De bloggar som jag har skrivit under rubriken Församlingen i Värnamo hör ihop och utgör samtidigt en grund för fortsättning. Förutom strävan efter ett mer ekumeniskt tänk, inte bara på global eller samfundsnivå strävar jag efter ett bra tänk för det lokala sammanhanget. Därav rubriken. Jag måste bli konkret.
Till denna strävan måste läggas ännu en nämligen den om missionen. Det talas alldeles för litet om mission på lokal nivå. I bästa fall har vi börjat tänka om när det gäller mission i andra länder, men hur ser strategierna ut för den lokala nivån? Alfa-kurserna får räknas även om de numera mest verkar bestå av gammel-kristna som tycker det är trevligt. I inte så få sammanhang har man lagt ner kurserna av olika skäl, som till exempel i Värnamo trots att ett 30-tal personer kom till tro. Förre biskopen i Linköpings stift kallade kurserna föraktfullt för "förmedlingsteologi", något han ogillade. Folk måste få tänka själva. Han är förmodligen inte ensam i den villfarelsen.
Min erfarenhet säger mig att att själva begreppet mission har omdefinierats så kraftigt lokalt att alla verksamheter numera räknas som mission. Om de anställda bedriver barnverksamhet, körverksamhet eller håller musikgudstjänster kallas de oreflekterat för mission. Jag ogilla sådant struntprat.
Hur ska vi förstå missionen? Den tar sin givna utgångspunkt i Guds kärlek, gemenskapen i gudomen och Guds verk. Gud älskar osjälviskt. Fadern, Sonen och Anden utgör den fullkomliga gemenskap till vilken vi alla kallas. För att göra denna heliga gemenskap möjlig för oss sände Fadern sin Son att försona världen med sig själv.
Förutom att Sonen gav sitt liv till försoning för oss skapade han åt sig en ny kropp genom vilken han kan fortsätta sitt arbete att rädda människor.
Den helige talade till församlingen i Antiokia och sa: "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till." Så sändes de ut för att fortsätta Jesu Kristi gärning. Eller kanske skulle jag vända på det och skriva att Jesus Kristus ville fortsätta sitt arbete genom sin nya kropp.
När jag läser Apostlagärningarna ser jag att Paulus hade två huvuduppgifter. För det första skulle han predika Guds rike och undervisa om hur vi blir delaktiga av det. För det andra skulle han organisera dem som kom till tro på Herren Jesus så de kunde rotas i Ord och Sakrament. Har detta uppdrag avslutats? Behöver det inte längre fortsätta i Sverige? Självklart behöver det fortsätta, men hur?
När jag fördjupar mig i läsningen om missionen i Apostlagärningarna kan jag se att det gick till på lite olika sätt. Den första församlingen i Jerusalem samlade i en rad olika lokaler, främst i hemmen. Där höll de fast vid apostlarnas undervisning, bönerna, gemenskapen och firade nattvarden. Begreppet, grekiska ekklesia, församling syftade på alla dessa grupper i staden Jerusalem. Men varje grupp skulle också i sig kunna kallas ekklesia. Jag citerar från biskop Bertils kommentar till Galaterbrevet:
En liten lokal husförsamling, Rom 16:5, kan också representera hela kyrkan. Detta betyder att varje liten församling, liten eller stor, ansågs representera helheten kyrkan, 1 Kor 1:2.
Församlingen i Jerusalem och jag förmodar i Rom och Korint också producerade hela tiden nya grupper/församlingar. Denna första strategi kallas "avknoppning".
Församlingen i Värnamo behöver därför på Guds befallning se till att det uppstår "nya församlingar".
Det vill jag medverka till. Missionen fortsätter.
Till denna strävan måste läggas ännu en nämligen den om missionen. Det talas alldeles för litet om mission på lokal nivå. I bästa fall har vi börjat tänka om när det gäller mission i andra länder, men hur ser strategierna ut för den lokala nivån? Alfa-kurserna får räknas även om de numera mest verkar bestå av gammel-kristna som tycker det är trevligt. I inte så få sammanhang har man lagt ner kurserna av olika skäl, som till exempel i Värnamo trots att ett 30-tal personer kom till tro. Förre biskopen i Linköpings stift kallade kurserna föraktfullt för "förmedlingsteologi", något han ogillade. Folk måste få tänka själva. Han är förmodligen inte ensam i den villfarelsen.
