Utbildningen av pastorer i Nepal fortsätter

Häromdagen kom ett meddelande att Nepals regering nu stiftat en lag som förbjuder omvändelser från hinduism till kristen tro. I det läget fortsätter PLT att utbilda blivande pastorer. Den senaste rapporten kom från Eric Paulsson som rest till Nepal med pastorn Klas Rangsjö. Här följer delar av hans rapport.

Under hösten 2016 kontaktade Claes Rangsjö mig och undrade om jag var intresserad av att följa med på en resa till Nepal. Claes och jag är gamla ungdomskompisar som gjort allt möjligt tillsammans i vår ungdom. Vi kom båda till tro i övre tonåren vilket gav en helt ny dimension till vår gemenskap. Ändamålet med resan till Nepal var undervisning för pastorer och ledare. Claes skulle gå igenom Matteusevangeliet som en del i det 4-åriga träningsprogram som PLT erbjuder pastorer i Nepal och Indien.

Min insats på resan var lite annorlunda och låg utanför PLT:s vanliga agenda. Tanken var att jag skulle ge en översiktlig undervisning om bibelns syn på pengar, ekonomi, arbetsliv och företagande mm. Inte att jag ser mig själv som någon expert på detta område, men som egen företagare har dessa områden alltid intresserat mig och inte minst som kristen utifrån ett Gudsrikes perspektiv. Trots att arbetslivet och ekonomi upptar en så stor dela av vår tid och vårt liv undervisas det väldigt lite om detta i våra kyrkor.

En händelse som har inspirerat mig är det jag upplevt på resor till Kirgizstan på 90-talet. Kirgizstan en Sovjetrepublik som blev självständig 1991, med mycket fattigdom och skyhög arbetslöshet (65%). Mitt i detta bryter Guds rike fram med kraft - mängder av människor blir kristna. I den situationen fick jag vara med att dela en enkel undervisning från bibeln om pengar, ekonomi och företagande. Det fanns ett oerhört sug hos deltagarna eftersom undervisningen berörde deras livssituation.

Något år senare startade dessa kristna en föreningsbank - IKTUS. Ny lagstiftning banade också väg för detta. Vi fortsatte stötta banken - den blev framgångsrik och genererade hundratals nya enkla näringsverksamheter, lyfte människor ur fattigdom och gav hopp. Några av oss som var med om detta upplevde en tydlig maning att starta en ekonomisk förening i Sverige med syftet att arbeta med mikrofinansiering - IKTUS Sweden. Detta som lite bakgrund till min roll på resan till Nepal.

Detta var mitt första besök i Nepal och min första bilresa från hotellet i Dhulikel till kyrkan i Panauti blev något av en kulturchock - människor överallt, alla möjliga husdjur och ett gytter av olika transportfordon i en ända röra som rörde sig framåt som en trögflytande massa - men man blev snart van.

Något jag direkt gladde mig åt var församlingens vision som tydligt exponerades på en stor vepa i Bijaya church - "Göra Kristus känd för människor & församlingsplantering genom lärjungaskap", "Plantera 10 satellit-församlingar och ett bibelträningscenter till 2025", "Lyda missionsbefallningen - dela evangeliet - undervisa och göra lärjungar - döpa 500 personer till 2025", "Normer och

värderingar: dela med sig, bry sig, älska och bygga". Kalusing Tamang

Visionen är inte bara en papperstiger utan något man verkligen gett sig till med stor överlåtelse. Kalusing Tamang som planterade församlingen i Panauti - startade med att vinna sina grannar och samla dem i vardagsrummet - detta var runt 1994 - idag är man cirka 600 personer, 5-6 satellit-församlingar inkluderat. Det framgår i samtal med Kalusing att det har inneburit ett högt pris. Enkla daglönarjobb för mat för dagen - ibland inget jobb och ingen mat på bordet! Försakade möjligheten till utbildning till förmån för Guds rike. Kalusing lovade sina barn att de skulle få studera - jobbade därför extra på en textilindustri i Katmandu. Varje morgon och kväll, före och efter jobbet samlade han sina husgrupper till bön.

Mankaji är PLT:s medarbetare i Nepal. Det är han som står för praktikaliteterna. Hans hustru Sarita började undervisa barn när hon bara var 12 år gammal. Hon har en kallelse till barnarbete och en vision att utveckla undervisningsmaterial för barn - är också ansvarig för barnarbete i en församlingsgrupp (20 församlingar) i Kavre distriktet.

Vi träffade också Hanuk - en kusin till Sarita - en begåvad ung man som, genom US-AID, arbetade med att kartlägga Nepals vattentillgångar för framtida vattenkraftutbyggnad. Efter avslutet projekt planerade Hanuk att läsa en Mastersutbildning. Jag skojade med honom att han troligtvis kommer att bli energiminister i Nepal!! Vem vet?

Det var oerhört inspirerande att träffa pastorsgruppen som vi undervisade. Tyvärr han vi inte lära känna var och en på grund av tidsbrist och språkbarriärer. Man blir imponerad av att många av dessa enkla ödmjuka människor ansvarar för församlingar med hundratals människor - och församlingar som växer och multipliceras.

Precis som i Kirgizstan upplevde jag att det fanns ett stort intresse för dessa sanningar som kan förändra vår praktiska vardagliga livssituation - ge människor hopp och tro att omständigheter kan förändras.

Det var med stor tacksamhet och glädje som Claes och jag satte oss på planet i Katmandu för vår hemresa. Syskonen i Nepal bär vi med oss i våra hjärtan. Deras berättelser inspirerar oss till en större överlåtelse till det Gud har tänkt för våra liv!

Eric Paulsson, företagare och pastor i församlingen Vingården i Finspång

Andre sonen Jacob står upp för de papperslösa

Hej Jacob!

Fick just höra att du skrivit i Expressen. Bara att få det publicerat är stort. Grattis.
Jag tycker om ditt engagemang för människor i nöd. Du och Maria har så många gånger visat på det. Och om det inte hade varit som det är med Svenska kyrkan hade jag önskat att du vigts till diakon. Bättre diakon i ordets rätta bemärkelse får man leta efter.

Artikeln är välskriven och argumentationen bra. Du ger den sekulära staten rätt att agera sekulärt samtidigt som du står upp för kyrkan. Det är helt rätt att kyrkan agerar efter evangelium.

Det som händer i det här fallet är att evangelium står mot lagen, nåden mot rätten. Sedan kan vi beklaga att en sekulär stat inte kan erbjuda någon nåd. Det ser vi alldeles för många exempel på och tyvärr lär det blir fler. Vi lever i en sådan tid.

Vill du läsa artikeln så gå till www.expressen.se/debatt/kyrkan-ska-vara-en-fristad-aven-for-papperslosa
  

Din rekommendation till Polisen är lysande. Du skriver att du tycker polisen ska tänka över vilka följder deras agerade får. När jag försöker sätta mig in i polisens sfär drar jag fem slutsatser. Du får gärna använda dem vidare.

1. För det första skulle Jesus aldrig ha godkänt polisens plan.
2. För det andra har den här typen av aktioner aldrig i ett historiskt perspektiv lönat sig. Därför är den här typen av aktioner meningslösa. De löser ingenting.
3. För det tredje är aktioner som dessa direkt skadliga för staten eftersom den får människor att gömma sig.
4. För det fjärde riskerar staten att det nu konspireras mot den. Aktionerna driver fram  motaktioner.
5. För det femte skapar aktioner som dessa skrymtare och förrädare. Människor som bara lyder order utan eget ansvar.

Hälsningar Pappa

Muslimsk väckelse?

Har just sett Aktuellt som innehöll åtminstone två inslag som borde kunna tjäna som ögonöppnare för oss svenskar. Och då bortser jag från Mikael Odenbergs klara besked.

För det första jag tänker på var detta med kyrkbyggnaden som fristad. Så har det faktiskt varit sedan 1200-talet och självklart anser jag att kyrkan ska vara en fristad fortfarande. Människor på flykt av vilken anledning som helst ska kunna fly till kyrkan och prästen och veta att de står på hans eller hennes sida. Jag tycker att Caroline Krook gjorde bra ifrån sig. Men det gjorde nog polisen, vad han hette, också. Svenska invandringspolitik och lagstiftning styr vad polisen får och ska göra. Bland annat ska de gripa och utvisa sådana som ska gripas och utvisas. Och här finns inget skydd, inte ens i kyrkan. Det framgick klart av inslaget.

Men Aktuellt frågade efter om det inte möjligen fanns något moraliskt handlingssätt som är bättre än något annat. Den utmaningen kunde inte polisen ge besked om medan Carolin Krook menade att det var fel att skylla ifrån sig med orden "jag lydde bara order". Vad är det då som borde tjäna som ögonöppnare för svenska folket? Jo, att Sverige inte är ett kristet land. Politikerna hävdar fortfarande att religionen hör hemma i den privata sfären och inte hör hemma i offentlighetens sfär. Lagstiftningen som ett uttryck för den kristna etiken håller på att vittra sönder. Och att kyrkan inte skulle hålla sig till vad staten befaller förefaller orimligt. Men människa, - förstå då att Sverige inte är ett kristet land. Svensk makt är ängsliga för allt vad religion, etik och moral heter. Det är andra krafter som styr landet. Som opinion, ekonomi, vänskapskorruption och popularitet. Jag hoppar över exempel.

Den andra ögonöppnaren borde vara inslaget om Halal-turism i Turkiet. Västeuropéerna åker tydligen inte längre till Turkiet. De har blivit ängsliga och drar sig tillbaka. I stället invaderas nu Turkiet av muslimer som förväntar sig muslimsk seder och bruk. Fullt begripligt. Inne på hotellrummen anges riktningen till Mecka så att man kan vända sig åt rätt håll när det är dags för bön. När böneutroparen ger signal tystnar all musik. Män har sina badbassänger och kvinnorna sina. Kvinnornas bassänger skyddas för insyn och så vidare. Av intervjuerna att döma ser turkarna mycket positivt på denna utveckling och tror att de nya turisterna kommer att stortrivas. Och någon brist på pengar finns det inte i arabländerna.

Vad är ögonöppnaren? Jo, att religionen i högsta grad är verklig och närvarande. Jag fick intrycket att Aktuellt var nära ett chock-tillstånd. Finns det religion på riktigt? Har den så stort inflytande? Aktuellt visade sig oförstående. Hela reportaget strider mot svensk kultur och förståelse. Jag förutser en smärre chock när  svenskarna börjar begripa att alla människor är religiösa till sitt väsen och att svenskar i allmänhet är religiöst utsvultna eller handikappade. Det är i sådana lägen det brukar bli väckelse. Men frågan är om det blir en kristen väckelse eller en muslimsk väckelse i Sverige?

Bibeln har rätt

Det händer rätt mycket på en helg. I går var det två festligheter och en match. Det blev till att springa emellan. Bostadsrättsföreningen fyllde femtio år i går så styrelsen hade beslutat om fest. Det sattes upp ett tält, det grillades och musicerades, Men eftersom Bajen spelade borta mot AFC Eskilstuna samma tid fick jag springa emellan. Matchen slutade 0-0 så det var knappt värt mödan. Jo, det var det nog trots allt. Det var fullsatt på läktaren i Eskilstuna, 7 500 personer och man räknade d´till ungefär 5 000 Bajare! Men, som sagt, tyvärr, 0-0. Men Eskilstuna har gjort det bra de senaste matcherna. Det ska v inte ta ifrån dem. Undrar om det räcker för dem och om de klarar sig kvar i Allsvenskan. Skulle inte tro det. men osvuret är bäst.

Sedan, kl 19, var det bröllopsfest. Alf och Viktoria tog emot det heliga sakramentet. Sakramentet? Ja, det finns olika uppfattningar om äktenskapet är ett sakrament eller inte. Med tanke på utvecklingen inom Svenska kyrkan vill jag nog tro att äktenskapet är ett sakrament, - minst en sakramental handling. Sett ur kristen det vill säga sett ur biblisk synvinkel eller sett ur Paulus'  synvinkel. Den hemlighet, grekiska mysterion, som ligger i sakramentet är stor, skriver han i Ef 5:32. Jag förmodar att han har rätt och Svenska kyrkan fel. Min tolkningsmodell säger för övrigt alltid att Bibeln har rätt och Svenska kyrkan har fel. Ibland är livet enkelt.

Annars har det i hög grad varit en vilodag. Skönt, riktigt skönt. I morgon sätter arbetet igång igen.Arbetet? Är inte du pensionär? Jo och det är just därför jag har möjlighet att arbeta igen. Som jag berättat förut håller jag på med en bok om Ralph W Neighbour. En uppdaterat variant och skriven i ett kyrkohistoriskt perspektiv. Mycket spännande. Kyrkohistorien kan berätta att det alltid funnits en majoritet inom kyrkan och följaktligen en minoritet. När man studerar den visar det sig att det alltid har varit majoriteten som har kättarförklarat minoriteten. Det är alltid majoriteten som menar att minoriteten är sekterisk. Intressant samtidigt som det är föga förvånande. Jag intresserar mig en boken för minoriteten och förskräcks över hur majoriteten har behandlat minoriteten. Jag skäms faktiskt och skriver gärna en bok om det. Men det får bli i morgon.

I kväll blir det att se på Agenda. Det rör på sig bland Moderaterna och det ska bli mycket spännande att se hur det hela utvecklar sig. Blir det tre block fortsättningsvis? Eller ska de gamla ställningar, den gamla blockpolitiken cementeras ytterligare? Jag tror jag hoppas på det första alternativet.

Victor Sunnliden gästbloggar

Det händer att vi delar med oss av våra tankar till varandra. Och det gjorde Victor så jag frågade om jag kunde lägga ut dem på bloggen. Jo,då det gick bra. De handlar om kunskapens träd på gott och ont.

Kunskapens träd på gott och ont stod i mitten av lustgården. Gud skapade Adam utanför lustgården för att sedan ”placera” Adam i trädgården. Torah tror att detta innebär att Adam hade innan han blev placerad i lustgården sett världen utanför. En värld full av törnen och tistlar.

Men varför stod det trädet där och vad betyder det egentligen?

När Adam och Eva åt av trädet så fick de plötsligt insikter och en medvetenhet som de tidigare inte hade. De skylde sig då de plötsligt blev varse sin nakenhet. Såväl psykisk som fysisk. Vad gäller just det så tror jag att de blev nakna och exponerade själsligt i första hand och att det sedan ledde till den symboliska handlingen att skyla sig fysiskt. Men vad var det då som exponerades? Vad var det som blev uppenbart?

När de åt av trädet så begick de synd på grund av olydnad. Jag tror inte trädet i sig hade något inbyggt ”syndigt” utan det var olydnaden som var syndig. Eftersom trädet är på ”gott och ont” så kan det inte vara så att trädet per se hade några sådana inneboende egenskaper. Trädet gav möjlighet till kunskap som satte dom i en position där de plötsligt blev tvungna att ta ställning till sin nyvunna kunskap, de blev tvungna att ta….ansvar.

Ansvar

Ansvar är, enligt Buber, att svara-an. Det är en del av en relation och det är en del av ett gensvar på en rörelse från en partner/motpart. Utan sådan relation, ingen möjlighet till ansvar. Varje gång du upptäcker något så frågar kunskapen dig, ”vad ska du göra åt det här nu då?”. Kunskap och ansvar går alltså inte att skilja åt. Det innebär också att ansvar och ondska är besläktade med varandra.

Ondska

Är människan ond eller god? Zygmund Bauman har en mycket intressant fundering kring detta i sin bok ”Auswitch-  och det moderna samhället” där han implicit svarar på frågan. Genom att lägga ut texten och analysera vad det var som gjorde att människan bär på möjligheten till sådana grymheter så säger Bauman på ett ställe att ”ondskan är således effekten av ett socialt sammanhang, ”perfekta” omständigheter gör var och en av oss onda”.

Det betyder enligt min tolkning att människan är god……men i vissa sammanhang har vi kapacitet till ondska. Utan sociala omständigheter, utan skapelsen……är vi inte onda. Ondskan har också vid något tillfälle definierats som avsaknaden av Gud. Avsaknaden av något snarare än närvaron av något annat. Ondska är frånvaron av rörelse. Ondska är frånvaron av medvetenhet. Passivitet är ondska.

Jag påstår därför att motsatsen till ondska…..är ansvar.

Urkraften till allt är relation, på ett vis kan man säga att Gud ÄR relation. I sin Gudom men också i sin förlängning. Människan ÄR relation och människan ges alltid möjligheten till att svara-an. Människan är skapad till relation och redan innan vi åt av trädet i lustgården gavs oss möjligheten att vara aktiva i vår lydnad. Tar vi ansvar kan vi inte samtidigt utföra onda gärningar.

Av just den här anledningen fanns trädet där. Trädet är en manifestation av Gud och en manifestation av möjligheter som vi inte ”skulle behövt”. Men eftersom vi valde att äta av trädet så valde vi möjligheten till ansvar. Möjligheten till att välja bort ont. Det innebär att kunskap ÄR ansvar och kunskap utan ansvar är ond.

