sina ögon på Jesus', som det heter i visan, tycker jag ger en annan hållning. Jesus ser ALLTID den behövande människan. Så vitt jag kan förstå var Jesus ointresserad av renlärighet. Eller att dela in människor i grupper utifrån om man ville leva sitt liv i en hetero- eller homosexuell relation.
Jag tycker också att begränsa, i det här fallet homosexuella, människor är fjärran från hur Jesus gör. Vill två människor lova varandra evig trohet och försöka leva tillsammans, skulle jag tycka det vore fruktansvärt långt från Jesu hållning att säga nej till det. Jag skulle inte klara det.
Jag uppfattar att alla människor lever av samma Guds nåd. Jag uppfattar också att när vi begränsar människor från något dom önskar vara en del av, i det här fallet ett äktenskap, gör vi något Jesus aldrig gjorde.
Carolina:
Ser UG den lilla enskilda människan? Nej! Bara sin egen tolkning av problemet. Och i fall likt detta hamnar deras tolkning ganska långt ifrån det ursprungliga problemet. Vi vet inte heller vad som har föranlett att någon vände sig till UG. Det kan också vara ren hämnd..
/Görel
Eftersom jag uppskattar Håkan Sunnlidens allvarliga uppsåt att rannasaka Skrifterna och verkligen söka i dem finna vägledning, även om han kommer till andra ställningstaganden än mina egna, men saken inte handlar blott om likhet i vad vi kan tänkas nå fram till utan det som ett flertal gånger betonats av HS som övergriper dessa skillnader i tolkningar ac Skrifternas utsagor, så vill jag inte tystna helt utan dessförinnan säga något med anledning av den koppling till mig som görs beträffande Guds försyn eller om man som HS säger, föredrar att tala om bön, ty bönen, umgänget med Gud själv och Guds egen existens och vilja, vilken förefinns i Guds sinne innan det kommer till uttryck i konkretisering, eller utfödelse, säga: Det är just min poäng, stanna upp inför Gud i bön och förbliv där, så löser sig många frågor, av sig självt eller mer korrekt av Gud.Däremot avser jag tystna i denna fråga från och med nu och det beror inte på bloggaren HS utan pga kommentarer som börjat dyka upp.
/magnus Olsson
Förstår inte troende som propagerar mot kärlek. Som sätter sig till doms över andra människor och fördömer istället för att vara kärleksfulla. Angående homosexualitet. Vad är det för fel med att två människor älskar varandra och kan leva tillsammans, som det par de är. Var det inte en vis man som hade en gyllene regel? Som alltid är lika aktuell. Har cellprästerna glömt det? När jag läser dina fördummande argument för att sätta dig till dom över människor som inte har samma uppfattning som du, börjar jag allvarligt talat fundera på att gå ur Svenska Kyrkan. Er Cellkyrka kommer att bli lika framgångsrik som synoden mot kvinnopräster är. Jag undrar varför blev du präst?
Håkan Sunnliden, svarar du på inläggen eller vad är din blogg till för?
Det skrämmer mig att en sådan som du verkar som präst i svenska kyrkan.
Mer uppdrag granskning behövs tydligen
I detta ämne rekommenderar jag Espen Ottosens bok "Mine homofile venner".
Skicka en kommentar