Min erfarenhet säger mig att att själva begreppet mission har omdefinierats så kraftigt lokalt att alla verksamheter numera räknas som mission. Om de anställda bedriver barnverksamhet, körverksamhet eller håller musikgudstjänster kallas de oreflekterat för mission. Jag ogilla sådant struntprat.
Hur ska vi förstå missionen? Den tar sin givna utgångspunkt i Guds kärlek, gemenskapen i gudomen och Guds verk. Gud älskar osjälviskt. Fadern, Sonen och Anden utgör den fullkomliga gemenskap till vilken vi alla kallas. För att göra denna heliga gemenskap möjlig för oss sände Fadern sin Son att försona världen med sig själv.
Förutom att Sonen gav sitt liv till försoning för oss skapade han åt sig en ny kropp genom vilken han kan fortsätta sitt arbete att rädda människor.
Den helige talade till församlingen i Antiokia och sa: "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till." Så sändes de ut för att fortsätta Jesu Kristi gärning. Eller kanske skulle jag vända på det och skriva att Jesus Kristus ville fortsätta sitt arbete genom sin nya kropp.
När jag läser Apostlagärningarna ser jag att Paulus hade två huvuduppgifter. För det första skulle han predika Guds rike och undervisa om hur vi blir delaktiga av det. För det andra skulle han organisera dem som kom till tro på Herren Jesus så de kunde rotas i Ord och Sakrament. Har detta uppdrag avslutats? Behöver det inte längre fortsätta i Sverige? Självklart behöver det fortsätta, men hur?
När jag fördjupar mig i läsningen om missionen i Apostlagärningarna kan jag se att det gick till på lite olika sätt. Den första församlingen i Jerusalem samlade i en rad olika lokaler, främst i hemmen. Där höll de fast vid apostlarnas undervisning, bönerna, gemenskapen och firade nattvarden. Begreppet, grekiska ekklesia, församling syftade på alla dessa grupper i staden Jerusalem. Men varje grupp skulle också i sig kunna kallas ekklesia. Jag citerar från biskop Bertils kommentar till Galaterbrevet:
En liten lokal husförsamling, Rom 16:5, kan också representera hela kyrkan. Detta betyder att varje liten församling, liten eller stor, ansågs representera helheten kyrkan, 1 Kor 1:2.
Församlingen i Jerusalem och jag förmodar i Rom och Korint också producerade hela tiden nya grupper/församlingar. Denna första strategi kallas "avknoppning".
Församlingen i Värnamo behöver därför på Guds befallning se till att det uppstår "nya församlingar".
Det vill jag medverka till. Missionen fortsätter.
3 kommentarer:
Sverige idag måste ses som ett missionsfält; även om miljoner svenskar är med i Svenska kyrkan och andra samfund är de flesta otroende. Vi ska fira den heliga mässan men vi måste också ut och möta folk och berätta om Jesus och frälsningen genom honom.
Ja familjen kallas ju Lilla Kyrkan men samtidigt måste man komma ihåg att utan gemenskap med biskopen ingen kyrka. De avknoppningar som nämns i Korintierbrevet var i kommunion med biskopen/aposteln.
Jonas M
Hej Hakan,
If you allow me? May I direct you to 3DM's (three dimensional) and their thoughts on missional communities, in particular "family on mission".
God Bless you and the family of God in Sweden!
James
Till Jonas vill jag endast säga att de avknoppningar jag avser står i förbindelse med biskopen. Och eftersom jag själv står under en biskop anser jag att jag kan uppmuntra nya församlingsbildningar. Det var för att predika och förvalta sakramenten jag prästvigdes och det tänker jag fortsätta med. Sedan får vi se om biskopen tycker att det är fel.
Till James kan jag meddela att jag är förtrogen med 3DM och har läst materialet. Det är uppmuntrande samtidigt som jag måste hitta en egen väg. Men jag lovar att jag ska skriva mer om detta. Till och med i nästa blogg.
Skicka en kommentar