Bo Giertz som kyrkopolitiker

Som ett tack för min medverkan på Församlingsfakulteten fick jag en bok. Den handlar om Bo Giertz och gavs ut till hundraårsminnet. Rune Imberg är redaktör för den utmärkta boken. 22 kvalificerade författare har skrivit 27 kapitel om biskop Bos gärning. Nu har jag läst det mesta. Jag är för stunden upptagen med att för mig själv analysera vad som egentligen har hänt med den arma Svenska kyrkan under de 50 år jag varit aktiv. Därför var det med stort intresse jag läste Dag Sandahls och Erik Petréns artiklar om "kyrkopolitikern" Bo Giertz. Han ville naturligtvis inte vara något annat än biskop men hans handlande fick kyrkopolitiska konsekvenser.

Ärligt talat imponerar Giertz på mig med sin ungkyrkliga hållning och samtidigt, i historiens ljus, tycker jag det är beklämmande läsning. Giertz ville tro gott om människor, ville leva i samförstånd och förstod aldrig att han blev förd bakom ljuset. Kyrkopolitikerna hade för avsikt att bit för bit göra om Svenska kyrkan. Det redovisades aldrig men det har ju funnits i Socialdemokraternas partiprogram sedan partiet bildades.

Giertz förklarar till exempel i boken Kristi kyrka hur han tänker sig det hela, en självständig kyrka men med ett gott förhållande till staten. Men så tänkte inte staten.

Efter att Giertz gått i pension 1970 reviderade han sin syn genom att säga att Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan. Den var inte, i sin helhet, längre Kristi kyrka.

Giertz var en hedersman och han ville tro att andra också främst var intresserade av den objektiva sanningen,  inte att de hade en dold agenda. Om Giertz hade hört att man i våra dagar talat om sanningen som något subjektivt, att något är sant för mig, men inte nödvändigtvis för dig, "hade han lyssnat klentroget", skriver Sandahl och fortsätter "och menat att sagesmannen sannolikt var på rymmen från ett mentalsjukhus - eller i bästa fall försöksutskriven".

Än mer ledsamt är att läsa om hur politikerna tog beslutet om kvinnliga präster. Kyrkomötet avvisade förslaget på hösten 1957. Då fattade riksdagen, den 21 mars 1958, beslut om att bifalla kvinnors rätt till prästämbetet och en vecka senare, den 28 mars kallade den samman till ett nytt kyrkomöte. Det nya kyrkomötet skulle mötas i augusti om jag minns rätt och hade att ta ställning till riksdagens beslut. Kyrkomötet hade i princip inget val. (Det var för övrigt med samma turordning beslutet om samkönade vigslar togs.)

I det läget höll Svenska kyrkan på att falla sönder i två delar. Lösningen blev den så kallade samvetsklausulen och Giertz 17 punkter hur de tveksamma kunde förhålla sig. Biskopen och hedersmannen ville hålla samman Svenska kyrkan. Men politikerna, förespråkarna vände det emot honom och kallade texten för "det mest kärlekslösa aktstycke som författats". Justitieombudsmannen talade om att en biskop demonstrerat och en kampanj inleddes mot biskop Giertz och han målades ut som  en kall, känslolös, rentav grym person,

Sandahl förstår att Giertz nu kom att tillhöra förlorarna men menar att det var värre än så; staten är vinnare och Svenska kyrkan som sådan är förlorare. Svenska kyrkan förlorade och därmed förlorade också en av dess främste biskopar,  hovpredikanten, kommendören med stora korset av Nordstjärneorden och teologie doktorn honoris causa Bo Giertz.

Efter sin död bkev han ihågkommen som 1900-talets mest betydande kristna personlighet. Otack är världens lön.

I en efter-konstantinsk tid

Fredagen i förra veckan tillbringade jag helt och hållet på Församlingsfakulteten i Göteborg. Det var en mycket inspirerande och givande dag om församlinsplantering. Vi var fyra inbjudna talare som först fick 25-30 minuter var. De tre övriga var Magnus Persson, United i Malmö, Jari Kekäle som varit med om att plantera ett dryga 30-tal koinonior i området kribg Helsingfors, Finland och Anders-Petter Sjödin anställd i Partille pastorat i Göteborg med uppdraget att bygga ny församling i Öjersjö.

De tankar som särskilt Jari Kekäle förmedlade talade starkt till mig. Eftersom jag inte känner Jari sedan tidigare googlade jag honom men allt var skrivet på finska så där gick jag bet. Det jag vet är att han är familjeterapeut, prästvigd och duktig musiker. Vad jag förstod är han också doktorerad och hans framställning i fredags talade också för det.

Jari talade först allmänt om de faktorer som alltid ligger bakom de ramar inom vilka församlingsplanteringen äger rum. De var fyra men jag fick bara med mig tre, nämligen filosofin, principer som förenar och teologi. Han var noga med att betona att bara Gud kan ge kraft åt växten och att sakramenten därför måste vara centrala.

Men så var det även det där särskilda. Jag kan sammanfatta det med orden; vi lever inte i en efter-kristen tid, men i en efter-konstantinsk!!!

Kyrkan har ända sedan kejsar Konstantin (272-337 e.Kr) levt i relation till staten. Prästen Carl-Erik Sahlberg, tidigare St Klara, frågar ofta om det var positivt eller negativt att kristendomen blev påbjuden. Det finns inget entydigt svar. Men man skulle kunna svara att allt har sin tid eller att tiderna förändras. Kyrkan har betytt mycket för Europas och nationalstaternas framväxt. Och staten har betytt mycket för kyrkan. Staten har beskyddat och premierat kyrkan. De två har berikat varandra samtidigt som de har bevarat sina respektive egenarter. Inte minst har Luthers lära om det andliga och världsliga regementet bidragit till det. Men nu är det en ny tid.

Staten är sekulär samtidigt som den genom sina politiker behåller greppet om kyrkan och utövar makt över den. Det är denna vånda många av oss lever under. Inte alla är medlöpare. Hur som helst är den konstantinska eran slut. Den är över. Detta kan sägas med vetenskaplig säkerhet även om  de många håller för öronen, ögonen och munnen.

Vi kan inte återupprätta folkkyrkan och vi vill inte göra nya frikyrkor skilda från den allmänneliga. Det är nödvändigt att hitta nya vägar framåt, vägar genom havet, genom öknen och det krävs vägledning från Herren själv. Är det möjligt?  Självklart är ingenting omöjligt för Gud.

Det är framförallt två brister som behöver rättas till. Sedan kejsar Konstantins dagar har statens och kyrkans system smält samman. Den tiden är som sagt över. Det finns inga möjligheter att hålla samman en sekulär stat och en, helig, allmännelig eller katolsk, och apostolisk kyrka. Kyrkan måste nu ta sitt ansvar och bli vad den är till sitt väsen. Jag är övertygad om att det kommer att bli allt mer uppenbart.

Den andra bristen hänger samman med den första. Det är den nu perverterade kyrkan som utbildar, viger och anställer dagens ledare. Men nationalkyrkan, Svenska kyrkan, behöver en annan sorts ledare som inte är utbildade i sekulär anda.

