Det är underbart att inte vara anställd. Alla ni som fortfarande är löneslavar har verkligen något att se fram emot. Vad innebär det att vara pensionär? Vad betyder det ordet? Var kommer det ifrån? Har det med biologisk ålder att göra? Varför frågar folk om jag har gått i pension? Hur ser deras fördomar ut? Det finns många frågor att svara på och det är hög tid att detta blir offentlig debatt.
Nu har SvD en artikelserie som går under rubriken pensionsvägrarna och jag följer den med intresse. Inte bara för att jag själv sade upp min anställning i Svenska kyrkan vid 64 års ålder utan också för att ämnet i sig är intressant och förtryckt. Låt oss börja med själva ordet.
När jag läser min etymologiska ordbok från 1968 står följande att läsa:
pension av latinets pensio som betyder vägning; betalning till ... Det heter att det är årligt understöd till avgången tjänsteman, hans änka eller barn och längre ner står det understödstagare. Med andra ord en person som lever av understöd.
När jag sedan kommer till Akademins Ordlista, 13 uppl, år 2006 står det något annat. Där står det "löneförmån efter avgång. Hhm ...
I dagens SvD intervjuas bland andra en forskare vid Lunds universitet, Kerstin Nilsson och filosofie doktorn i äldre och åldrande Janicke Andersson. Mycket intressant.
För det första måste politiker och arbetsgivare inte minst lära sig att skilja mellan biologisk, social och mental ålder. Jag såg förresten just ett reportage om en utvecklingsstörd pojke, 11 år gammal. Det sades i inslaget att hans mentala ålder var mellan ett och två år. Där var det uppenbarligen skillnad mellan biologisk och mental ålder. Och lika uppenbart var det att det gör skillnad.
För det andra blir skillnaderna större mellan individer allt eftersom tiden går. Det betyder i praktiken att en 40-åring kan i mental mening vara tonåring eller varför inte pensionsmässig? Det avgörs enligt forskarna av genuppsättning, livsstil, rörlighet och inte minst hur arbetsmiljön ser ut.
För det tredje handlar den sociala åldern om de attityder man möts av. Vi som har varit med ett tag kan säkert intyga hur det finns arbetsgivare fyllda av fördomar. De tror att äldre inte kan lära sig något nytt, att äldre är oflexibla eller att de har förlorat drivkraften. Att detta skulle ha att göra med biologisk ålder är ingenting annat än rena fördomar. Det finns inget stöd i forskningen för sådana påståenden. Dessa påståenden kan lika gärna gälla en 30-åring som en 70-åring. Den biologiska ålder är irrelevant.
För det fjärde är det bara tre procent av alla mellan 65 och 80 år som har hemtjänst. Eller varför inte säga att 97 % av alla upp till 80 (!) år klarar sig alldeles utmärkt. Detta även om de kan, som jag, ha drabbats av fysiska begränsningar.
Nu inser jag att bloggen blir för lång om jag skriver vad jag har lärt och vad jag har på hjärtat. Jag har skrivit p 1-4 och får sluta här och ta en del 2 i morgon. Det blir fler punkter hämtade från universitetet i Lund och några personliga kommentarer förstås i detta ämne.
Nu har SvD en artikelserie som går under rubriken pensionsvägrarna och jag följer den med intresse. Inte bara för att jag själv sade upp min anställning i Svenska kyrkan vid 64 års ålder utan också för att ämnet i sig är intressant och förtryckt. Låt oss börja med själva ordet.
När jag läser min etymologiska ordbok från 1968 står följande att läsa:
pension av latinets pensio som betyder vägning; betalning till ... Det heter att det är årligt understöd till avgången tjänsteman, hans änka eller barn och längre ner står det understödstagare. Med andra ord en person som lever av understöd.
När jag sedan kommer till Akademins Ordlista, 13 uppl, år 2006 står det något annat. Där står det "löneförmån efter avgång. Hhm ...
I dagens SvD intervjuas bland andra en forskare vid Lunds universitet, Kerstin Nilsson och filosofie doktorn i äldre och åldrande Janicke Andersson. Mycket intressant.
För det första måste politiker och arbetsgivare inte minst lära sig att skilja mellan biologisk, social och mental ålder. Jag såg förresten just ett reportage om en utvecklingsstörd pojke, 11 år gammal. Det sades i inslaget att hans mentala ålder var mellan ett och två år. Där var det uppenbarligen skillnad mellan biologisk och mental ålder. Och lika uppenbart var det att det gör skillnad.
För det andra blir skillnaderna större mellan individer allt eftersom tiden går. Det betyder i praktiken att en 40-åring kan i mental mening vara tonåring eller varför inte pensionsmässig? Det avgörs enligt forskarna av genuppsättning, livsstil, rörlighet och inte minst hur arbetsmiljön ser ut.
För det tredje handlar den sociala åldern om de attityder man möts av. Vi som har varit med ett tag kan säkert intyga hur det finns arbetsgivare fyllda av fördomar. De tror att äldre inte kan lära sig något nytt, att äldre är oflexibla eller att de har förlorat drivkraften. Att detta skulle ha att göra med biologisk ålder är ingenting annat än rena fördomar. Det finns inget stöd i forskningen för sådana påståenden. Dessa påståenden kan lika gärna gälla en 30-åring som en 70-åring. Den biologiska ålder är irrelevant.
För det fjärde är det bara tre procent av alla mellan 65 och 80 år som har hemtjänst. Eller varför inte säga att 97 % av alla upp till 80 (!) år klarar sig alldeles utmärkt. Detta även om de kan, som jag, ha drabbats av fysiska begränsningar.
Nu inser jag att bloggen blir för lång om jag skriver vad jag har lärt och vad jag har på hjärtat. Jag har skrivit p 1-4 och får sluta här och ta en del 2 i morgon. Det blir fler punkter hämtade från universitetet i Lund och några personliga kommentarer förstås i detta ämne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar