Jag läste det först på Text-TV. Att år 1970 konfirmerades 80,273 ungdomar och förra året konfirmerades 28.070. Tala om ras!
Så läste jag det idag igen. Lite mer utförligt i SvD. Där var rubriken Solresor ska locka nya konfirmander. Men det var en formulering i texten som fick min uppmärksamhet. Där står om utvecklingen att "den har fått kyrkan på fötterna". Svenska kyrkan börjar förstå att utvecklingen går åt fel håll - om det nu är åt fel håll. Vad ska man säga?
Nu erbjuds resor till Italien, Spanien och till och med till USA. Det är bara att anmäla sig och få en gratis-resa. Jag förmodar att det också undervisas en del om kristen tro på dessa resor. Kanske besöker man några kyrkor i Rom. Eller i Spanien. Vad man gör i USA vet jag inte. Handläggaren för barn och unga inom Svenska kyrkan är nöjd eftersom det får en del ungdomar att stanna kvar i kyrkan. Men vad betyder det förresten. Att stanna kvar i kyrkan. Menas det att de inte begär utträde? Eller att de blir kvar i något ungdomsarbete? Inte kan det få vara så att de blir regelbundna gudstjänstbesökare? Jag vill inte låta raljant, men efter 40 år i tjänst kan jag inte se att särskilt många blivit kvar. Bara i Värnamo har jag väl konfirmerat några hundra, men mig veterligen känner jag bara till en som har blivit kvar. Och han har flyttat från sta´n. Det skulle vara intressant med en undersökning som visar hur många som kommit till ett bejakande av Kyrkans tro och/eller regelbundet söker sig till mässan.
Det är inte lätt för en tonåring att bli en kristen. Kanske Gud själv skonar dem tills vidare. Att vara en kristen innebär att gå mot strömmen. Du får inget stöd i skolan. Du får inget stöd av samhället. Du får förmodligen litet eller inget stöd ifrån det egna hemmet. Vilket hårt liv!
Förkunnelsen om att vända sig till Gud, sätta sin lit till Herren Jesus och börja gå mot strömmen är numera sällsynt. Åtminstone så långt jag känner Svenska kyrkan. Naturligtvis finns det undantag. När det hålls OAS-möten för barn och unga kan det samla många om än inte i det större perspektivet. Men lika lite som ett läger är inte heller en konferens någon garanti för att barn och unga ska växa, mogna och bära frukt. Det är förvisso sant att ingen av oss kan göra någon till kristen. Det kan bara Gud. Men vi kan göra barn och unga till lärjungar. Vi kan läsa Bibeln tillsammans med dem. Uppmuntra dem att själva söka Gud i bön. Försöka fatt genom handling smitta av oss våra kristna värderingar. Berätta om våra egna erfarenheter av Gud.
Det är i hemmen barn och unga ska fostras. Jag säger inte att det är lätt. Men där är det trovärdigt. Eller kanske tvärtom där är det inte trovärdigt. Skolan kan vi nog glömma när det gäller kristen fostran. Likaså det sekulariserade samhället. Men Svenska kyrkan då? Kunde den inte göra lärjungar? Om inte ens utbildade präster, diakoner och assistenter av olika slag, utbildade för sitt uppdrag () klarar det, då vet jag inte hur det ska gå till.
Men frågan är om Svenska kyrkan, generellt sett, ens försöker. Nej, jag försöker vara realistisk. Det är inte självklart enkelt att göra lärjungar ens med en teologie kandidat examen. Den egna tron är nog en förutsättning men inte heller den ger alltid önskade resultat. Svenska kyrkan och för all del alla kristtrogna har här en jätteutmaning.
Det räcker inte med att locka konfirmander, men det kan vara en början, - i bästa fall.
Så läste jag det idag igen. Lite mer utförligt i SvD. Där var rubriken Solresor ska locka nya konfirmander. Men det var en formulering i texten som fick min uppmärksamhet. Där står om utvecklingen att "den har fått kyrkan på fötterna". Svenska kyrkan börjar förstå att utvecklingen går åt fel håll - om det nu är åt fel håll. Vad ska man säga?
Nu erbjuds resor till Italien, Spanien och till och med till USA. Det är bara att anmäla sig och få en gratis-resa. Jag förmodar att det också undervisas en del om kristen tro på dessa resor. Kanske besöker man några kyrkor i Rom. Eller i Spanien. Vad man gör i USA vet jag inte. Handläggaren för barn och unga inom Svenska kyrkan är nöjd eftersom det får en del ungdomar att stanna kvar i kyrkan. Men vad betyder det förresten. Att stanna kvar i kyrkan. Menas det att de inte begär utträde? Eller att de blir kvar i något ungdomsarbete? Inte kan det få vara så att de blir regelbundna gudstjänstbesökare? Jag vill inte låta raljant, men efter 40 år i tjänst kan jag inte se att särskilt många blivit kvar. Bara i Värnamo har jag väl konfirmerat några hundra, men mig veterligen känner jag bara till en som har blivit kvar. Och han har flyttat från sta´n. Det skulle vara intressant med en undersökning som visar hur många som kommit till ett bejakande av Kyrkans tro och/eller regelbundet söker sig till mässan.
Det är inte lätt för en tonåring att bli en kristen. Kanske Gud själv skonar dem tills vidare. Att vara en kristen innebär att gå mot strömmen. Du får inget stöd i skolan. Du får inget stöd av samhället. Du får förmodligen litet eller inget stöd ifrån det egna hemmet. Vilket hårt liv!
Förkunnelsen om att vända sig till Gud, sätta sin lit till Herren Jesus och börja gå mot strömmen är numera sällsynt. Åtminstone så långt jag känner Svenska kyrkan. Naturligtvis finns det undantag. När det hålls OAS-möten för barn och unga kan det samla många om än inte i det större perspektivet. Men lika lite som ett läger är inte heller en konferens någon garanti för att barn och unga ska växa, mogna och bära frukt. Det är förvisso sant att ingen av oss kan göra någon till kristen. Det kan bara Gud. Men vi kan göra barn och unga till lärjungar. Vi kan läsa Bibeln tillsammans med dem. Uppmuntra dem att själva söka Gud i bön. Försöka fatt genom handling smitta av oss våra kristna värderingar. Berätta om våra egna erfarenheter av Gud.
Det är i hemmen barn och unga ska fostras. Jag säger inte att det är lätt. Men där är det trovärdigt. Eller kanske tvärtom där är det inte trovärdigt. Skolan kan vi nog glömma när det gäller kristen fostran. Likaså det sekulariserade samhället. Men Svenska kyrkan då? Kunde den inte göra lärjungar? Om inte ens utbildade präster, diakoner och assistenter av olika slag, utbildade för sitt uppdrag () klarar det, då vet jag inte hur det ska gå till.
Men frågan är om Svenska kyrkan, generellt sett, ens försöker. Nej, jag försöker vara realistisk. Det är inte självklart enkelt att göra lärjungar ens med en teologie kandidat examen. Den egna tron är nog en förutsättning men inte heller den ger alltid önskade resultat. Svenska kyrkan och för all del alla kristtrogna har här en jätteutmaning.
Det räcker inte med att locka konfirmander, men det kan vara en början, - i bästa fall.
1 kommentar:
Själv minns jag från min tid när vi konfirmerades, detta var 1974, att ingen av oss, varken tjejer eller killar var personligt avgörande kristna, det var först flertal år senare jag själv blev frälst. Och då kan man ju fråga sig, spelar det egentligen någon roll?
Skicka en kommentar