Trädet var således varken gott eller ont. Det var just på gott och ont. Konsekvensen blev dock att människan nu ”tvingas” till ansvar och om vi inte tar det gensvaret så kan vi heller inte fylla vårt syfte med skapelsen. Det innebär också (tror jag) att i paradiset finns inget ansvar…..för att det inte kommer behövas, lika lite som ondska kan rymmas i paradiset. Ansvar och ondska hör skapelsen till

Frimodig kyrka

Ny börjar det märkas något att det ska vara kyrkoval söndagen den 17 september. Då kommer Frimodig kyrka att ha valsedlar i Värnamo inte bara till nationell och stiftsnivå utan också lokalt. Det är första gången så det blir extra spännande att få se hur det faller ut.

Jag tror idén att vara med lokalt kan ha betydelse. Även om det inte går att ändra något i lagen om Svenska kyrkan eller Kyrkoordningen kan ändå lokala önskemål föras fram.

Frimodig kyrka i Värnamo har tagit fasta på inledningstexten i Kyrkoordningen. Den lyder:

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.

Denna vecka kallas här i Värnamo för Värnamo-dagarna och det är lite marknadsstämning på sta'n med ganska mycket folk. Då  är också Frimodig kyrkas representanter på plats. I den flyer som delas kan jag läsa att Frimodig kyrka:

·         håller Bibeln för Heliga Skrift och norm

·         vill ha ett rikt gudstjänstliv i alla kyrkorna med präst och diakon

·         vill att undervisning i kyrkans tro ska prioriteras

·         välkomnar människor från alla fromhetstraditioner

·         anser att Herren Jesus i allt ska vara i centrum

·         förordar evangelisation och vill se fler gemenskaper

·         ska lära från växande kyrkor och församlingar och inte isolera sig

·         menar att diakonin är ett uttryck för Guds barmhärtighet

·         vill se försoning i ämbetsfrågan

·         anser att det kristna äktenskapet är för man och kvinna

·         vet att mission – att gå ut – hör till Kyrkans väsen

Jag tror jag ska rösta på Frimodig kyrka. Den som vill kan läsa mer på www.frimodigkyrka.se

Mina drömmars stad

Nej. Det blir ingen blogg i kväll heller. Har just upptäckt att det är ett program om Per-Anders Fogelström som börjar om 2 minuter.

Och efter den timmen visas filmen Mina drömmars stad, Det blir till att sitta uppe till 00.40!

ÖSK - Bajen, 0-3

Det är sent så det blir inga djupare funderingar nu. Karis syster och man har varit här hela helgen och idag har jag ägnat dagen åt den nya boken. Men vilken härlig avslutning att få se "nya" Bajen vinna med 3-0. Den segern räcker till på lördag då vi har nästa match. Sov så gott!

10 veckan efter Trefaldighet

Luk 9:46-48

Jesus undervisar om vem som är störst

Jesus är på väg till Jerusalem för at lida och dö. Lärjungarna talar om vem som är störst. De förstår ingenting av korset, att människan inte kan rädda sig själv utan bara Gud kan rädda. Gud kan rädda och bruka vem han vill när som helst. I versarna efter vårt avsnitt berättas om en okänd man som driver ut demoner. Vårt avsnitt handlar därför om att Guds suveränitet.

1. Vem är den störste?

a) Lärjungarna har en tro på att kunna växa till, utvecklas och lägga områden under sig. Deras mål är att regera. De förstår inte att endast Gud kan ge växten, bruka oss och låta oss regera med honom. Det sker på Guds villkor och det sker av nåd.

b) Det finns alltför många kristna som tävlar med sig själva. De vill leva upp till idealen, men förstår inte hur. När vi inte räcker till ligger det nära till hands att jämföra oss med andra. Förvisso kan vi växa som kristna men bara genom nådens gåvor.

c) Gud ger oss gärna vad vi behöver, men rustar oss också för gudomlig tjänst. Faktum är Han den han kallar, rättfärdiggöra han och skänker sin hörlighet, Rom 8:30.

2. Den som tar emot i mitt namn  

a) Jesus visste hur de resonerade och tar därför ett barn, grekiska pais, ställer det bredvid sig och säger att den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig.

b) Det kan vara en frestelse att fördjupa sig barns psykologiska förmåga att förtrösta eller ta emot. Det är säkert så att ett barn ser bort ifrån sig själv och förlitar sig på den vuxne. I den meningen ska också vi se bort ifrån oss själva, förlita oss på och ära Gud. Men än mer vill jag stryka under orden i mitt namn, därför att ytterst sätt handlar också denna utsaga om Gud. Det är Han som kommer till oss genom detta barn. Det är Han som ger och Han brukar gärna oansenliga människor i sin tjänst.

c) Vi ska vara frimodiga i vår otillräcklighet därför att Gud vill bruka oss. Om du anser att du ingenting är så prisa Gud och vet att Han utväljer det som ingenting är, 1 Kor 1:26 ff. 

3. Ty den som är minst är stor

a) Lärjungarna var blockerade för denna typ av utsagor. Än idag är det svårt för de många att tro paradoxen att den som är minst är störst. Den kräver att vi litar mer på Gud än på oss själva.

b) Denna paradox är nerlagd i Kyrkans liturgi när vi bekänner att Kristus blir ett med brödet och vinet. Detta osannolika mysterium sker därför att Herren har sagt så, men handen på hjärtat; vågar du lita på detta?

c) På samma sätt som vi kan lära oss att leva med apostlarnas lära, bönerna och brödsbrytelsen kan vi lära oss att leva med Gud i vardagens händelser. Du kan och ska förstå ditt liv i ljuset av den stora berättelsen. Den som lär sig det är stor i Guds ögon.

Finsk tidningsintervju

I veckan har jag läst igenom och godkänt en intervju gjord för en finsk samfundstidning. Ärligt talat minns jag inte namnet på tidningen. Men det är alltid intressant att se hur en journalist vinklar sin artikel. Så här blev presentationen:

Håkan Sunnliden är svensk författare, präst och årets huvudtalare på Evangeliska Ungas familjeläger i Pieksämäki som han även besökt en gång tidigare, för jämt tjugo år sedan. Han påminner mig något om den bild jag har av gammaltestamentliga profetgestalter. Driven av kärlek till Gud och Guds ord förmedlar Håkan ett budskap som kan vara omskakande men som framför allt når mig som Guds utsträckta armar, en oändlig, uppsökande och omfamnande kärlek genom Jesus Kristus. Liksom profeterna ofta kritiserade sin samtids makthavare och etablissemang har också Håkan en del djärv kritik att rikta mot den folkkyrka som han själv tjänat en stor del av sitt liv och därför känner inifrån. Han drar paralleller mellan Svenska kyrkan och berättelsen om Kejsarens nya kläder och säger att han känner en stor sorg över den utveckling han ser i kyrkan, men menar att det är en sorg efter Guds sinne.

Håkan poängterar att vi måste lära oss att ta ansvar för vår egen tro. Detta inte minst när de kyrkostrukturer som byggts upp under århundraden raseras. Att de kommer att försvinna är han övertygad om, därför att de inte längre fungerar eftersom de är byggda med mänsklig vishet och inte med Guds vishet.

Om han verkar kritisk mot statskyrkan, folkkyrkan och den Svenska kyrkan i synnerhet, så är det inget mot vad han är, säger han. Det får både en och annan att höja på ögonbrynen i auditoriet men lägger även grunden till en del goda samtal. Han menar att Kyrkans strukturer främst gynnar de anställda. ”Vi har en folkkyrka utan folk och den är dömd att försvinna”, säger Håkan. Samtidigt tror han att något nytt skall växa fram parallellt med nedmonteringen av en kyrka som inte längre gör sitt jobb och då syftar han inte endast på Svenska kyrkan utan på alla stela kyrkliga strukturer som han menar står i vägen för Guds rike och den Heliga Andes verk i människors liv.

Håkans senaste bok heter Jakobs brev och är en kommentar till detta brev. Han berättar att inget kristet förlag som han kontaktade i Sverige ville ge ut den med motiveringen att ”sådant inte säljer längre”. Han gav ut bibelkommentaren ändå och den som är intresserad kan beställa den eller någon annan av hans böcker via Ad Libris eller Bokus. 

Som huvudtalare på Pieksämäkilägret håller han förmiddagarnas bibelstudier under vilka han går igenom delar av Romarbrevet. Ett uttryck som Håkan verkar ha förkärlek till är att vi som döpta och troende människor har ”flyttat in i Jesus Kristus” och att ”Vi har vårt hem och vår identitet i honom. Vi bor i honom” och får älska honom med allt det vi är och har, både ont och gott. Det är Han som är det kristna livet, inte något vi gör. Det är honom vi skall se på, inte oss själva. Håkan framhåller att kyrkan är en enda och består av alla troende och döpta, medan partikristendom inte är något han har mycket till övers för.

