Finsk tidningsintervju

I veckan har jag läst igenom och godkänt en intervju gjord för en finsk samfundstidning. Ärligt talat minns jag inte namnet på tidningen. Men det är alltid intressant att se hur en journalist vinklar sin artikel. Så här blev presentationen:

Håkan Sunnliden är svensk författare, präst och årets huvudtalare på Evangeliska Ungas familjeläger i Pieksämäki som han även besökt en gång tidigare, för jämt tjugo år sedan. Han påminner mig något om den bild jag har av gammaltestamentliga profetgestalter. Driven av kärlek till Gud och Guds ord förmedlar Håkan ett budskap som kan vara omskakande men som framför allt når mig som Guds utsträckta armar, en oändlig, uppsökande och omfamnande kärlek genom Jesus Kristus. Liksom profeterna ofta kritiserade sin samtids makthavare och etablissemang har också Håkan en del djärv kritik att rikta mot den folkkyrka som han själv tjänat en stor del av sitt liv och därför känner inifrån. Han drar paralleller mellan Svenska kyrkan och berättelsen om Kejsarens nya kläder och säger att han känner en stor sorg över den utveckling han ser i kyrkan, men menar att det är en sorg efter Guds sinne.

Håkan poängterar att vi måste lära oss att ta ansvar för vår egen tro. Detta inte minst när de kyrkostrukturer som byggts upp under århundraden raseras. Att de kommer att försvinna är han övertygad om, därför att de inte längre fungerar eftersom de är byggda med mänsklig vishet och inte med Guds vishet.

Om han verkar kritisk mot statskyrkan, folkkyrkan och den Svenska kyrkan i synnerhet, så är det inget mot vad han är, säger han. Det får både en och annan att höja på ögonbrynen i auditoriet men lägger även grunden till en del goda samtal. Han menar att Kyrkans strukturer främst gynnar de anställda. ”Vi har en folkkyrka utan folk och den är dömd att försvinna”, säger Håkan. Samtidigt tror han att något nytt skall växa fram parallellt med nedmonteringen av en kyrka som inte längre gör sitt jobb och då syftar han inte endast på Svenska kyrkan utan på alla stela kyrkliga strukturer som han menar står i vägen för Guds rike och den Heliga Andes verk i människors liv.

Håkans senaste bok heter Jakobs brev och är en kommentar till detta brev. Han berättar att inget kristet förlag som han kontaktade i Sverige ville ge ut den med motiveringen att ”sådant inte säljer längre”. Han gav ut bibelkommentaren ändå och den som är intresserad kan beställa den eller någon annan av hans böcker via Ad Libris eller Bokus. 

Som huvudtalare på Pieksämäkilägret håller han förmiddagarnas bibelstudier under vilka han går igenom delar av Romarbrevet. Ett uttryck som Håkan verkar ha förkärlek till är att vi som döpta och troende människor har ”flyttat in i Jesus Kristus” och att ”Vi har vårt hem och vår identitet i honom. Vi bor i honom” och får älska honom med allt det vi är och har, både ont och gott. Det är Han som är det kristna livet, inte något vi gör. Det är honom vi skall se på, inte oss själva. Håkan framhåller att kyrkan är en enda och består av alla troende och döpta, medan partikristendom inte är något han har mycket till övers för.

Håkan tror att vi behöver de små sammanhangen för att växa och överleva som kristna. Inte minst i en tid när sekulariseringen är så utbredd som den är nu och genomsyrar allt behöver varje kristen erfara stöd i troslivet av andra kristna. Därför behöver vi cellgrupper där vi delar tron och livet med varandra. Han menar att människor som längtar efter att växa i tron sällan ges den möjligheten i t.ex. Svenska kyrkan som det ser ut idag men poängterar att det är vars och ens ansvar att vårda sitt andliga liv.

Mellan åren 1994 till 2001 reste Håkan runt i Sverige och Finland och undervisade om hur cellgrupper fungerar, ett ämne som han också skrivit en licentiatavhandling om. Ifjol sade han upp sig efter 18 års tjänst som präst i Värnamo församling. Orsaken säger han var att han inte tyckte sig kunna arbeta på det sätt han önskade och som han anser bibliskt eller nå de människor som inte kommer till kyrkan, vilket ju är de allra flesta. Själva tanken på att kyrkan skall försöka locka till sig människor tycker han är obiblisk.

Från mitten av 1990-talet har Håkan arbetat målmedvetet med cellgrupper i sin hembygd Värnamo. Ett arbete som visade sig ha framgång men som även väckte motstånd när det växte sig stort. Det började bland kyrkans eget folk anses sekteristiskt Fortfarande leder han en grupp på ett fyrtiotal människor som träffas en gång i månaden. Denna grupp är indelad i fyra mindre grupper som träffas en gång i veckan Fyra gånger om året håller Håkan en undervisningsdag för denna grupp, ja alla som vill vara med är naturligtvis välkomna. Han berättar att många av de som är med i gruppen även är församlingsaktiva och det finns inga planer hos gruppen på att bryta sig ur församlingen. Varje år förnyar man även sina konfirmationslöften att älska sina bröder och systrar samt alla man möter.

Håkan menar att allt det som sker i våra liv är under Guds kontroll. Gud är ansvarig för våra liv medan vår kamp gäller att hålla oss nära Kristus, lära känna Honom mer och ta emot Anden som han utgjuter i våra hjärtan. För ett antal år sedan var Håkan i Nepal för att undervisa blivande pastorer. Han råkade då ut för en allvarlig olycka när bilen som han satt i åkte ut för ett stup. Han trodde att han skulle dö. ”Jasså, det är så här jag skall dö”, tänkte han när bilen välte över kanten och började rulla nerför det flera hundra meter djupa stupet. Det som räddade honom, rent tekniskt sett, var att han inte var fastspänd medan en kollega till honom följde med till ravinens botten. När Håkan vaknade upp kom ett bibelord till honom. ”Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.” Han berättar att ordet fyllde honom med stor frid. Med bruten nacke och fler andra benbrott forslades han på ett lastbilsflak till ett sjukhus i Kathmandu där han lades i ett rum tillsammans med många andra. Han berättar att det på sjukhusen i Nepal är de anhöriga som kommer med mediciner och dylikt. Själv hade han till att börja med ingen anhörig på plats, men hans äldsta son, som befann sig i Sverige, blev mycket snart informerad olyckan och kom till hans hjälp. På en hyrd moped åkte han genom Kathmandu för att hämta blod till operationerna. Håkan säger märkligt nog att han inte skulle vilja vara utan den erfarenheten heller som det har inneburit att vara så nära döden som han varit. 

I hans framtidsplaner ingår att forska, skriva böcker, arbeta som präst, leda smågrupper och i mån av möjlighet även som tillkallad mötes- eller bibelstudiehållare.