Den senaste veckan är det särskilt två händelser som har engagerat mig och mitt tänkande. Den ena är det faktum att en Djurgårdssupporter misshandlades till döds i Helsingborg och den andra är att TV-programmet Uppdrag Granskning ger sig på mina kollegor. Hör de två händelserna samman? Ja, det menar jag.
Fotboll är min favoritsysselsättning. Jag tycker mycket om spelet, den individuella skickligheten, kampandan, och taktiken. Jag tycker mig förstå spelet och dess regler och fascineras av vad som sker på planen. Eftersom Hammarby är mitt favoritlag fascineras jag också av läktarkulturen, intresset, kunnigheten och engagemanget. Jag kan faktiskt köra bil till Stockholm tur och retur för att se en match. Vi är många som samlas när Bajen spelar. I år har det sålts över 8 000 årskort och vi hoppas intensivt att Bajen går upp i Allsvenskan. Men så är det där med huliganismen. Huliganerna hör inte hemma på vår Arena. Jag träffade en av dem vid tillfälle och han kunde berätta för mig att han inte alls var intresserad av något annat än att utöva våld. Därför menade han försöker de göra upp med dem som har liknande intresse utanför Arenan, egentlig var som helst. Huliganism har ingenting med fotboll att göra även om det kan vara intensivt också på läktaren. Där kan det ropas "Vi hatar Djurgår'n", men jag har tidigare mest uppfattat det som en gliring klubbar emellan. Men här har huliganerna nästlat in sig och de eldar på. De hatar på riktigt därför att de vill i slutändan utöva våld. Detta, och det är min poäng, är inte ett fotbollsproblem utan ett samhällsproblem. Nu går jag vidare till Uppdrag Granskning.
Uppdrag Granskning har fört oss präster bakom ljuset. De har, som vilka huliganer som helst, gått över gränsen. Kanske ska jag erkänna att jag efter att ha hängts ut i massmedia flera gånger om som kvinnoprästmotståndare, homofob och fundamentalist inte förvåna mig. Det är en sak att journalister vill vinkla sina reportage för att locka läsare och kunna göra karriär. Kanske måste jag respektera sådant. Men det är något annat när de med hjälp av opportunism och karriärslusta vill ta billiga poäng på andras bekostnad. Och det är ytterligare allvarligt när de gör det med hjälp av sin egen okunnighet, när de inte kan sätta sig in i andra människors tankevärld. En duktig journalist försöker väl efter bästa förmåga spegla en objektiv verklighet? Om de inte ens försöker det är det ett samhällsproblem.
Den gemensamma nämnaren är de båda händelserna återspeglar samhällets brist på etik och moral.
Det finns ord i Skriften som säger att vi inte bör så mycket gå till rätta med världen som med Herrens tjänare. De som skulle vara samhällets salt och ljus. Någonstans där befinner vi oss. Om nu Uppdrag Granskning saknar respekt för det heliga, vilket är i linje med samhället för övrigt, frågar jag mig vilken påverkan svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet, har på vårt samhälle. Jag har gått i skolan på 60 och 70-talen och vet ganska väl hur det undervisas där. Det handlade mycket om individens frihet att tycka och tänka som man ville. Det handlade om att lära sig att vara kritisk mot traditioner och värderingar och mot de institutioner som var bärare av sådant. Tyvärr var Svenska kyrkan mycket anpassningsbar och nu skördar vi vad Ovännen sått. Det gör mig ledsen och jag undrar om det alls är möjligt att vända på detta sluttande plan. Borde inte vi som är konservativa i värderingarna få rum också i ett sekulariserat samhälle? Gäller det inte att var och en får tycka och uttrycka sin åsikt? Medverkar journalisterna till likriktning? Ja, till och med åsiktsregistrering? Och om det är så är det acceptabelt att ge sig på försvarslösa? Prästerna är i det som har hänt försvarslösa eftersom de respekterar den tystnadsplikt de ålagts.
Imorgon ska saken debatteras i TV:s program Debatt. Jag kommer att be att Gud visar sin omsorg och kärlek i det programmet - av mer än ett skäl. Titta på Debatt i morgon!
