Det är tveklöst så att jag ägnar väldigt mycket tid åt att fundera på Kyrkan och hennes gestaltning. Det stör mig att hon inte längre kommer till sin rätt i västvärlden, allra minst i national- eller folkkyrkorna. Det är en tröst att historiens största väckelser ändå pågår om än i andra delar av världen.
Under senare tid har det förts en lättare diskussionen om förhållandet mellan Skriften och Traditionen. Någon mer djupgående sådan har jag inte sett. Det är sannerligen inget nytt ämne att fundera kring. Jag minns väl när jag insåg något av problematiken under mina studieår. Men sedan har det liksom inte varit riktigt aktuellt. Anders Gerdmar tar upp samtalet i sin bok Guds ord räcker. Han gör det bra. Han avfärdar inte på något sätt Traditionen, men är väldigt tydlig med att traditionen alltid måste vara underordnad Skriften. Det finns med andra ord stort utrymme för att till exempelvis vörda Jungfrun Maria eller se upp till helgonen, men de kan aldrig sättas över Skriften. Jag tycker att det är ett sunt sätt att förstå Skriften som Kyrkans norm. Däremot tycker jag inte om alla dessa vänner som bortser från traditionen och säger sig hålla sig till Skriften allena, Det är för mig ett orealistisk synsätt.
Det här sättet att tänka använder jag mig också av när det kommer till kyrkan. I Skriften talas om kyrkan. Skriften använder enligt uppgift åtminstone 95 olika metaforer för att att om kyrkan. När vi läser Nya testamentet är bilden av kyrkan inte bara bildlig utan också principiell. Kyrkan är till exempel eskatologisk till sitt väsen. Hon har tagit emot framtiden, vittnar om framtiden och ska i bästa fall återspegla något av framtiden. Kyrkan ska inge hopp. Kyrkan ska inte vara självupptagen, utöva världslig makt eller se till sitt eget bästa. Hon ska vara en tjänare i världen.
Kyrkan är en enda. Det är förvisso sant att traditionen gjort att vi har fått många kyrkor och samfund. De går att räkna inte bara i hundratal utan tusental. Här finns inre motsättningar och en del av dem måste vi leva med. Kyrkan i väst vill jag i förstone inte tänka på, särskilt inte på den Svenska kyrkan. Vi lever med den och det är inte mycket att göra åt, MEN gäller inte det att Skriften är överordnad kyrkan? Och om jag vill, och det vill jag, sträcka mig så långt att jag tillmäter traditionen betydelse, kanske till och med kan förstå den som en förlängning av Skriften, så kan det väl ändå inte innebära att vi överger Skriften. Vi kan väl inte göra oss av med källan? Inte såga av den gren vi sitter på?
Nej, vi måste tillbaka till Skriften i tron att den har något att säga oss. Vi kan lära av Skriften och så studerar jag Skriften. Jag försöker förstå kyrkans väsen, beståndsdelar, principer och kännetecken, både de inte kännetecknen och de yttre. Bilden jag får när jag jämför dagens kyrkor och samfund med Skriftens är skrämmande. Den är riktigt skrämmande. Och ändå om jag försöker förlika mig med den kan jag inte komma ifrån att jag har mycket att lära av Skriften.
Kyrkan är en enda. Kyrkan eller församlingen i Värnamo. Så, måste det heta. Det kan inte heta Värnamo församling som om Värnamo hade en egen liten församling. Vi måste radikalt ändra vårt sätt att tänka kring kyrkan och församlingen. Kyrkan är en. Det talas om församlingen i Jerusalem, i Korint och i Rom. Denna enda församling får nedslag i, tar gestalt i och uppträder i olika städer. Församlingen möts i olika hus och lokaler. Församlingen, den enda, möts i hemmen, läser jag. Har vi något att lära av detta enkla faktum? Där de kristna möts i Jesu namn där är församlingen!
I morgon reser Kari och jag bort över helgen, men efter helgen vill jag fortsätta på temat. Temat om församlingen utmanar mig.
Under senare tid har det förts en lättare diskussionen om förhållandet mellan Skriften och Traditionen. Någon mer djupgående sådan har jag inte sett. Det är sannerligen inget nytt ämne att fundera kring. Jag minns väl när jag insåg något av problematiken under mina studieår. Men sedan har det liksom inte varit riktigt aktuellt. Anders Gerdmar tar upp samtalet i sin bok Guds ord räcker. Han gör det bra. Han avfärdar inte på något sätt Traditionen, men är väldigt tydlig med att traditionen alltid måste vara underordnad Skriften. Det finns med andra ord stort utrymme för att till exempelvis vörda Jungfrun Maria eller se upp till helgonen, men de kan aldrig sättas över Skriften. Jag tycker att det är ett sunt sätt att förstå Skriften som Kyrkans norm. Däremot tycker jag inte om alla dessa vänner som bortser från traditionen och säger sig hålla sig till Skriften allena, Det är för mig ett orealistisk synsätt.
Det här sättet att tänka använder jag mig också av när det kommer till kyrkan. I Skriften talas om kyrkan. Skriften använder enligt uppgift åtminstone 95 olika metaforer för att att om kyrkan. När vi läser Nya testamentet är bilden av kyrkan inte bara bildlig utan också principiell. Kyrkan är till exempel eskatologisk till sitt väsen. Hon har tagit emot framtiden, vittnar om framtiden och ska i bästa fall återspegla något av framtiden. Kyrkan ska inge hopp. Kyrkan ska inte vara självupptagen, utöva världslig makt eller se till sitt eget bästa. Hon ska vara en tjänare i världen.
Kyrkan är en enda. Det är förvisso sant att traditionen gjort att vi har fått många kyrkor och samfund. De går att räkna inte bara i hundratal utan tusental. Här finns inre motsättningar och en del av dem måste vi leva med. Kyrkan i väst vill jag i förstone inte tänka på, särskilt inte på den Svenska kyrkan. Vi lever med den och det är inte mycket att göra åt, MEN gäller inte det att Skriften är överordnad kyrkan? Och om jag vill, och det vill jag, sträcka mig så långt att jag tillmäter traditionen betydelse, kanske till och med kan förstå den som en förlängning av Skriften, så kan det väl ändå inte innebära att vi överger Skriften. Vi kan väl inte göra oss av med källan? Inte såga av den gren vi sitter på?
Nej, vi måste tillbaka till Skriften i tron att den har något att säga oss. Vi kan lära av Skriften och så studerar jag Skriften. Jag försöker förstå kyrkans väsen, beståndsdelar, principer och kännetecken, både de inte kännetecknen och de yttre. Bilden jag får när jag jämför dagens kyrkor och samfund med Skriftens är skrämmande. Den är riktigt skrämmande. Och ändå om jag försöker förlika mig med den kan jag inte komma ifrån att jag har mycket att lära av Skriften.
Kyrkan är en enda. Kyrkan eller församlingen i Värnamo. Så, måste det heta. Det kan inte heta Värnamo församling som om Värnamo hade en egen liten församling. Vi måste radikalt ändra vårt sätt att tänka kring kyrkan och församlingen. Kyrkan är en. Det talas om församlingen i Jerusalem, i Korint och i Rom. Denna enda församling får nedslag i, tar gestalt i och uppträder i olika städer. Församlingen möts i olika hus och lokaler. Församlingen, den enda, möts i hemmen, läser jag. Har vi något att lära av detta enkla faktum? Där de kristna möts i Jesu namn där är församlingen!
I morgon reser Kari och jag bort över helgen, men efter helgen vill jag fortsätta på temat. Temat om församlingen utmanar mig.
4 kommentarer:
Men Håkan problemet är ju att när man säger att Guds ord förmedllade skriftligt i den Heliga Skrift står över Guds ord förmedlat muntligt till apostlarna i Traditionen leder det till slutsatsen att det som inte har uttryckligt stöd i Skriften inte kan vara sant. Jag har svårt att se att man verkligen kan ha en mellanposition. Både den Katolska kyrkan och den Ortodoxa kyrkan (kanske i än högre grad) lyfter fram bägge sätten som likvärdiga.
Jonas M
Det kan vara farligt att läsa mellan raderna, det kan missförstås. Vet inte vad du tänker på men för mej förefaller den som ivrar för Ordet, skriften allena, ( vilket självfallet är det överordnade rättesnöret) själva är mera bundna i tradition än många andra. Man ÄR LutherAN, SchartauAN jfr vegetariAN dvs identitet i min trygga grupp med "rätt lära" som tycker lika mycket i yttre uttrycksätt, rädsla för allt som inte är förutsägbart i sammanhanget. Ekumenik är svårt urskilja vad som är vad, den gåvan är angelägen att be om både i det stora och mindre perspektivet. AT
Ordet kan ges på två olika sätt, varför är skriften allena självfallet det överordnade rättesnöret?!
Jonas M
Hej Håkan. Är så glad att jag hittade din blogg och får ta del av din erfarenhet, ärlighet. Det glädjer mig att du börjar fundera på begreppet församlingen. Jag vet inte om det var Frank Mangs som också funderade ang. församlingen. Frågan var om församlingen var en organisation eller organism... en levande varelse, med en eller flera celler, vilken är uppbyggd på ett sådant sätt att den kan leva ett självständigt liv, samt har förmågan att föröka sig.
Tror att här finns en del av sanningen! När jag/vi har en personlig relation med Jesus så föds en gudomlig längtan efter andra med samma relation, då är vi Guds församling. Helt utan handlingsplaner, en massa uppställda mål och visioner. Medborgare i Guds rike med Jesus i absolut centrum.
Skicka en kommentar