160 miljoner. Så mycket kostar det att genomföra kyrkovalet den 17 september 2017. 160 miljoner!
Jag har tidigare skrivit att man numera inte behöver kritisera Svenska kyrkan så mycket eftersom så många andra gör det. För några år sedan var det nästan helt tyst. Det var väl bara interna det gnälldes, men inte särskilt mycket officiellt. Nu tycks det sköta sig självt. I dagens nummer av Kyrkans Tidning 31-32/2017 talar till och med själva ledaren (skriven av Mattias Lönnebo) klarspråk. Jag citerar:
Det är uppenbart uppenbart att kyrkan är i kris i Sverige. Liksom polisen försöker vi oss på omorganisationer med ökad centralisering. Storpastorat, direktval till olika nivåer och växande kanslier. Och bandet till riksdagspartierna känns trygga att ha. (Nästan som en statskyrka fastän inte riktigt ändå.) Men hur går det för polisen efter centraliseringen? Har man blivit fler som arbetar med kärnverksamheten?
Men det har gått ännu längre. Nu skriver fyra biskopar under en motion som föreslår att Svenska kyrkan ska ändra valsystemet. Vi ska gå över till hur det var förr. det ska vara indirekta val. Bra, tycker jag. Men det återstår att se om Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet också tycker det. Det skulle förvåna mig. Men ändå.
Sedan finns i samma tidning en debattartikel skriven av professorns i Nya testamentet Anders Runesson. Han förfasar sig över hur Svenska kyrkan kan hålla sig med ett valsystem där partipolitiker härskar. Dessa använder endast kyrkan som en arena för sin politik, påstår han frankt. Det ligger i politikens väsen att vilja utöva makt så vitt och brett det bara är möjligt.
Ur ett historiskt och världsvitt ekumeniskt perspektiv är Svenska kyrkans organisation en anomali. Och en farlig sådan eftersom den som lyckas mobilisera de flesta rösterna tar all makt. The Winner takes it all.
Minst lika farligt är det enkla faktumet att Svenska kyrkan med denna organisation urholkar och förlorar sin egen identitet. Själv är jag ganska klar över att det redan har skett. Det finns mycket litet som talar för att Svenska kyrkan är en kristen kyrka. Visst finns det kristna människor och visst firas gudstjänster, men dessa har i princip reducerats till en programpunkt bland andra. Och så länge dessa människor inte protesterar utan finner sig i situationen kan de få hållas. Och om de inte vill behöver de inte fira gudstjänst. Tala om systemfel! Och detta håller vi i gång genom ett kyrkoval som kostar 160 miljoner.
Har vi inte snart nått vägs ände? När till och med biskopar och ledaren i Kyrkans tidning vill ändra i valsystemet? Jag hoppas det, men vågar ännu inte tro det.
Jag har tidigare skrivit att man numera inte behöver kritisera Svenska kyrkan så mycket eftersom så många andra gör det. För några år sedan var det nästan helt tyst. Det var väl bara interna det gnälldes, men inte särskilt mycket officiellt. Nu tycks det sköta sig självt. I dagens nummer av Kyrkans Tidning 31-32/2017 talar till och med själva ledaren (skriven av Mattias Lönnebo) klarspråk. Jag citerar:
Det är uppenbart uppenbart att kyrkan är i kris i Sverige. Liksom polisen försöker vi oss på omorganisationer med ökad centralisering. Storpastorat, direktval till olika nivåer och växande kanslier. Och bandet till riksdagspartierna känns trygga att ha. (Nästan som en statskyrka fastän inte riktigt ändå.) Men hur går det för polisen efter centraliseringen? Har man blivit fler som arbetar med kärnverksamheten?
Men det har gått ännu längre. Nu skriver fyra biskopar under en motion som föreslår att Svenska kyrkan ska ändra valsystemet. Vi ska gå över till hur det var förr. det ska vara indirekta val. Bra, tycker jag. Men det återstår att se om Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet också tycker det. Det skulle förvåna mig. Men ändå.
Sedan finns i samma tidning en debattartikel skriven av professorns i Nya testamentet Anders Runesson. Han förfasar sig över hur Svenska kyrkan kan hålla sig med ett valsystem där partipolitiker härskar. Dessa använder endast kyrkan som en arena för sin politik, påstår han frankt. Det ligger i politikens väsen att vilja utöva makt så vitt och brett det bara är möjligt.
Ur ett historiskt och världsvitt ekumeniskt perspektiv är Svenska kyrkans organisation en anomali. Och en farlig sådan eftersom den som lyckas mobilisera de flesta rösterna tar all makt. The Winner takes it all.
Minst lika farligt är det enkla faktumet att Svenska kyrkan med denna organisation urholkar och förlorar sin egen identitet. Själv är jag ganska klar över att det redan har skett. Det finns mycket litet som talar för att Svenska kyrkan är en kristen kyrka. Visst finns det kristna människor och visst firas gudstjänster, men dessa har i princip reducerats till en programpunkt bland andra. Och så länge dessa människor inte protesterar utan finner sig i situationen kan de få hållas. Och om de inte vill behöver de inte fira gudstjänst. Tala om systemfel! Och detta håller vi i gång genom ett kyrkoval som kostar 160 miljoner.
Har vi inte snart nått vägs ände? När till och med biskopar och ledaren i Kyrkans tidning vill ändra i valsystemet? Jag hoppas det, men vågar ännu inte tro det.
1 kommentar:
I Finland är kostnaderna endast en niondel så höga. Mer rimligt. Annars vore det en välgärning att skrota kyrkomöte och endast ha direkta val till pastorat och församlingar.
Jonas M
Skicka en kommentar