Fotboll är min favoritsysselsättning. Jag tycker mycket om spelet, den individuella skickligheten, kampandan, och taktiken. Jag tycker mig förstå spelet och dess regler och fascineras av vad som sker på planen. Eftersom Hammarby är mitt favoritlag fascineras jag också av läktarkulturen, intresset, kunnigheten och engagemanget. Jag kan faktiskt köra bil till Stockholm tur och retur för att se en match. Vi är många som samlas när Bajen spelar. I år har det sålts över 8 000 årskort och vi hoppas intensivt att Bajen går upp i Allsvenskan. Men så är det där med huliganismen. Huliganerna hör inte hemma på vår Arena. Jag träffade en av dem vid tillfälle och han kunde berätta för mig att han inte alls var intresserad av något annat än att utöva våld. Därför menade han försöker de göra upp med dem som har liknande intresse utanför Arenan, egentlig var som helst. Huliganism har ingenting med fotboll att göra även om det kan vara intensivt också på läktaren. Där kan det ropas "Vi hatar Djurgår'n", men jag har tidigare mest uppfattat det som en gliring klubbar emellan. Men här har huliganerna nästlat in sig och de eldar på. De hatar på riktigt därför att de vill i slutändan utöva våld. Detta, och det är min poäng, är inte ett fotbollsproblem utan ett samhällsproblem. Nu går jag vidare till Uppdrag Granskning.
Uppdrag Granskning har fört oss präster bakom ljuset. De har, som vilka huliganer som helst, gått över gränsen. Kanske ska jag erkänna att jag efter att ha hängts ut i massmedia flera gånger om som kvinnoprästmotståndare, homofob och fundamentalist inte förvåna mig. Det är en sak att journalister vill vinkla sina reportage för att locka läsare och kunna göra karriär. Kanske måste jag respektera sådant. Men det är något annat när de med hjälp av opportunism och karriärslusta vill ta billiga poäng på andras bekostnad. Och det är ytterligare allvarligt när de gör det med hjälp av sin egen okunnighet, när de inte kan sätta sig in i andra människors tankevärld. En duktig journalist försöker väl efter bästa förmåga spegla en objektiv verklighet? Om de inte ens försöker det är det ett samhällsproblem.
Den gemensamma nämnaren är de båda händelserna återspeglar samhällets brist på etik och moral.
Det finns ord i Skriften som säger att vi inte bör så mycket gå till rätta med världen som med Herrens tjänare. De som skulle vara samhällets salt och ljus. Någonstans där befinner vi oss. Om nu Uppdrag Granskning saknar respekt för det heliga, vilket är i linje med samhället för övrigt, frågar jag mig vilken påverkan svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet, har på vårt samhälle. Jag har gått i skolan på 60 och 70-talen och vet ganska väl hur det undervisas där. Det handlade mycket om individens frihet att tycka och tänka som man ville. Det handlade om att lära sig att vara kritisk mot traditioner och värderingar och mot de institutioner som var bärare av sådant. Tyvärr var Svenska kyrkan mycket anpassningsbar och nu skördar vi vad Ovännen sått. Det gör mig ledsen och jag undrar om det alls är möjligt att vända på detta sluttande plan. Borde inte vi som är konservativa i värderingarna få rum också i ett sekulariserat samhälle? Gäller det inte att var och en får tycka och uttrycka sin åsikt? Medverkar journalisterna till likriktning? Ja, till och med åsiktsregistrering? Och om det är så är det acceptabelt att ge sig på försvarslösa? Prästerna är i det som har hänt försvarslösa eftersom de respekterar den tystnadsplikt de ålagts.
Imorgon ska saken debatteras i TV:s program Debatt. Jag kommer att be att Gud visar sin omsorg och kärlek i det programmet - av mer än ett skäl. Titta på Debatt i morgon!
1 kommentar:
Jag håller inte med dig i dina åsikter eller din teologi vad gäller HBTQ-frågor, men efter att ha läst din blogg från och till under några år, så har jag trots att vi aldrig träffats fått en viss respekt för dig. Jag bedömer dig som på många sätt en klok och varm kristen, men det skulle givetvis vara kul om du bytte åsikt. Däremot tror jag att ansvaret att visa en öppenhet mer ligger hos oss politiskt korrekta som gillar bögar och kvinnliga präster, för nu har vi makt och då blir det samma maktutövande från vår sida med tvång och utpressning om vi inte tar bort våra fördomar om er, som man menar att ni utövar mot kristna homosexuella.
Båda sidor måste nyansera sig, och därför drar jag mitt strå till stacken genom att försöka ta bort missförstånd och fördomar om er där jag kan, Gud (och gärna du Håkan) må hjälpa mig att lyckas.
/Görel
Skicka en kommentar