Mycket mer kan naturligtvis och bör sägas om Svenska kyrkan i en efter-konstantinsk tid. Men tills vidare får det räcka med glädje budskapet; vi levet inte i en efter-kristen tid, men i en efter-konstantinsk.

Love Nepal

I går kväll var Kari och jag på en fantastisk kväll i Stockaryds frikyrka. Det var barnbarnen till några av våra vänner från Hjälmserydstiden som uppträdde. Just det. Det var ingen gudstjänst utan en redovisning av ett skolarbete. Kyrkan var fullsatt då barnbarnen Amanda och Johanna redogjorde för sina insikter om organisationen Love Nepal. Fullsatt betyder ungefär 250 personer. Det fanns flera skäl för att tillsammans med några av våra vänner besöka Stockaryd denna kväll. Vi fick träffa ett ganska stort antal vänner och vi fick rapporter från Nepal där vi har ett fortsatt engagemang.

Redovisningen började med en film om barn och unga flickor som sålts till bordellerna, misshandlats, befriats och nu bor på något av de sju flickhemmen organisationen startat sedan dess grundare Mikael Alvén på en resa drabbats av insikten om sexhandeln. I veckan som gick fick han, tillsammans med sonen, möjlighet att berätta om och  presentera arbetet i TV 4, i morgonprogrammet. Inslaget ligger kvar på TV4 Play och du kan se det genom att klicka här. Det är bra att vi i vårt välfärdsland får höra inte bara om Guds underbara skapelse utan också om hur världen är i den Ondes våld. Sexhandeln med småflickorna är avskyvärd men samtidigt en del av den nepalesiska, för att inte säga den hinduiska, kulturen vilket gör den mycket svår att förändra åtminstone på kort sikt.

På bilden ser du Ing-Marie och Mikael Alvén med några av de minsta som de hittat på sophögen Kathmandu.
Fotot är hämtat från deras hemsida.

Mikael Alvén bor och verkar med Sävsjö kommun som bas och Stockaryd, liksom Hjälmseryd, ligger i Sävsjö kommun och ingår numera i det nybildade Sävsjö pastorat. Barnbarnen går sista terminen på musiklinjen och nu fick de möjlighet att hålla en välgörenhetskonsert för arbetet. Det gjorde det med bravur. Jag var mycket imponerad av det professionella framförandet som på intet sätt stod spektaklet med Melodifestivalen på TV efter. Jag får erkänna att jag inte sett festivalen på TV många minuter men bra mycket hellre lyssnar jag till barnbarnen som var förstärkt med ett annat barnbarn, Malin, 14 år på elpianot. Barnbarn och underbarn i nämnd ordning. Jag lyssnar hellre en gång till, till egenhändig produktion som är genomsyrad av äkthet, engagemang och kärlek till småflickorna i Nepal.

Konserten innehöll förutom sång också berättelser från en resa av två volontärer. De var särskilt präglade av den glädje småflickorna i Nepal bar på trots det helvete de levt i. Det är fantastiskt att se den glädje, den frälsningsglädje som övervinner. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt över det. I frälsningsglädjen får småflickorna lära sig att förlåta. Det var den första makten Jesus gav de sina efter sin uppståndelse från de döda. När småflickorna använder denna makt läker deras sår, om de än förblir ärrade.

Barnbarnen gjorde en strålande insats och kunde efter kvällen skänka 28 000 kronor till organisationen. Du kan själv besöka organisationen på deras hemsida genom att klicka här. Sidan är värd ett besök.

Vad beträffar arbetet i Nepal höll Hans Sundberg och Hans Lindholm denna månad ännu ett seminarium i vår gåva till Nepal, att ge bibelteologisk undervisning till pastorer inklusive blivande pastorer. Vi har av flera skäl tvingats till ett uppehåll. Det har varit svårt att förankra arbetet. Det har skett en svår olycka som ni vet. Det har varit två svåra jordbävningar, varav det rapporterats om en i svensk media och en ytterst kall och besvärlig vinter eftersom Indien blockerat tillförseln av all form av bränsle till Nepal. Världen ligger under den Ondes våld och det är vår kallelse att genom vår tro på Herren Jesus lysa upp den.

Kari och Victor kommer att resa till Nepal i april månad men det får jag återkomma till. Ha en god dag och glöm inte att tacka Gud för det levande hoppet.

3 veckan i Fastan

Herren tar emot dem som kommer till honom. Han gör våra synder, sjukdomar och överträdelser till sina. I stället ger Han oss av sitt goda. I veckans evangelium får vi ett exempel på hur denna kamp kan utkämpas.

1. Ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre

a)      ordagrant en kvinna som ”varit i blodflöde” i tolv år. Kvinnan var i underläge och kunde inte komma ur sin sjukdom. Hon hade försökt. Ingen läkare kunde hjälpa henne - förödmjukad. Det hade kostat henne allt – utblottad. Hon hade blivit sämre – tagit skada. Hon var besegrad, i underläge, ja fånge i sin sjukdom.

b)      Hon är inte ensam. Det finns många människor som kämpar och upplever sig besegrade. Det behöver inte vara sjukdom. Det finns mycket annat som vill komma över oss, som ensamhet, tristess, grundläggande frågor som vem är jag? Vad gör jag med mitt liv? Vad ska jag göra? Vad syftar det till? Svåra frågor som skolor och massmedia sällan eller aldrig tar upp. I stället sjunker hela generationer ner i underhållningsträsket. Det kanske inte är så underligt att missbruket breder ut sig och att människor, lik kvinna i vår text, mår allt sämre.

c)      Men så läser vi att hon hört berättas om Jesus. Vad hade hon hört? Nu ville hon själv ta reda på om ryktet talade sant.

2. hon kom bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel

a)      Kvinnan hade hört evangelium, om än bara ryktesvis. Nu valde hon att undersöka ryktet närmare. Ett hopp hade tänts. Hon är på väg att röra vid Honom som söker de slagna, sargade blinda och bundna

b)      I samma stund som hon rörde vid hans mantel (Matteus skriver vid hans tzitzit) blev hon botad (verbet sozo står i perfektum). Vi kan lägga märke till hennes tro inte var någon religiöst ”riktig” tro. Hon bröt mot 3 Mos 15:25 ff när hon med sin blodsjukdom rörde vid Jesus. Kvinnan bekände detta som synd.

c)      Vi kan idag lära oss av en sjuk och ofullkomlig kvinna. Vi kan vända oss till och gå till Jesus och få våra liv förändrade.

3. Du är botad från ditt onda

a)        Din tro har hjälpt dig. Din tro, det vill säga din tro på Jesus. I Hagg 2:13 varnar profeten för att komma vid det heliga. Det heliga blir profanerat. Det var också så Moseböckerna talade om att den orene inte fick komma vid andra människor. I vårt evangelium är det tvärtom. När vi kommer vid den Helige blir vi heliga.

b)        Det finns många sätt att närma sig och röra vid Jesus. Jesus är densamme, igår, idag och i evighet Hebr 13:8, och vi kan nå Honom och röra vid Honom genom Evangeliets ord och genom sakramenten. Där talar Herren till oss. När kvinnan blev botad uppenbarade Han något av sin härlighet. Han gav henne förlåtelse, botade hennes sjukdom och lät henne gå i frid.

c)        Den grekiska texten, eis eirenen, säger: Gå till frid. Kvinnan har ett liv i frid framför sig. på samma sätt som kvinnan gick in i frid får också du och jag gå in i och under Hans frid.

Både ledsen och glad

I morse kom Kyrkans Tidning. Där fanns fortsatta rapporter om läget i Svenska kyrkan. För tredje veckan i rad skrevs kritiska artiklar om kyrkans organisation. Det är bedrövlig läsning. Den gör mig på en gång ledsen och glad.

Ledsen därför att man (?) under min levnadstid lyckats så till den grad förstöra Svenska kyrkan. I ett längre perspektiv är det helt otroligt att man på 50-60 år klarat av detta. Jag vet naturligtvis att förberedelsetiden var lång och att samhällsutvecklingen varit sådan att kyrkan åkt med av bara farten. Men ändå. Det har tydligen inte funnits tillräcklig motkraft. Kanske var brytpunkten 1928-1932 när biskoparna inte fick igemom sitt reformprogram. På den tiden fattades de avgörande besluten av riksdagen. Svenska kyrkan var statskyrka. Sedan dess har stat och kyrka kämpat om makten sida vid sida.

Staten bestämde att kvinnor har rätt att bli präster, staten bestämde att demokratin skulle vara kyrkans styrelseskick, kyrkomötet gjordes om och biskoparna fick ingen rösträtt. År 2000 puttade staten ut sin gökunge ur boet samtidigt som den beslutade om en ramlag som gäller än idag. Svenska kyrkan ska vara demokratisk, territoriell och styras politiskt. Någon ljusning ses ännu inte.

Glad därför att Kyrkans Tidning  äntligen adresserar,  problematiserar och diskuterar några av de riktiga bekymren. I så många år har det skrivits och sagts: "Allt står väl till. Allt står väl till" trots att det inte alls gör det.

De senaste veckorna har tidningen skrivit om hur utköpen av präster går till och om biskoparnas vanmakt. Präster har köpts ut och det har skrivits om det tidigare,  men här adresseras nu problemet med att lokala kyrkopoliker avgör saken. Det berättas om hur kyrkoherden i Brännkyrka köpts ut. Hon hade inte begått några formella fel men kyrkorådet hade förlorat sitt förtroende för henne. Nu ska en ny kyrkoherde anställas och då säger kyrkorådet att denna först ska få arbeta och verka och sedan förtjäna att få delegationen. Det kan låta riktigt men jag tar mig för pannan och hävdar att så går det inte till i en episkopal kyrka. En av kritikerna i Brännkyrka menar att problemet är att två personer har samlat all makt och tagit över ledningen och det finns ingen transparens. Ingen vet med andra ord vad som sägs i de slutna rummen. Och biskopen? De kan ingenting göra.

Sedan prästernas anställning flyttades från stift till pastorat finns ingen egentlig anställningstrygghet. De kan enkelt avskedas utan utköp. Många tror att prästrrna kan vara trygga, men det är fel. Om kyrkopolitikerna bestämmer sig för att göra sig av med en präst kan prästen i fråga inte räkna med någon hjälp.

Nu har det gått så långt att människor som beslutade dessa icke-kyrkliga ordningar börjar ångra sig. Tunga namn som förre biskopen Thomas Söderberg och kyrkopolitikern Britt-Louise Agrell träder fram mer eller mindre ångerfulla. Jo, det är så dags nu. Vad ska nu göras? Hur som helst är det skönt att Kyrkans Tidning skriver om väsentligheter.  Det finns mycket att ta igen.

Jag blir både ledsen och glad - i nämnd ordning.

Den som lever får se

Puh, nu blir det en liten paus. På förmiddagen har vi haft personalsamling. Den har handlat om kön/genus på arbetsplatsen. Jag förstår att ämnet är viktigt och att det borde belysas ur olika synvinklar, inte bara ur en.

När jag så kommer hem till en välbehövlig paus läser jag SPT. Där har professorn Kjell O Lejon recenserat och sedan rekommenderat till läsning en bok av teologen Olof Edsinger. Boken heter När minoriteten tar majoriteten som gisslan och visar sig innehålla frågor om just identitet och sexualitet i queerteoriernas tidevarv.

I Edsingers bok, som jag inte har läst, framhålls tydligen att barn i svensk förskola och skola utsätts för ett socialt experiment. Det handlar om att så kallad normkritisk pedagogik   ska ingjuta att kön/genus främst är en social konstruktion, något som flyter, för att uttrycka sig postmodernt. I en postmodern tid ifrågasätts allt tal om "normalt" och "onormalt", liksom tankemönster som "manligt" och "kvinnligt". I förskolans läroplan står att läsa:

Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller.

En liten queer- och normkritisk grupp har alltså genom statliga anslag och statliga organ fått ett genomslag i förskolans och skolans värld som de flesta av oss inte har en aning om. Jag skulle vilja lägga till Svenska kyrkan. Men är det då inte bra att detta kommer upp till ytan och diskuteras? Vilka är farorna?

1. En fara jag känner av är att dessa frågor inte belyses ur flera synvinklar utan endast just ur ett queer- och normkritiskt perspektiv. Det är en del av det postmoderna projektet att de-konstruera, bryta ner det befintliga.
2. Punktt 1 leder till intolerans mot oliktänkande. Det är det normgivande som blir  obekvämt och som ska brytas ner. Det är inte tolerans som eftersträvas även om det sägs så utan likriktning.
3. Det ovan sagda hotar den kristna tron på skapelsen, på man och kvinna, på goda hierarkier med mera med mera.
4. På ett mer allmänmänskligt plan hotas det stabila och sammanhållna jaget. Det är gränsöverskridande som gäller.

Svenska kyrkans unga har vad jag förstår ställt sig bakom programmet att bryta normen om två kön. Det pågår med andra ord en radikal omdefiniering av vad det är att vara människa och kristen.

Det är svårt att göra motstånd mot vad som pågår. Det kräver kunskaper, mod och utöver det får nog de konservativa räkna med att utsättas för social och politisk brännmärkning.

Nu är det så att vattnet alltid rinner neråt. De experiment som drivs från ovan når förr eller senare lokalplanet, också Värnamo. Men inte kan det väl gå så långt att Värnamo pastorat kommer att "motverka traditionella (läs kristna, min anm.) könsmönster och könsroller?

Den som lever får se.

Den kämpande tron

Denna vecka bär Evangelieboken rubriken Den kämpande tro. Det går att förstå den rubriken på olika sätt, men med åren har det blivit allt klarare för mig att den som kämpade var Herren Jesus snarare än jag. Det hindrar inte att livet i mycket är en kamp men Herren Jesus blir för mig källan från vilken kraft kommer. Då blir kampen så mycket enklare,

Kari visade mig en teckning med en stackars kämpande präst. IKEA står för prövningen.

2 veckan i Fastan

Livet är en kamp men det är möjligt att bli en kristen. Då blir jordelivet en god, meningsfull och förtröstansfull kamp med ett härligt slut. Som för synderskan i texten. Men hur var det med Simon? Det var ju han som hade bjudit hem Jesus till sig.

1. Jag har något att säga dig

a)      Jesus var hembjuden till farisén Simon på en måltid. Han hade tackat ja och var säkert inställd på att berätta om Guds rike och se den Helige Ande verka. När kvinnan kommer in och hälsar Jesus på sitt särskilda sätt undrar Simon om Jesus har genomskådat henne. Jo, Jesus ser in i människors hjärtan och här ser han nu in i Simons hjärta. Jesus söker de förlorade för att leda dem tillbaka.

b)      Jesus är densamme idag. I vårt land finns många med stora behov, många sökare och inte så få lärjungar. Kanske kämpar de för att finna vägen till Gud, MEN vad de inte förstår är att de måste förstå saken annorlunda. Det är Han som ber, söker och klappar på.

c)      Här finns idag många kristna. Ingen av er skulle kunna säga att ni har kämpat er fram till och erövrat syndernas förlåtelse, evig liv och salighet.  Kanske har några kämpat för detta men även ni vet att ni fick frälsningen som gåva. Men det visste inte Simon.

2. Säg det, Mästare

a)      Jesus talar nu till Simon; ”Du ser den här kvinnan …” Hon var en synderska men hade hört om och börjat sätta sin lit till Jesus. Hon hade fått hopp när hon hört honom tala om Guds rike. Hon hade tagit steg och nu gått in i Simons hus. Hon hade tagit emot honom i sitt hjärta och nu visade hon sin tro, sin tacksamhet, Rom 10:9. Hennes sätt att och hennes vittnesbörd pekar mot Jesus.

b)      Simon förstod inte mycket, men han hade ändå bjudit Jesus hem till sig. Han ville höra om Guds rike: ”Säg det, Mästare”. Det var en början men fortfarande hade han steg framför sig att ta.

c)      Kvinnan hade uppenbarligen inte bara lyssnat utan också satt tro till hans ord om Guds rike. Det hade förändrat hennes liv i grund.. Hon hade kommit till tro och kunde ta till sig Mästarens ord.

3. Dina synder är förlåtna

a)      De andra vid bordet sa för sig själva: ”Vem är Han som förlåter synder?”. Bara Gud kan förlåta synder. De visste att förlåtelsen var nödvändig, men skulle inte den erövras med hjälp av offer? Med hjälp av fasta och allmosor? Sociala insatser?

b)      Människor har naturligtvis svårt att tro att Jesus är den andra personen i gudomen, att han tar våra synder och gör dem till sina.

c)      Din tro har hjälpt dig. Var det verkligen så? Det gäller att förstå orden rätt. Var det för att hon grät, kysste och smorde Jesu fötter som hon blev hjälpt? Det finns en hemlighet i uttrycket din tro som inte alla har sett.  Och det är att uttrycket: din tro, inte syftar på din tro, utan på Jesus. Det är Han som är din tro. Kvinnan grät, kysste och smorde Jesu fötter därför att han hade gett henne syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet.

Gud, vår Fader

Nu har jag läst den första delen av trilogin Credo. Kyrkoherden Folke Olofsson har förklarat Kyrkans bekännelse om Fadern,  Sonen och Anden med personlig infallsvinkel. Det är en lysande idé. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Kyrkan är en enda men är fylld av olika personer. Uppgiften blir med andra ord för en person att utlägga vår gemensamma tro. Ungefär som fyra evangelister som var för sig ger sitt vittnesbörd om en och samma person Jesus Kristus.

Folke var pater, det vill säga husfar, på Fjellstedtska skolan när jag gick där. Han hade då insyn i den väckelse som pågick från och med hösten 1972. Jag har berättat om den tidigare och du hittar dessa bloggar om du söker dem i sökmotorn i högerspalten. Folke nämner om denna på sidan 9 och följande i sin bok. Han berättar om ett av bönemötena i Svartbäcken. Folke berättar hur han i något som liknar en syn får se en segelbåt i hård vind. I samma stund förstår han hur avgörande det är att båten har en riktig köl. Tolkningen var given; den kristna gemenskapen måste vara rotad i sin historia,  förankrad i den historiske Jesus.

Samtidigt stod det klart att om ingen vind blåste skulle båten ligga still,  inte röra sig ur fläcken eller bara driva vind för våg. Den kristna gemenskapen behöver både Ordet och Anden. Tilltalet var så tydligt att Folke frågar sig om det var detta som fick honom att doktorera. Jag återger detta därgör att jag tror att väckelsen en hång för alla bestämde inriktningen på mångas liv och påverkade Folke att skriva Credo. Läsaren får på en och samma gång följa en människas trosvandring och ur det perspektivet lära känna Kyrkans tro. Det är klart att jag rekommenderar dessa böcker. Jag tror aldrig jag har varit med om att sträckläsa en katekes eller dogmatik.

Många av oss som betecknar oss själva som konservativa, som klassiskt kristna och som vill hålla oss till Kyrkan känner oss allt mer främmande i den här världrn, inkludive Svenska kyrkan.  Folke skriver om detta på sidan 49:

Reduktionens, redigeringens om omtolkningarnas väg tror jag inte på. Inte därför att jag är rädd för det nya. Men därför att det gamla duger, inte därför att det är gammalt,  utan därföratt det åter ooch åter bevisar sin sanning och sin "existentiella och religiösa passform". Människans frågor, problem och behov besvaras,  löses och tillfredsstälks av det den kristna tron bekänner. 

Ett utmätkt exempel hämtar jag från slutet av boken, sidan 261 och följande som handlar om Gud Fadern. Eftersom faderskapet i vårt samhälle är "reducerat" blir det extra intressant att följa Folkes förklaring. Den socialustiska idéen är att vi människor projicerar Gud. Därför tänker många kristna att vår bild av Gud som  Fadern är förlegad, är en återspegling av det patriarkaliska samhället. Folke skriver:

I själva verket är det tvärtom: allt vad faderskap heter i himmel och på jorden har sin grund och sitt mönster i Guds eviga faderskap.

Gud har uppenbarat sig själv som Fadern i samma stund som Sonen föds. Om Sonen är Sonen måste Gud vara Fadern säger logiken. Folke tar sig an moderskapet, statens önskan att vara far och frågan om könets betydelse. Han förstår att den kristna tron är en utmaning,  för att inte säga provokation. Men återigen: den kristna tron befriar. När vi bekänner Gud som Fadern har vi

1. -en evig norm för allt faderskap
2. -en upprättelse för dem som lidit under ett tyranniskt jordiskt faderskap
3. -en modell att se upp till och gå in i

På punkt efter punkt guidar Folke läsaren igenom 1:a trosartikeln. Det är 288 sidor klargörande sidor av allmännkyrklig tro och tradition. Efter helgen ska jag ta mig an del 2, den om Sonen.

Världens farligaste yrke

Det är måndags morgon och jag väntar på att få gå till "jobbet". Ja, det har blivit så alltmer efter att relationerna mellan kyrkan och staten reglerats. I samma takt som medvetandet om kallelsen och det särskilda ämbetet försvann och förvandlades till ett yrke bland andra började prästerna i allmänhet "jobba som präster".

Jag minns ganska väl när biskop Wadensjö föreslog att präst är man så länge man är anställd.  När anställningen inom Svenska kyrkan upphör, upphör du att vara präst. Med denna funktionella syn skulle Svenska kyrkan återigen avvika från allmännkyrklig tro. Tyvärr tror jag vi slutar där. Det som än så länge talar emot är det faktum att pensionerade präster fortfarande får bära alba och stola och leda gudstjänster. I praktiken är dessa präster även om de inte är anställda.  Men det hänger på en skör tråd.