Håkan tror att vi behöver de små sammanhangen för att växa och överleva som kristna. Inte minst i en tid när sekulariseringen är så utbredd som den är nu och genomsyrar allt behöver varje kristen erfara stöd i troslivet av andra kristna. Därför behöver vi cellgrupper där vi delar tron och livet med varandra. Han menar att människor som längtar efter att växa i tron sällan ges den möjligheten i t.ex. Svenska kyrkan som det ser ut idag men poängterar att det är vars och ens ansvar att vårda sitt andliga liv.

Mellan åren 1994 till 2001 reste Håkan runt i Sverige och Finland och undervisade om hur cellgrupper fungerar, ett ämne som han också skrivit en licentiatavhandling om. Ifjol sade han upp sig efter 18 års tjänst som präst i Värnamo församling. Orsaken säger han var att han inte tyckte sig kunna arbeta på det sätt han önskade och som han anser bibliskt eller nå de människor som inte kommer till kyrkan, vilket ju är de allra flesta. Själva tanken på att kyrkan skall försöka locka till sig människor tycker han är obiblisk.

Från mitten av 1990-talet har Håkan arbetat målmedvetet med cellgrupper i sin hembygd Värnamo. Ett arbete som visade sig ha framgång men som även väckte motstånd när det växte sig stort. Det började bland kyrkans eget folk anses sekteristiskt Fortfarande leder han en grupp på ett fyrtiotal människor som träffas en gång i månaden. Denna grupp är indelad i fyra mindre grupper som träffas en gång i veckan Fyra gånger om året håller Håkan en undervisningsdag för denna grupp, ja alla som vill vara med är naturligtvis välkomna. Han berättar att många av de som är med i gruppen även är församlingsaktiva och det finns inga planer hos gruppen på att bryta sig ur församlingen. Varje år förnyar man även sina konfirmationslöften att älska sina bröder och systrar samt alla man möter.

Håkan menar att allt det som sker i våra liv är under Guds kontroll. Gud är ansvarig för våra liv medan vår kamp gäller att hålla oss nära Kristus, lära känna Honom mer och ta emot Anden som han utgjuter i våra hjärtan. För ett antal år sedan var Håkan i Nepal för att undervisa blivande pastorer. Han råkade då ut för en allvarlig olycka när bilen som han satt i åkte ut för ett stup. Han trodde att han skulle dö. ”Jasså, det är så här jag skall dö”, tänkte han när bilen välte över kanten och började rulla nerför det flera hundra meter djupa stupet. Det som räddade honom, rent tekniskt sett, var att han inte var fastspänd medan en kollega till honom följde med till ravinens botten. När Håkan vaknade upp kom ett bibelord till honom. ”Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.” Han berättar att ordet fyllde honom med stor frid. Med bruten nacke och fler andra benbrott forslades han på ett lastbilsflak till ett sjukhus i Kathmandu där han lades i ett rum tillsammans med många andra. Han berättar att det på sjukhusen i Nepal är de anhöriga som kommer med mediciner och dylikt. Själv hade han till att börja med ingen anhörig på plats, men hans äldsta son, som befann sig i Sverige, blev mycket snart informerad olyckan och kom till hans hjälp. På en hyrd moped åkte han genom Kathmandu för att hämta blod till operationerna. Håkan säger märkligt nog att han inte skulle vilja vara utan den erfarenheten heller som det har inneburit att vara så nära döden som han varit. 

I hans framtidsplaner ingår att forska, skriva böcker, arbeta som präst, leda smågrupper och i mån av möjlighet även som tillkallad mötes- eller bibelstudiehållare.

Svenska Folkbibeln 2015

Sedan en tid tillbaka har jag gått över till Svenska Folkbibeln 2015 (FB). I den tidigare versionen som jag slitit på något decennium var inte GT nyöversatt, i alla fall inte i sin helhet, men nu ska det visst vara det. Hur som helst har jag gått över till den och med stor glädje. Just nu läser jag Psaltaren och profeten Jesaja enligt den Bibelläsningsplan som finns i Uppslagsdelen. Tänk, just en sådan, med det upplägget har jag längtat efter. En Bibelläsningsplan där man läser hela Bibeln och inget annat på ett år. Det går naturligtvis att göra på vilket sätt som helst, men jag vill han en plan. Tidigare har jag sett en där man läser hela Bibeln inklusive evangelierna två gånger per år och/eller om det var Psaltaren. Det var Charles Sibthorpe som gav ut den. Andra gånger har jag hoppats få se en Bibelläsningsplan som är knutet till kyrkoåret. Närmast den kom f Gunnar i sin lilla bok Den bedjande Kyrkan. Men då var det inte hela Bibeln. När vi bad Tidegärden i Värnamo kyrka läste vi Bibeln frekvent men då var det huller om buller. Men nu i Svenska Folkbibeln har jag hittat vad jag sökt.

Du kan läsa hela Bibeln på ett, två eller tre år. Det är bara att välja.

Läsningen ur Psaltaren och Jesaja flyter utmärkt. Språket är lätt och skönt. I Jesaja 41:4 finns en not till översättningen. På hebreiska står det ani´hu vilket på grekiska blir ego eimi det vill säga Jag Är. Saken är förklarad i en not. Detta har jag aldrig sett tidigare vare sig i 1917 eller Bibel 2000. FB är en kristen översättning. Med det menar jag att när det behövs får man en kristen tolkning eller förklaring, inte en bortförklaring!

Notapparaten är fantastisk.

Uppslagsdelen innehåller förutom "det vanliga" med sak- och personregister, kyrkoårets alla texter, biblisk kronologi, bibelns år, mått, mynt och tid, en genomgång av Guds väsen och attribut ordnad efter trosbekännelsen, kyrkans credo.

Min gamla bibel är ganska sliten och innehåller många understrykningar och anteckningar efter alla de Bibelförklaringar jag haft. Kanske är det ett skäl till att jag inte har bytt förrän nu. Ett annat skäl är förstås att FB är förbjuden i Svenska kyrkan eller rättare sagt Bibel 2000 är påbjuden.

Men nu har det hänt åtminstone här hemma att jag använder FB 2015. Kanske, kanske använder jag den gamla när jag reser iväg någonstans. Min nya är stor och tung, lite otymplig när den inte ligger på skrivbordet.

Vad betyder det att vara pensionär, del 2

Forskarna talar inte bara om åldersdiskriminering utan om "ålderism" att jämföra med rasism och sexism. Jag börjar förstå att de har rätt. Det är alldeles otillräckligt att gå efter biologisk ålder. Själv tycker jag att riksdagen ska ta bort gränsen helt och hållet. Varför behövs den? Nu kommer den väl förmodligen att skjuta gränsen från 65 år till 67 år, men som sagt varför ha en gräns överhuvudtaget. Låt folk själva bestämma när vill sluta. Här kommer ytterligare några argument i tillägg till gårdagens blogg.


För det femte om arbetsgivaren lever med fördomar mot äldre, det vill säga dem som är över 50 eller ..., och slutar att kompetensutveckla, höja lönen eller erbjuda nya utmaningar blir det svårare att känna glädje över sin arbetssituation.

För det sjätte visar forskningen, när det kommer till mental ålder, har äldre oftast lättare att lära sig något nytt än de yngre har. De  äldre bygger på sin kunskap , befintliga erfarenheter och sin kompetens. Tänk vad många arbetsgivare gör fel på den punkten.

För det sjunde är de äldre ofta bra värdemätare när det kommer till arbetsmiljön. Mer rutinerade människor stressar inte på samma sätt som yngre. De är mer måna om regelbunden återhämtning eftersom de blivit känsligare med åren. De behöver inte heller tänka på sitt rykte eller sin karriär på samma sätt som de yngre ofta gör.

För det åttonde sätt unga människor på piedestal. De bedöms vara mer utvecklingsbara än äldre. Det är inte alls säkert.

För det nionde hävdar Janicke Andersson att arbetsgivare lever med tron att äldre per automatik inte orkar lika mycket som de yngre, att de är passiva eller bara tänker på hur det var. Att tänka så är dubbelfel eftersom det dels är en förnekelse av fakta och dels påverkar de äldre negativt. Äldre kan utvecklas lika bra som yngre. Jag påminns om min far som var över 80 år innan han fick möjlighet att ägna sig åt datorn. Det var egentligen ingen som lärde honom utan han läste instruktionsboken och lärde sig själv!

För det tionde har politiker och andra beslutsfattare fokuserat mycket, säger mycket, på till exempel rasism och genus. Oerhörda resurser har satts in när det gäller HBTQ-frågor och i relation inte minst till de senare utsätts de äldre för ren diskriminering. Och då talar vi inte om en liten grupp med särintressen utan om en mycket stor del av den egna befolkning.

För det elfte är dagens svenskar som är 70 år i genomsnitt lika pigga som 50-åringarna var på 1970-talet. Det stämmer säkert om forskarna säger så, men jag tar mig för pannan. Jag slutade när jag var 64 år och tycker själv att jag ur arbetstagarens synvinkel befinner mig i mina bästa år. Aldrig tidigare har haft ett sådana livserfarenheter som. Aldrig tidigare ett sådant livsperspektiv. Jag har aldrig haft en sådan kapacitet, en sådan potential som jag har nu. Men det tycker inte min förra arbetsgivare kan jag berätta.

Vad jag förstår komer det ytterligare artiklar i SvD och då får jag tillfälle att återkomma. Förhoppningsvis blir denna fråga en viktig fråga framöver. Nog tycker jag den är viktigare än diskussionerna om rasim och sexism. Betydligt fler far illa av "ålderismen".

Vad betyder det att vara pensionär, del 1

Det är underbart att inte vara anställd. Alla ni som fortfarande är löneslavar har verkligen något att se fram emot. Vad innebär det att vara pensionär? Vad betyder det ordet? Var kommer det ifrån? Har det med biologisk ålder att göra? Varför frågar folk om jag har gått i pension? Hur ser deras fördomar ut? Det finns många frågor att svara på och det är hög tid att detta blir offentlig debatt.

Nu har SvD en artikelserie som går under rubriken pensionsvägrarna och jag följer den med intresse. Inte bara för att jag själv sade upp min anställning i Svenska kyrkan vid 64 års ålder utan också för att ämnet i sig är intressant och förtryckt. Låt oss börja med själva ordet.

När jag läser min etymologiska ordbok från 1968 står följande att läsa:

pension av latinets pensio som betyder vägning; betalning till ... Det heter att det är årligt understöd till avgången tjänsteman, hans änka eller barn och längre ner står det understödstagare. Med andra ord en person som lever av understöd.

När jag sedan kommer till Akademins Ordlista, 13 uppl, år 2006 står det något annat. Där står det "löneförmån efter avgång. Hhm ...

I dagens SvD intervjuas bland andra en forskare vid Lunds universitet, Kerstin Nilsson och filosofie doktorn i äldre och åldrande Janicke Andersson. Mycket intressant.

För det första måste politiker och arbetsgivare inte minst lära sig att skilja mellan biologisk, social och mental ålder. Jag såg förresten just ett reportage om en utvecklingsstörd pojke, 11 år gammal. Det sades i inslaget att hans mentala ålder var mellan ett och två år. Där var det uppenbarligen skillnad mellan biologisk och mental ålder. Och lika uppenbart var det att det gör skillnad.

För det andra blir skillnaderna större mellan individer allt eftersom tiden går. Det betyder i praktiken att en 40-åring kan i mental mening vara tonåring eller varför inte pensionsmässig? Det avgörs enligt forskarna av genuppsättning, livsstil, rörlighet och inte minst hur arbetsmiljön ser ut.

För det tredje handlar den sociala åldern om de attityder man möts av. Vi som har varit med ett tag kan säkert intyga hur det finns arbetsgivare fyllda av fördomar. De tror att äldre inte kan lära sig något nytt, att äldre är oflexibla eller att de har förlorat drivkraften. Att detta skulle ha att göra med biologisk ålder är ingenting annat än rena fördomar. Det finns inget stöd i forskningen för sådana påståenden. Dessa påståenden kan lika gärna gälla en 30-åring som en 70-åring. Den biologiska ålder är irrelevant.

För det fjärde är det bara tre procent av alla mellan 65 och 80 år som har hemtjänst. Eller varför inte säga att 97 % av alla upp till 80 (!) år klarar sig alldeles utmärkt. Detta även om de kan, som jag, ha drabbats av fysiska begränsningar.

Nu inser jag att bloggen blir för lång om jag skriver vad jag har lärt och vad jag har på hjärtat. Jag har skrivit p 1-4 och får sluta här och ta en del 2 i morgon. Det blir fler punkter hämtade från universitetet i Lund och några personliga kommentarer förstås i detta ämne.

Att locka konfirmander

Jag läste det först på Text-TV. Att år 1970 konfirmerades 80,273 ungdomar och förra året konfirmerades 28.070. Tala om ras!

Så läste jag det idag igen. Lite mer utförligt i SvD. Där var rubriken Solresor ska locka nya konfirmander. Men det var en formulering i texten som fick min uppmärksamhet. Där står om utvecklingen att "den har fått kyrkan på fötterna". Svenska kyrkan börjar förstå att utvecklingen går åt fel håll - om det nu är åt fel håll. Vad ska man säga?

Nu erbjuds resor till Italien, Spanien och till och med till USA. Det är bara att anmäla sig och få en gratis-resa. Jag förmodar att det också undervisas en del om kristen tro på dessa resor. Kanske besöker man några kyrkor i Rom. Eller i Spanien. Vad man gör i USA vet jag inte. Handläggaren för barn och unga inom Svenska kyrkan är nöjd eftersom det får en del ungdomar att stanna kvar i kyrkan. Men vad betyder det förresten. Att stanna kvar i kyrkan. Menas det att de inte begär utträde? Eller att de blir kvar i något ungdomsarbete? Inte kan det få vara så att de blir regelbundna gudstjänstbesökare? Jag vill inte låta raljant, men efter 40 år i tjänst kan jag inte se att särskilt många blivit kvar. Bara i Värnamo har jag väl konfirmerat några hundra, men mig veterligen känner jag bara till en som har blivit kvar. Och han har flyttat från sta´n. Det skulle vara intressant med en undersökning som visar hur många som kommit till ett bejakande av Kyrkans tro och/eller regelbundet söker sig till mässan.

Det är inte lätt för en tonåring att bli en kristen. Kanske Gud själv skonar dem tills vidare. Att vara en kristen innebär att gå mot strömmen. Du får inget stöd i skolan. Du får inget stöd av samhället. Du får förmodligen litet eller inget stöd ifrån det egna hemmet. Vilket hårt liv!

Förkunnelsen om att vända sig till Gud, sätta sin lit till Herren Jesus och börja gå mot strömmen är numera sällsynt. Åtminstone så långt jag känner Svenska kyrkan. Naturligtvis finns det undantag. När  det hålls OAS-möten för barn och unga kan det samla många om än inte i det större perspektivet. Men lika lite som ett läger är inte heller en konferens någon garanti för att barn och unga ska växa, mogna och bära frukt. Det är förvisso sant att ingen av oss kan göra någon till kristen. Det kan bara Gud. Men vi kan göra barn och unga till lärjungar. Vi kan läsa Bibeln tillsammans med dem. Uppmuntra dem att själva söka Gud i bön. Försöka fatt genom handling smitta av oss våra kristna värderingar. Berätta om våra egna erfarenheter av Gud.

Det är i hemmen barn och unga ska fostras. Jag säger inte att det är lätt. Men där är det trovärdigt. Eller kanske tvärtom där är det inte trovärdigt. Skolan kan vi nog glömma när det gäller kristen fostran. Likaså det sekulariserade samhället. Men Svenska kyrkan då? Kunde den inte göra lärjungar? Om inte ens utbildade präster, diakoner och assistenter av olika slag, utbildade för sitt uppdrag () klarar det, då vet jag inte hur det ska gå till.

Men frågan är om Svenska kyrkan, generellt sett, ens försöker. Nej, jag försöker vara realistisk. Det är inte självklart enkelt att göra lärjungar ens med en teologie kandidat examen. Den egna tron är nog en förutsättning men inte heller den ger alltid önskade resultat. Svenska kyrkan och för all del alla kristtrogna har här en jätteutmaning.

Det räcker inte med att locka konfirmander, men det kan vara en början, - i bästa fall.

Tänkvärd undersökning

Det går åt en hel del tid för mig när jag uppdaterar mig på Ralph W. Neighbour. Som jag skrev tidigare arbetar jag på en ny bok i ämnet kyrkohistoria. I boken sticker Neighbour emellan med en redogörelse av en undersökning gjord av the Barna-group. George Barna (1954-) är sociolog med inriktning på kyrka och kultur. Han har skrivit mer än 50 böcker och erhållit en rad fina priser. Han grundade the Barna-group som kontinuerligt undersöker kyrkans plats i staten. Gruppen återfinns på www.barna.com. Det är en undersökning som visar att alltfler amerikaner föredrar att leva ut sin tro utanför kyrkobyggnader. Av dem som inte är med i någon kristen församling visade sig följande:

60 % ber regelbundet

60 % av dem firar gudstjänst någon annanstans än i en kyrkbyggnad

40 % tar regelbundet del av radio-, TV- eller nätbaserade gudstjänster.

