Käre kyrkvärden Thomas tipsade mig på en ny blogg. Jag hade nog hört hennes namn sedan tidigare Helena Edlund, men inte läst henne. Nu har jag lagt till henne bland mina länkar. Hon har haft uppehåll på sin blogg några månader delvis på grund av rädslor för överheten. Därför stor heder till denna kollega som nu tar upp pennan igen. Alla som vill be och arbeta för en fri Svenska kyrkan ska göra det, enligt min mening. Till sist kommer det att lyckas tror jag , - om Gud vill.
Jag kan för övrigt meddela att jag också har kritiserats av Svenska kyrkans överhet åtminstone vid tre tillfällen. De vill inte gärna att jag ska kritisera Svenska kyrkan utan betraktar det som "illojalt." Men som jag sa till käre överordnande: "Jag får väl leva upp till det rykte ni har gett mig".
Det är inte säkert att Svenska kyrkans medlemmar har klart för sig vad som har hänt efter att kyrkan skildes från staten, men sådant går att informera om. Saken är den att vi är mer statskyrka, läs politikerstyrd kyrka, idag än förr. Ytterst sett utövar Svenska kyrkans sin verksamhet på statens uppdrag.
Det var den Socialdemokratiska regeringen som 1995 föreslog för kyrkomötet att Svenska kyrkan inom ramen för bestämmelserna i en särskild lag om Svenska kyrkan skulle få reglera sina inre angelägenheter men utan delegation från riksdagen och utan att det Svenska kyrkan beslutar skulle anses vara normerande (?). Lagen som fortfarande gäller stipulerar att Svenska kyrkan på en och samma gång ska var evangelisk-luthersk med episkopal struktur och demokratiskt uppbyggnad. Känn på den! Svenska kyrkan ska vidare vara öppen och rikstäckande samt att den ska få bruka den kyrkliga egendomen och få rätt att ta betalt av sina medlemmar. Allt enligt svensk lag. Det är alltså inom dessa ramar som Svenska kyrkan får existera. Det här förslaget antogs av kyrkomötet, det vill säga av samma partier som föreslagit det.
Alla sossar i kyrkomötet 1995 röstade för förslaget. Alla Kristdemokrater var för. Alla folkpartister var för. Alla i POSK var för. Moderaterna hade två som reserverade sig och Centern hade majoritet. Beslutet var så enhälligt att ingen rösträkning ansågs nödvändig. Resultatet skickades tillbaka till riksdagen OCH RIKSDAGENS BESLUTADE MED 282 RÖSTER MOT 19 ATT SVENSKA KYRKAN skulle skiljas från staten. Det var kanske ett beslut i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. Nu är det dags att se över systemet och hålla riksdagen ansvarig för situationen. Det är sant att vi på sakliga grunder har skäl att kritisera biskopar och kyrkopolitiker, men ytterst är det nog riksdagens ledamöter vi ska ge oss på. Kanske är det lagom till höstens val?
Relationen mellan staten och kyrkan har bestått i 500 år, men av dessa 500 har det knakat ordentligt de senaste 100 åren. Tänka att det ska sitt i så hårt?! Ett skäl var onekligen kvinnoprästfrågan. Staten vågade inte skilja bort kyrkan förrän kvinnoprästfrågan var säkrad, Den var knappt säkrad 1958, men genom målmedvetet arbete och genom den sinnrika konstruktionen stat-kyrka vågade man år 2000 släppa på banden. Partierna hade ju och har kyrkomötet i sin hand och kan med hjälp av utbildningsväsendet, lagen om Svenska kyrkan, utnämningspolitiken och kyrkopolitiker fortsätta styra Svenska kyrkan. En sådan här konstruktion måste med nödvändighet sippra ner på lokalplanet. I Värnamo har vi det så bra, men faktum är att vi utgör en del av systemet vare sig vi vill eller inte, för att inte tala om de anställda.
Men nu knakar det uppenbarligen i fogarna och även om överheten försöker tysta ner sina kritiker kommer den bara att förvärra situationen. Det bästa för alla vore att ändra systemet så det blir mindre likt en tjänstemannaorganisation och mer likt en kyrka.
Nu ska jag lägga till Helena Edlund och försöka följa henne en bit på vägen.