Det politiska samhället och därmed i allt högre grad Svenska kyrkan förväntar sig att prästerna ska vara lojala mot sekulariseringen. Särskilt tydligt har det blivig i samband med skolavslutningarna. Det är den sekulariserade skolan som står som arrangör för avslutningarna även om skolan "lånar" och verkar i kyrkolokalen. Prästen får där inte "agera" som präst, det vill säga predika, be och välsigna. Det anses kunna skada barnen. Genom att agera som präst bryter prästen mot regelverket. Så var det inte förr.

Det är inte svårt att begripa att tiderna förändras men vad gör detta med kallelsen att vara präst? Och hur drabbar detta kyrkan och de troende i allmänhet? Om inte kyrkans ämbete får agera utan tvingas till anpassning? Är det så att det finns en misstänksamhet mot kyrkan och prästerna? Är de mindre vetande? Alltför avvikande för att vara lämpliga? Går det att förvandla dem till tjänstehjon? Till bokningsbara resurser som det heter i Värnamo pastorats bokningsprogram? Går det att ta bort tanken på kallelsen och avskaffa ämbetet? Vad händet i sådana fall med prästens självbild?

Det blir alltmer tydligt att förändringarna inom Svenska kyrkan slår hårt mot prästerna. Den i världen dominerande managementkulturen har okritiskt tagits över av Svenska kyrkan. Budget, bokning av lokaler och arbetstidsschema har tagit över. Så är det inte vad jag förstår i andra kyrkor. Har vi tappat bort inte bara kallelsen utan också kärnverksamheten, Ordet och bönen? Vet de anställda vad de producerar? Vet de sin kallelse?

Niklas Lång, präst och Kjell Lindström, organisationsteoretiker har i senaste numret av Kyrkans tidning skrivit om detta och deras avslutning är dräpande:

Det märkliga är kanske inte att vi har så höga sjukskrivningstal utan att så många präster fortfarande är friska.

1 veckan i Fastan

Visserligen predikar jag inte själv i morgon, men jag lägger ändå ut ett utkast. Tänkte försöka med det detta år. Nu är det 1 söndagen i Fastan och veckan som ligger framför oss handlar om de prövningar vi måste gå igenom. Jag tror de är nödvändiga av flera skäl, bland andra därför att vi annars snart skulle glömma vår Herre Jesus. Det är ofta nöden som driver oss till honom. Veckans evangelium är hämtat från Matt 16:21-23. Vem säger folket att jag är? Vem säger ni att jag är? Petrus svar blir: "Du är Messias, den levande Gudens Son". Från den stunden börjar Jesus tala om sitt lidande, sin död och uppståndelse.

1. Från den tiden

a)      Händelsen utspelar sig just efter att Petrus bekänt Jesus vara Herren. Fram till denna stund har Matteus strukit under vem Jesus är. Nu går berättelsen över till vad Jesus ska göra. 

b)      Det ar bestämt om Jesus från tidernas begynnelse att hans död ska räknas som ett försoningsoffer, 1 Petr 1:18 ff. Jesus ”måste” därför gå denna väg, 26:54 ff.

c)      Det hör till en av livets största hemligheter att ha sett vem Jesus är och vad Han har gjort för oss, en upptäckt som ger evig glädje.

2. Må Gud bevara dig, Herre

a)      Petrus hade till dels förstått vem Jesus är, men inte alls hans uppdrag. Tanken på en lidande Messias var obegriplig för dem och här har djävulen en ingång.

b)      Människor längtar i allmänhet efter yttre framgång, välfärd och njutning. De vill bli som Gud, men just det gör dem öppna för djävulens frestelser. Djävulen stöttar gärna dem som är självupptagna för att sedan störta dem utför kanten på berget, så som han själv har störtats ner från himlen.

c)      Med Jesus är det annorlunda. Han går (självförnekelsens) Guds väg. När Jesus döptes till att vara och leva som vi kom han hotfullt nära djävulen. Djävulen känner av detta och frestar Jesus för att få honom på fall. Om du är Guds Son … Men Jesus vet vem han är och att han rak i ryggen ska gå Guds väg.

3. Dina tankar är inte Guds

a)      Petrus förstod inte vad han sa. Om djävulen förstod vad som var i görningen vill jag låta vara osagt. Jesus inte bara gick vår väg utan han dog också vår död, en förbannads död, 5 Mos 21:22 f. Det tog tid innan de första kristna förstod det, Gal 3:12 f.

b)      Jesus vet vem han är.

c)      Vi kan förundra oss över Petrus agerande. Han borde ha lyssnat på Jesus. Men hur är det med oss själva när vi prövas? Vågar vi tro när vi faller för frestelserna? Vågar du tro att Gud är större än din egen död? Det är en tanke vi ska ha med oss denna vecka. Vi ska ju alla gå dödens väg.

Kallelsen är livsstil

Luthers lära om kallelsen är viktig. Den gör gällande att alla människor är kallade oavsett vilken bransch vi talar om. Skomakaren ska ta sitt arbete som en livsuppgift, göra sitt allra bästa och vara till glädje för sina medmänniskor. På samma sätt med bagaren, husfrun eller vem du vill. Detta var ett verkligt erkännande av människor och deras livsuppgifter. Läran kom sedan att gå under namnet det allmänna prästadömet. Det var inte särskilt svårt att se den i Nya testamentet som Guds hushåll, Kristi kropp och som levande stenar i Andens tempelbygge.

Men hur är det med det särskilda prästadömet? Ja, läran om kallelsen försköts på ett sådant sätt att det i modern tid talades om att sjuksköterskan, läraren och prästen var kallade. De var humanister, inriktade på att tjäna människor på ett särskilt sätt. Skomakaren var mer inriktade på skor.

Så sent som på 1960- och 70-talen talades bland studenterna i Uppsala om kallelsen att bli präst. Jag kan inte minnas att någon seriöst talade om sjuksköterskan eller läraren som kallad av Gud. Men prästen var kallad av Gud och vi samtalade och frågade oss om kallelsen kunde igenkännas. Måste den vara i överensstämmelse med Guds ord, det vill säga Bibeln? Det här var också huvudskälet till att vi frågade oss om kvinnor kan bli präster. Vad säger Bibeln? Med åren sattes Bibeln på undantag. Den ansågs inte relevant för vår tid. I stället var det tre andra skäl som stod fram. För det första det faktum att Arbetsförmedlingen hävdade att prästyrket var ett framtidsyrke. För det andra att alla människor har rätt att bli präster som för övrigt vid den här tiden var statsanställda då vi fortfarande var uttalat statskyrka. Det hörde så att säga till våra mänskliga rättigheter att kunna bli präster. Suck, nu är vi långt borta från Kyrkans tro. Och för det tredje fanns det kvinnor som "kände sig kallade" och att inte godta dessa kvinnors känslor ansågs kränkande. Det var så vi som tog Bibeln och Kyrkans egen bekännelse på allvar kom att hängas ut som fundamentalister och kvinnomotståndare. Jag tycker fortfarande att de ledande begick ett fruktansvärt övergrepp som följts upp med lagändringar och utrensningar. Ja, det senare pågår fortfarande och jag undrar ofta om dessa utrensningar verkligen kan lyckas på sikt.

Men vart tog Guds vilja och kallelsen vägen? Jag vågar nog skriva att dessa faktorer i sak är borta. Dag S brukar då och då citera Karl Marx som sagt att i det kapitalistiska systemet blir alla till sist löneslavar. Den siste som reduceras till löneslav är prästen!  Tänk att Marx kunde ha så rätt för så länge sedan.

Nu finns det emellertid fortfarande präster som lever som vore de kallade av Gud. De vaknar på morgonen, tackar Gud för en ny dag, läser sin Bibel och ber för sin församling. De  tar Guds ord på största allvar, predikar med den stora räkenskapsdagen för ögonen och svarar i telefonen också när de inte är i tjänst. Kallelsen är en livsuppgift och en livsstil. Det betyder inte att prästen inte behöver vila. Han är ju människa, men hans livsstil kan inte begränsas till 40 timmars arbetsvecka och sedan ledig på helgen.

Det finns ett påtagligt problem med att leva i kallelsen och det uppstår när arbetsgivaren eller kanske oftare trötta lekmän utnyttjar den. De säger att de själva firar gudstjänst, sjunger i kören eller sitter i kyrkorådet på sin fritid. Deras slutsats blir ibland att också prästen kan förväntas vara med överallt om så på sin fritid.

Att vara präst är för mig ett kall och har väldigt lite att göra med ett yrke, en arbetsgivare eller anställning. Kallelsen står oberoende av dem alla.

Kallad av Gud

Frimodig kyrka,  Växjö stift,  var som nämnts på planeringsdagar i början av veckan.  Dag S bloggade om det igår. Vi pratade länge och väl om framtida motioner. Frimodig kyrka är som ni säkert känner till ett alternativ till de partipolitiska grupperna. I den meningen får vi driva oppositionsarbete, något de etablerade ogillar.

När vi samtalade om prästens arbetstider forsade argumenten fram. Här finns många skäl att arbeta på förändringar, be och arbeta. Håkan P menade att kallelsemedvetandet var hotat. Det talas sällan eller aldrig om kallelsen. Och det är klart, när jag tänker efter, så stämmer det alltför väl. Jag kan inte minnas att vi har haft någon fortbildning som handlar om kallelsen. Och ändå är den så central i luthersk teologi.

Det är möjligt att jag själv inte tidigare reflekterat särskilt mycket över kallelsen eftersom den varit så grundläggande,  central och bärande för mig. Det var en mycket påtaglig kallelse när jag var 13 år som gjorde att jag inriktade mitt liv på Kyrkan. Svenska kyrkan kände igen Guds kallelse över mitt liv, erkände den, prästvigde mig och började betala lön till mig. Det har burit mig genom åren särskilt i motgångarnas stund. Biskopar har tagit ansvar för mig. Någon har tillrättavisat mig. Biskop Lindegård bad mer eller mindre om ursäkt för klockaffären i Värnamo 1982. Biskop Hellström ville inte att jag skulle sluta i Hjälnseryd och om jag gjorde det ville han ge mig annan anställning. Dessa båda biskopar kunde jag både respektera och uppskatta. De var goda arbetsgivare även om det fanns frågor där vi tyckte olika. De båda förstod kallelsen.

Men det har sedan dess gått utför med Svenska kyrkan och det med fart. Organisationsfrågor och administration har nästan helt tagit över fokus, resurser och tid. Försämringarna har slutligen nått även Värnamo även om en del återstår.

Om jag får hålla kvar vid tanken om kallelsen, den som burit mig genom åren men snart försvunnit ur Svenska kyrkan, vill jag först bara peka på detta med mandatet. År 2000 "omplacerades" samtliga präster. Från att ha stått tillsammans med biskopen skulle vi nu sorteras in under kyrkopolitikerna. De så kallade förtroendevalda blev våra arbetsgivare. Det gick att motivera och låg helt i linje med organisationsförädringarna och var ett politiskt-strategiskt beslut att bemästra prästerna. Biskopen fick behålla tillsynen. Han kan bestraffa oss och avkraga oss,  men inte hjälpa oss i besvärliga situationer. Jag vet för jag har läst på och jag har talat med biskoparna.

Nästa steg bort från kallelsen är att inordna prästerna i så kallat arbetstidsschema. Samma regler ska gälla för alla anställda. Anställning är anställning. Arbetstidslagstiftningen gäller och arbetsgivaren, inte prästen, leder och fördelar arbetet. Jag är inte dummare än att jag begriper att man som anställd ingår i en organisation med dess bestämmelser.  Men var tog kallelsen vägen? Kallelsen till vad? Till vem?

Under mina år, först som distriktspräst och sedan som arbetsledare,  vågade ingen skriftligen delegera. Så här i efterhand förstår jag viljan till likriktning, kontroll och lojalitet. Ingen anställd får avvika från organisationens likriktning. Hur var det aposteln sa? Bokstaven dödar ...

Det är viktigt för alla kristtrogna att protestera när kallelsen ifrågasätts. När läran om kallelsen försvinner ur medvetandet, från prästutbildningen och fortbildningen, ska vi inte bara be om utan också verka för en förändring. Jag tänker fortsätta skriva om detta trots hot utifrån.

Guds treenighet

I eftermiddag åker Kari och jag till Växjö. Jag ska medverka i ett panelsamtal om treenigheten. Samlingen hålls i det nybyggda Domkyrkocentrum med början kl 19.00. Det ska bli roligt att få komma dit då vi inte har varit där tidigare. Det ser fint ut på bilderna i alla fall.

Domkyrkocentrum i Växjö

Nu har jag läst boken Novatianus skrift om Treenigheten. Ämnet för kvällen är på en och samma gång grundläggande och outtömligt. Det ska bli spännande att se hur samtalet utvecklas. Eftet att läst Novatianus (200-258 e.Kr.) har jag bestämt min infallsvinkel. Jag inleder som Novatianus skulle ha gjort med regula veritatis, sanningens regel.

När jag läste teologi på 1970-talet försökte lärarna, förmodligen i avsaknad av kristen tro, lära mig att läran om Guds treenighet är av relativt sent datum, kanske 300-talet e.Kr. Det är förvisso sant att framväxten av läran om treenigheten kan dokumenteras så men Novatianus får mig att inse att det sannolikt var annorlunda. De första kristna höll sig till Skriften, Jesus och "apostlarnas undervisning". De höll sig till regula vetitatis, också kallad regula fidei, trons regel. Denna regel hävdar och menar sig hålla sig till sanningen, till verkligheten. Skriften innehåller och vittnar om sanningen. Skriften är auktoriteten och i Skriften talas från kapitel 1 och vers 1 om Guds treenighet, där kallad Gud, Begynnelsen och Anden. Om än fördold för de många återfinns Guds treenighet på blad efter blad. Denna insikt uppenbarades för de första kristna genom tron på Sonen och med Andens bistånd.

Det betyder att Guds treenighet är sann från evighet. Det som hände,  och fortsätter att hända,  är att den ifrågasätt. Plötsligt måste vi läsa och förstå läran om treenigheten i ett annat ljus. Sanningen, läran om Guds treenighet,  formulerades relativt sent därför att den självklara verkligheten ifrågasattes. Men läran förändrar ingenting.

Sedan några veckor tillbaka läser jag Folke T Olofssons förnämliga bokverk i tre volymer CREDO. Han skriver initierat om den kristna uppenbarelsen.  När det kommer till Guds treenighet hänvisar han bland andra till den siste grekiske kyrkofadern Johannes Damaskenus (ca 650-750 e.Kr.). Denne argumenterar först allmänt filosofiskt men går sedan vidare till de kristnas tro, den särskilda uppenbarelsen. Gud har uppenbarar sig som tre personer. De är tre personer och de beskrivs inte i förhållande till sina verkningar utan till sina relationer,  Fadern, Sonen och Anden.

Läran om treenigheten, den självklara, gör inte våld på Guds mysterium. Läran om treenigheten är inte exakt, som om vi kunde fånga in Gud i våra tankebanor.  Kanske var det ett skäl till att läran är relativt sen. Det var först när tron ifrågasattes de kristna tvingades att formulera sig.

När vi förstår eller anar Guds treenighet främjas gemenskapen och motverkas privatreligionen. 

Frimodig kyrka

Det är skönt att vara hemma igen även om jag inte varit borta så länge.  I söndags reste jag tillsammans med några bröder till Berlin för att sammanträda. Låter det lyxigt? Jag minns första gången jag kom med till kyrkomötet. Jag tyckte det var märkligt att jag skulle få resan till Uppsala, hotellrum för en vecka, traktamente och ett arvode på 1700;- per dag. Dessutom bjöds det på ett par finare middagar. Förvånad vände jag mig till en kollega. Han log mot mig och sa: "Demokrati måste få kosta." Jo, det förstås. Demokratin är viktig, men i kyrkan ...

Apropå pengar. Håkan P, som var med på resan, kunde visa att Svenska kyrkan betalar ut 1, 9 miljoner till sina kyrkomötesdeltagare. Det vi inte kunde förstå är bara varför pengarna betalas ut till Partiet?! Nåja, i den här branschen är det verkligen mycket man inte förstår. I Växjö stift betalas ut 3000;- per ledamot och år. Det var dessa pengar som gjorde att bi i Frimodig kyrka kunde resa till Berlin, söndag - tisdag. Jag kom hem 23.30 igår. Kari hämtade på järnvägsstationen i Alvesta. Vi, Dag S, HP och jag, använde med andra ord två hela dagar åt brainstorming. Vi informerade, diskuterade, föreslog och sa emot varandra. Resultatet blir sannolikt några motioner dels i Växjö siftsfullmäktige och dels till kyrkomötet. Vad de handlar om får vi nog hålla för oss själva tills vidare. Om du som läsare har idéer är du välkommen med förslag.

Vi har emellertid ett närmast gigantiskt problem och jag menar att det är just demokratin. Det sägs att demokratin är det minst dåliga sättet att utöva makt och det är det förmodligen så länge den inte blir totalitär. Den sägs att makt korrumperar och att fullständig makt lorrumperar fullständigt. Det finns mycket som talar för det. Se upp för demokratins avigsidor.  Förstå, urskilj och säg ifrån! Protester av olika slag som motförslag, reservationer, informella samtal och särskilda skrivelser hör till demokratins grundförutsättningar. Finns inte sådant på plats är risken för maktmissbruk uppenbar. Det gäller såväl på nationell som lokal nivå. Vi har alldeles på tok för mycket av slappa beslut inom kyrkan.

När det är sagt vill jag ta det ett steg längre genom att säga att demokratin inte alls borde vara ett kyrkligt styrelseskick. Det ska underkännas i grund. Gör om Kyrkoordningen i grund är Frimodig kyrkad förslag. Kyrkan borde, menar jag, styras av Bibeln, Bekännelsen och Biskoparna.

Idag är det Askonsdag. Den inleder 40-dagars fastan. Nu handlar det om kamp, lidande och död. Jag tycker mig förstå att dessa komponenter hör till livets förutsättningar. Det är makter som ska hanteras och det är makter som kännetecknar kyrkan i världen. Det är då vi behöver Frimodig kyrka.

Fastlagssöndagen

Idag får vi se hur Jesus börjar gå vad Evangelieboken kallar kärlekens väg. Den kallas även för lidandets väg. Det är nu Hans försoningstjänst börjar bli synlig. Den kommer att kosta honom livet.

Vi hade nog bestämt oss för att ta en annan väg. Vi vill gärna minimera riskerna. Och om vi skulle komma i svårare konflikter (som Jesus gjorde) hade säkert försökt vara mer diplomatiska än vad Jesus var. När vi synar våra egna prioriteringar ska vi strax upptäcka att vi sätter oss själva överst. Så gjorde inte Jesus. Han satte dig överst!

Jesu välsignade lidande

  

1. är förberett från begynnelsen

a)      1 Petr 1:20

b)      Jesus ser inte bara ondskan, utan Guds utväg

c)      Allhärskaren ger sig själv i tjänst för oss

d)     Därför älskar vi korset

2. är Hans kärlek till oss (alt en gåva till oss)

a)      några judar fån Grekland kom för att de ville se Jesus

b)      än idag kommer människor till Jesus

c)      vi får se och förstå något av hans lidande

3. gör våra lidanden meningsfulla och välsignade

a)      inte lidandet i sig

b)      när vi lider är det vår hållning att tro på Gud

c)      uppståndelsen är vårt facit

   

 Han är långt borta. Ingen som har förstått något av vem Jesus är ska säga så. I stället ska vi säga att Jesus är Guds gåva till oss och Han har gjort att allt vi går igenom blivit meningsfullt. Han har förvandlat vår övergivenhet till gemenskap, sorg till glädje. Detta ska vi tacka Honom för även i fastetid.

Väckelsen i Nya Hjälmseryd, del 7

HS: 0.39.54 Men sen då när han hade tagit över tjänsten och jag hade lämnat då, 15 april, sen dess - och det här förvånar mig - sen jag lämnade har jag inte, vad jag kan minnas, någon enda gång fått en kallelse tillbaka dit. Jag har aldrig vart där. Och jag är inte ledsen för det, för jag menar, saker och ting har sin tid. Och det kan jag lämna. Och jag har aldrig längtat tillbaka.

AO: 0.40.23 Alltså det är ända sen du flyttade till Vrigstad då?
HS: Ja. Jag blev aldrig kallad tillbaka. Så vad som har hänt efter jag har lämnat där, det vet jag faktiskt inte. Däremot så vet jag att ett par i - Lars Karlsson i Släthult, och även Jägerhags i - vad det nu heter där utanför Rörvik; jag tappade namnet på gården - har kommit till Nydala nån gång när jag har haft högmässa där under åren.

Men jag känner inte nån liksom - nån svårighet att jag inte har blivit kallad dit, men jag är lite förvånad. För det var ändå så pass djupt och långvarigt skeende. Har varit där på Eva Spångbergs begravning däremot. Kan tänkas att jag har vart - undrar om jag har haft en begravning också. Kan ha vart att jag har haft nån begravning.