30 % studerar Bibeln.

25 % lever i gemenskaper där de kan tala med varandra om tron.

20 % av de människor som inte tillhör någon församling läser regelbundet sin Bibel.

5 % berättar för andra om sin tro på Herren Jesus.

Nästan en miljon av dessa människor ger dessutom tionde till någon eller några parakyrkliga organisationer, inte till ”sin församling”.

Enligt samme George Barna är ungefär en tredjedel av Amerikas befolkning ”unchurched”. De är inte med i någon församling. Han fortsätter med att det finns miljoner av amerikaner som inte vill ha något att göra med organiserad religion och Neihgbour fyller i med orden att det är dags att ta kyrkan till nästa nivå! För oss svenskar ska sägas att denna undersökning gjordes för mer tio år sedan! Och i Nordamerika! Hur skulle en liknande undersökning då se ut i Sverige och Europa? Barna säger vidare att det inte skulle förvåna om det inom en snar framtid finns fler kristna utanför kyrkorna än i kyrkorna.

Neighbour menar att tidigare reformationer och väckelsevågor ägt rum inom den konstantinska era som nu går mot sitt slut. I statskyrkor av olika slag men även inom de så kallade frikyrkorna är det de stora samlingarna i de stora byggnaderna med de stora talarna som haft företräde. Dessa samlingar har vägletts av anställda.

9 veckan efter Trefaldighet

Den här söndagen är jag predikoledig som det heter. Men då lägger jag ut en predikan som jag haft vid ett tidigare tillfälle. Då ser jag att de har ändrat i Evangelieboken. Från Luk 16:10-15 till Luk 16:1-13. Delvis överlappar texterna varandra. Men ett budskap kan vara nedanstående:

När Jesus talar med sina lärjungar om det som har verkligt värde, gör de som älskar pengar narr av honom. 

1.      När Jesus talar med sina lärjungar

a)      Dagens text ingår i ett större sammanhang. Det är lätt att tro att det i dag handlar om förvaltarskap i allmänhet. Då blir t.ex. v 10 mest att likna vid sunt förnuft, och de kommande verserna som moralism. Texten förbinder två liknelser. 16:1-8 om den ohederlige förvaltaren och 16:19-31 om den rike mannen och Lazarus. Denna världens goda är ett tema, men nyckeln till förståelsen av hela detta kapitel finna i vår text.

b)      Många lever i och för denna världen. De kan göra ett bra och hedervärt jobb, men missar det som har verkligt värde. ”Vad hjälper det en människa …”

c)      V 16 som jag självvådligt lagt till idag belyser detta. Lagen och profeterna har förvisso inte upphört MEN evangeliet har kommit. Möjligheten finns till gemenskap med Gud genom Jesus Kristus. Spela inte ut frälsning och skapelse mot varandra, men förstå att frälsningen fullbordar skapelsen.

2.      om det som har verkligt värde

a)      Texten handlar alltså inte i första hand om att förvalta pengar eller ägodelar utan om sådant som har verkligt värde.

b)      I v 12 och 13 fördjupas perspektivet. Det handlar om att vara trogen  ”i fråga om andras egendom” och om att vara ”tjänare”. Det är en kristen förståelse att vi inte äger något, utan vi har allt till låns. Därför ska vi handskas med det därefter.Det är den insikten Jesus är ute efter. Inte vad äger du? Utan vem tillhör du?

c)      Vi har fått allt. Detta gäller i synnerhet det som har verkligt värde, nämligen vår frälsning. Gud har skänkt oss (tron) sin Son Jesus Kristus. Med tanke på det jag sagt hittills tror jag att orden ”vara trogen i smått” inte bara syftar på det jordiska, utan också på den noggrannhet vi behöver för att rätt förvalta det andliga livet.

3.      gör de som älskar pengar narr av Honom.         

a)      Det har idag ingen betydelse att det står fariséer i texten, utan Jesu varning gäller alla dem som älskar pengar. Här är nu viktigt att vi får med oss poängen. Jesus säger inte att det är fel att vilja framstå som rättfärdig inför människorna. Dessa människor ville leva efter Lagen, göra rätt för sig, MEN genom sin blindhet missar de det väsentliga. Evangeliets ankomst som förändrar tillvaron.

b)      Också många kristna människor missförstår skillnaden mellan Lagens lydnad  och Evangeliets lydnad. Det vi kan prestera med hjälp av lagen räcker aldrig till eftersom Gud vill att vi ska vara fullkomliga.

c)      Vi behöver ha trons gemenskap i renade hjärtan

Om Cellkyrkan

Det är nu drygt 23 år sedan jag lärde känna begreppet Cellkyrkan. Det var på våren 1994, samma vår som jag tog steget att avsluta min anställning i Hjälmseryd. Kanske hängde de båda händelserna ihop på något sätt om än inte något självklart sätt. Det ska mer till för att säga upp en anställning.

Tretton år senare godkändes min licentiatavhandling om Cellkyrkan och i samma veva upphörde vi att i strikt mening tillämpa modellen den renodlade Cellkyrkan i Värnamo. Också det hade flera orsaker. Men det vi hade fått vara med om kom att sätt outplånliga spår i de involverade. Och även om vi inte idag använder oss av modellen finns människorna kvar och mycket av vad vi lärt oss finns kvar. Hur ska vi kunna ta vara på det på bästa sätt?

Koinonian är naturligtvis ett resultat av det skeende vi varit med om. Människorna från cellkyrkotiden finns ju kvar och fortsätter att samlas i gemenskapen, i koinonian. Vi samlas en gång i månaden, vi fira högmässa, tyvärr alltför ofta på olika platser, och vi har inspirations- och undervisningsdag en gång i kvartalet. Men det ligger i luften att vår Herre kommer att se till att vi får vara med om en andra våg. Det stora böneämnet nu är nog mod att ta nya steg och att få se unga människor fråga efter evangelium och dess form.

Under de senaste veckorna har jag arbetat med en uppdatering av Ralph W. Neighbour och hans renodlade modell - Cellkyrkan. I dag upptäckte jag att han har haft en blogg under åren 2013-2015 och jag har lagt ut den bland mina länkar så att den som vill kan kika. Den innehåller en hel del undervisning och jag ser med liten förvåning att nästan hela Boot Camp är utlagd. Boot Camp var den starthelg, den introduktion till Cellkyrkan som Neighbour gav under en helg. Jag är lite förvånad eftersom den undervisningen är tidig och därför att undervisningen nu har genomgått en del förändringar eller rättare sagt fördjupningar. Kanske är skälet just det att det nu handlar om fördjupningar som inte i och för sig ändra de grundläggande principer han alltid undervisat om.

Det är väl lika bra att jag avslöjar det: Jag arbetar inte bara på en uppdatering i ämnet utan på att få ut en bok i saken. Det finns ganska många som undrar vart Cellkyrkan tog vägen och det finns svar på den frågan. Och eftersom vi i Värnamo söker vägen framåt genom koinonian kan det vara på sin plats att lyfta frågan. Förhoppningsvis kommer boken att vara klar till jul.

Kanske ska jag säga det redan nu att tanken är inte att finslipa på den renodlade Cellkyrkan utan helt enkelt insikten att kyrkan just nu genomgår mycket stora förändringar. Förändringarna är större än vad vi själva är medvetna. Vi är ju förkyrkligade som Eckerdal skriver i sin bok. Vi lever i en bekväm fångenskap och vill inte gärna vara med om några förändringar. Det påminner mig om resonemanget jag hade med en av våra syföreningar för ett antal år sedan. Vi diskuterade hur vi skulle kunna få fler medlemmar i en döende syförening och det lades fram konkreta förslag där Jesus intog en central plats. Men innan vi skulle besluta ville de ha ett samtal med mig och i det sades: Håkan, vi tror att det är bättre att vi tar med oss syföreningen i graven. Det får vara som det är.

Det finns anledning att komma tillbaka i saken om Cellkyrkan.

Nu kan vi tacka Gud för Johan

En av många fördelar med att inte vara anställd är att man kan ta dagen som den kommer. Alltså kunde jag se hela intervjun med Johan Gustafsson och sedan uppföljningen på TV4 Play. Just nu såg jag också, om än inte hela, inslaget i Aktuellt. Vilken berättelse har han inte!

Det är naturligtvis helt omöjligt att sätta sig in i hur det skulle bara att vara tagen gisslan i nästan sex år. Dessutom av Al Qaida. Och mitt ute i öknen! Och under dödshot. Och med ett misslyckat flyktförsök. Till det ska läggas att Johan, du eller jag är olika som människor.

Det är tydligt att Johan har haft glädje av föräldrar som har älskat honom sedan födseln. Att han har haft en trygg uppväxt och fått en god fostran. Han sa det inte själv men han är ju uppvuxen inte bara i Värnamo utan också i pingstförsamlingen. Han har inte sagt något om sin tro och jag vet ingenting om den, men bakgrunden är den sagda hur som helst. Och är man uppvuxen i sådant hem är man inte opåverkad. Jag funderade faktiskt på varför han inte sa något om detta när han fick frågan i Aktuellt, men det kan vara så att han har fått hjälp med vad han bör säga och inte säga av psykologer eller andra. Det kanske är bäst att hålla en låg profil för att inte uppmärksamheten ska komma att hamn på fel ställe. Så verkar det vara när det kommer till talet om lösensumma. Jag såg i Aftonbladet att där tyckte man sig veta att det har betalats pengar. Är det Aftonbladets önskan att få gräva i det? Kanske inte just idag, men man vet aldrig hur journalisterna vill vinkla. Det enda jag vet är att de vill vara duktiga och att de vill sälja. Ibland är det till och med viktigare än saken.

Och nog skulle det kunna finnas journalister eller andra som vill göra religion av hela ärendet? Al Qaida är en religiös sekt och utkämpar ett religiöst krig. Det var rätt befriande att höra Johan berätta att de unga krigarna förmodligen hade noll koll. Visserligen lärde de sig att be fem gånger om dagen och kanske att de kämpar för Allah, men annars inte särskilt mycket. Det stod också klart att Johan "konverterade" för att vinna fördelar. Och han berättade att muslimer, var det i Sydafrika, sagt att en konversion under tvång räknas inte. Nej, det tror inte jag heller, men den hjälpte honom tydligen under fångenskapen.

Eftersom jag just nu läser om urkyrkan och dess livsvillkor, inte minst om förföljelsen är det oundvikligt att jag tänker på alla dessa kristna martyrer. Avsäg dig din tro eller dö! Säg: kejsaren är herren! Det var många, även om du inte har hört det förut, som förnekade Herren Jesus, vann fördelar men sedan också ville återgå till den kristna tron. Det var en av de riktigt stora frågorna för kyrkan på 200- och 300-talen. Det var i det sammanhanget som boten infördes och frågan om om-dop uppstod. Men även om det var då. Och även om det inte på något sätt är min mening att dra paralleller så står det så klart för mig att världen inte har förändrats särskilt mycket och att de svåra frågorna är desamma nu som förr.

Det är många som har bett i Jesu namn för Johan, regelbundet och under lång tid. Nu kan vi tacka Gud för Johan, men också fortsätta att be för honom och hans familj ytterligare.     

Läsecirklar

I kväll har vi varit samlade. Jag tror att vi var 22 stycken, enligt uppgift. Bröderna och systrarna i Värnamo koinonia möts en gång var tredje månad för interna angelägenheter. Annars har vi våra storsamlingar varje månadsslut. Men de är öppna för allmänheten. Det är inte så att de interna samlingarna är hemliga på något sätt men de är just inre angelägenheter som knappast intresserar dem som inte är med i koinonian. I kväll hade vi ett par rapporter och tre angelägenheter. Den första handlade om läsecirklar. Den andra om kyrkovalet och den tredje om vårt mässfirande. Rapporterna kom från Albanien, från rådet som jobbar med Lidnäs och om samlingarna i höst.

Egentligen hade jag med den här bloggen tänkt fokusera på läsecirklarna.

Min gode vän och förre kyrkoherden LA har talat med mig om att vi måste starta bibelcirklar, helst över hela vårt land. Jo, det låter bra, men hur då? Problemet bibelstudiegrupperna, menade min kollega, var att bibelstudieledarna var för duktiga. De var pålästa och fick deltagarna att vara tysta. Vi behöver få vanligt folk att läsa Bibeln och samtala om den. Sedan kan vi som är yrkesmässiga (ett annat ord för professionella) vara experter eller rådgivare när det behövs. Jag köpte idén.

Sedan fick jag lite vatten på min kvarn när en bokhandlare meddelade, apropå min kommentar till Jakobs brev, att han tyckte att efterfrågan efter och intresset för Bibeln ökat. Gud give att han har rätt!

När vi ventilerade frågan om läsecirklar ställde frågor och människor med erfarenhet kommenterade. Jag kunde dra slutsatsen att "de som inte vet så mycket" är en tillgång, eftersom de kan leda samtalet.

Någon menade, riktigt, att "det är bara att läsa". Just det. Det behövs inga förberedelser. Det är bara att läsa och sedan fråga: "Vad tyckte du var bäst?" eller "Var det något du tyckte var svårt? Något du inte förstod?" och så vidare. Det är lysande enkelt! Om man vill kan man dela upp sig i grupper om tre och fråga: "Vad tog du intryck av?" "Vad talade in i ditt liv?". Så gör de i Brödraförsamlingen i Stockholm som leds av min gamle klasskamrat, gode vän och kollega Klas Lindberg. Det har varit väldigt lyckat.

Jag lovade att var och en som meddelar mig att de startat en läsecirkel kan räkna med mitt stöd.Jag bistår med material, resonemang och tar emot folk för samtal om så behövs.

Det handlar med andra ord om att fråga sin vänner om de inte kunde läsa något ur Bibeln för att sedan prata om det. När du bjuder in så var noga med att begränsa det till sex eller sju veckor. Sedan kan ni själva avgöra om ni vill fortsätta. Det blev en spännande kväll. Sedan får vi se hur den faller ut. Då återkommer jag.

I morgon reser jag till Skövde i ett privat ärende. Men det betyder att jag blir borta ett par dagar. Vi kanske hörs igen på onsdag när jag kommer hem. På eftermiddagen möts vi i cellen men på kvällen kan det bli dags för en blogg. Ha det så bra (och tack för i kväll till er som var med).

8 veckan efter Trefaldighet

I dag, 8 s ef Tref, är det exakt 52 år sedan jag förstod vem Jesus är. Då förklarade han nedanstående text för mig och den blev sannerligen ett evangelium.

Matt 7:13-14

Inledning: Det går att förstå bilden av en port. Jesus talar om sig säg själv på samma sätt som i Joh 10:9. Jag är grinden. Jag är dörren. Men varför är den trång? Och varför säger Jesus att det är få som finner den?  

Jesus undervisar om den trånga porten.

1. Jesus sade:

a) Jesu undervisning i Bergspredikan handlar om Guds rike. Den kan läsas på ett judiskt sätt, men vi läser den på ett kristet sätt. Det kristna sättet finns fördolt i Bergspredikan. Det bästa exemplet är de gånger Jesus säger: Ni har hört att det är sagt … men jag säger er.

b)Vår förståelse av Jesus som Guds Son bli helt avgörande. När vi läser Bergspredikan på ett judiskt sätt handlar den om vad vi ska göra. De första lärjungarna upptäckte att den handlade om det nya livet och idag kan vi säga att den handlar om vad Jesus har gjort för oss. Men vi kan få del av Jesus och det han gjort.

c) Vem säger ni att jag är? Du är Messias den levande Gudens Son … När du har kommit till tro på Herren Jesus har du passerat den trånga porten, fötts på nytt och kommit upp på den smala vägen.

2. Gå in genom den trånga porten

a) Bilden av de två vägarna har rötter i grekiskt tänkande långt ner på 700-talet f Kr. Bilden togs upp i den judisk-kristna tron och Didache lägger stor vikt vid den. Den var lätt att knyta till 5 Mos 28, 30:15-20 och Jer 21:8. ”Se, jag förelägger er vägen till livet och vägen till döden …” Ofta åtföljs detta med orden: ”Välj livet”. I Bergspredikan uppmanar Jesus oss att gå in genom den trånga porten.

b) Jesus syftar med orden om den trånga porten på sig själv. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad, Joh 10:9. Men varför är den trång? Den är trång för den självgoda människan. Det är svårt, kanske omöjligt att tro på Jesus. Berättelsen om den rike ynglingen visar detta med tydlighet. Vi reagerar med sympati för de riken ynglingen därför att vi också förmodligen hade lämnat Jesus i en liknande situation.

c) Här ligger vår utmaning. Vi ska lära oss att tro på honom för att få del av Honom och allt vad han gjort. När en människa lägger sitt liv i Guds händer föds hon på nytt. Den trånga porten syftar därför också på den nya födelsen. Se också Joh 3:3 ff. Denna födelse är avgörande. 

3. Den port är trång (och den väg är smal) som leder till livet

a) När vi får del av Jesus får vi får del av hans liv. Vi lever våra liv i förtröstan på honom redan här i tiden.

b) Det finns många människor som vill vara kristna men om de inte passerat den trånga porten reduceras det kristna livet till etik och moral, till ett val mellan den breda eller den smala vägen.

c) Vi hör till dem som passerat nålsögat, kommit upp på den smala vägen och redan nu lever det eviga livet. Därför blir Jesus undervisning om den trånga porten först ett evangelium men sedan också en evangelisk maning att gå vidare på den smala vägen. Paulus talar om att vandra i Anden.

Svpsb 265;1, 266;-

Ny läsvärd blogg

Just idag fick jag nys om en ny blogg. Det är en broder, jurist och lekman, som intresserar sig för utvecklingen inom Svenska kyrkan. Han började blogga för ett par månader sedan och skriver nu om kyrkovalet. Du kan läsa hans blogg genom att klicka här.

160 miljoner

160 miljoner. Så mycket kostar det att genomföra kyrkovalet den 17 september 2017. 160 miljoner!

Jag har tidigare skrivit att man numera inte behöver kritisera Svenska kyrkan så mycket eftersom så många andra gör det. För några år sedan var det nästan helt tyst. Det var väl bara interna det gnälldes, men inte särskilt mycket officiellt. Nu tycks det sköta sig självt. I dagens nummer av Kyrkans Tidning 31-32/2017 talar till och med själva ledaren (skriven av Mattias Lönnebo) klarspråk. Jag citerar:

Det är uppenbart uppenbart att kyrkan är i kris i Sverige. Liksom polisen försöker vi oss på omorganisationer med ökad centralisering. Storpastorat, direktval till olika nivåer och växande kanslier. Och bandet till riksdagspartierna känns trygga att ha. (Nästan som en statskyrka fastän inte riktigt ändå.) Men hur går det för polisen efter centraliseringen? Har man blivit fler som arbetar med kärnverksamheten?

Men det har gått ännu längre. Nu skriver fyra biskopar under en motion som föreslår att Svenska kyrkan ska ändra valsystemet. Vi ska gå över till hur det var förr. det ska vara indirekta val. Bra, tycker jag. Men det återstår att se om Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet också tycker det. Det skulle förvåna mig. Men ändå.

Sedan finns i samma tidning en debattartikel skriven av professorns i Nya testamentet Anders Runesson. Han förfasar sig över hur Svenska kyrkan kan hålla sig med ett valsystem där partipolitiker härskar. Dessa använder endast kyrkan som en arena för sin politik, påstår han frankt. Det ligger i politikens väsen att vilja utöva makt så vitt och brett det bara är möjligt.

Ur ett historiskt och världsvitt ekumeniskt perspektiv är Svenska kyrkans organisation en anomali. Och en farlig sådan eftersom den som lyckas mobilisera de flesta rösterna  tar all makt. The Winner takes it all.

Minst lika farligt är det enkla faktumet att Svenska kyrkan med denna organisation urholkar och förlorar sin egen identitet. Själv är jag ganska klar över att det redan har skett. Det finns mycket litet som talar för att Svenska kyrkan är en kristen kyrka. Visst finns det kristna människor och visst firas gudstjänster, men dessa har i princip reducerats till en programpunkt bland andra. Och så länge dessa människor inte protesterar utan finner sig i situationen kan de få hållas. Och om de inte vill behöver de inte fira gudstjänst. Tala om systemfel! Och detta håller vi i gång genom ett kyrkoval som kostar 160 miljoner.

Har vi inte snart nått vägs ände? När till och med biskopar och ledaren i Kyrkans tidning vill ändra i valsystemet? Jag hoppas det, men vågar ännu inte tro det.

En vilodag

Det är skönt att vara hemma igen. Idag har det varit lugnt. Gått igenom mejlen, svarat och skickat lite böcker. Sedan har jag hämtat valsedlarna vi ska ha till kyrkovalet. På torsdag ska vi ha en samling med lite genomgång. Det ska bli kul att möta vännerna igen.

Det tar en dag eller så att hämta sig efter en konferens som den jag har deltagit i, i Finland. Jag är nöjd med veckan och glad över förtroendet att få undervisa så mycket som jag gjorde, 2,5 timmar om dagen. På morgnarna talade jag om livet i Kristus. Det har visat sig vara viktigt att berätta för människor att vi inte är både rättfärdiga och syndare, andligt schizofrena, utan att vi faktiskt är i Kristus, rättfärdiggjorda men ofullkomliga och med köttslig natur. Det verkar vara en nyhet för de många. Jag tror verkligen vi gjort Luther en stor otjänst genom att undervisa att vi både är i Kristus och utanför. Det är kanske inte så underligt att det ser ut som det gör och att frimodigheten lyser med sin frånvaro.

Det är skönt att sitta ner när man undervisar. Jag tycker Levi Petrus träffade rätt när han sa:
"När jag sitter undervisar jag och när jag står predikar jag."

På eftermiddagarna gick jag igenom 1 Korintierbrevet. Det blev en översikt. Det är svårt att göra brevet rättvisa på så begränsad tid. Jag lade vikt vid tillkomsten av brevet och vid de yttre förhållandena i Korint. Det visade sig vara bra eftersom jag fick en fråga om kvinnans ställning och varför Paulus säger att hon ska bära huvudbonad i gudstjänsten. Menade han verkligen det? Jag fick lägga en dryg timme på ärendet. Men det har också det goda med sig att det blir tillfälle att visa på tolkningens konst.

Det sista passet gjorde vi en djupdykning i kapitel 15. Av de elva problemområden Paulus tar upp i sitt brev är tio etiska. Det elfte, kapitel 15, är dogmatiskt och handlar om de dödas uppståndelse. Tänkt att hela kyrkan står och faller med detta enkla och obegripliga faktum. Paulus är härlig när han skriver att frågan om de dödas uppståndelse är oanständig, eftersom, för det första, vi inte har rätt att ifrågasätta Guds handlande och, för det andra, därför att vi självklart ändå ingenting begriper av sådant som övergår vårt förstånd. Med de orden avslutar jag denna dag!

Hemma igen

Hemma igen! Der är gott att komma hem efter sju dagars bortavaro. att vara på konferens i Pieksämäki innebär bland annat att det inte går att resa från Värnamo och dit på en dag utan det måste bli en övernattning innan resan kan fullbordas. Var jag tog den? I Stockholm så klart. På morgonen kunde, i TV 4, jag se kardinalen Anders svara på frågor eftersom Pride-festivalen börjar idag. Han gjorde det så bra. På frågan om kyrkan i framtiden kunde tänka sig samkönade äktenskap, svarade han: "Kyrkan bygger på Bibeln och det är inte så lätt att ändra på det." Det går inte att svara mer begripligt. Tänk, tänker jag, om svenska biskopar ens kunde komma i närheten av denna genialiska enkelhet. Jo, en annan fråga var hur han såg på homosexuella. Mer provocerande än så kan inte någon journalist uppträda. Då svarar kardinalen: "Vi ska inte i första hand se till människors sexualitet, utan se till personen. alla människor är skapade till Guds avbild". Bättre än så blir det inte.

Vid tolv, då man måste checka ut från Scandic Malmen, promenerade jag längs Folkungagatan, förbi min första adress på Kocksgatan, Södemannagatan söderut ner till Katarina Bangata, en avstickare till Nytorget, det var länge sedan jag var där, men vilken OAS en varm sommardag! Sedan tillbaka till Götgatan och "ringen" innan jag hämtade ut bagaget för vidare resa. Sedan tågresan hem. Tåg är tåg, men vid sådana här tillfällen reser jag numera I-klass så jag ska inte klaga. Dessutom hann jag nästan läsa färdigt en bok som jag inte bara läser utan studerar djupt, en bok av Neighbour, hans senaste och kanske sista. Han är 87 år gammal. åren går och ingen av oss blir yngre. Alla blir äldre.

När jag kommer hem är jag intresserad av om det hänt något i anslutning av min bok om Jakobs brev. Jo, det hade det. Min käre broder Arne, förut kyrkoherden i Timrå, hade beställt den och kommenterat den på Facebook, se nedan.

Sådant gläder mig. Nu har jag också sett att halva upplagan redan är såld. Visserligen en liten upplaga om 200 exemplar, men ändå. Det har bara gått någon månad. Allt talar för att den kommer att sälja slut innan året är slut. De fem exemplaren jag hade med till Finland såldes innan jag hann blinka och nu när jag kommer hem ligger här en beställning på fyra exemplar till en privatperson. Sådant är verkligen uppmuntrande. Men lite motgångar hör också till. En känd, jag vill därför inte nämna hans namn, bibellärare frågade efter boken på OAS-mötet i Varberg, men där gick den inte att köpa.

Är du intresserad kan du beställa den från www.adlibris.com.

Nu är klockan mycket och jag ska inte sitta vid datorn längre. Återkommer därför i morgon. Då får vi förhoppningsvis en ny dag.