Jag kan för övrigt meddela att jag också har kritiserats av Svenska kyrkans överhet åtminstone vid tre tillfällen. De vill inte gärna att jag ska kritisera Svenska kyrkan utan betraktar det som "illojalt." Men som jag sa till käre överordnande: "Jag får väl leva upp till det rykte ni har gett mig".
Det är inte säkert att Svenska kyrkans medlemmar har klart för sig vad som har hänt efter att kyrkan skildes från staten, men sådant går att informera om. Saken är den att vi är mer statskyrka, läs politikerstyrd kyrka, idag än förr. Ytterst sett utövar Svenska kyrkans sin verksamhet på statens uppdrag.
Det var den Socialdemokratiska regeringen som 1995 föreslog för kyrkomötet att Svenska kyrkan inom ramen för bestämmelserna i en särskild lag om Svenska kyrkan skulle få reglera sina inre angelägenheter men utan delegation från riksdagen och utan att det Svenska kyrkan beslutar skulle anses vara normerande (?). Lagen som fortfarande gäller stipulerar att Svenska kyrkan på en och samma gång ska var evangelisk-luthersk med episkopal struktur och demokratiskt uppbyggnad. Känn på den! Svenska kyrkan ska vidare vara öppen och rikstäckande samt att den ska få bruka den kyrkliga egendomen och få rätt att ta betalt av sina medlemmar. Allt enligt svensk lag. Det är alltså inom dessa ramar som Svenska kyrkan får existera. Det här förslaget antogs av kyrkomötet, det vill säga av samma partier som föreslagit det.
Alla sossar i kyrkomötet 1995 röstade för förslaget. Alla Kristdemokrater var för. Alla folkpartister var för. Alla i POSK var för. Moderaterna hade två som reserverade sig och Centern hade majoritet. Beslutet var så enhälligt att ingen rösträkning ansågs nödvändig. Resultatet skickades tillbaka till riksdagen OCH RIKSDAGENS BESLUTADE MED 282 RÖSTER MOT 19 ATT SVENSKA KYRKAN skulle skiljas från staten. Det var kanske ett beslut i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. Nu är det dags att se över systemet och hålla riksdagen ansvarig för situationen. Det är sant att vi på sakliga grunder har skäl att kritisera biskopar och kyrkopolitiker, men ytterst är det nog riksdagens ledamöter vi ska ge oss på. Kanske är det lagom till höstens val?
Relationen mellan staten och kyrkan har bestått i 500 år, men av dessa 500 har det knakat ordentligt de senaste 100 åren. Tänka att det ska sitt i så hårt?! Ett skäl var onekligen kvinnoprästfrågan. Staten vågade inte skilja bort kyrkan förrän kvinnoprästfrågan var säkrad, Den var knappt säkrad 1958, men genom målmedvetet arbete och genom den sinnrika konstruktionen stat-kyrka vågade man år 2000 släppa på banden. Partierna hade ju och har kyrkomötet i sin hand och kan med hjälp av utbildningsväsendet, lagen om Svenska kyrkan, utnämningspolitiken och kyrkopolitiker fortsätta styra Svenska kyrkan. En sådan här konstruktion måste med nödvändighet sippra ner på lokalplanet. I Värnamo har vi det så bra, men faktum är att vi utgör en del av systemet vare sig vi vill eller inte, för att inte tala om de anställda.
Men nu knakar det uppenbarligen i fogarna och även om överheten försöker tysta ner sina kritiker kommer den bara att förvärra situationen. Det bästa för alla vore att ändra systemet så det blir mindre likt en tjänstemannaorganisation och mer likt en kyrka.
Nu ska jag lägga till Helena Edlund och försöka följa henne en bit på vägen.
2 kommentarer:
"... så det blir mindre likt en tjänstemannaorganisation och mer likt en kyrka."
Amen! Undrar bara om det inte skulle krävas en rejäl utbildningsinsats innan tillräckligt många inser skillnaden?
/Per H
Ja, kyrka-stat-frågan måste absolut upp i riksdagsvalen! Kan "den döda" försvarsfrågan åter aktualiseras, så kan väl kyrkofrågan! För kyrkan är uppenbarligen INTE skild från staten (möjligen kanman säga att den är kommunaliserad likt skolan). Och detta är en skandal av internationella mått!
Och saken bör aktualiseras på varje lokalt eller regionalt partimöte ("hur länge ska vi..." eller "hur länge ska vi samarbeta med partier som...").
Skicka en kommentar