AO: 0.41.23 Du och Eva hade kontakt sen efteråt förstås.
HS: Ja, inte så mycket. Hon hade ju fullt med sitt och jag har fullt med mitt och så där va. Och jag är inte de där sociala människan som håller kontakt med alla, men det har funnits en god kontakt hela tiden, så när vi träffats har det aldrig vart några bekymmer. Nej. Och jag var hos henne året innan hon dog.
Mina föräldrar har också varit vänner med Eva Spångberg och besökt Hjälmserydsstiftelsen vid flera tillfällen. Och är understödjare av Hjälmserydsstiftelsen.

AO: 0.42.05 Om det hade varit på ett annat sätt med relationerna till andra pastorer och präster i området, hade det förändrat nånting, tror du? Jag tänker kanske främst på dom frikyrkliga i området. Hade det förändrat utvecklingen på nåt sätt tror du?
HS: Det är ju lätt att vara efterklok då, men det skulle kunna - alltså jag inser ju det, eller tror i alla fall det, att när det gäller Svenska kyrkan så tror jag inte att det går att göra nånting. Jag tror inte att det går att förnya Svenska kyrkan i ett lokalt, pastoralt arbete. Det tror jag faktiskt inte.

Jag trodde det då och jag jobbade på det, men - nej, det tror jag inte. Och det hade inte gjort nån skillnad. Däremot så skulle det i relation till dom frikyrkliga ha kunnat bli så att det ekumeniska arbetet hade blivit så starkt så att man hade kunnat förverkliga det här som ett ekumeniskt projekt.

Men då hade nog spänningarna mot Svenska kyrkan inte - ja, dom hade nog inte blivit mindre, det tror jag inte.
AO: 0.43.17 Och Svenska kyrkan, då menar du lokalt, eller menar du stift...?
HS: Ja, alltså, jag tänker på kyrkopolitikerna. Det är ju så att -

AO: 0.43.24 På alla nivåer, så att säga då?
HS: Ja, faktiskt, för att det här var ju innan år 2000, och då var ju regelsystemet på ett sätt. Nu har man då förändrat relationerna inom Svenska kyrkan, efter att kyrka-stat har förändrade relationer. Men jag ser ju att det har ju inte blivit till det bättre, utan kyrkopolitikerna har ett ännu starkare grepp idag än dom hade innan år 2000.

Så, nej, jag tror att socialdemokraterna och centerpartiet som var starkt där i Hjälmseryd, jag tror att dom har ett fast grepp om det här. Och det tror jag också - och det är delvis därför vi bildade den här koinonian va. Det går liksom inte att göra det här i pastoratet, utan det vi kan göra är att ta eget ansvar, om jag säger. Alltså, vi är ju myndiga människor. Jag menar vi är ju vuxet folk. Vi får väl samlas i hemmen och läsa Bibeln. Vi ska inte behöva ta en sån strid över huvud taget.

Så att vi måste ta oss den rätt som är våran och när vi har den friheten, så kan vi nog säkert tjäna in i pastoratet och bli som ett bidrag in i Svenska kyrkan. Det tror jag nog. Sen om det tas emot kan nog vara olika på olika lokala bygder. Det kan nog tas emot på en del ställen med tacksamhet. Och på andra ställen så avböjer man. Och det bestäms ju då av politikerna i samarbete med kyrkoherden. Man har ju skurit ner antalet kyrkoherdar betydligt. Man har ändrat deras utbildningar och man har - man sållar ju vilka man utnämner, och sånt där va, så det är inte lätt att ändra på.

Jag trodde det då, men också med facit i hand tror jag inte att det hade gått helt enkelt. Och det är möjligt att Eva insåg det. Det är möjligt att hon gjorde.

AO: 0.45.20 Under dina år i Hjälmseryd, kan du se nån utveckling i t.ex. kyrkorådet bland kyrkopolitikerna, i deras förhållningssätt till det som du stod för, väckelse över huvud taget?
HS: Du menar rent allmänt så där?

AO: 0.45.39 Ja, fast kan du beskriva hur dom förhöll sig till det här?
HS: Ja, alltså som det var på den tiden, på hjälmserydstiden, så var det ju det som jag sa att, i praktiken så var det ju kyrkoherden ute på landet som bestämde, snarare än kyrkopolitikerna.

AO: 0.46.01 Det var en sån makt alltså?
HS: Ja, ja, absolut. Och jag var väl t.o.m. ordförande i kyrkorådet, så det var inte så särskilt stora problem va. Men det var möjligtvis i fullmäktige, och i fullmäktiges utkanter det kunde finnas en och annan kyrkopolitiker som hade synpunkter på ett och annat, men när det kom till det andliga innehållet, så hade om inte en chans. Nu har man ju ändrat det, så idag så är det ju annorlunda. Nu har kyrkoherden ensam, kan man säga, all makt. Den skall utövas i samarbete med kyrkopolitikerna. Men som komminister, eller som anställd här, så är du ju bara ett tjänstehjon.

Och så var det inte tidigare - och då berodde det inte bara på att jag var kyrkoherde, utan det var också det att man hade en förståelse av vad det innebar att inneha ett prästämbete. Alltså ämbetet var något som var givet utav Gud. Och ämbetsbäraren svarade inför Gud. Och möttes med stor respekt, även om man inte tog av sig mössan och hälsade så där i slutet av 80-talet, så var ändå lite av den kulturen kvar. Idag är det som borta.

Så att idag är man ju inte ens ämbetsbärare. Ordet ämbete finns ju inte i kyrkoordningen längre. Det heter vigningstjänst - heter det nu. Men i praktiken - och vi är inte anställda av biskopen, vi är anställda av de lokala politikerna. Så att det har ändrat sig till, som jag tycker då, till det sämre va.

Så att möjligheten att driva en andlig verksamhet värd namnet, eller med den profil som vi har talat om här, dom bedömer jag som ytterst små. Samtidigt så kanske det inte är alldeles omöjligt, därför att kyrkopolitikerna pratar ju ofta om att det ska va en så öppen kyrka. Den ska va öppen och det ska vara mångfald, och då borde det ju finnas rum för en sån här rörelse också.

HS: Och det får man ju nu möjlighet att visa här i Värnamo, i och med att vi har en koinonia. Då får man väl visa hur öppna man är. Kan vi få ha - när jag slutar min tjänst om några år, kan jag då få fortsätta och ha gudstjänster med koinonian i Värnamo kyrka? Det borde jag väl kunna få om det är en sån öppen kyrka?

Det var förresten en fantastiskt fin ledare i Kyrka och folk, det senaste numret. Vet inte om du såg den? Jag har den här nånstans men - den ligger här nånstans - där han Fredrik Sidenvall hade skrivit om hur ärkebiskopen och vem det var mer, hade kommit till konstitutionsutskottet - och dom ska ha mer pengar då från staten till kyrkorna.

Och då hade man motiverat det med att kyrkorna nu var så öppna och där kunde det ju förekomma både dans och sång och profana sammanhang - och alla är välkomna, o.s.v. Så var då Sidenvalls slutsats, att det måste ju betyda att också vi som håller fast vid kristen tro måste ju kunna få disponera det här fortsättningsvis i hembygdens intresse. Så vi får väl se vart det tar vägen.

AO: 0.49.41 Jaha, det var spännande. Jag säger tack till dig. Jag har nog fått svar på dom frågor jag har.