Ett statskyrko-dilemma

Idag kom Kyrkans Tidning (KT). Jag fastnade för att här skulle förmedlas en intervju med Marita Ulvskog eftersom jag vet att hon var kyrkominister och var den som la fram förslaget om att kyrkan skulle skilja från staten. Nu handlade intervjun visserligen om EU-valet, men med tanke på att det var kyrkans tidning jag höll i handen kanske det fanns något om kyrkans roll inför valet. Men icke. KT ska tydligen servera en rad intervjuer med viktiga eller åtminstone kända  personer inför EU-valet för att guida oss, men varför vet jag inte.

Nej, då fastnade jag mer inför sidan innan som berättar att Svenska kyrkan har sagt jag till regeringens utredning om enhetlig begravningsavgift. Jo, det är staten som sköter vad som händer av vikt inom Svenska kyrkan. Skälet till statens förslag är att folkbokföringen som nu sorterar under "församlingen" även om den sköts av Skatteverket, den 1 januari 1916 ska föras från "församlingen" till kommunen. Det betyder att "församlingen", som är huvudman för begravningsverksamheten, inte längre kan få bestämma storleken på begravningsavgiften. Den måste staten få bestämma och den bestämmer att avgiften ska vara densamma i hela landet. Svenska kyrkan är bara remissinstans i sammanhanget. Jag tror det kan vara bra att det blir så men det visar med tydlighet hur omkörd Svenska kyrkan är. Då är det kanske lika bra att se över relationen stat och kyrka i alla fall, eller hur? Hur var det Jesus sa? "Låt de döda begrava de döda". Vad menade han med det? Var han ironisk eller rentav elak? Kanske var allmänt kritisk? Njäe, förmodligen ville han nog bara att kyrkan ska vara kyrka och leva med och verka för det som är kyrkans uppgift. Och det tycker jag han har alldeles rätt i. Det är uppenbart att staten fortfarande bestämmer över Svenska kyrkan och det är genant att biskopar, förtroendevalda och kyrkoherdar bara följer med. Varför vill de inte se verkligheten sådan den är och i stället som levande kristna ge liv åt de levande, för att travestera Jesus. 

När Svenska kyrkans ledning inte ägnar tid åt väsentligheter gör andra det. Det är bra i och för sig, men man kan väl få tycka att Svenska kyrkan med sina 6,5 miljoner medlemmar också kunde ägna sig utvecklingen på 2000-talet.

Zappade på TV häromdagen och fick under några minuter lyssna till någon från tankesmedjan Timbro. Timbro kommer ut med boken Religionen i demokratin: ett politiskt dilemmas återkomst. Jag hann uppfatta några intressanta tankar. Till exempel menade föreläsare att religionen alltid har varit en stark, kanske den starkaste kraften i mänskligheten. Den har funnits och finns förmodar jag inom alla människor. Den föder och styr hela kulturer, - ända fram till slutet på 1700-talet då den plötsligt först ska individualiseras och sedan i början på 1900-talet helt försvinna. När jag växte upp beskrevs religionen som ett resultat av maktutövning, vidskepelse och psykisk ohälsa. Men så var det ju inte alls. Undervisningen jag fick var helt missvisande och många i min generation fick aldrig någon hjälp med sin religion. Nu står det klart att sekulariseringsivrarna hade fel. Till dels kan vi tacka alla våra invandrare för det, men också en och annan svensk väckelserörelse. Intresset för andlighet har ökat. Det religiösa utbudet har ökat och nu står enligt föreläsaren den sekulariserade västvärldens demokrati inför ett dilemma. Vi försökte skilja politik och religion åt. Vi kastade ut barnet med badvattnet. Med följde det etiska och moraliska tänkandet med mera. Och vad gjorde Svenska kyrkan? Varför händer ingenting? Är vårt statskyrko-dilemma så förlamande att ingenting kan hända?

Svenska kyrkans kyrkomöte avsatte häromåret 60 miljoner för att förmedla kunskaper om kristen tro till svenska folket. Men jag har inte hört något. Inte sett något. Och jag som trodde jag följde med något så när. Eller ligger problemet hos kyrkopolitikerna? Är det staten som bestämmer vad som ska ske och vad som inte ska ske? Ju fortare vi kan ge Svenska kyrkan en annan struktur och återta själva uppdraget desto bättre.