Vi är uppenbart flera som ömmar för en sann enhet - kristna emellan. Det är verkligen paradoxalt att de som är ett ska behöva upptäcka och arbeta på sin enhet eller kanske vore det bättra att säga "på sin endräkt". I det senaste numret av Kyrka & Folk, nr 45/17 skriver kollegan Fredrik Sidenvall en ledare om denna enhet. Han adresserar särskilt den Romersk-katolska kyrkan, skriver den i ljuset av vår lutherska bekännelse och i ljuset av den yttersta tiden. Jag citerar:
I den yttersta tiden kan kristna som ännu skiljer sig åt i många lärofrågor, känna igen varandra som medkristna. När de ser att de delar tron på att Gud har uppenbarat sin sanning i Bibelns ord, när de inser att vi alla går evigt förlorade om vi inte finner en Frälsare och när de har upptäckt att Jesus Kristus är just den frälsare alla behöver, då har det en tillräcklig grund för dela trons sanningar med varandra och söka den fulla enheten med varandra och den Treenige Guden. I den enheten ska de kunna stå fasta under förföljelser och förförelser från vilseledda kristna och från kyrkans fiender.
Församlingen är till sitt väsen en, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Det är närmast självklart att det kan finnas olika tolkningar om begrepp som helig, katolsk och apostolisk. Men det kan väl knappast finnas olika tolkningar om räkneordet en (1)? När påven Fransciskus för någon månad sedan var i Lund sa han det självklara nämligen att utgångspunkten för all ekumenik måste vara enheten i Kristus. Det är denna enhet vi behöver bejaka inte bara i ord utan också i handling. Vi måste sluta tala om splittring eftersom någon sådan inte finns i Kristus Jesus. Det finns olika åsikter, tolkningar och meningar, men det finns bara en Jesus Kristus och antingen är man infogad i honom eller också inte. Hur svårt kan det vara?
Häromdagen nämnde jag om kollegan och brodern som påminde mig om Kyrkornas Världsråds möte i New Dehli 1961. Det är 16 år sedan!
Vi tror att den enhet som både är Guds vilja och hans gåva till kyrkan, när alla som är döpta till Jesus Kristus och som bekänner honom som Herren och Frälsaren, på en och samma plats, blir synlig när den helige Ande för dem samman till en helt överlåten gemenskap, bryter brödet, deltar i gemensam bön och gemensamt når ut i vittnesbörd och tjänst till alla och som samtidigt är förenad med hela den kristna gemenskapen på alla platser och med alla åldrar på ett sådant sätt att tjänare och medlemmar erkänns och alla tillsammans kan handla och tala när situationen kräver det Gud kallat sitt folk att göra.
I den yttersta tiden kan kristna som ännu skiljer sig åt i många lärofrågor, känna igen varandra som medkristna. När de ser att de delar tron på att Gud har uppenbarat sin sanning i Bibelns ord, när de inser att vi alla går evigt förlorade om vi inte finner en Frälsare och när de har upptäckt att Jesus Kristus är just den frälsare alla behöver, då har det en tillräcklig grund för dela trons sanningar med varandra och söka den fulla enheten med varandra och den Treenige Guden. I den enheten ska de kunna stå fasta under förföljelser och förförelser från vilseledda kristna och från kyrkans fiender.
Församlingen är till sitt väsen en, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Det är närmast självklart att det kan finnas olika tolkningar om begrepp som helig, katolsk och apostolisk. Men det kan väl knappast finnas olika tolkningar om räkneordet en (1)? När påven Fransciskus för någon månad sedan var i Lund sa han det självklara nämligen att utgångspunkten för all ekumenik måste vara enheten i Kristus. Det är denna enhet vi behöver bejaka inte bara i ord utan också i handling. Vi måste sluta tala om splittring eftersom någon sådan inte finns i Kristus Jesus. Det finns olika åsikter, tolkningar och meningar, men det finns bara en Jesus Kristus och antingen är man infogad i honom eller också inte. Hur svårt kan det vara?
Häromdagen nämnde jag om kollegan och brodern som påminde mig om Kyrkornas Världsråds möte i New Dehli 1961. Det är 16 år sedan!
Vi tror att den enhet som både är Guds vilja och hans gåva till kyrkan, när alla som är döpta till Jesus Kristus och som bekänner honom som Herren och Frälsaren, på en och samma plats, blir synlig när den helige Ande för dem samman till en helt överlåten gemenskap, bryter brödet, deltar i gemensam bön och gemensamt når ut i vittnesbörd och tjänst till alla och som samtidigt är förenad med hela den kristna gemenskapen på alla platser och med alla åldrar på ett sådant sätt att tjänare och medlemmar erkänns och alla tillsammans kan handla och tala när situationen kräver det Gud kallat sitt folk att göra.
(min översättning)
Det är synden som får oss att se splittringen och den är som mest smärtsam på lokalplanet. Andliga rörelser har aldrig beslutats eller organiserats fram vid något sammanträdesbord. Det går inte att införa något som redan finns, men vi kan lokalt be och arbeta för endräkten. Om utgångspunkten är att vi endast i och genom Jesus Kristus har gemenskap med Gud och med varandra är vi skyldiga att be och arbeta för gemenskapen.
Det gäller inte minst församlingen i Värnamo.
Det gäller inte minst församlingen i Värnamo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar