Församlingen i Värnamo möts på flera olika platser. Förutom i den Romersk-katolska kyrkan på Jönköpingsvägen möts pingstvännerna i Arken. Svenska kyrkans folk firar sin gudstjänst i tre olika kyrkbyggnader i staden, men har också två kyrkor utanför 40-skyltarna. En i Fryele ny och sedan den mer kända Nydala klosterkyrka. I centrum av Värnamo ligger också Missionskyrkan. Där tror jag mig veta att de är lite kluvna inför det faktumet att de har anslutits till Equmeniakyrkan, men där samlas ganska många till en väl sammanhållen församlingsverksamhet. I centrum ligger också Allianskyrkan med fina och ändamålsenliga lokaler. Sedan får vi inte glömma bort Smyrna som också ligger i centrum. Smyrna. Den församlingen hör till Evangeliska frikyrkan.
Förutom de ovan nämnda institutionerna finns ett antal missionshus runtomkring som också rätteligen hör till Värnamo kommun. Ja, till kommunen hör faktiskt också till exempel församlingen i Rydaholm.
Till detta ska också läggas mindre gemenskaper som till exempel Värnamo koinonia som oftast samlas i hemmen. Inte så få av bröderna och systrarna i koinonian går regelbundet till högmässan i Värnamo kyrka, Johanneskyrkan eller Mariakyrkan. Några firar högmässa i den romers-katolska kyrkan och någon i Missionskyrkan. Sedan finns det faktiskt några mindre grupper som samlas i hemmen varav en, den jag själv tillhör, firar gudstjänst på onsdagseftermiddagarna.
På 1900-talet ondgjorde sig många över splittringen och av de som var med redan under förra århundradet ondgöra sig nog de flesta fortfarande över splittringen. Men riktigt vad den består i tror jag de flesta är ovetande om. Möjligen vet de många att pingstvännerna inte godtar vårt dop och att romarna inte låter oss få del av nattvarden. Pingstvännerna tror eller trodde åtminstone att deras syn på dopet var den enda rätta. Och romarna tror att bara deras nattvard är den riktiga. Det här har inte den yngre generationen någon koll på och uppriktigt sagt tror jag inte de bryr sig heller. Spelar roll, skulle de fråga. Förresten har jag hört att Missionskyrkan, som numera har de flesta konfirmanderna, även om de inte riktigt vet vad konfirmation är eller de definierar det annorlunda än den allmänkyrkliga tradition gör, inte kan behålla dem som de "konfirmerar" som medlemmar. Det är visst lite frustrerande för dem. Jag hörde till och med en pastor önska att de gick tillbaka till Svenska kyrkan eftersom ett stort konfirmandarbetet kräver ganska mycket av de anställda. Ja, det är inte lätt att driva församlingsverksamhet nu för tiden. Det är krävande.
Nu lever vi på 2000-talet. Verkligheten har ändrats mycket, men inte synen på de så kallade församlingarna. Jag skriver så kallade eftersom få egentligen vet vad en församling i mer biblisk a mening är.
Min Kyrkoordning är från 2010 men jag tror den i vissa stycken fortfarande är riktig. Kap 1 handlar om "Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, är grundad i Guds heliga ord", heter det inledningsvis. I det andra kapitlet får jag veta vad en församling är. Jag citerar: "Församlingen är det lokala pastorala området". Om det första kapitlet till viss del är obsolet så är det andra kapitlets definition av "församlingen" så långt ifrån Bibeln man kan komma. Men definitionen kom till under staskyrkans tid. Här finns mycket att ställa i ordning, att re-formera.
En kär kollega och broder tipsade mig häromdagen om Kyrkornas Världsråd möte i New Delhi 1961. Sagt och gjort. Jag letade upp rapporten på nätet och läste om kyrkans enhet. Den ska jag beräötta om senare under veckan.
Nu lever vi på 2000-talet. Det är dags att återupptäcka vad en församling är för något. Ska vi ta oss fram på den vägen är jag tämligen säker på att vi måste 1) utgå från att kärleken till den Treenige Guden är enhetens källa och mål. 2) omdefiniera själva begreppet församling som har väldigt lite att göra med "territorium, demokrati och öppenhet" att göra 3) gå från tanken om splittring till tanken om mångfald och 4) arbeta tillsammans med hela församlingen i Värnamo. Här finns sannerligen mycket att arbeta vidare med.
Förutom de ovan nämnda institutionerna finns ett antal missionshus runtomkring som också rätteligen hör till Värnamo kommun. Ja, till kommunen hör faktiskt också till exempel församlingen i Rydaholm.
Till detta ska också läggas mindre gemenskaper som till exempel Värnamo koinonia som oftast samlas i hemmen. Inte så få av bröderna och systrarna i koinonian går regelbundet till högmässan i Värnamo kyrka, Johanneskyrkan eller Mariakyrkan. Några firar högmässa i den romers-katolska kyrkan och någon i Missionskyrkan. Sedan finns det faktiskt några mindre grupper som samlas i hemmen varav en, den jag själv tillhör, firar gudstjänst på onsdagseftermiddagarna.
På 1900-talet ondgjorde sig många över splittringen och av de som var med redan under förra århundradet ondgöra sig nog de flesta fortfarande över splittringen. Men riktigt vad den består i tror jag de flesta är ovetande om. Möjligen vet de många att pingstvännerna inte godtar vårt dop och att romarna inte låter oss få del av nattvarden. Pingstvännerna tror eller trodde åtminstone att deras syn på dopet var den enda rätta. Och romarna tror att bara deras nattvard är den riktiga. Det här har inte den yngre generationen någon koll på och uppriktigt sagt tror jag inte de bryr sig heller. Spelar roll, skulle de fråga. Förresten har jag hört att Missionskyrkan, som numera har de flesta konfirmanderna, även om de inte riktigt vet vad konfirmation är eller de definierar det annorlunda än den allmänkyrkliga tradition gör, inte kan behålla dem som de "konfirmerar" som medlemmar. Det är visst lite frustrerande för dem. Jag hörde till och med en pastor önska att de gick tillbaka till Svenska kyrkan eftersom ett stort konfirmandarbetet kräver ganska mycket av de anställda. Ja, det är inte lätt att driva församlingsverksamhet nu för tiden. Det är krävande.
Nu lever vi på 2000-talet. Verkligheten har ändrats mycket, men inte synen på de så kallade församlingarna. Jag skriver så kallade eftersom få egentligen vet vad en församling i mer biblisk a mening är.
Min Kyrkoordning är från 2010 men jag tror den i vissa stycken fortfarande är riktig. Kap 1 handlar om "Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, är grundad i Guds heliga ord", heter det inledningsvis. I det andra kapitlet får jag veta vad en församling är. Jag citerar: "Församlingen är det lokala pastorala området". Om det första kapitlet till viss del är obsolet så är det andra kapitlets definition av "församlingen" så långt ifrån Bibeln man kan komma. Men definitionen kom till under staskyrkans tid. Här finns mycket att ställa i ordning, att re-formera.
En kär kollega och broder tipsade mig häromdagen om Kyrkornas Världsråd möte i New Delhi 1961. Sagt och gjort. Jag letade upp rapporten på nätet och läste om kyrkans enhet. Den ska jag beräötta om senare under veckan.
Nu lever vi på 2000-talet. Det är dags att återupptäcka vad en församling är för något. Ska vi ta oss fram på den vägen är jag tämligen säker på att vi måste 1) utgå från att kärleken till den Treenige Guden är enhetens källa och mål. 2) omdefiniera själva begreppet församling som har väldigt lite att göra med "territorium, demokrati och öppenhet" att göra 3) gå från tanken om splittring till tanken om mångfald och 4) arbeta tillsammans med hela församlingen i Värnamo. Här finns sannerligen mycket att arbeta vidare med.
6 kommentarer:
Hej igen...
Vi kan fundera över massor av saker och tankar, men det finns ett antal fundament som är grunden i all kristen tro. Detta är också församlingens grund.Detta är fundamenten..
Sanningen
Guds Ord
Den Personliga relationen med Jesus
All ära till Gud
Själavård
Finns inte dessa så finns igen församling. Tryggheten att vara den jag är och den som Gud skapat mig till.
Det är dock så att Katolska kyrkan ju erkänner Ortodoxa kyrkans prästämbete som giltigt och därigenom också nattvarden.
399 De orientaliska kyrkor som inte lever i full gemenskap med den katolska kyrkan firar eukaristin med stor kärlek. ”Dessa kyrkor är visserligen skilda från oss, men de har giltiga sakrament, främst – på grund av den apostoliska successionen – prästämbetet och eukaristin, vilka fortfarande förenar dem med oss med de starkaste band.”[96] Ett visst gemensamt deltagande in sacris (i det heliga, gudstjänstgemenskap), alltså när det gäller eukaristin, ”är inte bara lovligt, utan bör även uppmuntras, när omständigheterna visar sig lämpliga och den kyrkliga myndigheten givit sitt tillstånd”.[97] [838]
1400 De kyrkliga samfund som framgått ur reformationen och som är skilda från den katolska kyrkan, har ”framför allt på grund av att prästämbetet saknas, inte bevarat det eukaristiska mysteriets ursprungliga och fulla väsen”.[98] Detta är skälet till att eukaristisk interkommunion med dessa samfund inte är möjlig för den katolska kyrkan. Men när dessa samfund ”i den heliga nattvarden firar åminnelsen av Herrens död och uppståndelse, bekänner de likväl att livet i gemenskap med Kristus här kommer till uttryck, och de förväntar hans återkomst i härlighet”.
Jonas M
Tack för kommentarer. Förvisso är det så att Romersk-katolska kyrkan har gemenskap med de ortodoxa OCH en del andra, som till exempel den Nordisk-katolska vad jag förstår. Den senare är intressant, men det är fortfarande så att flera andra kyrkor gör anspråk på apostolisk succession men erkänns ändå inte. Här finns mycket att göra.
Nordisk-katolska kyrkans ämbete får legitimitet genom Polish National Catholic Church. En skillnad mot Svenska kyrkan och Church of England som hävdar apostolisk succession är den skilda synen på sakramentens antal och på prästämbetet (inte Ordets ämbete).
Jonas M
Det är riktigt. Tyvärr är det väl så att Anglikanska kyrkan och särskilt Svenska kyrkan snarare fjärmar sig från den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan. Men det är vi som är tillhöriga som får betala priset.
I sanning en beklaglig utveckling.
Jonas M
Skicka en kommentar